Hej. har en 17-årig son som jag emellanåt är lite orolig för.
Han har alltid varit en enstöring som inte haft så mycket vänner, men är väldigt begåvad och duktig i skolan, något som gett honom en stark självkänsla trots allt. På gymnasiet har det dockå börjat gått sämre för honom i skolan, något som gjort att han ibland är deppig. Vi hade hoppats att han skulle få lite fler vänner i gymnasiet, men det har väl inte gått så där jättebra det heller.
Han går och tränar på gym ibland men har annars inga särskilda intressen. Skulle gärna vilja att han fick något mer intresse, så han fick öva sig i att bli lite social, men har svårt att hitta något.
Finns det någon som känner igen situationen och kan ge några råd?
1
Deppig tonåring Hej. har en 17-årig son som jag emellanåt är lite orolig för.
Han har alltid varit en enstöring som inte haft så mycket vänner, men är väldigt begåvad och duktig i skolan, något som gett honom en stark självkänsla trots allt. På gymnasiet har det dockå börjat gått sämre för honom i skolan, något som gjort att han ibland är deppig. Vi hade hoppats att han skulle få lite fler vänner i gymnasiet, men det har väl inte gått så där jättebra det heller.
Han går och tränar på gym ibland men har annars inga särskilda intressen. Skulle gärna vilja att han fick något mer intresse, så han fick öva sig i att bli lite social, men har svårt att hitta något.
Finns det någon som känner igen situationen och kan ge några råd?
Av erfarenhet vet jag att det brukar lösa sig om man söker sig till det som intresserar en. Oftast är det ju tyvärr så att man kanske inte har några specifika intressen men jag tycker du ska uppmuntra honom till att pröva lita nya saker. Utmana sig själv lite genom att pröva på något nytt. Testa ett instrument via någon kurs eller utmana genom att gå en falskärmshopparkurs eller dykning. Aktiviteter där man måste vara några stycken. Paddla, crawl för vuxna, karate. Att bredda sina intressen gör också att man blir mer intressant när man kan berätta för nya människor man möter om sina intressen. Även för det motsatta könet vilket kan vara viktigt framöver.
Om han är intresserad av att studera vidare blir chansen stor att hitta vänner för livet via studentlivet om han aktiverar sig i föreningslivet.
Sedan är det tyvärr så att man måste söka sig till sällskap för att träffa vännerna. Hoppas det går bra för din son i framtiden.
2
Av erfarenhet vet jag att det brukar lösa sig om man söker sig till det som intresserar en. Oftast är det ju tyvärr så att man kanske inte har några specifika intressen men jag tycker du ska uppmuntra honom till att pröva lita nya saker. Utmana sig själv lite genom att pröva på något nytt. Testa ett instrument via någon kurs eller utmana genom att gå en falskärmshopparkurs eller dykning. Aktiviteter där man måste vara några stycken. Paddla, crawl för vuxna, karate. Att bredda sina intressen gör också att man blir mer intressant när man kan berätta för nya människor man möter om sina intressen. Även för det motsatta könet vilket kan vara viktigt framöver.
Om han är intresserad av att studera vidare blir chansen stor att hitta vänner för livet via studentlivet om han aktiverar sig i föreningslivet.
Sedan är det tyvärr så att man måste söka sig till sällskap för att träffa vännerna. Hoppas det går bra för din son i framtiden.
Frågan är om han "lider" av sin ensamhet d v s om den är självvald? Om han är sportintresserad så kanske det går att locka ut honom på lite äventyr t ex att cykla Vätternrundan eller ställa upp i ett triathlonlopp. Då kan han träffa lite äldre människor som är mer inkluderande osv än vad jämnåriga kompisar kan vara. Kanske det också kan vara något för någon annan i familjen också. Jag tror att det är viktigt att ha lite fokus på framtiden om man börjar se tecken på nedstämdhet - man måste ha något att planera för och se framemot. Sen tror jag att 17-årsåldern är en tung ålder för då står man på tröskeln till vuxenlivet och konfronteras med all den oro som det bär med sig. Pratar ni om framtiden? Vad som händer efter skolan? Ekonomiska aspekter osv? Detta är oi regel saker som oroar i den åldern och kanske sonen behöver höra att du som förälder kan var både ett bollplank och en livlina de kommande åren? Ja, det är i alla fall så som mina tankar började gå när jag läste ditt inlägg ...
3
Frågan är om han "lider" av sin ensamhet d v s om den är självvald? Om han är sportintresserad så kanske det går att locka ut honom på lite äventyr t ex att cykla Vätternrundan eller ställa upp i ett triathlonlopp. Då kan han träffa lite äldre människor som är mer inkluderande osv än vad jämnåriga kompisar kan vara. Kanske det också kan vara något för någon annan i familjen också. Jag tror att det är viktigt att ha lite fokus på framtiden om man börjar se tecken på nedstämdhet - man måste ha något att planera för och se framemot. Sen tror jag att 17-årsåldern är en tung ålder för då står man på tröskeln till vuxenlivet och konfronteras med all den oro som det bär med sig. Pratar ni om framtiden? Vad som händer efter skolan? Ekonomiska aspekter osv? Detta är oi regel saker som oroar i den åldern och kanske sonen behöver höra att du som förälder kan var både ett bollplank och en livlina de kommande åren? Ja, det är i alla fall så som mina tankar började gå när jag läste ditt inlägg ...
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
