tonårsdepp
Tonåringar
  1. Anonym
    #1

    tonårsdepp

    har försökt under åren att uppfostra min dotter till att vara självständig och att vara kapabel att ta hand om sig själv. Har använt varenda knep i boken för att få henna att städa sitt eget rum och få henne att hjälpa till med disk och dylikt. Jag har inte lyckats få henne att ställa upp på något, jag smyger in och städar hennes rum när inte är hemma. Jag vet inte vad jag ska göra.

    Men nu mår hon dåligt, det gör jag med, hon har fått diagnosen deprimerad. Jag lägger ner massor med tid, arbete och pengar för att få henne att må bra. Små myrsteg hela tiden, lycka över att hon drar upp persiennen och släpper in ljus, glad över minsta leende. Men jag vet inte hur mycket längre jag orkar. Hon orkar ingenting hemma men är iväg över hela sverige för att träffa vänner och gå på konserter.

    Vi gör allt nu för henne men snart är hon myndig och ska börja ett eget vuxenliv. Vi ger henne denna sommaren då hon får vara bara egoistisk, men sen måste vi nog börja ställa krav igen. Men hur, eller stjälper jag då de framsteg som vi gjort?

    Hur är det med deprimerade människor, visst ska man ställa krav även på dem, man kan ju inte räkna bort dem helt? Är det någon som har någon erfarenhet av tonårsdepressioner och kan komma med några tips?
  2. 1
    tonårsdepp har försökt under åren att uppfostra min dotter till att vara självständig och att vara kapabel att ta hand om sig själv. Har använt varenda knep i boken för att få henna att städa sitt eget rum och få henne att hjälpa till med disk och dylikt. Jag har inte lyckats få henne att ställa upp på något, jag smyger in och städar hennes rum när inte är hemma. Jag vet inte vad jag ska göra.

    Men nu mår hon dåligt, det gör jag med, hon har fått diagnosen deprimerad. Jag lägger ner massor med tid, arbete och pengar för att få henne att må bra. Små myrsteg hela tiden, lycka över att hon drar upp persiennen och släpper in ljus, glad över minsta leende. Men jag vet inte hur mycket längre jag orkar. Hon orkar ingenting hemma men är iväg över hela sverige för att träffa vänner och gå på konserter.

    Vi gör allt nu för henne men snart är hon myndig och ska börja ett eget vuxenliv. Vi ger henne denna sommaren då hon får vara bara egoistisk, men sen måste vi nog börja ställa krav igen. Men hur, eller stjälper jag då de framsteg som vi gjort?

    Hur är det med deprimerade människor, visst ska man ställa krav även på dem, man kan ju inte räkna bort dem helt? Är det någon som har någon erfarenhet av tonårsdepressioner och kan komma med några tips?
  3. Medlem sedan
    Apr 2006
    #2

    konsekvenser är ju bra

    och om man inget gör, så vet jag inte hur man får pengar till resor och konserter? det kostar ju massor?!

    så det vore väl det första jag hade gjort: propsat på ett rationellt konsekvenstänkande.

    sedan hade jag kanske föreslagit samtalsterapi utanför hemmet, både bara för henne, men också för er två tillsammans med en terapeut. du måste ju få veta vad det är som tynger henne.

    om du curlar, finns det ju ingen anledning för henne att ta tag i sitt liv. man ska ha respekt för depressioner, men inte vara rädd för dem. inte vara rädd för att visa att man genuint bryr sig.

    är man dessutom deprimerad och rör sig i festivalkretsar, där det finns större tillgång till olika berusningspreparat, så skulle jag vara dubbelt så orolig. de flesta deprimerade självmedicinerar, så att säga. tala med hennes läkare igen om detta.
    A positive attitude may not solve all your problems, but it will annoy enough people to make it worth the effort.
  4. 2
    konsekvenser är ju bra och om man inget gör, så vet jag inte hur man får pengar till resor och konserter? det kostar ju massor?!

    så det vore väl det första jag hade gjort: propsat på ett rationellt konsekvenstänkande.

    sedan hade jag kanske föreslagit samtalsterapi utanför hemmet, både bara för henne, men också för er två tillsammans med en terapeut. du måste ju få veta vad det är som tynger henne.

    om du curlar, finns det ju ingen anledning för henne att ta tag i sitt liv. man ska ha respekt för depressioner, men inte vara rädd för dem. inte vara rädd för att visa att man genuint bryr sig.

    är man dessutom deprimerad och rör sig i festivalkretsar, där det finns större tillgång till olika berusningspreparat, så skulle jag vara dubbelt så orolig. de flesta deprimerade självmedicinerar, så att säga. tala med hennes läkare igen om detta.
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar