Treårstrots (lite tabutankar)

[Mollsan]

Jag vet att alla barn har olika viljor o Thelma är en av dessa som begåvats med väldigt stark sådan MEN hur står man ut när hon skriker, o härjar o INTE lyssnar från hon går upp tills hon går o lägger sig? Vi försöker förklara, vi pratar med henne, vi tappar tålamodet, vi ryter till, vi är konsekventa, vi tar tag i henne o förklarar så att hon verkligen ska höra, vi försöker krama o lugna henne, vi har satt in henne i rummet för o försöka skydda lillasyster från hennes kraftiga utbrott, (hon tar även lillasyster o slänger i väggen o dyl ) ja det känns som vi testat allt. O nu har det gått så långt att hela livet tycks kretsa runt henne o hennes utbrott o energi. Vi kan inte gå in i affärer, man e arg hela tiden (känns det som) man har inte tid för dom andra barnen, man får hela tiden kolla henne så hon inte gör "hyss" lr skadar någon. VAD GÖR MAN? ÄR era barn så här? Hon springer, hon skriker (pratar ALDRIG utan ALLT hon säger gör hon genom att skrika) hon hoppar, hon slåss osv osv. Jag vet inte hur man ska orka riktigt. Min hörsel har tom försämrats sen hon föddes Vårt förhållande tar stryk av att vi aldrig känner oss glada eller kan hitta på ngt o känna oss lugna. En måste alltid springa efter henne. O som sagt, man e så himla arg o irriterad. Jag älskar henne så mycket o hon är en så go unge, men jag vet verkligen inte hur man ska stå ut Vad ska man ta sig till? Ingen tycks förstå hur tröttande detta är. Om man bara fick en liten paus då o då så kanske det skulle funka, men nu e d fullt ös från morgon till kväll...

[Mimisa]

Men usch vad jobbigt ni verkar ha gumman! Och visst är det tabu att prata om såna saker, men inte något ovanligare fenomen för det!
Jag har alltid varit öppen med hur Vinga "är", för att få förståelse om jag är hårdare än vanligt mot henne eller för att ta bort en del av hennes charm-fokus och ge en nypa av den åt Devins håll istället. Konstiga tankar jag har med...

Många är så osmidiga och håller hela tiden på att säga att "Åh, hon är SÅ söt, SÅ charmig, SÅ dockaktig" osv, medan Devin står bredvid...så tillslut vill jag bara skrika att "Hon ÄR söt, men hon är ett MONSTER!!" Tabu?? Ja, så det skriker om det, men inte mindre sant för det..

Det var en parentes bara...

Det är jättesvårt när det inte funkar vare sig med att vara konsekvent eller annat som testas.Speciellt om hon ger sig på lillasyster. Vet inte alls hur jag ska råda er, men du vet nog sen innan att Vinga (min alltså) alltid haft ganska lika humör, som en tonåring sen hon föddes.. Här är det total konsekvens som funkar bäst. Känns nästan som att fostra en hund ibland, men det enda som får henne att må bättre och bli lite lättare.

Jag vet inte hur dom gör hos hennes pappa, men här ligger vi alltid steget före henne iaf, så ofta vi kan. Förklarar t ex att:
Om en liten liten stund ska vi åka till torpet och då ska du ha dina nya sandaler på dig, inte dom gamla (som är för små och borta, men skapar hysteri varje gång). Då vill jag att vi är glada och tar på sandalerna så vi kan ha kul tillsammans och om det blir tjur så går vi andra och väntar på henne i bilen tills hon tjurat klart.
När vi väl ska åka så ska hon INTE ha sina nya sandaler och då gör jag ingen sak av det, utan ber henne igen att välja om hon ska ta på dem eller om vi ska gå ut och vänta på henne. Det är olika från gång till gång, men hon börjar förstå hela principen att vi inte vill vara i närheten av hennes 156 utbrott på en dag.

Såklart är vi mysiga och så om det behövs, men det går inte att belöna varenda utbrott med kramar och mys - inte i min värld.

Det blev jättesvamligt, men testa att ligga steget före och förklara förhållningssätt och konsekvenser, istället för (som jag ofta kan bli) att bli rabiat när det redan dragit igång. Eller ja....nä, jag vet faktiskt inte.

Hoppas det lättar lite snart för det tär verkligen på alla! Här är jag glad att min sambo tar det mesta kring Vinga när han är ledig. Han har bättre tålamod men har även mer ork att vara så hård och konsenvent som det behövs med henne. Jäklar vad ungar kan vara olika fast de får samma förutsättningar med föräldrar och uppfostran!

[Minchi]

Jag har inga svar på hur man ska göra, men jag vill ändå berätta att jag förstår hur uttröttande livet kan bli när man aldrig får vila. Min Ofelia har ju alltid varit lugn som en filbunke, men nu har vi fått en Esther som inte vet hur man tar det lugnt. Henne får man också hålla koll på hela tiden, så att hon inte slår storasyster eller klättrar upp och sätter sig på spisen eller hämtar nån kniv eller river ut allt som finns i kylskåpet osv osv.

Jag kan ju ta det när hon är så liten som ett och ett halvt år (och vredesutbrotten kan man än så länge skratta åt och bara tycka att hon är gullig), men om det sedan fortsätter och blir värre när hon blir äldre så vet jag inte... Nånstans går en gräns när det förändras från att vara gulligt till att bli något annat.

Inga svar, men lite förståelse i alla fall.

KRAM

[spiff_05]

Hinner inte svara nu men jag ska! Har många liknande tankar, även om vi inte har riktigt samma situation.

[spiff_05]

Så- nu.

Vår Ludvig är inte lika tuff som du beskriver Thelma, men jag tänker ändå ofta kring vårt förhållningssätt till hans sammanbrott som kommer dagligen. Han har åsikter om det mesta och kan bryta ihop helt om det inte blir som han har föreställt sig. I mitt yrke jobbar jag bl a med barn med autism och detta präglar mitt synsätt på barn. Jag ser inte viljeyttringar så mycket som trots utan snarare att barn/människor är olika och att en del barn/människor har större behov av kontroll/att få bestämma/att få förklaringar än andra. Jag tror att våra barn har stort behov av just detta, vilket med lite tur kan göra dem till drivna, nyfikna och initiativrika vuxna men med otur kan göra att de tjurar över diverse

Hur som helst. Jag tycker Soul gav en bra beskrivning av hur jag försöker göra men inte alltid lyckas förstås. Jag förbereder Ludvig jättemycket. "Nu delar jag din potatis." "Snart ska du gå på toaletten och du ska också borsta tänderna". "Vi ska ta bilen till dagis och på vägen ska vi slänga soporna." "Imorgon är det pappa som lämnar, jag som hämtar och vi ska ta bussen."

Vissa saker kan han ju få ha åsikter om, t ex att han själv vill dela potatisen eller hur många delar den ska vara i. Andra saker kan han bryta ihop om, t ex att han ska kissa, men det är inte förhandlingsbart. I min idealvärld är jag då lugn men bestämd och säger "Nu räknar jag till 3 sedan ska du XX." Har jag väl sagt det där magiska att jag räknar till 3 är jag alltid superkonsekvent med att det jag sagt ska genomföras. Jag kan sitta och vänta (inte för länge), eller bära honom dit det gäller etc beroende på situationen men det ska göras. Ibland är jag bestämd, ibland kan jag hjälpa till med att skoja beroende på situationen.

Andra varianter: Vi hade köpt nya tallriksunderlägg vilket jag genast såg störde sonen, han började gorma om att vi skulle ta de gamla. Jag sa att nu är det dessa som gäller, och då var han på väg att kasta iväg dem, jag hann hindra honom och sa att han får vara arg, men han får inte vara här och kasta saker. Hade han inte gått självmant hade jag flyttat undan honom och tillslut tagit honom till hans rum, men den här gången tjurade han på egen hand en stund, kom tillbaka och ville sedan bestämma att han ska byta plats till en annan tom plats vid matbordet. Det tyckte jag var helt OK och sedan var utbrottet över.

Ja. Som sagt. Det ser så snyggt ut när jag skriver det här men i själva verket klarar jag ju inte alltid att göra som jag tänkt, ibland blir det mutor, ibland hot ibland blir jag bara arg.

Två gånger under Ludvigs liv har vi haft det så tufft att jag tyckt att det gått ut över mitt och min mans förhållande (utöver det vanliga ...), när amning och när sömn inte fungerade. Då tog vi kontakt med BVC och det hjälpte oss varje gång. Det låter som att ni verkligen har det tufft, och kanske är det läge för någon annan att hjälpa er hitta en linje som kan funka. Kanske BVCsköterskan, kanske en psykolog på vårdcentralen. Det kanske det kan vara värt.

STOR KRAM!!!

Vår Ludvig är inte lika tuff som du beskriver

[Mollsan]

FÖRLÅT! TACK ALLA FÖR ERA SNÄLLA ORD!!!!
Livet har rullat på, jag har läst o tänkt att jag ska svara er men glömt bort det. Tack alla ni fina underbara för era snälla ord. Thelma har lugnat ner sig till 99% och är snarare lugn nu. Nått utbrott i månaden som varar mer än 45 minuter, det är allt. Annars e det mest situationer där vi kan prata. Känns underbart!
Kram