8
Om det naturliga "i dagens samtalsklimat" är att svära åt varandra och käfta emot vuxna som vänligt påminner om regler, då skulle ju _alla_ barn uttrycka sig så illa och kaxa tillbaka. Men så är det ju inte. Jag håller med om att barnen inte bär allt ansvar för hur de uttrycker sig och vad de gör, naturligtvis påverkas de av världen runt omkring. Därför MÅSTE föräldar ta sitt ansvar och uppfosta och vägleda, prata med barnen om vad man får säga och inte och varför och markera tydligt när det blir fel. Vi i skolan ska stötta hemmen i uppfostran, men inte ersätta hemmens bit. Alla har inte samma förutsättningar, men man kan inte skylla på dåliga förutsättningar och lämpa över allt på skolan. Klarar man inte av att uppfostra sina barn av olika skäl borde det bli tydligare vilket ansvar man har att söka och ta emot hjälp och hjälpen borde kanske också bli bättre. Men lärarna kan inte vara den hjälpen, vi hinner inte BÅDE uppfostra från grunden och undervisa. Stötta i uppfostran - ja, absolut. Men _ersätta_ hemmens uppfostran, det hinner vi faktiskt inte. Och det står INTE i vår arbetsbeskrivning att ersätta hemmens uppfostran. Att uppfostra ett barn från grunden är ett väldigt slitsamt jobb - varför ska vi behöva ta på oss ett så slitsamt jobb helt utöver våra ordinarie arbetsuppgifter? Som det är nu har vi "relationsprat"/livskunskap/samtalsgrupper en gång i veckan på schema, vi pratar i helklass om hur man beter sig mot andra när tillfälle ges (någon gång om dagen kanske i min lågstadieklass), vi uppmuntrar gott beteende hela tiden, försöker vara goda förebilder, tar av våra egna raster för att tala med barn som betett sig illa, lyssnar på barnens önskningar och drömmar över lunchen, har klassråd där barnen får vara med och ttcka till om stort och smått en gång i veckan, tillrättavisar milt när de gör fel och upprepar regler och motiverar dem dagligen och med så positiva förväntningar som möjligt på barnen. Ringer och pratar med föräldrar eller mejlar när något extra har hänt (flera gånger i veckan), hjälper barnen att reda ut en konflikt när vi har slutat och genar över skolgården för att komma hem. Så mycket mer än så är inte rimligt att göra om vi samtidigt ska hinna lära barnen läsa, skriva och räkna och hålla oss inom 45 arbetstimmar per vecka (omöjligt redan som det är).
Visst är förnekelse ett stort problem, men jag tycker inte att det är rimligt att en elev, elevens klasskompisar och jag som lärare ska drabbas väldigt illa av att föräldrar förnekar ett problem. Dialog, information och alla sådana vägar har man ju redan provat med om man överväger att _tvinga_ dit föräldern - och uppenbarligen fungerar det inte med just dialog för just de föräldrarna just då. Jag har ingen lust att få ett överjävligt arbetsklimat, eller utsätta mina elever för ett jäkligt arbetsklimat, i väntan på att föräldrar ska "komma till insikt". Faktiskt. Nu vet jag inte hur många som _skulle_ komma till insikt av att tvingas till skolan, men jag tänker att det kan vara värt ett försök. Och som sagt tror jag många föräldrar skulle VILJA vara med några dagar och komma alldeles frivilligt, för att se med egna ögon så att säga, och att det vore bra om det fanns någon slags ersättning för det.
Sedan tänker jag inte bara på det här med förnekelse utan ser också möjligheter att samarbeta med föräldrar på ett anant sätt. Om ett barn har svårigheter kan jag tänka mig att det är positivt om föräldern kan vara med ett par dagar, för att få bättre förståelse för hur vi jobbar och kanske själv ha lättare att föreslå lösningar på problem. Föräldrar kan ju upptäcka saker vi missar, eller veta saker om sitt barn som vi inte känner till. Sen finns ju också föräldrar som har övertro på skolan, nästan, och förväntar sig att vi ska klara det omöjliga. Har t.ex. träffat föräldrar som öppet berättar hur svårt det är att hantera NPF-barnet hemma (trots att de är experter på sitt eget barn, bor på 150 kvadrat och kanske bara har 2-3 barn i familjen) men som sedan förväntar sig att läraren (som kanske har 24 barn, verkar i en betydligt livligare miljö och inte alls känner barnen lika väl som föräldrarna) ska klara av att förebygga i princip alla konflikter, hinna med att se allt etc. Naturligtvis handlar det innerst inne om oro för barnet, men ju större förståelse föräldrar och lärare kan få för varandra, desto enklare att rikta ilskan åt RÄTT håll (de som beslutar om organisation, resurser till barn i svårigheter och ekonomi i stort) istället för att kasta paj på gräsrötterna som oftast sliter hårt för att få det att funka men har liten makt att påverka de insatser som skulle behövas. Och tvärt om självklart - om skolpersonal ser att föräldrar kämpar och försöker, att de bryr sig och kommer, att de försöker sätta gränser för sitt barn och försöker hjälpa det att hantera svårighetena - så minskar misstänksamheten mot familjerna från skolans sida. Skolan SKA ju hålla ögonon öppna efter familjer där det verkar vara något på tok och till synes oengagerade föräldrar får mig att ana oråd.
