Han vill inte gå till skolan
Skolbarn
  1. Anonym
    #1

    Han vill inte gå till skolan

    Min 7 årige son som börjat ettan vill inte gå till skolan. Han vill verkligen INTE. Nu på söndagskvällen har han redan börjat prata om att han inte vill gå. När vi lämnar honom på fritids på morgonen så gråter han. Lärarna säger att det fungerar bra sen. När vi säger att det här är ett problem för oss säger de att det här är jättevanligt och inget att oroa sig för. Är det så vanligt?

    När vi hämtar honom på em är det första han säger "jag vill inte gå i skolan, jag hatar skolan".

    Vi känner oss handfallna inför situationen och försöker på alla sätt få reda på vad det är son inte är bra. Barnen är snälla enligt honom eller i alla fall ok.

    De har delat in klassen i två grupper under inskolningsperioden men det verkar som om grupperna ska fortsätta i framtiden också. Min sons bästa vän har hamnat i den andra gruppen, det tror vi möjligen kan vara en anledning. De är väldigt taja och vi tror att personalen har skilt dem åt för att de inte ska vara tillsammans jämt.

    när vi frågar sonen vad som är dåligt i skolan så har han svårt att säga vad det är. Det är jobbigt att sitta ner så länge, jobbigt att hålla på med böckerna osv. Han trivdes bra med 6års.

    Ska man tycka så illa om skolan redan i ettan?
  2. 1
    Han vill inte gå till skolan Min 7 årige son som börjat ettan vill inte gå till skolan. Han vill verkligen INTE. Nu på söndagskvällen har han redan börjat prata om att han inte vill gå. När vi lämnar honom på fritids på morgonen så gråter han. Lärarna säger att det fungerar bra sen. När vi säger att det här är ett problem för oss säger de att det här är jättevanligt och inget att oroa sig för. Är det så vanligt?

    När vi hämtar honom på em är det första han säger "jag vill inte gå i skolan, jag hatar skolan".

    Vi känner oss handfallna inför situationen och försöker på alla sätt få reda på vad det är son inte är bra. Barnen är snälla enligt honom eller i alla fall ok.

    De har delat in klassen i två grupper under inskolningsperioden men det verkar som om grupperna ska fortsätta i framtiden också. Min sons bästa vän har hamnat i den andra gruppen, det tror vi möjligen kan vara en anledning. De är väldigt taja och vi tror att personalen har skilt dem åt för att de inte ska vara tillsammans jämt.

    när vi frågar sonen vad som är dåligt i skolan så har han svårt att säga vad det är. Det är jobbigt att sitta ner så länge, jobbigt att hålla på med böckerna osv. Han trivdes bra med 6års.

    Ska man tycka så illa om skolan redan i ettan?
  3. Lärare och mamma
    #2
    Känner igen det där med att inte vilja gå i skolan, min son ville inte gå i skolan förra året (då han började ettan). Han tyckte däremot att fritids var roligt så han gick gärna dit, men han klagade och muttrade över skolan ända fram till påsk och läxorna var en pina hela läsåret.

    Det är vanligt att barn har svårt att formulera vad det är som inte är bra. Kanske kan ni rita det som inte är bra med skolan? Och framför allt borde du prata med din sons lärare och berätta precis hur det är.

    Min analys av sonens situation var då att han hade så svårt med pennfattningen och forma bokstäver och det medförde att alla arbetsuppgifter blev jättejobbiga. Han är dessutom lång och har svårt att sitta still på en stol eftersom han inte riktigt växt i sin kropp.

    Jag tog ett samtal med hans lärare om detta ganska tidigt och försökte få henne med på noterna om att barn utvecklas så olika motoriskt. Jag menar bestämt att det måste finnas någon måtta på antalet likadana uppgifter i arbetsschemat för bokstavsinlärning och att vissa barn (däribland min son) kanske skulle behöva få ligga på golvet och arbeta ibland (inte alltid förstås). Vi hade ganska många samtal om detta och till slut fick jag henne med mig om att vi skulle pröva när jag till slut sa precis som du säger nu: Ska man behöva tycka illa om skolan i ettan?

    Svaret på den frågan är ju självklar, inga barn ska behöva tycka så illa om skolan. Tyvärr har jag stött på (och arbetat med) ganska många stelbenta pedagoger som har svårt att se de okonventionella lösningarna som ibland behövs för en del barn.
  4. 2
    Känner igen det där med att inte vilja gå i skolan, min son ville inte gå i skolan förra året (då han började ettan). Han tyckte däremot att fritids var roligt så han gick gärna dit, men han klagade och muttrade över skolan ända fram till påsk och läxorna var en pina hela läsåret.

    Det är vanligt att barn har svårt att formulera vad det är som inte är bra. Kanske kan ni rita det som inte är bra med skolan? Och framför allt borde du prata med din sons lärare och berätta precis hur det är.

    Min analys av sonens situation var då att han hade så svårt med pennfattningen och forma bokstäver och det medförde att alla arbetsuppgifter blev jättejobbiga. Han är dessutom lång och har svårt att sitta still på en stol eftersom han inte riktigt växt i sin kropp.

    Jag tog ett samtal med hans lärare om detta ganska tidigt och försökte få henne med på noterna om att barn utvecklas så olika motoriskt. Jag menar bestämt att det måste finnas någon måtta på antalet likadana uppgifter i arbetsschemat för bokstavsinlärning och att vissa barn (däribland min son) kanske skulle behöva få ligga på golvet och arbeta ibland (inte alltid förstås). Vi hade ganska många samtal om detta och till slut fick jag henne med mig om att vi skulle pröva när jag till slut sa precis som du säger nu: Ska man behöva tycka illa om skolan i ettan?

    Svaret på den frågan är ju självklar, inga barn ska behöva tycka så illa om skolan. Tyvärr har jag stött på (och arbetat med) ganska många stelbenta pedagoger som har svårt att se de okonventionella lösningarna som ibland behövs för en del barn.
  5. Medlem sedan
    Nov 2002
    #3
    Nej, jag tror inte att det är så vanligt att man ogillar skolan så starkt i ettan. Jättebra att ni försöker luska ut vad som kan vara fel...
    Min dotter visade också tydligt att hon inte gillade skolan, ville inte dit, hade ont i magen eller ont i huvudet. Skolpersonalen hävdade att allt var alldeles utmärkt i skolan, men efter ett år med ont i magen till och från, så bytte vi skola. Ingen mer ont i magen, även om skolan fortfarande inte rä det roligaste som finns.

    Jag vet inte riktigt vad du menare med att det är "ett problem för oss"? Jag tycker att det är ett problem för både föräldrar och skola att ta på allvar. Även om gråten beror på separationen från föräldrarna så påverkar den elevens koncentration resten av dagen, så en klok lärare försöker hitta en lösning. Uttalandet "jag hatar skolan" är för mig en klar indikation på att även skolan måste titta på vad som inte är bra för en liten kille på 7 år.
  6. 3
    Nej, jag tror inte att det är så vanligt att man ogillar skolan så starkt i ettan. Jättebra att ni försöker luska ut vad som kan vara fel...
    Min dotter visade också tydligt att hon inte gillade skolan, ville inte dit, hade ont i magen eller ont i huvudet. Skolpersonalen hävdade att allt var alldeles utmärkt i skolan, men efter ett år med ont i magen till och från, så bytte vi skola. Ingen mer ont i magen, även om skolan fortfarande inte rä det roligaste som finns.

    Jag vet inte riktigt vad du menare med att det är "ett problem för oss"? Jag tycker att det är ett problem för både föräldrar och skola att ta på allvar. Även om gråten beror på separationen från föräldrarna så påverkar den elevens koncentration resten av dagen, så en klok lärare försöker hitta en lösning. Uttalandet "jag hatar skolan" är för mig en klar indikation på att även skolan måste titta på vad som inte är bra för en liten kille på 7 år.
  7. Anonym ja med
    #4
    Har en pojke som tycker illa om skolan redan och han börjar förskolan nu till hösten. Han gillar inte när andra säger åt han vad han ska göra, och sitta still länge och liknade. Han kommer få stora problem är jag ganska säker på. (fast han älskar att lära sej saker, men bara på hans sätt men det funkar inte i skolan)
  8. 4
    Har en pojke som tycker illa om skolan redan och han börjar förskolan nu till hösten. Han gillar inte när andra säger åt han vad han ska göra, och sitta still länge och liknade. Han kommer få stora problem är jag ganska säker på. (fast han älskar att lära sej saker, men bara på hans sätt men det funkar inte i skolan)
  9. Medlem sedan
    Aug 2000
    #5
    Nej, det ska man inte! Psykisk ohälsa är lika mycket sjukdom som feber så jag säger: stanna hemma. Det kan man ju inte göra i all evighet men en vecka hemma där ni t.ex kan läsa böcker om att gå i skolan och på så sätt kanske ge honom möjlighet att sätta ord på vad det är som inte fungerar för honom. Efter några dagar hemma kan du börja prata om vad han t.ex tror att de andra gör i skolan just nu osv. När det är några dagar kvar på veckan så prata med honom om att nu är det dags att prova att gå till skolan igen. Så provar ni en gång till. Om han vet att han får vara hemma när han känner att det blir för mycket kan det vara den säkerhetsventil som behövs för att han ska orka. Men ta hans känslor på allvar, ingen mår bra av att gå omkring hela dagen och känna att de är på en plats där de inte vill vara.
  10. 5
    Nej, det ska man inte! Psykisk ohälsa är lika mycket sjukdom som feber så jag säger: stanna hemma. Det kan man ju inte göra i all evighet men en vecka hemma där ni t.ex kan läsa böcker om att gå i skolan och på så sätt kanske ge honom möjlighet att sätta ord på vad det är som inte fungerar för honom. Efter några dagar hemma kan du börja prata om vad han t.ex tror att de andra gör i skolan just nu osv. När det är några dagar kvar på veckan så prata med honom om att nu är det dags att prova att gå till skolan igen. Så provar ni en gång till. Om han vet att han får vara hemma när han känner att det blir för mycket kan det vara den säkerhetsventil som behövs för att han ska orka. Men ta hans känslor på allvar, ingen mår bra av att gå omkring hela dagen och känna att de är på en plats där de inte vill vara.
  11. Anonym
    #6
    Tack snälla ni för svar, det var skönt att höra era åsikter. Sonen vill fortfarande inte gå till skolan och grät i morse igen. Fritidspersonalen agerar rätt bra tycker jag, lite beroende på person. Vissa "ser" honom och hjälper honom på morgonen andra trycker bara ner honom framför tvn och lämnar honom där.

    Jag har pratat med fröken idag och sagt att jag tänker vara med i skolan i morgon. Känner att jag måste få se hur det är i klassen och hur sonen agerar.Han vill att jag ska vara med men tyvärr har han redan börjat få ångest inför följande dagar då jag inte ska vara där.

    Vi vet inte riktigt hur vi ska agera hemifrån. Bara lyssna, trösta osv eller om vi ska vara mer peppande. Jättesvårt att veta vad som är rätt.

    Fröken sa att han verkar ok och att han är bland de första att lämna in de uppgifter de får.
  12. 6
    Tack snälla ni för svar, det var skönt att höra era åsikter. Sonen vill fortfarande inte gå till skolan och grät i morse igen. Fritidspersonalen agerar rätt bra tycker jag, lite beroende på person. Vissa "ser" honom och hjälper honom på morgonen andra trycker bara ner honom framför tvn och lämnar honom där.

    Jag har pratat med fröken idag och sagt att jag tänker vara med i skolan i morgon. Känner att jag måste få se hur det är i klassen och hur sonen agerar.Han vill att jag ska vara med men tyvärr har han redan börjat få ångest inför följande dagar då jag inte ska vara där.

    Vi vet inte riktigt hur vi ska agera hemifrån. Bara lyssna, trösta osv eller om vi ska vara mer peppande. Jättesvårt att veta vad som är rätt.

    Fröken sa att han verkar ok och att han är bland de första att lämna in de uppgifter de får.
  13. Medlem sedan
    May 2005
    #7
    Bra att du följer med till skolan så att du kan se hur det är i klassen och se samspelet mellan ditt barn och läraren och de andra i klassen.
    Att bara stanna hemma löser sällan några problem, så det tycker jag är en akutåtgärd som bara bör tas till under en mycket kort period medan man funderar på hur man ska gå vidare.

    Om du hittar något som känns fel i din sons samspel med läraren eller andra barn i klassen så kan man börja bena i den änden och hjälpa ditt barn att tolka vad som händer. Om det behövs hjälp från en kurator så ta den. Barn kan hamna i olika låsningar - kan bero på separationsångest, kan bero på omognad och svårigheter att tolka det sociala samspelet, kan egentligen bero på nästan vad som helst, men då behöver barnet hjälp att ta sig ur detta. Det kan inte ske hemma, utan bör ske där låsningen finns, i det här fallet skolan. Du kanske måste följa med några dagar till, men det är välinvesterad tid. Bra att lösa detta innan det byggs upp till ett ännu större problem. Men återigen: låt inte sonen stanna hemma en längre tid, det kan bygga upp ångesten och motståndet ännu mer.
  14. 7
    Bra att du följer med till skolan så att du kan se hur det är i klassen och se samspelet mellan ditt barn och läraren och de andra i klassen.
    Att bara stanna hemma löser sällan några problem, så det tycker jag är en akutåtgärd som bara bör tas till under en mycket kort period medan man funderar på hur man ska gå vidare.

    Om du hittar något som känns fel i din sons samspel med läraren eller andra barn i klassen så kan man börja bena i den änden och hjälpa ditt barn att tolka vad som händer. Om det behövs hjälp från en kurator så ta den. Barn kan hamna i olika låsningar - kan bero på separationsångest, kan bero på omognad och svårigheter att tolka det sociala samspelet, kan egentligen bero på nästan vad som helst, men då behöver barnet hjälp att ta sig ur detta. Det kan inte ske hemma, utan bör ske där låsningen finns, i det här fallet skolan. Du kanske måste följa med några dagar till, men det är välinvesterad tid. Bra att lösa detta innan det byggs upp till ett ännu större problem. Men återigen: låt inte sonen stanna hemma en längre tid, det kan bygga upp ångesten och motståndet ännu mer.
  15. Medlem sedan
    May 2000
    #8
    Jag känner igen det där problemet.
    Min äldsat dotters bästa kompis grät varge dag när hon var i skolan.
    Hon var rädd, hade ångest och ville int evara där.
    Vad ho var rädd för visste hon inte riktigt.
    Från att ah avrit en jätteglad och trygg unge blev hon otroligt osäker och bara grät.
    Ett bekymmer var att gå i korridoren.
    Hon tyckte det var läskigt.
    Hade ångest.
    Hennes mamma tog ledigt från jobbet och var med i skolan i ett par veckor, skolade in henne där helt eneklt.
    De löste det sedan med att fröken höll henne handen pväg till matsalen.
    Och att en vuxen fanns bredvid henne på rasterna.
    De konstaktade också skolans kurator i et tidigt skede, som tog situationen på allvar och försökte hjälpa till så mycket som möjligt.
    Hon fanns med som ett stöd vid behov under hela grundskolan.

    Det löste sig, men lite osäker var hon ända upp i sjuan.
    Men sen gick det över.
    En självsäker, otroligt social och underbar 17 åring numera

    Några tips om hur dom gjorde, kanske inte samma problem, jag vet inte.
    Men att du är med i skolan är det asbolut bästa , du kanske kan läsa av din son och förstå var problemet ligger.
    Hoppas det blir bättre snart!
    Inget barn ska behöva känna så för att gå till skolan.
  16. 8
    Jag känner igen det där problemet.
    Min äldsat dotters bästa kompis grät varge dag när hon var i skolan.
    Hon var rädd, hade ångest och ville int evara där.
    Vad ho var rädd för visste hon inte riktigt.
    Från att ah avrit en jätteglad och trygg unge blev hon otroligt osäker och bara grät.
    Ett bekymmer var att gå i korridoren.
    Hon tyckte det var läskigt.
    Hade ångest.
    Hennes mamma tog ledigt från jobbet och var med i skolan i ett par veckor, skolade in henne där helt eneklt.
    De löste det sedan med att fröken höll henne handen pväg till matsalen.
    Och att en vuxen fanns bredvid henne på rasterna.
    De konstaktade också skolans kurator i et tidigt skede, som tog situationen på allvar och försökte hjälpa till så mycket som möjligt.
    Hon fanns med som ett stöd vid behov under hela grundskolan.

    Det löste sig, men lite osäker var hon ända upp i sjuan.
    Men sen gick det över.
    En självsäker, otroligt social och underbar 17 åring numera

    Några tips om hur dom gjorde, kanske inte samma problem, jag vet inte.
    Men att du är med i skolan är det asbolut bästa , du kanske kan läsa av din son och förstå var problemet ligger.
    Hoppas det blir bättre snart!
    Inget barn ska behöva känna så för att gå till skolan.
  17. Medlem sedan
    Aug 2000
    #9
    Varför tycker du att det skulle vara så farligt att vara hemma ett tag? Jag menar ju inte att man ska vara hemma flera månader, men att sjukskriva sig i en vecka för att låta stressen gå ur kroppen och landa så man orkar börja arbeta med det som är jobbigt tror jag är jätteviktigt i ett sådant här läge. Dessutom ger det barnet en känsla av att det finns en ventil. Bara att leva under pressen att inte veta var ventilen finns skapar stress.
  18. 9
    Varför tycker du att det skulle vara så farligt att vara hemma ett tag? Jag menar ju inte att man ska vara hemma flera månader, men att sjukskriva sig i en vecka för att låta stressen gå ur kroppen och landa så man orkar börja arbeta med det som är jobbigt tror jag är jätteviktigt i ett sådant här läge. Dessutom ger det barnet en känsla av att det finns en ventil. Bara att leva under pressen att inte veta var ventilen finns skapar stress.
  19. Anonym (TS)
    #10
    Har du något att stödja dina tankar på? Jag tänker att det bara är att skjuta upp problemet om man stannar hemma. Att det blir exakt samma sak när han skulle komma tillbaka igen.

    Om du har några belägg för att stanna hemma är bra så vill jag gärna höra dem. Är öppen för alla förslag som kan göra det bättre.
  20. 10
    Har du något att stödja dina tankar på? Jag tänker att det bara är att skjuta upp problemet om man stannar hemma. Att det blir exakt samma sak när han skulle komma tillbaka igen.

    Om du har några belägg för att stanna hemma är bra så vill jag gärna höra dem. Är öppen för alla förslag som kan göra det bättre.
  21. Medlem sedan
    May 2005
    #11
    Jag har aldrig nånsin varit med om att ett problem som detta löst sig av att en elev blir kvar hemma. Det är otroligt lätt att det utvecklas till att eleven bli en hemmasittare istället.
    Om föräldern istället följer med till skolan och både hem och skola aktivt arbetar för att se om det finns en reell orsak till ångesten - och om det är frågan om en inre oro, hitta sätt att lindra denna, så är det i princip alltid en bättre väg att ta. Det är bättre att föräldern är "ventilen" för det ger en chans till atkivt arbete för att lösa problemet. Att bara slippa fungerar sällan. Det gäller faktiskt även vuxna som har en fobi eller obestämbar oro. Att stänga in sig hemma är inte en ventil, det medför snarare en risk att förvärra och fördjupa problemet.
    Om problemet finns i skolan så kommer också lösningen att finnas i skolan. Om problemet handlar om en inre oro så är risken att den utvecklas till en fobi större om barnet inte får en chans att ta itu med problemet. Då behövs oftast även hjälp av kurator och/eller BUP.

    OBS att det är en annan sak om eleven är utsatt för mobbing och trakasserier för då bör mönstret brytas genast. Får man inte iväg mobbarna, vilket egentligen borde vara första alternativet - men jag vet att det sällan är så enkelt - så kanske det utsatta barnet behöver stanna hemma under en kort period tills situationen kan hanteras av alla parter.

    Att stressen skulle försvinna när inte orsaken till den vare sig behandlas eller tas bort, är ett önsketänkande.
  22. 11
    Jag har aldrig nånsin varit med om att ett problem som detta löst sig av att en elev blir kvar hemma. Det är otroligt lätt att det utvecklas till att eleven bli en hemmasittare istället.
    Om föräldern istället följer med till skolan och både hem och skola aktivt arbetar för att se om det finns en reell orsak till ångesten - och om det är frågan om en inre oro, hitta sätt att lindra denna, så är det i princip alltid en bättre väg att ta. Det är bättre att föräldern är "ventilen" för det ger en chans till atkivt arbete för att lösa problemet. Att bara slippa fungerar sällan. Det gäller faktiskt även vuxna som har en fobi eller obestämbar oro. Att stänga in sig hemma är inte en ventil, det medför snarare en risk att förvärra och fördjupa problemet.
    Om problemet finns i skolan så kommer också lösningen att finnas i skolan. Om problemet handlar om en inre oro så är risken att den utvecklas till en fobi större om barnet inte får en chans att ta itu med problemet. Då behövs oftast även hjälp av kurator och/eller BUP.

    OBS att det är en annan sak om eleven är utsatt för mobbing och trakasserier för då bör mönstret brytas genast. Får man inte iväg mobbarna, vilket egentligen borde vara första alternativet - men jag vet att det sällan är så enkelt - så kanske det utsatta barnet behöver stanna hemma under en kort period tills situationen kan hanteras av alla parter.

    Att stressen skulle försvinna när inte orsaken till den vare sig behandlas eller tas bort, är ett önsketänkande.
  23. Anonym (TS)
    #12
    Tack Mireaux, så tänker jag också. Att vara hemma känns som att stoppa huvudet i sanden.

    Jag var med i skolan idag och det verkade bra. Svårt att se problemet när man är med själv eftersom alla barn blir extra snälla och hjälpsamma när en förälder är med. Jag tror dock inte att det är mobbing det är frågan om. Däremot tyckte jag att det var rätt stökigt i klassen och väldigt rörigt när de skulle äta mat. Ingen ordninga alls och väldigt högljutt.

    Något jag reagerade på var att fröken bad vissa barn läsa högt ur en lättläst bok. Förutsätter man att barn ska kunna läsa redan andra veckan i skolan? Eller kan hon ha valt ut barn som hon redan visste kunde läsa? Om jag var barn och inte kunde läsa skulle jag få en klump i magen om jag trodde att jag var tvungen att sätta mig på en stol mitt i en ring av barn och högläsa. Eller så är jag känslig.

    Pratade med fröken tillsammans med sonen efter skolan en stund och hon var förvånad över att han tycker som han gör för hon har inte märkt något. Hon hade inga råd eller tips att komma med utan verkade helt handfallen. Jag pratade också med fritidspersonalen där det blev lite varierat mottagande. Flera tyckte att "det där blir nog bra, det går över" och det gör det ju. Fast just nu är problemet stort.

    Sonen börjar må dåligt direkt han kommer hem från skolan och gråter ofta och mycket under hela em/kväll och fortsätter direkt på morgonen när han vaknar. Han somnar av utmattning vid 22.30 och kan inte äta på morgonen för att han mår illa.
  24. 12
    Tack Mireaux, så tänker jag också. Att vara hemma känns som att stoppa huvudet i sanden.

    Jag var med i skolan idag och det verkade bra. Svårt att se problemet när man är med själv eftersom alla barn blir extra snälla och hjälpsamma när en förälder är med. Jag tror dock inte att det är mobbing det är frågan om. Däremot tyckte jag att det var rätt stökigt i klassen och väldigt rörigt när de skulle äta mat. Ingen ordninga alls och väldigt högljutt.

    Något jag reagerade på var att fröken bad vissa barn läsa högt ur en lättläst bok. Förutsätter man att barn ska kunna läsa redan andra veckan i skolan? Eller kan hon ha valt ut barn som hon redan visste kunde läsa? Om jag var barn och inte kunde läsa skulle jag få en klump i magen om jag trodde att jag var tvungen att sätta mig på en stol mitt i en ring av barn och högläsa. Eller så är jag känslig.

    Pratade med fröken tillsammans med sonen efter skolan en stund och hon var förvånad över att han tycker som han gör för hon har inte märkt något. Hon hade inga råd eller tips att komma med utan verkade helt handfallen. Jag pratade också med fritidspersonalen där det blev lite varierat mottagande. Flera tyckte att "det där blir nog bra, det går över" och det gör det ju. Fast just nu är problemet stort.

    Sonen börjar må dåligt direkt han kommer hem från skolan och gråter ofta och mycket under hela em/kväll och fortsätter direkt på morgonen när han vaknar. Han somnar av utmattning vid 22.30 och kan inte äta på morgonen för att han mår illa.
  25. Medlem sedan
    Aug 2000
    #13
    Jag tänker inte på att stanna hemma som behandling utan bara för att just bryta och hitta lugnet några dagar innan man ger sig i kast med att hitta orsakerna. Men också för att få den tid tillsammans med barnet som kanske behövs för att hinna prata igenom det som känns jobbigt. Min erfarenhet (inga direkta vetenskapliga belägg har jag) är att många barn i den här situationen bara spänner sig och låser sig när man tvingar i väg dem varje morgon och då kan förändringen att stanna hemma några dagar göra att låsningen släpper. Vilket jag tycker är viktigt för att kunna börja arbetet med att förändra situationen i skolan.
  26. 13
    Jag tänker inte på att stanna hemma som behandling utan bara för att just bryta och hitta lugnet några dagar innan man ger sig i kast med att hitta orsakerna. Men också för att få den tid tillsammans med barnet som kanske behövs för att hinna prata igenom det som känns jobbigt. Min erfarenhet (inga direkta vetenskapliga belägg har jag) är att många barn i den här situationen bara spänner sig och låser sig när man tvingar i väg dem varje morgon och då kan förändringen att stanna hemma några dagar göra att låsningen släpper. Vilket jag tycker är viktigt för att kunna börja arbetet med att förändra situationen i skolan.
  27. Medlem sedan
    Jan 2001
    #14
    Så fantastiskt att höra! Dels att flickan fick hjälp att identifiera vad det faktiskt var som hon var rädd för, att det togs på allvar och att de vuxna kunde hjälpa henne. Och att hon nu utvecklats till en social och självsäker person!
    Det var glädjande att läsa även om jag (än så länge) inte har några problem med barn som inte vill till skolan.
  28. 14
    Så fantastiskt att höra! Dels att flickan fick hjälp att identifiera vad det faktiskt var som hon var rädd för, att det togs på allvar och att de vuxna kunde hjälpa henne. Och att hon nu utvecklats till en social och självsäker person!
    Det var glädjande att läsa även om jag (än så länge) inte har några problem med barn som inte vill till skolan.
  29. Medlem sedan
    Jul 2006
    #15
    Jag reagerar jättestarkt på att de har satt de två bästa vännerna i varsin grupp. Det första jag skulle kräva är att min son fick byta grupp o vara tillsammans med sin bästis. Att barnen trivs i skolan måste väl ha högsta prioritet?? Varför skulle de inte få vara tillsammans jämt om de nu vill det? Förr var det inget fel/fult med att ha en bästis, varför är det fel nu? Nej, se till att din kille får byta grupp pronto så kanske han börjar trivas lite bättre.
  30. 15
    Jag reagerar jättestarkt på att de har satt de två bästa vännerna i varsin grupp. Det första jag skulle kräva är att min son fick byta grupp o vara tillsammans med sin bästis. Att barnen trivs i skolan måste väl ha högsta prioritet?? Varför skulle de inte få vara tillsammans jämt om de nu vill det? Förr var det inget fel/fult med att ha en bästis, varför är det fel nu? Nej, se till att din kille får byta grupp pronto så kanske han börjar trivas lite bättre.
  31. Anonym (TS)
    #16
    Skolan har sedan 6-års försökt att sära på detta kompispar. De vill att de ska vara med andra barn och inte bara med varandra. Jag nämde det nu men då säger fritidspersonalen att det "är det bästa". Fattar inte riktigt varför.
  32. 16
    Skolan har sedan 6-års försökt att sära på detta kompispar. De vill att de ska vara med andra barn och inte bara med varandra. Jag nämde det nu men då säger fritidspersonalen att det "är det bästa". Fattar inte riktigt varför.
  33. Medlem sedan
    Jan 2008
    #17
    Kräva? Det är personalens jobb att sätta ihop grupperna, inte föräldrars. Kanske finns det goda skäl att dela på barnen, skäl som TS inte vet om. Kanske har det andra barnets föräldrar bett personalen att dela på barnen, så att _deras_ barn ska lära sig att umgås med andra barn..? Jag har varit med om att föräldrar bett om sådant, trots att de inte erkänt det för kompisens föräldrar... Önska ett gruppbyte kan man göra, men inte kräva.
  34. 17
    Kräva? Det är personalens jobb att sätta ihop grupperna, inte föräldrars. Kanske finns det goda skäl att dela på barnen, skäl som TS inte vet om. Kanske har det andra barnets föräldrar bett personalen att dela på barnen, så att _deras_ barn ska lära sig att umgås med andra barn..? Jag har varit med om att föräldrar bett om sådant, trots att de inte erkänt det för kompisens föräldrar... Önska ett gruppbyte kan man göra, men inte kräva.
  35. Anonym (TS)
    #18
    Då kan jag berätta att den andre pojkens föräldrar är goda vänner till oss och de vill också att pojkarna ska gå ihop. Jag kan tycka att skolan ska informera mig som förälder om de anser att det finns speciell anledning till att dela pojkarna åt. Varför hemlighålla nåt sånt?

    Fast nu är jag inte så säker på att just det här är roten till problemet.
  36. 18
    Då kan jag berätta att den andre pojkens föräldrar är goda vänner till oss och de vill också att pojkarna ska gå ihop. Jag kan tycka att skolan ska informera mig som förälder om de anser att det finns speciell anledning till att dela pojkarna åt. Varför hemlighålla nåt sånt?

    Fast nu är jag inte så säker på att just det här är roten till problemet.
  37. vanlig mamma
    #19
    Det kan ju vara så att de leker/busar för mycket när de är tillsammans så att de dels missar mycket och desutom stör andra.

    Om de dessutom försöker sära på dem på fritids så ligger det kanske något allvarligare bakom. Gaddar de ihop sig och retar andra?
    Om det är fallet så måste ni ju få information om det tycker jag!
  38. 19
    Det kan ju vara så att de leker/busar för mycket när de är tillsammans så att de dels missar mycket och desutom stör andra.

    Om de dessutom försöker sära på dem på fritids så ligger det kanske något allvarligare bakom. Gaddar de ihop sig och retar andra?
    Om det är fallet så måste ni ju få information om det tycker jag!
  39. Anonym
    #20
    Det kan finnas många skäl till att barn som i första anblicken ser ut att vara bra kompisar (och de kan de förstås också vara) bör skiljas åt i skolsammanhang. Många gånger är det så att en är mer dominerande och den andre inte vågar/behöver ta några egna beslut eller initiativ och då är bindningen inte positiv. De kanske har en kompisrelation under lektionstid som innebär att de sitter och pratar frititdsaktiviteter med varandra och då känns det inte heller bra att ha dem i samma klass. Finns ännu fler skäl, men givetvis bör personalen ha informerat om anledningen till att de vill skilja kompisarna åt under lektionstid. (Rasterna är ju oftast gemensamma så de är ju inte permanent åtskilda under dagen, eller hur?) Jag har dock varit med om att vi i personalen berättat, informerat och förklarat gruppindelningar som dessa, men att en del föräldrar ändå inte tar in det vi säger, utan fortsätter att hävda att "ingen förklarat".
  40. 20
    Det kan finnas många skäl till att barn som i första anblicken ser ut att vara bra kompisar (och de kan de förstås också vara) bör skiljas åt i skolsammanhang. Många gånger är det så att en är mer dominerande och den andre inte vågar/behöver ta några egna beslut eller initiativ och då är bindningen inte positiv. De kanske har en kompisrelation under lektionstid som innebär att de sitter och pratar frititdsaktiviteter med varandra och då känns det inte heller bra att ha dem i samma klass. Finns ännu fler skäl, men givetvis bör personalen ha informerat om anledningen till att de vill skilja kompisarna åt under lektionstid. (Rasterna är ju oftast gemensamma så de är ju inte permanent åtskilda under dagen, eller hur?) Jag har dock varit med om att vi i personalen berättat, informerat och förklarat gruppindelningar som dessa, men att en del föräldrar ändå inte tar in det vi säger, utan fortsätter att hävda att "ingen förklarat".
Sidan 1 av 2 12 SistaSista

Liknande trådar

  1. Vill inte gå till skolan
    By Anonym xx in forum Autismspektrum
    Svar: 8
    Senaste inlägg: 2011-02-18, 14:06
  2. Dottern vill inte gå till skolan
    By Anna Sjalv Tredje in forum Autismspektrum
    Svar: 1
    Senaste inlägg: 2010-02-26, 23:20
  3. Vill inte till skolan
    By anonymt namn in forum Skolbarn
    Svar: 16
    Senaste inlägg: 2009-06-01, 09:23
  4. Vill inte gå till skolan
    By lilly1 in forum Skolbarn
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2008-02-07, 16:50
  5. Vill inte gå till skolan
    By astrid13 in forum Tonåringar
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2007-09-17, 12:15
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar