Skrivet: 2010-08-30, 12:30
#1
Alvarlig förvärvd hjärnskada:(
Vet inte om detta är rätt ställe för mig att skriva på igentligen, men de var de bästa jag kunde hitta. För den 21/6 förändrades vår familjs liv för alltid.
Min 14 åriga son skulle till sin bästa kompis, han hade haft sommarlov i drygt 1 vecka. När han kliver av bussen har han brottom över vägen, genar framför bussen och de kommer en bil och han blir påkörd. Träffen av bilen blir i huvudet och de är även endast där han har sina skador visar de sig när vi kommer till akuten.
Första tiden låg han på BIVA i respirator och vi visste ärligt talat inte om han skulle överleva.. Efter första röntgen de då tog lät de som att han bara hade några få blödnigar, men efter en tid visade sig att de var värre en vad de trodde från början.
Sonen har något som heter DAI 3 skala som är från en skala mellan 0-4 där då 4a är värst. Så de är ju alltså rätt så rejäla skador han ådragit sig.
Dessa är rejält utspridda i hela hjärnan både i stor och lillhjärna, ner i hjärnstammen och hjärnbarken. Så därför kan de idag inte säja hur pass återställd han kommer att bli.
De säjer att han förmodligen kommer ha bestående multihandikapp resten av sitt liv och att han ens lever är enligt dem ett mirakel då de flesta med hans skador oftast hinner avlida innan de kommer till sjukhus.
Idag är han som ett spädbarn på nytt, som inte kan äta utan sondmatas via en knapp i magen, han kan inte prata,inte sitta inte stå eller gå. Rör ytterst lite på sin vänster fot och även lite på vänster arm.
Trodde min smärta över detta ofattbara som hänt oss skulle bli bättre med tiden, men de är tvärtom jag slits mellan hopp och förtvivlan och ibland är jag så JÄVLA förbannad rent ut sagt för att detta har hänt.
Men vem ska man ta ut sin ilska på och hur i hela fridens dar lär man sig att acceptera situationen.
Att ha haft ett fullt friskt barn, dock har han ADHD till att han blir graft handikappad och inte veta vad eller hur hans framtid blir..
En yngre syster frågade mig om han kommer kunna ha flickvän och få barn i framtiden och vad svarar man på de när man inte vet.
Jag vill bara få min älskade son tillbaka, men ska nu lära mig acceptera att de aldrig blir så.
Sedan säjer läkarna en sag medans, vissa säjer att läkarna vet ingenting lyssna inte på dem. Utan hjärnan är plastisk och kan söka sig nya vägar och han kan bli bra.
Ska man fortfarande hoppas på de eller tänk om man blir ännu mer besviken för att han kanske inte blir bättre.
Han har ju enligt läkarna hjärnsubstans som inte längre finns pga olyckan och enligt dem går den aldrig att ersättas.
Men denna ovisshet gör mig snart komplett galen känns de som.
Vet ärligt talat inte om de finns fler med liknande situation här inne? eller om ni har barn med medfödda hjärnskador.
Men finns här någon som kan få mig att må lite bättre skulle de betyda oerhört mycket.