Hon har kommit nu! *långt*
_0606 Junibarn
  1. Medlem sedan
    Apr 2006
    #1

    Hon har kommit nu! *långt*

    Men oj, vad drygt det var!
    Jag sattes ju igång i söndags, men inget hände, så jag fick sova på saken. I måndags togs vattnet vid tio på morgonen, men inget hände... Värkstimulerande dropp och visst, molvärkarna kom långsamt men vid fyra på eftermiddagen var jag bara öppen 3 cm. Framåt nio på kvällen kom krystvärkarna, och då så häftigt att jag, som verkligen inte vill snittas, skrek "söv mig!" Vid tio erbjöds jag en spinalbedövning, för jag var helt slut. Varken lustgas eller akupunktur hjälpte mig. De försökte sälja in kvaddlar, men tanken på att de skulle pilla på min mage eller andra ställen som jag hade ont på, gjorde mig nästan otrevlig i mun Det var en ung sköterska som bedyrade att de hade ett oförtjänt rykte, så jag frågade väsande om hon använt dem själv i samma situation, vilket hon inte hade. "Då diskuterar vi när du har gjort det" sa jag sammanbitet och hon försvann...

    Spinalen räddade mig, ska jag säga. Jag fick vila, samla mig, och möjlighet att byta ställning till stående på knä. Mina höfter låser ju sig, så det är en isande kramp i hela bäckenpartiet som styr mig. Jo, de fick över mig i en fåtölj också, men så låst har jag aldrig känt mig, så det var bara ett enda stort rabalder. Vid elva på kvällen visste jag att vi gick över "normaltillståndet", och att vi nog skulle diskutera med läkaren. Då var jag helt inne på att bli snittad, bara så att jag skulle slippa allt. Jag ville bara sova, ville inte vara med längre, ville, ville inte mer. Det är så ovanligt att jag känner så, jag brukar aldrig ens tänka tanke på att det ens går att ge upp. Vid halvtolv tilltog krystarbetet, plötsligt var halva huvudet ute. "Vänd dig" säger de då! "Så fan heller!" svarar jag och tänker de väl ändå inte är kloka. Ska jag spreta runt i sängen med ett huvud halvvägs ute mellan mina ben? Men det skulle jag, för när jag blåvägrade, vände de mig, fick ner mig på rygg och 23.51 kom en 4305 g och 52 cm Esther. Av sig själv, eller av mig, hur man nu väljer att se det. Beppe togs ju med sugklocka, och jag hade inga förhoppningar på att jag skulle fixa det här själv. Jag gick knappt sönder heller, vilket också var fallet med Beppe, då förlorade jag massor av blod och gick sönder på insidan. Så det gick ju bra, ju!

    Hon mår jättebra, sover massor, kanske för att jag är visare den här gången och vågar stå emot amningshysterin som råder på mitt BB -- det finns liksom inget i mina bröst, vad de än säger. Hon får ersättning och jag lägger an för mysfaktorns skull. Gnyr gör hon, men skriker inte.

    Men jag då. I går eftermiddag märkte jag att jag läckte vätska genom huden, så svullen är jag. Jag påpekar detta och får en klapp på axeln -- njurarna orkar inte men det är lugnt. Sedan får jag väldigt ont i njurarna, men det är fortfarande lugnt, säger de. Därefter vaknar jag vid tre av att jag inte kan andas, drar bara korta andetag som tar slut mitt i, det rosslar i lungan och smärtan är outhärdlig. Jag hade precis börjat drömma att jag körde fortare och fortare i en mörk tunnel med ett rytmiskt dunkande ljud. Gick ut och berättade detta och äntligen blev det fart på dem. Läkare tillkallades, blodtrycket var skyhögt, och tre personer stack mig samtidigt, EKG togs, och jag fick vätskedrivande, blodtryckssänkande, och blodförtunnande. Idag har jag gjort vanlig lugnröntgen och sedan datortomografi över samma parti. Jag har ff jätteont och har svårt att andas, även om det är skönt för kroppen att bli av med lite vätska. Jag vet inte vad det handlar om än, men hem kommer jag ju inte. Då är det så skönt att titta på Esther, som bara ligger där i lugn och ro och fiser så att det smattrar i rummet!

    Så, viss dramatik har hon bjudit på, damen, men trots att jag valt att göra allt detta ensam, så har jag inte en endaste sekund känt mig ensam. Jag känner mig heller inte trött -- sjuk, ja, men inte trött, om ni förstår. Så, i stort är allt bra, i smått kunde vissa detaljer få rättas till omgående!

    Tack för att jag fick skriva av mig allt här, och för att du läste!
    A positive attitude may not solve all your problems, but it will annoy enough people to make it worth the effort.
  2. 1
    Hon har kommit nu! *långt* Men oj, vad drygt det var!
    Jag sattes ju igång i söndags, men inget hände, så jag fick sova på saken. I måndags togs vattnet vid tio på morgonen, men inget hände... Värkstimulerande dropp och visst, molvärkarna kom långsamt men vid fyra på eftermiddagen var jag bara öppen 3 cm. Framåt nio på kvällen kom krystvärkarna, och då så häftigt att jag, som verkligen inte vill snittas, skrek "söv mig!" Vid tio erbjöds jag en spinalbedövning, för jag var helt slut. Varken lustgas eller akupunktur hjälpte mig. De försökte sälja in kvaddlar, men tanken på att de skulle pilla på min mage eller andra ställen som jag hade ont på, gjorde mig nästan otrevlig i mun Det var en ung sköterska som bedyrade att de hade ett oförtjänt rykte, så jag frågade väsande om hon använt dem själv i samma situation, vilket hon inte hade. "Då diskuterar vi när du har gjort det" sa jag sammanbitet och hon försvann...

    Spinalen räddade mig, ska jag säga. Jag fick vila, samla mig, och möjlighet att byta ställning till stående på knä. Mina höfter låser ju sig, så det är en isande kramp i hela bäckenpartiet som styr mig. Jo, de fick över mig i en fåtölj också, men så låst har jag aldrig känt mig, så det var bara ett enda stort rabalder. Vid elva på kvällen visste jag att vi gick över "normaltillståndet", och att vi nog skulle diskutera med läkaren. Då var jag helt inne på att bli snittad, bara så att jag skulle slippa allt. Jag ville bara sova, ville inte vara med längre, ville, ville inte mer. Det är så ovanligt att jag känner så, jag brukar aldrig ens tänka tanke på att det ens går att ge upp. Vid halvtolv tilltog krystarbetet, plötsligt var halva huvudet ute. "Vänd dig" säger de då! "Så fan heller!" svarar jag och tänker de väl ändå inte är kloka. Ska jag spreta runt i sängen med ett huvud halvvägs ute mellan mina ben? Men det skulle jag, för när jag blåvägrade, vände de mig, fick ner mig på rygg och 23.51 kom en 4305 g och 52 cm Esther. Av sig själv, eller av mig, hur man nu väljer att se det. Beppe togs ju med sugklocka, och jag hade inga förhoppningar på att jag skulle fixa det här själv. Jag gick knappt sönder heller, vilket också var fallet med Beppe, då förlorade jag massor av blod och gick sönder på insidan. Så det gick ju bra, ju!

    Hon mår jättebra, sover massor, kanske för att jag är visare den här gången och vågar stå emot amningshysterin som råder på mitt BB -- det finns liksom inget i mina bröst, vad de än säger. Hon får ersättning och jag lägger an för mysfaktorns skull. Gnyr gör hon, men skriker inte.

    Men jag då. I går eftermiddag märkte jag att jag läckte vätska genom huden, så svullen är jag. Jag påpekar detta och får en klapp på axeln -- njurarna orkar inte men det är lugnt. Sedan får jag väldigt ont i njurarna, men det är fortfarande lugnt, säger de. Därefter vaknar jag vid tre av att jag inte kan andas, drar bara korta andetag som tar slut mitt i, det rosslar i lungan och smärtan är outhärdlig. Jag hade precis börjat drömma att jag körde fortare och fortare i en mörk tunnel med ett rytmiskt dunkande ljud. Gick ut och berättade detta och äntligen blev det fart på dem. Läkare tillkallades, blodtrycket var skyhögt, och tre personer stack mig samtidigt, EKG togs, och jag fick vätskedrivande, blodtryckssänkande, och blodförtunnande. Idag har jag gjort vanlig lugnröntgen och sedan datortomografi över samma parti. Jag har ff jätteont och har svårt att andas, även om det är skönt för kroppen att bli av med lite vätska. Jag vet inte vad det handlar om än, men hem kommer jag ju inte. Då är det så skönt att titta på Esther, som bara ligger där i lugn och ro och fiser så att det smattrar i rummet!

    Så, viss dramatik har hon bjudit på, damen, men trots att jag valt att göra allt detta ensam, så har jag inte en endaste sekund känt mig ensam. Jag känner mig heller inte trött -- sjuk, ja, men inte trött, om ni förstår. Så, i stort är allt bra, i smått kunde vissa detaljer få rättas till omgående!

    Tack för att jag fick skriva av mig allt här, och för att du läste!
  3. Medlem sedan
    Dec 2005
    #2
    Grattis till Esther. Tack för att du delar med dig. Låter läskigt det du skriver, Huvva. Hoppas att du blir bättre snart och att du får reda på vad det kan vara. Skönt att höra att den lilla smattrande tjejen mår bra. Grattis igen!
  4. 2
    Grattis till Esther. Tack för att du delar med dig. Låter läskigt det du skriver, Huvva. Hoppas att du blir bättre snart och att du får reda på vad det kan vara. Skönt att höra att den lilla smattrande tjejen mår bra. Grattis igen!
  5. Medlem sedan
    Jul 2000
    #3
    Grattis till lillasyster! Det var inte dåligt vilket ståhej hon bjöd på! Jätteintressant att få läsa! Men vad läskigt med vätskan...

    Hoppas du mår bättre vid det här laget och grattis igen till lilla Esther!
  6. 3
    Grattis till lillasyster! Det var inte dåligt vilket ståhej hon bjöd på! Jätteintressant att få läsa! Men vad läskigt med vätskan...

    Hoppas du mår bättre vid det här laget och grattis igen till lilla Esther!
  7. Medlem sedan
    Jan 2006
    #4
    Grattis till Esther! Skönt att hon kom till slut. Tack för att du berättade, alltid lika intressant att höra om förlossningar tycker jag!
  8. 4
    Grattis till Esther! Skönt att hon kom till slut. Tack för att du berättade, alltid lika intressant att höra om förlossningar tycker jag!
  9. Medlem sedan
    Apr 2006
    #5

    det stannade inte där...

    ett par dagar senare låg jag på hjärtintensiven med diagnosen hjärtsvikt och stannade där i nästan två veckor.

    nu är jag hemma och mår mycket bättre och jag kommer att bli frisk, men så rädd som jag var då har jag aldrig varit. dessvärre tog det BB tre dygn att reagera på min vädjan om hjälp: jag läckte ju vatten genom benen, hade fruktansvärt ont i lungan och kvävningskänslor, hyperventilierade och kunde inte lyfta min nyfödda barn, inte gå, inte äta.

    barnmorskorna svarade med att ge mig två panodil. när jag sista natten hade full panik, tillkallades en läkare, som äntligen tog mig på allvar och som i sin tur frågade fler läkare tills ett ultraljud gjordes på hjärtat och man såg att det var kraftigt förstorat. visst, det här är inte vanligt, men jag tycker att BB borde inse att de har två patienter, en mamma också!
    A positive attitude may not solve all your problems, but it will annoy enough people to make it worth the effort.
  10. 5
    det stannade inte där... ett par dagar senare låg jag på hjärtintensiven med diagnosen hjärtsvikt och stannade där i nästan två veckor.

    nu är jag hemma och mår mycket bättre och jag kommer att bli frisk, men så rädd som jag var då har jag aldrig varit. dessvärre tog det BB tre dygn att reagera på min vädjan om hjälp: jag läckte ju vatten genom benen, hade fruktansvärt ont i lungan och kvävningskänslor, hyperventilierade och kunde inte lyfta min nyfödda barn, inte gå, inte äta.

    barnmorskorna svarade med att ge mig två panodil. när jag sista natten hade full panik, tillkallades en läkare, som äntligen tog mig på allvar och som i sin tur frågade fler läkare tills ett ultraljud gjordes på hjärtat och man såg att det var kraftigt förstorat. visst, det här är inte vanligt, men jag tycker att BB borde inse att de har två patienter, en mamma också!
  11. Medlem sedan
    Dec 2005
    #6
    Hjärtsvikt???
    Kan det bli sådana konsekvenser då? Låter verkligen läskigt, verkligen. Klart att de skulle ha tagit dina rop på allvar, du är ju deras patient. Skönt att höra att du mår bättre.
  12. 6
    Hjärtsvikt???
    Kan det bli sådana konsekvenser då? Låter verkligen läskigt, verkligen. Klart att de skulle ha tagit dina rop på allvar, du är ju deras patient. Skönt att höra att du mår bättre.
  13. Medlem sedan
    Apr 2006
    #7

    ja,

    graviditetshjärtsvikt finns, hade jag vetat det hade jag nog kollat mig extra noga, för min pappa dog i hjärtsvikt (finns många olika sorter). Jag var superskärrad innan jag begrep skillnaderna.

    om du känner dig tyngre, mer vätskefylld, andfådd, får hjärtklappning och mer allmänpåverkad, och om du har högt blodtryck och läcker protein i urinen, så ska du definitivt kolla dig extra noga.
    A positive attitude may not solve all your problems, but it will annoy enough people to make it worth the effort.
  14. 7
    ja, graviditetshjärtsvikt finns, hade jag vetat det hade jag nog kollat mig extra noga, för min pappa dog i hjärtsvikt (finns många olika sorter). Jag var superskärrad innan jag begrep skillnaderna.

    om du känner dig tyngre, mer vätskefylld, andfådd, får hjärtklappning och mer allmänpåverkad, och om du har högt blodtryck och läcker protein i urinen, så ska du definitivt kolla dig extra noga.
  15. Medlem sedan
    Dec 2005
    #8
    Usch, låter inte kul. Det kan vara bra att veta symptomen.
  16. 8
    Usch, låter inte kul. Det kan vara bra att veta symptomen.
  17. Medlem sedan
    Jan 2006
    #9
    Hu vad läskigt. Hoppas det är ok nu. Ta hand om dig och de små!
  18. 9
    Hu vad läskigt. Hoppas det är ok nu. Ta hand om dig och de små!

Liknande trådar

  1. Hur långt har ni kommit med
    By cyklamen in forum Hem & fritid
    Svar: 18
    Senaste inlägg: 2007-11-11, 10:40
  2. Hur långt har ni kommit?
    By alima in forum _0708 Augustibarn
    Svar: 19
    Senaste inlägg: 2007-06-09, 00:20
  3. Nån som kommit långt i GA?
    By fixfia in forum Hem & fritid
    Svar: 0
    Senaste inlägg: 2007-02-14, 21:21
  4. Hur långt har ni kommit?
    By sarah_s in forum _0701 Januaribarn
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2006-11-25, 18:58
  5. Så här långt har jag kommit
    By norpisen in forum _0602 Februaribarn
    Svar: 0
    Senaste inlägg: 2005-10-23, 19:34
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar