Skrivet: 2010-09-01, 14:14
#1
Hon har kommit nu! *långt*
Men oj, vad drygt det var!
Jag sattes ju igång i söndags, men inget hände, så jag fick sova på saken. I måndags togs vattnet vid tio på morgonen, men inget hände... Värkstimulerande dropp och visst, molvärkarna kom långsamt men vid fyra på eftermiddagen var jag bara öppen 3 cm. Framåt nio på kvällen kom krystvärkarna, och då så häftigt att jag, som verkligen inte vill snittas, skrek "söv mig!" Vid tio erbjöds jag en spinalbedövning, för jag var helt slut. Varken lustgas eller akupunktur hjälpte mig. De försökte sälja in kvaddlar, men tanken på att de skulle pilla på min mage eller andra ställen som jag hade ont på, gjorde mig nästan otrevlig i mun Det var en ung sköterska som bedyrade att de hade ett oförtjänt rykte, så jag frågade väsande om hon använt dem själv i samma situation, vilket hon inte hade. "Då diskuterar vi när du har gjort det" sa jag sammanbitet och hon försvann...
Spinalen räddade mig, ska jag säga. Jag fick vila, samla mig, och möjlighet att byta ställning till stående på knä. Mina höfter låser ju sig, så det är en isande kramp i hela bäckenpartiet som styr mig. Jo, de fick över mig i en fåtölj också, men så låst har jag aldrig känt mig, så det var bara ett enda stort rabalder. Vid elva på kvällen visste jag att vi gick över "normaltillståndet", och att vi nog skulle diskutera med läkaren. Då var jag helt inne på att bli snittad, bara så att jag skulle slippa allt. Jag ville bara sova, ville inte vara med längre, ville, ville inte mer. Det är så ovanligt att jag känner så, jag brukar aldrig ens tänka tanke på att det ens går att ge upp. Vid halvtolv tilltog krystarbetet, plötsligt var halva huvudet ute. "Vänd dig" säger de då! "Så fan heller!" svarar jag och tänker de väl ändå inte är kloka. Ska jag spreta runt i sängen med ett huvud halvvägs ute mellan mina ben? Men det skulle jag, för när jag blåvägrade, vände de mig, fick ner mig på rygg och 23.51 kom en 4305 g och 52 cm Esther. Av sig själv, eller av mig, hur man nu väljer att se det. Beppe togs ju med sugklocka, och jag hade inga förhoppningar på att jag skulle fixa det här själv. Jag gick knappt sönder heller, vilket också var fallet med Beppe, då förlorade jag massor av blod och gick sönder på insidan. Så det gick ju bra, ju!
Hon mår jättebra, sover massor, kanske för att jag är visare den här gången och vågar stå emot amningshysterin som råder på mitt BB -- det finns liksom inget i mina bröst, vad de än säger. Hon får ersättning och jag lägger an för mysfaktorns skull. Gnyr gör hon, men skriker inte.
Men jag då. I går eftermiddag märkte jag att jag läckte vätska genom huden, så svullen är jag. Jag påpekar detta och får en klapp på axeln -- njurarna orkar inte men det är lugnt. Sedan får jag väldigt ont i njurarna, men det är fortfarande lugnt, säger de. Därefter vaknar jag vid tre av att jag inte kan andas, drar bara korta andetag som tar slut mitt i, det rosslar i lungan och smärtan är outhärdlig. Jag hade precis börjat drömma att jag körde fortare och fortare i en mörk tunnel med ett rytmiskt dunkande ljud. Gick ut och berättade detta och äntligen blev det fart på dem. Läkare tillkallades, blodtrycket var skyhögt, och tre personer stack mig samtidigt, EKG togs, och jag fick vätskedrivande, blodtryckssänkande, och blodförtunnande. Idag har jag gjort vanlig lugnröntgen och sedan datortomografi över samma parti. Jag har ff jätteont och har svårt att andas, även om det är skönt för kroppen att bli av med lite vätska. Jag vet inte vad det handlar om än, men hem kommer jag ju inte. Då är det så skönt att titta på Esther, som bara ligger där i lugn och ro och fiser så att det smattrar i rummet!
Så, viss dramatik har hon bjudit på, damen, men trots att jag valt att göra allt detta ensam, så har jag inte en endaste sekund känt mig ensam. Jag känner mig heller inte trött -- sjuk, ja, men inte trött, om ni förstår. Så, i stort är allt bra, i smått kunde vissa detaljer få rättas till omgående!
Tack för att jag fick skriva av mig allt här, och för att du läste!