Skrivet: 2010-09-10, 09:23
#1
Tack för en bra sida!
Jätteintressant men det är ju inte första gången som jag läst om Dan Olweus intressanta forskning och program för att hantera mobbning.
Men det är en modell och de olika mer förenklade förklaringsmodeller (även om det kanske är just i intervjue situationen som det färenklas) får mig att rysa. Det är ju inte "nedmonteringen" av kärnfamiljen samt dagis som är problemet utan fråvaron av dialog mellan generationer och att var och en får ett för henne begripligt sammanhang.
Vad gäller hans program så är det inget annat än ett struktuerat ledarskap. Och ledarskap är det vi saknar mest i våra svenska skolor.
Just det. Blame it on skolan.Föräldrarna har inget ansvar för de barn de valt att sätta till världen eller?
Ursäkta nu försår jag inte Anonym. Blam it on skolan. Klart att skolan har ett ansvar för mobbing! Tänkte nästa ta ett grovt exempel men avstår.
Vi är alla olika och med alla våras olikheter skall vi genomgå eller så har vi genomgått skolan. Det är skolan som har ansvaret för stämningen och klimatet i skolan. Sen skall man naturligtvis kräva att föräldrarna bidrar.
Vad gäller hur barn beter sig i grupp med andra jämnåriga är i vart fall i Sverige dagis, förskolan, och skolans primära ansvar. Jag slutar aldrig förvånas över att problemen "upptäcks" och skall försöka rättas till någon gång i 5-8 klass. Problemen har säkert funnits där långt tidigare. Sak samma som att vissa politiker tycker att det är så bra att vi får tester av barnen i 3:e klass. Jösses då är ju loppet nästan redan kört. Det skall finnas pedagoger som klarar att se barnen utifrån varje enskilt barns behov och nivå redan i första klass så att insatserna kan sättas in där och då!
Ja, du hade gärna fått ta ett grovt exempel. Jag har också exempel. Finns alltid två sidor.
Skolan gör allt de kan med samtal, skolsköterska, psykolog, lärare/fritidspedagoger, förebyggande, grupper, killgrupper- flickgrupper. Det är de skyldiga och göra. Men och jag menar verkligen ett stort djävla MEN, har skolan inte föräldrarna med sig är det ett förbannat tungt jobb att göra.
Om földrarna inte bryr sig, hittar tusen djävla ursäkter till sitt barns beteende, tycker synd om sitt mobbande barn, bryter alla regler och tankar skolan försöker jobba med och sätta upp - allt med enbart sitt mobbande barn i fokus osv osv osv. Det föräldrarna iställer gör är helt enkelt att tala om för sitt barn att det är helt okej att det gör som det gör, att det är okej att mobba, kränka, skapa utanförskap, vara elak osv osv osv.
Ja, skolan gör sitt, men det är FAN inget lätt jobb när föräldrarna inte bryr sig ett enda skit. Utan istället gör allt i sin makt för att flytta över fokus och skylla på allt och alla andra.
Gör skolan inget, ja då är det fel. De SKA de göra.
Det utlimat är själklart att mobbing inte fanns. Men det gör det. Jobbar skola och föräldrar tillsammans i detta och med samma värdegrund, då kommer man långt - det är tyvärr sällan så.
Nej, loppet är nästan inte redan kört om man upptäcker problem i årskurs 3. Man har alla chanser i världen att lyckas. Självklart spelar problemet roll och grad av problem. Men det går att lyckas. Men visst, det är svårare att lyckas ju äldre man blir, men det är inte kört.
Du skriver: "Skolan gör allt de kan med samtal, skolsköterska, psykolog, lärare/fritidspedagoger, förebyggande, grupper, killgrupper- flickgrupper. Det är de skyldiga och göra. Men och jag menar verkligen ett stort djävla MEN, har skolan inte föräldrarna med sig är det ett förbannat tungt jobb att göra."
Men vad menar du egentligen? I den bästa av världar ska såklart föräldrar ta ansvar för sina barn och arbeta tillsammans med skolan om mobbning förekommer. Men om så inte är fallet (kanske pga psykisk sjukdom, sociala problem eller något annat), har skolan då rätt att bara säga att de inte kan lösa problemet?
Och jag hoppas inte att du tar detta fel nu, för jag vill inte låta mästrande, men jag tycker verkligen du ska gå in på Barn- och Elevombudets sajt: http://skolinspektionen.se/beo/. Där kan du läsa en del om de brister och direkta felaktigheter som faktiskt förekommer från olika skolors och kommuners sida.
Till sist: jag håller helt med Jämställd pappa. Tidiga insatser, ett strukturerat arbete och en mycket större insikt om hur mobbning ser ut och uppstår tror jag är enda lösningen.
Det jag menar är att skolan gör vad de är skyldiga att göra. Visst har det inte kommit till steget där det blir polisanmälan eller anmälan till arbete och välfärd. Men ärligt, vad händer? Inget. Barnen är under 15 år, mycket yngre än så faktiskt.
Nej, här finns inte någon psykisk sjukdom eller annan diagnos/er med som lindrar det hela, men absolut inte gör det okej. Skulle det finnas det är det säkert så att soss redan är inkopplade eller så skulle soss kunna göra något yttepyttelite. Nej, föräldrarna vill inte se och tycker bara så synd om sitt lilla barn. Ursäktar beteendet med tusen allasköns ursäkter.
Skolan har inte sagt att de inte ska eller kan lösa problemet. Men det är utanför deras uppdrag att, ja vad ska jag säga, få med föräldrar eller så. Skolan gör vad de ska och lite till. Men visst, nästa steg är väl att polisanmäla, anmäla till arbete och välfärd. Kanske även flytta på mobbande barn. För visst, skolan måste göra något.
Jag håller också med om att ju tidigare ju bättre.
Först självklart är det i princip aldrig försent men det kostar så mycket mer energi och kraft från såväl den enskilde som skolan om individen kommit efter redan i 3:e klass. Men vad som sker när barnen närmar sig 9-10 års ålder är att de börjar förstå (obs börjar) sin egen roll i sammanhanget. Men har då inte den eleven fått med sig tillräcklig självkänsla så blir det lätt suckarnas kamp och en evig uppförsbacke. Självklart spelar föräldrar roll men det är i skolan kompetensen skall finnas mm. Jag vet att det går att se redan på dagis (BVC säger vissa) vilka inom en åldersgrupp som kommer att behöva extra stöd. Vad jag inte fattar är varför vi (samhället) inte inser att det blir, för att använda mina barns uttryck, "sjuuukt" mycket mindre kostsamt att göra insatser på förskolenivå och i 1-2:a klass än när eleven kommer upp på mellanstadiet.
Om vi kan räddar ett barn från att slippa institutionsvård vid högstadieålder så sparar vi så mycket att alla barn som är i riskzonen på en normal 0-9 skola kan få hjälp redan under de första åren i skolan.
Anonym först skulle jag vilja veta vad djävla och fan har med ditt inlägg att göra kan kanske förstå att det är förstärkningsord men du vi behöver inte det tilltalet här. Jag vet att det förekommer mycket av det du skriver men helt utan både analys och klarsynthet från skolan, skolhälsovården och socialtjänsten. Tyvärr är det så. Jag vet också att det går att nå lösningar på problem om man ser dem för vad de är.
Avslutningsvis så vet jag också att det finns fantastiskt många helt otroliga pedagoger, elevhälsoteam, rektorer och socialsekreterare som gör en skillnad. Jag vet också att det finns massor av föräldrar som också gör en skilland likväl finns det föräldrar som tyvärr inte är kapabla att fixa sin egen vardag än mindre stötta sina barn. Så är det och det är då vi måste våga se barnet och inte gå igång på föräldrarnas tillkortakommande.
Polisamnälan är ett misslyckande men det finns fall då det måste till men även i dessa fall kan man inte ge upp dialogen med barnen. Vi som vuxna får inte överge barnen varken de som mobbas eller de som mobbar. De verkligt grova och överraskande våldshandlingar utförs inte allt för sällan av just mobbade barn/ungdomar som tillslut ger upp sin självrespekt för att freda sig och för att synliggöra sig.
Om vi vågar se och lyfta det som inte är acceptabelt i det sociala spelet så tidigt i våra barns liv och föra ett samtal om detta utan att förminska individen så bygger vi upp barnens självkänsla och inre kompass.
Jag är övertygad om att vi kan göra så ofantligt mycket mer för våra barn och ungdomar men vi måste börja se, inse och föra en ärlig dialog. Dialog med oss själva, med andra vuxna och våra barn.
Jag håller helt klart med dig. Ju snabbare man agerar och reagerar desto bättre. Håller med dig om att satsar man tidigt, så ja det kostar, men i det långa loppet blir det en enorm vinst för inblandade individer och det blir kostnadseffektivt också. Om man nu kan slå ihop allt och se till den egentliga kostnaden både till individ och pengakostnad. Vore skönt om man kunde se detta.
Nej, svärorden har inte där att göra. Men jag är påverkad av min verklighet. Känner enorm frustration. Borde kunna lägga det åt sidan. Just nu har jag otroligt svårt att se en lösning på problemet, då föräldrarna vägrar inse eller göra något överhuvudtaget.