Fråga till föräldrar till bokstavsbarn
Bokstavsbarn
  1. Anonym
    #1

    Fråga till föräldrar till bokstavsbarn

    Hej,
    jag har en fråga till er föräldrar till bokstavsbarn. Är det flera av er som motarbetat försök att ställa diagnos på ert barn?
    Min fråga bygger på ett barn i min sons klass, en pojke som visar alla tecken på någon sorts störning - han är överaktiv, ger sig på andra barn och slåss, bits och sparkas, och förstår inte andra barns rädsla. Skolan har inte någon speciell assistent åt honom, men extrapersonal finns tillgänglig då och då.
    Det som hänt är att pojken nu gett sig på min son och försökt strypa honom (i tisdags) och riva ut min sons öga (i onsdags). I måndags bet han en annan pojke i halsen! Jag ser oerhört allvarligt på det hela och anser att BUP snarast bör kontaktas - men problemet är att mamman totalvägrar att inse att det är något fel på hennes pojke. Hon menar att "alla bara skyller på honom". Den här mamman är ung - 28 år, och har två mindre barn också.
    I kommande vecka har jag bokat möte med rektor och då jag oroas för min sons väl och ve i skolan kommer jag att kämpa hårt för att pojken får en omplacering i en annan klass, där han får den vård han behöver.
    Men jag vet att om föräldrarna säger nej så blir det ingen BUP-utredning, och jag misstänker/tror att det är så det kommer att gå.
    Vad gör man?
  2. 1
    Fråga till föräldrar till bokstavsbarn Hej,
    jag har en fråga till er föräldrar till bokstavsbarn. Är det flera av er som motarbetat försök att ställa diagnos på ert barn?
    Min fråga bygger på ett barn i min sons klass, en pojke som visar alla tecken på någon sorts störning - han är överaktiv, ger sig på andra barn och slåss, bits och sparkas, och förstår inte andra barns rädsla. Skolan har inte någon speciell assistent åt honom, men extrapersonal finns tillgänglig då och då.
    Det som hänt är att pojken nu gett sig på min son och försökt strypa honom (i tisdags) och riva ut min sons öga (i onsdags). I måndags bet han en annan pojke i halsen! Jag ser oerhört allvarligt på det hela och anser att BUP snarast bör kontaktas - men problemet är att mamman totalvägrar att inse att det är något fel på hennes pojke. Hon menar att "alla bara skyller på honom". Den här mamman är ung - 28 år, och har två mindre barn också.
    I kommande vecka har jag bokat möte med rektor och då jag oroas för min sons väl och ve i skolan kommer jag att kämpa hårt för att pojken får en omplacering i en annan klass, där han får den vård han behöver.
    Men jag vet att om föräldrarna säger nej så blir det ingen BUP-utredning, och jag misstänker/tror att det är så det kommer att gå.
    Vad gör man?
  3. Medlem sedan
    Feb 2004
    #2
    Nej, vi har aldrig satt oss emot en utredning. Tvärtom fick vi ingen respons för vår oro eftersm vår son INTE var/är fysiskt agressiv och utåtagerande. Han har ADHD diagnos pch är 9 år.

    Det är såklart jobbigt för mamman att du känner att "det är något fel" på hennes pojke. Då reagererar en del människor med att streta emot. Så troligtvis skulle du nå lägre om du tog dig tid till ett lugnt samtal om din oro för din pojke. Alltså inte så mycket fokus på hennes barn utan på ditt och om hon har några tips för hur du ska skydda din son.

    Kräv att det finns resurser i skolan som kan skydda de barn som utsätts för våld. Det kan vara så att pojken inte har diagnos utan att han har en besvärlig situation ex. i hemmet. Han kan mycket väl kan ha sorg och besvikelse över en förlorad anhörig eller föräldrars skilsmässa som ligger bakom aggressionen.

    Oavsett om pojken har en dianos eller ej så blir det inte automatiskt "bra" för att han får diagnos. Skolan måste ta tag i detta oavsett. Kanske ett möte med er föräldrar som är inblandade ihop med rektorn kan hjälpa.
  4. 2
    Nej, vi har aldrig satt oss emot en utredning. Tvärtom fick vi ingen respons för vår oro eftersm vår son INTE var/är fysiskt agressiv och utåtagerande. Han har ADHD diagnos pch är 9 år.

    Det är såklart jobbigt för mamman att du känner att "det är något fel" på hennes pojke. Då reagererar en del människor med att streta emot. Så troligtvis skulle du nå lägre om du tog dig tid till ett lugnt samtal om din oro för din pojke. Alltså inte så mycket fokus på hennes barn utan på ditt och om hon har några tips för hur du ska skydda din son.

    Kräv att det finns resurser i skolan som kan skydda de barn som utsätts för våld. Det kan vara så att pojken inte har diagnos utan att han har en besvärlig situation ex. i hemmet. Han kan mycket väl kan ha sorg och besvikelse över en förlorad anhörig eller föräldrars skilsmässa som ligger bakom aggressionen.

    Oavsett om pojken har en dianos eller ej så blir det inte automatiskt "bra" för att han får diagnos. Skolan måste ta tag i detta oavsett. Kanske ett möte med er föräldrar som är inblandade ihop med rektorn kan hjälpa.
  5. Medlem sedan
    Dec 2009
    #3
    Tack för ditt svar, jag antar att de flesta föräldrar blir både ledsna och oroliga för vad andra tycker om deras barn, beter sig mitt barn som andras, eller är han/hon annorlunda?
    Det var vid ett helt annat tillfälle som mamman sa att "alla skyller på honom", så det är många fler än jag som reagerat på att hon inte riktigt inser faran med hennes sons beteende. Så fort de två händelserna varit försökte jag kontakta henne, men hon svarade inte i telefon och gick en annan väg till skolan (jag möter henne dagligen vid lämning) så jag märker tydligt att hon sticker huvudet i sanden. Men jag kan inte bara släppa det här utan kommer att kräva att hon pratar med mig om det inträffade - jobbigt eller ej! Jag vet ju at ADHD (läste ni SvD igår?) numera praktiskt taget bevisats vara en genetisk skada - antingen söndriga genkedjor eller dubbla uppsättningar av vissa gener, och har ingen anledning att vara arg på henne för sonens handikapp - MEN, jag blir vansinnig då hon inte försöker få hjälp för sonen, både för hans egen skull, men för mig mest eftersom jag känner mig orolig för mitt barn, dagligen!
    Jag förstår naturligtvis att ingen diagnos i världen löser några problem, men funderar i banorna om han kan medicineras t.ex.
    Hemsituationen vet jag inte mycket om mer än att de båda föräldrarna är gifta och att de är unga. De kommer inte på föräldramöten eller sådant, så de isolerar sig från övriga klassens föräldrar, antagligen eftersom de inte vill få jobbiga frågor om pojken.
    Rektor kommer att träffa mig först och sedan mamman, dock ej tillsammans eftersom mamman inte vill det.
    Snällt av dig att svara så fort!
  6. 3
    Tack för ditt svar, jag antar att de flesta föräldrar blir både ledsna och oroliga för vad andra tycker om deras barn, beter sig mitt barn som andras, eller är han/hon annorlunda?
    Det var vid ett helt annat tillfälle som mamman sa att "alla skyller på honom", så det är många fler än jag som reagerat på att hon inte riktigt inser faran med hennes sons beteende. Så fort de två händelserna varit försökte jag kontakta henne, men hon svarade inte i telefon och gick en annan väg till skolan (jag möter henne dagligen vid lämning) så jag märker tydligt att hon sticker huvudet i sanden. Men jag kan inte bara släppa det här utan kommer att kräva att hon pratar med mig om det inträffade - jobbigt eller ej! Jag vet ju at ADHD (läste ni SvD igår?) numera praktiskt taget bevisats vara en genetisk skada - antingen söndriga genkedjor eller dubbla uppsättningar av vissa gener, och har ingen anledning att vara arg på henne för sonens handikapp - MEN, jag blir vansinnig då hon inte försöker få hjälp för sonen, både för hans egen skull, men för mig mest eftersom jag känner mig orolig för mitt barn, dagligen!
    Jag förstår naturligtvis att ingen diagnos i världen löser några problem, men funderar i banorna om han kan medicineras t.ex.
    Hemsituationen vet jag inte mycket om mer än att de båda föräldrarna är gifta och att de är unga. De kommer inte på föräldramöten eller sådant, så de isolerar sig från övriga klassens föräldrar, antagligen eftersom de inte vill få jobbiga frågor om pojken.
    Rektor kommer att träffa mig först och sedan mamman, dock ej tillsammans eftersom mamman inte vill det.
    Snällt av dig att svara så fort!
  7. Medlem sedan
    Mar 1998
    #4
    Ja, det gjorde vi.

    Inte för att vi inte insåg att det var något fel utan för att vi kände oss osäkra på vilka nackdelar den skulle ge och tyckte att hade rätt till samma hjälp oavsett. Hon hade också resurs i skolan och det enda som saknades för en officiell diagnos var ett läkarbesök.

    En utredning däremot hade hon genomgått och det är ju skillnad att vägra en sådan. Som Mammilon skriver är det ju inte någon garanti för att få mera hjälp och det hade det definitivt inte varit i vårt fall. Mycket av det som inte fungerade kunde direkt hänföras till oförstående lärare och de hade inte ändrat på sitt förhållningssätt för att hon fick en diagnos - alla fakta fanns ju redan - det var bara deras inställning som fattades.

    Jag känner verkligen med den andra mamman också - men hon verkar ju behöva hjälp. Det är inte lätt att inte klara av sitt liv och sina barn... Det är väldigt svårt att låta någon komma in i ens liv och tala om att där är något som är fel. Många har väldigt väldigt svårt för att ta kritik och det spelar mindre roll hur mycket den lindas in... så att kräva saker av henne tror itne jag är riktigt rätt sätt...
  8. 4
    Ja, det gjorde vi.

    Inte för att vi inte insåg att det var något fel utan för att vi kände oss osäkra på vilka nackdelar den skulle ge och tyckte att hade rätt till samma hjälp oavsett. Hon hade också resurs i skolan och det enda som saknades för en officiell diagnos var ett läkarbesök.

    En utredning däremot hade hon genomgått och det är ju skillnad att vägra en sådan. Som Mammilon skriver är det ju inte någon garanti för att få mera hjälp och det hade det definitivt inte varit i vårt fall. Mycket av det som inte fungerade kunde direkt hänföras till oförstående lärare och de hade inte ändrat på sitt förhållningssätt för att hon fick en diagnos - alla fakta fanns ju redan - det var bara deras inställning som fattades.

    Jag känner verkligen med den andra mamman också - men hon verkar ju behöva hjälp. Det är inte lätt att inte klara av sitt liv och sina barn... Det är väldigt svårt att låta någon komma in i ens liv och tala om att där är något som är fel. Många har väldigt väldigt svårt för att ta kritik och det spelar mindre roll hur mycket den lindas in... så att kräva saker av henne tror itne jag är riktigt rätt sätt...
  9. Medlem sedan
    Dec 2009
    #5
    Tack "caffellatte" för ditt svar!
    Jag menar ändå att det verkar vara stor skillnad mellan de föräldrar som förtvivlat inser att "det är något speciellt med mitt barn" och som oroligt vänder sig till skolhälsvård, barnhälsovård för att få stöd/hjälp och de som vänder det till att "alla skyller bara på mitt barn".

    Det är jättesvårt att "lägga sig i" - jag har fullt upp med mitt eget liv och mina egna barn - men eftersom min son drabbats av pojkens aggressioner så är det ju mitt ansvar som förälder att se till MITT barns bästa, och då jag anser att de brister i sitt föräldraskap då de inte tar alla signaler på allvar så känns det ändå rätt att sätta igång skolans resurser vad det gäller den här pojken.

    Tro mig - jag skulle bli väldigt ledsen om det med jämna mellanrum framkom att min son varit våldsam/slagits/bitits eller attackerat andra barn helt oprovocerat, men jag skulle genast söka hjälp eftersom mina barn är min absolut första prioritet i mitt liv. Om mitt barn inte är som andra betyder det ju inte att han är sämre, bara just annorlunda. Men den "annorlundaheten" får ju inte vara skadlig för andra barn, och det inser jag lätt, men jag förstår inte varför den här mamman väljer att blunda, verkligheten ändrar sig ju inte ...
  10. 5
    Tack "caffellatte" för ditt svar!
    Jag menar ändå att det verkar vara stor skillnad mellan de föräldrar som förtvivlat inser att "det är något speciellt med mitt barn" och som oroligt vänder sig till skolhälsvård, barnhälsovård för att få stöd/hjälp och de som vänder det till att "alla skyller bara på mitt barn".

    Det är jättesvårt att "lägga sig i" - jag har fullt upp med mitt eget liv och mina egna barn - men eftersom min son drabbats av pojkens aggressioner så är det ju mitt ansvar som förälder att se till MITT barns bästa, och då jag anser att de brister i sitt föräldraskap då de inte tar alla signaler på allvar så känns det ändå rätt att sätta igång skolans resurser vad det gäller den här pojken.

    Tro mig - jag skulle bli väldigt ledsen om det med jämna mellanrum framkom att min son varit våldsam/slagits/bitits eller attackerat andra barn helt oprovocerat, men jag skulle genast söka hjälp eftersom mina barn är min absolut första prioritet i mitt liv. Om mitt barn inte är som andra betyder det ju inte att han är sämre, bara just annorlunda. Men den "annorlundaheten" får ju inte vara skadlig för andra barn, och det inser jag lätt, men jag förstår inte varför den här mamman väljer att blunda, verkligheten ändrar sig ju inte ...
  11. Medlem sedan
    Mar 1998
    #6
    Förstår precis hur du menar och det är klart att du har rätt.
    Jag tror hon inte riktigt kommit dit än. Självklart måste hon dit och man kan ju inte vänta hur länge som helst. Det är redan dags för länge sen.
    Men det kan vara så att hon mår så dåligt av detta själv att hon inte kan förmå sig. Det känns alldeles för jobbigt.
    Hoppas det blir bra möten, det gäller nog att försöka få henne att förstå att för SONENS skull gäller det att ordna upp det här.
    Jag sväljer mycket och har tagit en hel del skit för min dotters bästa. Det gör ont som fan ibland, men om det gör att hon mår bättre så, ok, då får jag bita ihop. I fråga om att ta emot hjälp, då.
  12. 6
    Förstår precis hur du menar och det är klart att du har rätt.
    Jag tror hon inte riktigt kommit dit än. Självklart måste hon dit och man kan ju inte vänta hur länge som helst. Det är redan dags för länge sen.
    Men det kan vara så att hon mår så dåligt av detta själv att hon inte kan förmå sig. Det känns alldeles för jobbigt.
    Hoppas det blir bra möten, det gäller nog att försöka få henne att förstå att för SONENS skull gäller det att ordna upp det här.
    Jag sväljer mycket och har tagit en hel del skit för min dotters bästa. Det gör ont som fan ibland, men om det gör att hon mår bättre så, ok, då får jag bita ihop. I fråga om att ta emot hjälp, då.
  13. Medlem sedan
    Dec 2009
    #7
    Det som gör det problematiskt är väl att det fortfarande finns så mycket "det beror på föräldrarna-tankar" när det gäller barn med speciella behov, speciellt om de INTE har någon diagnos.
    För när man vet (jag har arbetat med barn med AS bl.a.) att det är något genetiskt eller utvecklingsstörning så kan i alla fall jag acceptera mycket mer, i form av störningar och annorlunda beteende - dock inte att mitt barn kommer hem blodigt med strypmärken och ärr!
    Men om föräldrarna väljer att helt enkelt hoppas att det blir bättre med tiden, utan att man gör något, så kommer det att bli fler skadade barn, och än värre, bokstavsbarnet kommer att få svårare att acklimatisera sig ju längre tiden går innan utredning/diagnos så att ev. insatser kan sättas in.

    Men gårdagens andra läsvärda artikel i SvD http://www.svd.se/opinion/brannpunkt...ng_5425861.svd visar också att skolan brister i sitt ansvar! Varför? Jo, det är lätt att räkna ut och heter skolpeng. I mitt barns klass går en annan pojke som har diagnos ADHD men som inte är ett barn som attackerar utan mer är arg för sig själv, eller hur man nu ska säga. Han är en god vän till min son! Det här barnets mamma fixade en plats på en skola där klassen består av 8 elever - döm om min förvåning då SKOLAN hävade att de tyckte hon skulle lämna honom i min sons klass - "för det kanske blir bättre, vi kan testa". Precis som om det skulle kunna gå över av sig själv. Skolan ser bara till pengarna och speciellt nu som det är en nedåtgång i antal födda (de som börjar skolan nu) så kämpar alla med att få in så många barn det bara går med så få mentorer (som lärarna heter numera!) som möjligt.
    Men inga pengar i världen ersätter de skador som mitt barn får, speciellt om han börjar ogilla att gå till skolan.
    Jag hoppas så på tisdagens möte med rektor, men känner tyvärr inga större förhoppningar för förståelse, t.ex. fick jag inte ens veta om de också bokat möte med den andre pojkens föräldrar ...
  14. 7
    Det som gör det problematiskt är väl att det fortfarande finns så mycket "det beror på föräldrarna-tankar" när det gäller barn med speciella behov, speciellt om de INTE har någon diagnos.
    För när man vet (jag har arbetat med barn med AS bl.a.) att det är något genetiskt eller utvecklingsstörning så kan i alla fall jag acceptera mycket mer, i form av störningar och annorlunda beteende - dock inte att mitt barn kommer hem blodigt med strypmärken och ärr!
    Men om föräldrarna väljer att helt enkelt hoppas att det blir bättre med tiden, utan att man gör något, så kommer det att bli fler skadade barn, och än värre, bokstavsbarnet kommer att få svårare att acklimatisera sig ju längre tiden går innan utredning/diagnos så att ev. insatser kan sättas in.

    Men gårdagens andra läsvärda artikel i SvD http://www.svd.se/opinion/brannpunkt...ng_5425861.svd visar också att skolan brister i sitt ansvar! Varför? Jo, det är lätt att räkna ut och heter skolpeng. I mitt barns klass går en annan pojke som har diagnos ADHD men som inte är ett barn som attackerar utan mer är arg för sig själv, eller hur man nu ska säga. Han är en god vän till min son! Det här barnets mamma fixade en plats på en skola där klassen består av 8 elever - döm om min förvåning då SKOLAN hävade att de tyckte hon skulle lämna honom i min sons klass - "för det kanske blir bättre, vi kan testa". Precis som om det skulle kunna gå över av sig själv. Skolan ser bara till pengarna och speciellt nu som det är en nedåtgång i antal födda (de som börjar skolan nu) så kämpar alla med att få in så många barn det bara går med så få mentorer (som lärarna heter numera!) som möjligt.
    Men inga pengar i världen ersätter de skador som mitt barn får, speciellt om han börjar ogilla att gå till skolan.
    Jag hoppas så på tisdagens möte med rektor, men känner tyvärr inga större förhoppningar för förståelse, t.ex. fick jag inte ens veta om de också bokat möte med den andre pojkens föräldrar ...
  15. Medlem sedan
    Feb 2004
    #8
    Att du inte fick veta om det bokats möte med den andra familjen beror på sekretessen.

    Jag tänker såhär: Det KAN ju vara så att en utredning startats redan men att man inget vill/kan säga till er.

    Är pojken kanske mobbad? Har det hänt många gånger att han varit agressiv? Vad säger klassläraren? Rastvakter, finns det?

    Förstår din förtvivlan över ditt barns säkerhet. Men försök att inte starta en "häxjakt" ihop med de andra föräldrarna i klassen för det tror jag förvärrar. Att det helt enkelt blir så att den agressiva pojkens föräldrar tvärvägrar hjälp.
  16. 8
    Att du inte fick veta om det bokats möte med den andra familjen beror på sekretessen.

    Jag tänker såhär: Det KAN ju vara så att en utredning startats redan men att man inget vill/kan säga till er.

    Är pojken kanske mobbad? Har det hänt många gånger att han varit agressiv? Vad säger klassläraren? Rastvakter, finns det?

    Förstår din förtvivlan över ditt barns säkerhet. Men försök att inte starta en "häxjakt" ihop med de andra föräldrarna i klassen för det tror jag förvärrar. Att det helt enkelt blir så att den agressiva pojkens föräldrar tvärvägrar hjälp.
  17. Medlem sedan
    Dec 2009
    #9
    Jo, jag misstänker det jag med, för den här pojken har ju gått med min son i 1½ år nu, och säkert hälften av barnen i klassen har fått ta emot slag av honom. Även barn i äldre klasser har han gett sig på.
    Pojken är inte direkt mobbad, men eftersom han är så aggressiv vill inga barn leka med honom. Barnen märker ju att han vill slåss och bråka mest hela tiden. Klasslärarna, de är två, är båda erfarna lärare, men jag tycker att de verkar ta väl lätt på det som sker i klassen. Rastvakter, jo, det finns, men väldigt ofta hinner de inte se det som händer.
    Jag vinner inget på att starta häxjakt, men faktiskt sätter jag mina barns säkerhet framför den aggressiva pojkens väl och ve, och gör inte skolan något så tänker jag inte stillatigande se på när min son misshandlas ytterligare. Kan inte tänka mig att någon förälder tänker annorlunda, även om få vågar erkänna det.
  18. 9
    Jo, jag misstänker det jag med, för den här pojken har ju gått med min son i 1½ år nu, och säkert hälften av barnen i klassen har fått ta emot slag av honom. Även barn i äldre klasser har han gett sig på.
    Pojken är inte direkt mobbad, men eftersom han är så aggressiv vill inga barn leka med honom. Barnen märker ju att han vill slåss och bråka mest hela tiden. Klasslärarna, de är två, är båda erfarna lärare, men jag tycker att de verkar ta väl lätt på det som sker i klassen. Rastvakter, jo, det finns, men väldigt ofta hinner de inte se det som händer.
    Jag vinner inget på att starta häxjakt, men faktiskt sätter jag mina barns säkerhet framför den aggressiva pojkens väl och ve, och gör inte skolan något så tänker jag inte stillatigande se på när min son misshandlas ytterligare. Kan inte tänka mig att någon förälder tänker annorlunda, även om få vågar erkänna det.
  19. Medlem sedan
    Apr 2007
    #10
    alltså... 28 år är inte ungt och har nog inte mycket med frågan att göra egentligen.
    Jag var 25 när jag fick fjärde barnet och jag har varit den som fått kämpa för att till utredningarna så åldern i sig är ju inte det som bestämmer hur bra man är på att ta ansvar för sina barn och deras handlingar.

    Det jag däremot tycker du ska göra är att kräva att rektorn vidtar åtgärder NU, du kan inte tvinga mamman att söka hjälp på bup och skolan kan heller inte tvinga fram det. MEN du har ju rätt att känna dig trygg med att ditt barn har det bra i skolan och där har skolan ett stort ansvar.
    Klarar inte den här pojken av gränsdragningar så måste han få hjälp med det och där får skolan helt enkelt skrapa fram pengar till en resurs så grabben får punktbevakning.
    Där ska du inte ge dig. Polisanmäl skolan i värsta fall och anmäl till skolverket om ingen förbättring sker.
    Och faktiskt, om det var så att mitt barn blev så utsatt i skolan så skulle jag hålla det hemma tills rektorn fixat skolsituationen.
  20. 10
    alltså... 28 år är inte ungt och har nog inte mycket med frågan att göra egentligen.
    Jag var 25 när jag fick fjärde barnet och jag har varit den som fått kämpa för att till utredningarna så åldern i sig är ju inte det som bestämmer hur bra man är på att ta ansvar för sina barn och deras handlingar.

    Det jag däremot tycker du ska göra är att kräva att rektorn vidtar åtgärder NU, du kan inte tvinga mamman att söka hjälp på bup och skolan kan heller inte tvinga fram det. MEN du har ju rätt att känna dig trygg med att ditt barn har det bra i skolan och där har skolan ett stort ansvar.
    Klarar inte den här pojken av gränsdragningar så måste han få hjälp med det och där får skolan helt enkelt skrapa fram pengar till en resurs så grabben får punktbevakning.
    Där ska du inte ge dig. Polisanmäl skolan i värsta fall och anmäl till skolverket om ingen förbättring sker.
    Och faktiskt, om det var så att mitt barn blev så utsatt i skolan så skulle jag hålla det hemma tills rektorn fixat skolsituationen.
  21. Medlem sedan
    Dec 2009
    #11
    Hej Paxelle,
    nja, det jag menade var nog kanske inte så mycket åldersrelaterat, kanske mer mognadsrelaterat - jag känner 35-åringar som är som småbarn och 25-åringar som är helt mogna och ansvarstagande föräldrar.
    Jo, jag kommer att kräva åtgärder, men jag tycker inte att det är mitt barn som ska missa skolan, om inte skola och rektor kan ge mitt barn en säker och trygg skolgång så anser i alla fall jag att det är det barn som skapar otryggheten som ska tas ur skolan. Han klarar inga gränser, blir dagligen uttagen ur klassrummet för att "lugna sig", så skolan har ju redan fixat fram lite extra pengar. Men om mitt barn skadas ändå, så räcker ju inga resurser i världen - då måste pojken förflyttas till en skola som förstår sig på och har möjlighet att hjälpa honom med problematiken. Jag hör till de föräldrar som aldrig skulle acceptera att ett mobbat barn ska förflyttas, utan det är mobbaren som ska bort, och jag känner likadant när det gäller ett barn som på grund av ett socialt handikapp är farlig för andra barn.
    4 barn och 25 år - WOW, jag beundrar dig!!
  22. 11
    Hej Paxelle,
    nja, det jag menade var nog kanske inte så mycket åldersrelaterat, kanske mer mognadsrelaterat - jag känner 35-åringar som är som småbarn och 25-åringar som är helt mogna och ansvarstagande föräldrar.
    Jo, jag kommer att kräva åtgärder, men jag tycker inte att det är mitt barn som ska missa skolan, om inte skola och rektor kan ge mitt barn en säker och trygg skolgång så anser i alla fall jag att det är det barn som skapar otryggheten som ska tas ur skolan. Han klarar inga gränser, blir dagligen uttagen ur klassrummet för att "lugna sig", så skolan har ju redan fixat fram lite extra pengar. Men om mitt barn skadas ändå, så räcker ju inga resurser i världen - då måste pojken förflyttas till en skola som förstår sig på och har möjlighet att hjälpa honom med problematiken. Jag hör till de föräldrar som aldrig skulle acceptera att ett mobbat barn ska förflyttas, utan det är mobbaren som ska bort, och jag känner likadant när det gäller ett barn som på grund av ett socialt handikapp är farlig för andra barn.
    4 barn och 25 år - WOW, jag beundrar dig!!
  23. Medlem sedan
    Feb 2004
    #12
    Såklart du måste måna om dina barn! Det jag menar är att det ibland blir så att någon sätter sig och ringer runt alla familjer för att få igång något. Och det är inte bra.

    Däremot ska du kräva åtgärd för detta verkar inte skolan förstå vidden av. Att lärarna bagatelliserar agressivt beteende och slag är inte ok!

    Jag tycker du verkar klok och att du inte vill den "bråkiga" pojken något ont. Utan att du faktikst vill hjälpa familjen, men att du inte vet hur. Kanske du kan prata med skolans kurator hur man kan agera? De brukar ha stor erfarenhet.
  24. 12
    Såklart du måste måna om dina barn! Det jag menar är att det ibland blir så att någon sätter sig och ringer runt alla familjer för att få igång något. Och det är inte bra.

    Däremot ska du kräva åtgärd för detta verkar inte skolan förstå vidden av. Att lärarna bagatelliserar agressivt beteende och slag är inte ok!

    Jag tycker du verkar klok och att du inte vill den "bråkiga" pojken något ont. Utan att du faktikst vill hjälpa familjen, men att du inte vet hur. Kanske du kan prata med skolans kurator hur man kan agera? De brukar ha stor erfarenhet.
  25. Anonym
    #13
    För det första är 28 år inte särskilt ungt, och för det andra, kräv att skolan gör det de ska utan att barnet skickas till BUP om föräldrarna nu vägrar. De kan -och vad det låter som- borde ha en assistent åt detta barn. Ingen diagnos alls behövs för det utan det är behovet som ska bestämma. Det är upp till skolan. De andra barnen ska såklart inte behöva vara rädda.

    Att gå via BUP är något som tar tid och leder inte heller nödvändigtvis till att det här barnet får hjälp i skolan. Där är det skolan som har ansvaret. En utredning tar också flera månader, förutom väntetiden, att genomföra, medan skolan faktiskt kan agera nu.
  26. 13
    För det första är 28 år inte särskilt ungt, och för det andra, kräv att skolan gör det de ska utan att barnet skickas till BUP om föräldrarna nu vägrar. De kan -och vad det låter som- borde ha en assistent åt detta barn. Ingen diagnos alls behövs för det utan det är behovet som ska bestämma. Det är upp till skolan. De andra barnen ska såklart inte behöva vara rädda.

    Att gå via BUP är något som tar tid och leder inte heller nödvändigtvis till att det här barnet får hjälp i skolan. Där är det skolan som har ansvaret. En utredning tar också flera månader, förutom väntetiden, att genomföra, medan skolan faktiskt kan agera nu.
  27. Medlem sedan
    Dec 2009
    #14
    Nej, en sån åtgärd löser ju inga problem ...
    Jag har som sagt inga problem med den andre ADHD-killen (diagnosticerad) eftersom han, om än emellanåt är lite "arg för sig själv" och kanske ibland smäller igen dörren till klassrummet och går ut, faktiskt är en jättefin kille, som ofta blir missförstådd.
    Också den här killen har jag försökt hålla en god kontakt med, och han har varit hem hit och lekt, men redan då insåg jag att jag tagit mig vatten över huvudet - han försökte hoppa (!) på min andre sons huvud!! Så tyvärr kan jag inte ta hem honom hit igen, det kräver för mycket tillsyn från min sida.
    Jo, jag får se vad som händer efter rektorsmötet på tisdag.
  28. 14
    Nej, en sån åtgärd löser ju inga problem ...
    Jag har som sagt inga problem med den andre ADHD-killen (diagnosticerad) eftersom han, om än emellanåt är lite "arg för sig själv" och kanske ibland smäller igen dörren till klassrummet och går ut, faktiskt är en jättefin kille, som ofta blir missförstådd.
    Också den här killen har jag försökt hålla en god kontakt med, och han har varit hem hit och lekt, men redan då insåg jag att jag tagit mig vatten över huvudet - han försökte hoppa (!) på min andre sons huvud!! Så tyvärr kan jag inte ta hem honom hit igen, det kräver för mycket tillsyn från min sida.
    Jo, jag får se vad som händer efter rektorsmötet på tisdag.
  29. Medlem sedan
    Dec 2009
    #15
    Jag hoppas inte fler tog illa upp, jag menade inget ont i att nämna att hon är 28 år gammal, det är nog mer korrekt att skriva en för sin ålder omogen mamma.

    Jag vågar inte hoppas på någon åtgärd från skolan, och även om det blir en assistent så krävs nästan en punktmarkering av pojken under hela skoldagen, för att andra barns säkerhet ska kunna garanteras, och det fungerar ju inte ... Jag tror tyvärr inte att vår skola har kunskap/resurser att alls ta hand om den här pojken och ge det stöd som han behöver, men jag kommer naturligtvis inte att bara svälja och ta emot ev. bortförklaringar av rektor, tvärtom är jag en människa som faktiskt vågar både stå för och säga vad jag tycker.
    Undrar om man kan kräva en avstängning av pojken från skolan tills dess att skolan kunnat ordna en säker tillvaro för min son?
  30. 15
    Jag hoppas inte fler tog illa upp, jag menade inget ont i att nämna att hon är 28 år gammal, det är nog mer korrekt att skriva en för sin ålder omogen mamma.

    Jag vågar inte hoppas på någon åtgärd från skolan, och även om det blir en assistent så krävs nästan en punktmarkering av pojken under hela skoldagen, för att andra barns säkerhet ska kunna garanteras, och det fungerar ju inte ... Jag tror tyvärr inte att vår skola har kunskap/resurser att alls ta hand om den här pojken och ge det stöd som han behöver, men jag kommer naturligtvis inte att bara svälja och ta emot ev. bortförklaringar av rektor, tvärtom är jag en människa som faktiskt vågar både stå för och säga vad jag tycker.
    Undrar om man kan kräva en avstängning av pojken från skolan tills dess att skolan kunnat ordna en säker tillvaro för min son?
  31. Anonym
    #16
    Ja, men det är klart att han ska ha en assistent som punktmarkerar honom om så krävs. Det finns barn som har det och behövs det ska barnet såklart ha det. Var inte rädd för att kräva det.

    MEN assistentens jobb ska såklart inte vara att gå in först när det blir så våldsamt, utan att i tid se när det är på väg att gå snett och bryta innan det går så långt och att hjälpa pojken aktivt med de sociala relationerna.
  32. 16
    Ja, men det är klart att han ska ha en assistent som punktmarkerar honom om så krävs. Det finns barn som har det och behövs det ska barnet såklart ha det. Var inte rädd för att kräva det.

    MEN assistentens jobb ska såklart inte vara att gå in först när det blir så våldsamt, utan att i tid se när det är på väg att gå snett och bryta innan det går så långt och att hjälpa pojken aktivt med de sociala relationerna.
  33. Medlem sedan
    Dec 2009
    #17
    Det sista du skrev tycker jag var så bra uttryckt att jag nog tar med mig de orden till rektor!
    "i tid se när det är på väg att gå snett och bryta innan det går så långt och att hjälpa pojken aktivt med de sociala relationerna"
    Tack!
  34. 17
    Det sista du skrev tycker jag var så bra uttryckt att jag nog tar med mig de orden till rektor!
    "i tid se när det är på väg att gå snett och bryta innan det går så långt och att hjälpa pojken aktivt med de sociala relationerna"
    Tack!
  35. Anonym
    #18
    Sen är det väl så också att vi alla inte tror att 5-7% av alla barn har en bokstavsdiagnos utan att det kanske finns andra orsaker som gör att ett barn agerar utåt. Mobbning, utanförskap, fastnat i en roll som underhålls av både vuxna och barn runtomkring.

    Det finns när det gäller bokstavsdiagnoser en hel del tvivel på den beskrivning av orsak som socialstyrelsen kommit fram till m.a.o. Allt i livet är inte svart eller vitt.
  36. 18
    Sen är det väl så också att vi alla inte tror att 5-7% av alla barn har en bokstavsdiagnos utan att det kanske finns andra orsaker som gör att ett barn agerar utåt. Mobbning, utanförskap, fastnat i en roll som underhålls av både vuxna och barn runtomkring.

    Det finns när det gäller bokstavsdiagnoser en hel del tvivel på den beskrivning av orsak som socialstyrelsen kommit fram till m.a.o. Allt i livet är inte svart eller vitt.
  37. Anonym
    #19
    Inte samma anonym som vid tidigare inlägg.
  38. 19
    Inte samma anonym som vid tidigare inlägg.
  39. Medlem sedan
    Dec 2009
    #20
    Jo, det har du helt rätt i!Det är så enkelt att generalisera annorlunda barn. Men jag tvivlar på att just den här pojken skulle ha hamnat i ett utanförskap redan vid 6 års ålder (förskoleklassen förra året).

    Kan man hitta en lösning på problemen genom att snabbt kunna diagnosticera ett barn med bokstavskombination och sedan lösa problematiken är det jättebra, men det är ju lika viktigt att man faktiskt kan fastslå att det INTE är ett bokstavsbarn utan något annat som ligger bakom ett negativt utagerande barns aktiviteter.

    Skrämmande fakta - över 30% av de som finns på Sveriges anstalter för grova brottslingar är som vuxna diagnosticerade med olika bokstavskombinationer, och de kanske hade varit bra mycket färre om man snabbt tagit tag i problematiken. Om bara hälften av dem fått hjälp i tid hade de kanske levt vanliga svensson-liv idag.

    Lite oroar det mig att du skriver att barn "fastnat i en roll som underhålls av både vuxna och barn runtomkring" - för det är precis det som den här mamman tror/tycker. Hon verkar anse att alla som berättar för henne att hennes son gjort si och så bara är negativt inställda just till hennes son, att han får skulden för sådant som inte är hans problem. Men "problemet" underhålls inte av andra vuxna, det är den förälder som sticker huvudet i sanden som underhåller och kanske till och med underhåller problematiken.

    Fakta kvarstår - om ett barn attackerar andra barn flera gånger varje vecka så är det inte de andra barnen eller deras föräldrar som agerar underligt. Det är inte bokstavsbarnens fel att de har föräldrar som vägrar inse fakta, och som dessutom inte förstår att det FINNS hjälp att få och att det blir svårare att behandla desto längre tid det dröjer innan professionell hjälp sätts in.
  40. 20
    Jo, det har du helt rätt i!Det är så enkelt att generalisera annorlunda barn. Men jag tvivlar på att just den här pojken skulle ha hamnat i ett utanförskap redan vid 6 års ålder (förskoleklassen förra året).

    Kan man hitta en lösning på problemen genom att snabbt kunna diagnosticera ett barn med bokstavskombination och sedan lösa problematiken är det jättebra, men det är ju lika viktigt att man faktiskt kan fastslå att det INTE är ett bokstavsbarn utan något annat som ligger bakom ett negativt utagerande barns aktiviteter.

    Skrämmande fakta - över 30% av de som finns på Sveriges anstalter för grova brottslingar är som vuxna diagnosticerade med olika bokstavskombinationer, och de kanske hade varit bra mycket färre om man snabbt tagit tag i problematiken. Om bara hälften av dem fått hjälp i tid hade de kanske levt vanliga svensson-liv idag.

    Lite oroar det mig att du skriver att barn "fastnat i en roll som underhålls av både vuxna och barn runtomkring" - för det är precis det som den här mamman tror/tycker. Hon verkar anse att alla som berättar för henne att hennes son gjort si och så bara är negativt inställda just till hennes son, att han får skulden för sådant som inte är hans problem. Men "problemet" underhålls inte av andra vuxna, det är den förälder som sticker huvudet i sanden som underhåller och kanske till och med underhåller problematiken.

    Fakta kvarstår - om ett barn attackerar andra barn flera gånger varje vecka så är det inte de andra barnen eller deras föräldrar som agerar underligt. Det är inte bokstavsbarnens fel att de har föräldrar som vägrar inse fakta, och som dessutom inte förstår att det FINNS hjälp att få och att det blir svårare att behandla desto längre tid det dröjer innan professionell hjälp sätts in.
Sidan 1 av 3 123 SistaSista

Liknande trådar

  1. En fråga till föräldrar
    By Fsklärare in forum Småbarn
    Svar: 31
    Senaste inlägg: 2009-02-16, 20:21
  2. Fråga till er nyblivna föräldrar
    By LovelyT in forum _0804 Aprilbarn
    Svar: 10
    Senaste inlägg: 2008-05-15, 14:25
  3. Fråga till föräldrar vars..
    By Frågvis mamma in forum Autismspektrum
    Svar: 10
    Senaste inlägg: 2007-07-08, 10:18
  4. En fråga till er föräldrar
    By Desdemona in forum Diabetes
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2007-02-12, 10:47
  5. fråga till er föräldrar
    By anonym för jag skäms! in forum Hjärnskador
    Svar: 5
    Senaste inlägg: 2006-03-10, 13:40
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar