Hej!
Har två tjejer på 6 & 8 som vill ta hål i öronen. Har dock hört en del om komplikationer, typ allergier, infektioner osv. Men är det inte nickel som ger allergi? Och, infektioner uppstår väl bara då man missköter det hela? Har ni erfarenheter?
Har även ett ex som motsätter sej det pga allergi- och infektionsrisk. Men hon brukar motsätta sej allt som innehåller någon form av risk.
Hör gärna av er med tips och erfarenheter!
MVH
Thomas
Varför är det viktigt för dig att dina flickor i åldern 6 och 8 år får ta ett beslut om hål i öronen vilket kan innebära livlång allergi, problem med infektioner, de får inte bada på en viss tid efter de tagit hålen, mm?
Själv fick jag ta hål i öronen när jag var 12 år och sen i vuxen ålder började problemen. Jag är tacksam över att jag inte har nån allvarlig nickelallerig utan kan röra knappar och mynt med nickel i, men jag kommer aldrig mer i mitt liv kunna ha några örhängen vare sig i de gamla hålen eller såna klips.
Om ena föräldern motsätter sig hål i öronen så är det nåt barnen får göra själva när de är 18 år om de fortfarande vill.
Nja, för mej kvittar det. Jag är egentligen mest nyfiken på hur stora riskerna är samt naturligtvis barnens egna tankar kring varför de vill ha hål i öronen.
Hur stor är risken att utveckla en allvarlig nickelallergi?
Hur stor är den risken om man enbart använder guldsmycken?
Jag kommer inte att låta mina barn avstå saker bara för att den andra föräldern motsätter sej det. En förälders uppgift är att lotsa barnen ut i livet, det gör vi inte med förbud. Det vi förbjuder dem kommer ändå att poppa upp ur dem senare i livet. Jag menar; Hur stor är risken att få nickelallergi jämfört med risken att råka ut för en trafikolycka? Vad blir konsekvensen av en nickelallergi kontra konsekvensen av en trafikolycka. Vi lär våra barn att de kan dö i en trafikolycka, ändå tar vi ut dem dit. Vi säger; Du får inte ta hål i öronen för det kan vara farligt. Du får gärna åka cykel, moped eller bil även om du riskerar att dö.
Jag frågade min yngsta dotter om varför hon ville ha hål i öronen. -För att det är fint, svarade hon. -Men du är ju så fin som du är, sa jag. -Jag vet men det är inte samma sak, svarade hon. -Vad menar du med det, frågade jag. Jag tycker bara om mej själv, sa hon.
Thomas
När jag tog hål fick jag infektion i hålen, samt blev allergisk mot alla sorters örhänge, kan således inte ha några örhängen, men som tur fick jag ingen annan allergi.
Jag har en dotter på drygt 10 år, hon fick ta hål för 1 år sedan. Hon har länge velat ta hål, men hon har fått vänta tills hon varit mogen att själv kunna sköta rengöring av hålen.
Vaddå nickel - det är väl inget nickel i det stift som skjuts in i örsnibben när man tar hål i öronen nuförtiden? Är det nåt jag missat? Min nu 11-åriga dotter tog hål i öronen för 2-3 år sedan. litet varklegg runt hålen de första veckorna men inga ssk problem: tvättade bort var med alsolsprit and that's it . Och nej det var INGET nickel inblandat - inga seriösa öronhåltagare använder väl nickel? Sen har jag bara köpt nickelfria örhängen till henne och hon har inga problem alls.
Själv tog jag hål i öronen för 35 år sedan, på den tiden hade man läkringar i silver som man snurrade och tvättade med Desivon. Var som torkade fast i början då också men inga större problem. Hade ingen nickelallergi tills jag började handla billiga örhänden i diverse orientaliska basarer i Mellanöstern i 20-årsåldern - kan nu inte ha något annat än guld och nickelfritt. En och annan jeansknapp har jag tvingats tejpa över för att nicklet ligger direkt mot huden - men mer problem än så har min nickelallergi inte orskakat. Men det är också för att jag undviker oäkta smycken etc. med nickel i.
Man måste ju kunna sköta det.Örhängena ska snurras så de inte fastnar.
De ska rengöras ofta.
Jag tycker att de är för små.Och sen är du ju inte ensam om att bestämma.Ränk om det varit tvärtom?Jag tycker att det är illa att du ens resonerar så.Är det bara dina barn?
Läs på om nickelallergi,det är ju inte som en förkylning direkt.
Sen ska ju den minsta kunna tycka om sig själv utan örhängen,det gör henne inet finare.
Lär henne det istället
jag tycker att ta hål i öronen el ej är en typisk sån sak som båda föräldrarna ska vara överens om. Det finns många andra saker som kan vara förbud på ena sidan men inte andra, om ni tycker olika, verkar onödigt att köra över ditt ex åsikt om detta, särskilt när barnen är så små.
Det finns mycket du inte behöver ha samma förbud som hon ändå, om sånt som mest påverkar hur man har det hemma.
Dina barn är också rätt små fortfarande och har inte riktigt bilden av hur något är på längre sikt. 11-12 tycker jag är lagom ålder att vara med att bestämma om sånt som hål i öronen, och tveksamt ens då om förälderna är emot. Annan peircing samma sak.
Att det blir infektioner och allergi förekommer, behöver man varken skrämmas med eller låtsat som det inte förekommer. Lite påverkas det nog av hur benägen man är av att bli irriterad av annat (eksem t ex), och en del av hur man sköter det.
Snurra? Nej, så var det inte när min dotter gjorde hål för några år sedan. Man ska helst inte göra nåt alls med örhängena de första veckorna - bara om det blir var kan man försiktigt tvätta litet runtom. Kunna sköta det alldeles asjälv måste man inte - det kan man ju knapapst ens som vuxen om det blir var på baksidan och man behöver hjälp att se där men däremot bör man ju fatta att man inte ska pilla elelr dra i örhängena. Nickeallergi är skrämselpropaganda (läs mitt andra svar ovan) - men naturligtvis bör föräldrarna vara överens om detta med hål och när det ska göras - om barnet själv vill, alltså.
Det är inte riktigt jämförbart tycker jag. Att ha hål i öronen är inte på nåt sätt nödvändigt.
Att åka bil för att ta sig nånstans finns det en praktisk nytta med. Där använder vi bilbarnstolar, bälteskuddar mm för att minimera riskerna.
Samma sak med cyklar där har vi cykelhjälm för att minska risken.
Spelar det nån roll om risken är 1/10 eller 1/100 000? Drabbas de av nickelallergi drabbas de till 100% för nåt som bara har med fåfänga att göra.
Nästa gång vill flickorna ha något som du inte tycker är vettigt, men mamma tycker det och så får barnen som de vill. Den ena saker som händer när man kör över varandra, vare sig man lever tillsammans eller inte, är att ni vuxna får en sämre relation. För icke viktiga saker - och det här är absolut en sådan för så små flickor - är ett någons nej = nej.
Det andra som händer är värre, nämligen att barnen tidigt lär sig att spela ut er vuxna mot varandra. Vet de att mamma säger nej och du ändå säger ja och genomför, ja då öppnar sig en värld av möjligheter. Små saker i den här åldern kanske, men det kan bli helt andra grejer längre fram.
Jodå. Dock har jag lite svårt att ta exets nej på allvar eftersom hon gav en rätt rejäl utskällning då jag lät min 8-åring och hennes kompis gå en liten stund själva på stan (bor i en liten stad). Ett par motiveringar var då att; "De kan möta en psykiskt störd person som pratar med sej själv.", "De kanske köper något som de sedan ångrar." Exet har gjorde det också väldigt klart för mej att jag inte fick köpa en studsmatta till barnen utan att först rådgöra med henne då dessa också var mycket farliga. Och en kort tid därefter köpte hon en studsmatta till dem. Samma ex vill heller inte att barnen har på sej kläder som de fått av någon i hennes familj när de är hos mej eftersom de som gett barnen de kläderna förmodligen vill att barnen har de på sej när någon av klädgivarna besöker barnen hemma hos exet. För en tid sedan, när jag ville utöka umgänget med barnen och angav som en av anledningarna; "att de behöver få den manliga delen av sin uppfostran också", så svarade hon mej med att; Det får de ändå.
Jag kan tänka mej att hon närsomhelst kan ändra uppfattning och låta barnen ta hål i öronen.
Utifrån de aspekterna, och många fler, har jag svårt att riktigt kunna ta hennes nej på allvar.
Därför för jag en dialog även med andra om saker som rör barnen. Och, ja, jag kör över henne ibland av många olika anledningar.
Jag är dock tacksam för era kommentarer och synpunkter eftersom de hjälper mej att fatta ett beslut.
Så, vad kan vi jämföra? Vi låter barnen rida trots att de riskerar att invalidiseras. De får åka slalom även då vi vet att ett felskär kan innebära förlamning. Vi har knivar hemma i lådorna och om man ramlar i trappen med en sådan... Det går att bryta nacken om man ramlar ned från en klätterställning.
I see your point. Jag har en väninna som har samma tendenser gentemot sitt ex - och jag försöker få henne att skilja på sitt eget kontrollbehov och vad som faktiskt är viktigt att lägga sig i för BARNENS skull. Ofta kan hon inte skilja på detta. Och nej man ska INTE lägga sig i hur den andre/a föräldern gör som förälder bara för att den inte gör likadant som en själv. Och tyvärr verkar detta vara nån slags kvinnlig åkomma: Pappan gör fel hela tiden bara för att han inte är....hon.
Tycker att du resonerar klokt. Det finns massor av män som "indoktrinerats" av kvinnor som har detta kontrollbehov så till den milda grad att de tror inte att de kan ta hans om sin barn på egen hand. Och det gäller såväl par som bor ihop som de som såna som inte gör det.
det går ju inte ens att jämföra..vem går med en kniv i trappan?
Visst att det kan hända saker överallt men det är ju skillnad i att medvetet utsätta sina barn för ngt.
Kniven är egentligen bara ett exempel på en möjlig risk. Barn går med knivar i trappor om de av någon anledning "behöver" det. Det jag menar är att vi hela tiden utsätter våra barn för risker, mer eller mindre medvetet. Och helt ärligt, nog är väl du någonstans MEDVETEN om att du har t ex knivar hemma och att barn ibland gör irrationella saker?
Jag köpte en hamster till mina barn för ett par dagar sedan, medveten om risken att hamstern kan bita dem med risk för stelkramp och infektioner.
Det jag är ute efter är att vi mer eller mindre medvetet hela tiden utsätter våra barn för risker. Vissa risker vi utsätter dem för är allmänt vedertagna och "godkända". Vissa risker ser vi inte ens eftersom de är en del av vardagslivet. Andra risker är mer "förbjudna" att utsätta sina barn för.
Vi har vårdnadskonflikter som skadar barn psykiskt. Ur den aspekten är hål i öronen ett ganska lindrigt risktagande. En fysisk skada ger sällan samma komplexa skada som en psykisk.
Det enda jag kommer fram till är att jag behöver fråga mina barn om varför de behöver hål i öronen för att jag sedan ska kunna fatta ett beslut.
//T
Det här är bra och viktigt och jag instämmer med Eliza62. Du kan gott också säga det rakt ut till mamman och varför inte fråga om det är hennes rädslor och kontrollbehov det handlar om snarare än vad som är vettigt eller bra för barnen.
Mitt ex är mer harig än jag. Nu har vi en god relation och jag har vid ett par tillfällen frågat honom. Han har då varit stor nog att inse att jag har en poäng, men de första stegen - såsom att gå ensam någonstans, åka buss ensam etc. - har han blundat och låtit mig ta hand om. Det är ju också en fördelning som funkar.
Så jag tycker att du kan sätta vissa rimliga gränser. Att köpa en studsmatta, låta tillräckligt gamla (mogna) barn göra saker själv, åka skidor, bada med kompisar etc. är inget man ska fråga den andre om och än mindre ta notis om. Lika med kläderna. Det är för guds skull _barnens_ kläder och de är inga dockor man ska visa upp för andras ego. Använd ditt omdöme och fråga andra kloka och mentalt nyktra om du vill känna dig extra säker.
Däremot kan du låta bli att göra åverkan på barnen. Jag har en bestämd känsla av att sådant läggs på minussidan för framtiden nämligen, medan de andra gränsbrotten kan bidra till att hon själv vågar mer.
För övrigt verkar ditt ex ha gått i överbeskyddarfällan. Då och då brukar jag tipsa om att läsa den här boken: "I trygghetsnarkomanernas land" av David Eberhard. Hon behöver den kanske mest för att få lite proportioner, men om du läser den kanske du kan ge henne några med bra argument.
går absolut inte med knivar i trappan...de behöver inte det.Varför i hela friden skulle de behöva det?så galet!!
Och de behöver inga hål i öronen heller.
Jobba med det istället.
Dina flickors självkänsla istället för att lägga energi på att bråka med mamman.
Mina barn var 8 alla år när dom tog hål (även killen) Vi var jättenoga med hur vi skötte dethela men två av barnen fick infektioner ändå. Allt svullnade upp och vi fick ta ut örhänget för att det skulle få läka ihop. Örsnibben blev istort sett normal igen. Vi tog om hålet igen ett år senare.
Nickel går ju att undvika.
Det som är problemet tycker jag är att mindre barn fastnar i örhängena. Jag tycker absolut inte att små barn ska ha dinglande örhängen. På handbollsträningen osv så var dom alltid tvugna att tejpa örhängena/örsnibbarna alt. ta ut dom.
Om barnens andra förälder motsätter sig det hela tycker jag faktiskt det är en löjlig sak att prestige-tjafsa om. Det går ju att ha örhängen utan att göra hål. Jag tycker du ska respektera den andre förälderns "Nej". Att irritera sig på att den andra föräldern tänker på risker tycker jag är trist attityd.
Det skulle kunna vara så att barnens "behov" av hål i öronen är ett uttryck för de känslor de har mot en mamma med ett allt för stort kontrollbehov. Barnen har ju inget annat val än att spela med, deras beroende av föräldrarna är ju fortfarande för stort. Det vi kallar trots men det som allt fler psykologer och terapeuter kallar spelet mellan integritet och samarbete. Det är sånt jag behöver ta reda på innan jag går med på att de får hål i öronen.
//T
skillnaden är att örhängen nebart är fåfänga. Om du säger nej tilla tt barnen får färga håret svart (med risk för allergiska utslag mm av färgen) och exet tycker det är ok skulle du tycka det var ok för att hon tyckte du var onödigt sjåpig för "alla" färgar ju håret.
eller att hon klipper håret kort för att hon tycker det är mer praktiskt på flickor som har midjelångt hår.
Jag förstår att du inte tar exets nej på allvar med tanke på andra gånger hon sagt nej, vad jag menar är att kanske hål i öronen som bara är ett fåfängt beslut är fel beslut att ta strid om.
