Tänkte ta upp ett ämne som ofta aktualiseras för mej. Jag har vv sedan ett halvår tillbaka inkl. avtal innehållandes en rad nödvändiga och mindre nödvändiga delar. Ibland blir det så att jag har barnen eller ett av dem på exets vecka. Det kan handla om nån timme ibland i samband med träningar. Ofta, när jag har äldsta (8 år) tjejen med mej får jag frågan; Pappa kan inte jag få följa med dej hem i kväll? Har ofta svårt att svara henne ärligt på den frågan. Nej, hjärtat, det är mammavecka nu. Men varför pappa? Jo, för att din jävla morsa är så beroende av sina strukturer, brukar jag tänka då. Säger dock nått annat som jag inte kan stå för. Enligt exet blir detta jobbigt för barnen, de behöver veta var de ska bo, osv, osv. Så är det inte alls, säger min dotter när jag kollar av lite med henne. Ett bra sätt att få kontakt med sina barn är att fråga dem hur saker och ting är för dem, i deras värld. Har försökt diskutera detta med exet men det är hopplöst. Barn behöver den typen av struktur, säger hon. Jag håller inte med, inte mina barn heller. Barn är ju de mest ostrukturerade varelser som finns. Ibland funderar jag på att vara riktigt elak och låta henne hänga med hem ändå. Inte jämt men nån gång ibland. Då ses vi i tingsrätten säger exet.
Behöver barn verkligen denna struktur?
1
Spontanitet och struktur Tänkte ta upp ett ämne som ofta aktualiseras för mej. Jag har vv sedan ett halvår tillbaka inkl. avtal innehållandes en rad nödvändiga och mindre nödvändiga delar. Ibland blir det så att jag har barnen eller ett av dem på exets vecka. Det kan handla om nån timme ibland i samband med träningar. Ofta, när jag har äldsta (8 år) tjejen med mej får jag frågan; Pappa kan inte jag få följa med dej hem i kväll? Har ofta svårt att svara henne ärligt på den frågan. Nej, hjärtat, det är mammavecka nu. Men varför pappa? Jo, för att din jävla morsa är så beroende av sina strukturer, brukar jag tänka då. Säger dock nått annat som jag inte kan stå för. Enligt exet blir detta jobbigt för barnen, de behöver veta var de ska bo, osv, osv. Så är det inte alls, säger min dotter när jag kollar av lite med henne. Ett bra sätt att få kontakt med sina barn är att fråga dem hur saker och ting är för dem, i deras värld. Har försökt diskutera detta med exet men det är hopplöst. Barn behöver den typen av struktur, säger hon. Jag håller inte med, inte mina barn heller. Barn är ju de mest ostrukturerade varelser som finns. Ibland funderar jag på att vara riktigt elak och låta henne hänga med hem ändå. Inte jämt men nån gång ibland. Då ses vi i tingsrätten säger exet.
Mitt ena barn behöver absolut den typen av struktur, men jag tror att det är ytterst individuellt. Eftersom jag och exet oftast är hyfsat sams brukar vi byta barnvakt med varann. Vi har inga problem med det, men vi har märkt att det inte är superbra för den yngsta sonen (elva år nu). Det blir förvirrat för honom, och gör honom... kanske inte otrygg, det är ett för stort ord... men det är bättre ju mindre vi jiddrar med tiderna. För honom.
Min unge är nästan lite rolig; Jag hade bjudit några av hans vänner med föräldrar på middag. Sonen skulle såklart också vara med, precis som exet. Det var pappa-vecka och jag var hemma hos mig och lagade mat. Sonen kom hem till mig för att hämta något, och det märktes att han tyckte att det skulle bli kul med middagen. Min stora son höll på att hjälpa mig, och jag sa till den lilla "du kan väl också hjälpa till om du vill". Han tittar på mig som om jag vore ett ufo "Men jag ska ju hem". (till pappa, underförstått, det var ju pappavecka) "Som om inte det här också är ditt hem" tänkte jag, men sa såklart inget.
Men jag tror som sagt att barn är väldigt olika här, vissa har inte alls samma behov av struktur som andra. Utifrån ditt inlägg gissar jag att det inte är barnen som behöver struktur, utan ditt ex. Vissa vuxna har ju också stora behov av struktur. Om du är beredd att gå henne till mötes i hennes behov eller inte måste ju bli upp till dig.
2
Mitt ena barn behöver absolut den typen av struktur, men jag tror att det är ytterst individuellt. Eftersom jag och exet oftast är hyfsat sams brukar vi byta barnvakt med varann. Vi har inga problem med det, men vi har märkt att det inte är superbra för den yngsta sonen (elva år nu). Det blir förvirrat för honom, och gör honom... kanske inte otrygg, det är ett för stort ord... men det är bättre ju mindre vi jiddrar med tiderna. För honom.
Min unge är nästan lite rolig; Jag hade bjudit några av hans vänner med föräldrar på middag. Sonen skulle såklart också vara med, precis som exet. Det var pappa-vecka och jag var hemma hos mig och lagade mat. Sonen kom hem till mig för att hämta något, och det märktes att han tyckte att det skulle bli kul med middagen. Min stora son höll på att hjälpa mig, och jag sa till den lilla "du kan väl också hjälpa till om du vill". Han tittar på mig som om jag vore ett ufo "Men jag ska ju hem". (till pappa, underförstått, det var ju pappavecka) "Som om inte det här också är ditt hem" tänkte jag, men sa såklart inget.
Men jag tror som sagt att barn är väldigt olika här, vissa har inte alls samma behov av struktur som andra. Utifrån ditt inlägg gissar jag att det inte är barnen som behöver struktur, utan ditt ex. Vissa vuxna har ju också stora behov av struktur. Om du är beredd att gå henne till mötes i hennes behov eller inte måste ju bli upp till dig.
För det 1:a tycker jag du ska sluta svära när du skriver saker om dina barns mamma.
För det 2:a så är struktur och spontanitet en balansgång. Varken för mycket eller för lite är bra. En lösning på era problem vore att du inte har dotterna alls på mammaveckorna så slipper du den här typen av frågor.
När jag läser till inlägg får jag känslan av att du fortfarande "tävlar" med mamman om vem som har rätt, typ. Om du funderar på att vara "elak" som du skriver så tycker jag du ska fundera på vem du är elak emot?
Att barn skulle vara ostrukturerade varelser håller jag inte med om. Det är olika från barn till barn. När barnen är så stora att dom har läxor prov och betyg så behöver dom i allra högsta grad struktur för att klara sin utbildning på ett bra sätt. Sen kan olika familjer ha olika ambition på vad som är "klara sin utbildning bra" det måste man respektera.
3
För det 1:a tycker jag du ska sluta svära när du skriver saker om dina barns mamma.
För det 2:a så är struktur och spontanitet en balansgång. Varken för mycket eller för lite är bra. En lösning på era problem vore att du inte har dotterna alls på mammaveckorna så slipper du den här typen av frågor.
När jag läser till inlägg får jag känslan av att du fortfarande "tävlar" med mamman om vem som har rätt, typ. Om du funderar på att vara "elak" som du skriver så tycker jag du ska fundera på vem du är elak emot?
Att barn skulle vara ostrukturerade varelser håller jag inte med om. Det är olika från barn till barn. När barnen är så stora att dom har läxor prov och betyg så behöver dom i allra högsta grad struktur för att klara sin utbildning på ett bra sätt. Sen kan olika familjer ha olika ambition på vad som är "klara sin utbildning bra" det måste man respektera.
Visst behöver barn struktur och det är vi vuxna som ska skapa den åt dem. De skapar den själva allt mer i stigande ålder och mognad, men det är också individuellt. Det finns väldigt ordningssamma femåringar och det finns vuxna som inte har styr på någonting själva.
Ni föräldrar måste sluta att tävla om barnen. Ni måste båda börja se dem som de lika mycket värda människor som ni som de är. Ni måste lära känna dem och förstå och acceptera vad som troligen är bäst för dem alldeles oavsett vad ni själva känner eller tycker. Er relation är slut och sätt nu punkt efter det.
Själv har exet och jag en god relation, numera mycket god, men den har inte alltid varit det. Han var värst på att tävla förr, men har samtidigt haft ett stort hjärta för barnet och det ledde honom till att tänka mer på sitt barn än sig själv. I allt stigande ålder (vårt barn är tonåring nu) har han fått bestämma själv inom vissa gränser. Att flytta hit och dit nyckfullt har aldrig varit på agendan, men om han velat övernatta någon gång, följa med på något den andre ska göra, gå hem till den andre på den andres vecka etc. så har vi mycket sällan satt stopp för det. Dessutom behöver den andre ibland resa iväg och så och då hjälps man åt. Men eftersom det inte finns någon spänning i det hela och det har fungerat så bra, så har det inte heller varit så mycket krångel.
Så länge det är motsättningar och krångel skulle jag välja att inte provocera genom att lägga mig i den andres veckor. Tids nog blir barnen större och väljer själva i alla fall. Är det som nu är det förmodligen bättre att hålla på strukturen.
4
Visst behöver barn struktur och det är vi vuxna som ska skapa den åt dem. De skapar den själva allt mer i stigande ålder och mognad, men det är också individuellt. Det finns väldigt ordningssamma femåringar och det finns vuxna som inte har styr på någonting själva.
Ni föräldrar måste sluta att tävla om barnen. Ni måste båda börja se dem som de lika mycket värda människor som ni som de är. Ni måste lära känna dem och förstå och acceptera vad som troligen är bäst för dem alldeles oavsett vad ni själva känner eller tycker. Er relation är slut och sätt nu punkt efter det.
Själv har exet och jag en god relation, numera mycket god, men den har inte alltid varit det. Han var värst på att tävla förr, men har samtidigt haft ett stort hjärta för barnet och det ledde honom till att tänka mer på sitt barn än sig själv. I allt stigande ålder (vårt barn är tonåring nu) har han fått bestämma själv inom vissa gränser. Att flytta hit och dit nyckfullt har aldrig varit på agendan, men om han velat övernatta någon gång, följa med på något den andre ska göra, gå hem till den andre på den andres vecka etc. så har vi mycket sällan satt stopp för det. Dessutom behöver den andre ibland resa iväg och så och då hjälps man åt. Men eftersom det inte finns någon spänning i det hela och det har fungerat så bra, så har det inte heller varit så mycket krångel.
Så länge det är motsättningar och krångel skulle jag välja att inte provocera genom att lägga mig i den andres veckor. Tids nog blir barnen större och väljer själva i alla fall. Är det som nu är det förmodligen bättre att hålla på strukturen.
Jo, jag tror att det är bra för barn och vuxna med en struktur när det gäller sån´t här. Då vet de när de ska vara var någonstans. Jag tror att du ännu har ganska små barn. När de blir större blir livet mer inrutat. Gympakläderna finns där och läxböckerna där och övertid är planerat då och morbror ska komma för att träffa... det fungerar inte att ändra planer i sista minuten och bara vara spontan. Det blir omöjligt att planera livet om man inte vet när man ska ha ansvaret för barnen.
...och säg att du och barnet blir osams om något. Så kan barnet säga att nu vill jag till mamma. Ska du då säga "nej, det får du inte för att vi måste diskutera och komma överens och klara av vardagens alla fnurror utan att du för den skull ska rymma till mamma"? Eller vice versa. Bara ett exempel på hur det kan bli.
Jag vill ochså säga det att barn är oerhört plastiska. De svarar på ett sätt när pappa frågar och på ett annat sätt när mamma frågar. Det är heller inte lätt för barn att väga argument mot varandra. De har svårt att säga nej till en sak för att vinna en annan. De vill ha allt. Därför kan du inte gå enbart på vad barnen svarar när du frågar.
Min situation är sådan att mitt ex gärna skulle kontrollera min tillvaro och ändra tider och dagar lite som det passar honom när det passar honom. Han menar att jag måste vara "flexibel". I hans ögon innebär det att jag ska rätta mig efter honom. Jag skulle inte kunna planera mitt liv för fem öre. Han är dominant och respekterar mig inte. Efter flera år verkar han ha accepterat att han inte kan kontrollera mig. ... men ger jag honom lillfingret tar han omedelbart hela handen och armen med. Börjar jag frångå avtalet så tycker han att han har rätt att styra som han vill. Därför håller jag stenhårt på allt som står i avtalet. Med avtalet i handen kan jag få stöd av familjerätten.
5
Jo, jag tror att det är bra för barn och vuxna med en struktur när det gäller sån´t här. Då vet de när de ska vara var någonstans. Jag tror att du ännu har ganska små barn. När de blir större blir livet mer inrutat. Gympakläderna finns där och läxböckerna där och övertid är planerat då och morbror ska komma för att träffa... det fungerar inte att ändra planer i sista minuten och bara vara spontan. Det blir omöjligt att planera livet om man inte vet när man ska ha ansvaret för barnen.
...och säg att du och barnet blir osams om något. Så kan barnet säga att nu vill jag till mamma. Ska du då säga "nej, det får du inte för att vi måste diskutera och komma överens och klara av vardagens alla fnurror utan att du för den skull ska rymma till mamma"? Eller vice versa. Bara ett exempel på hur det kan bli.
Jag vill ochså säga det att barn är oerhört plastiska. De svarar på ett sätt när pappa frågar och på ett annat sätt när mamma frågar. Det är heller inte lätt för barn att väga argument mot varandra. De har svårt att säga nej till en sak för att vinna en annan. De vill ha allt. Därför kan du inte gå enbart på vad barnen svarar när du frågar.
Min situation är sådan att mitt ex gärna skulle kontrollera min tillvaro och ändra tider och dagar lite som det passar honom när det passar honom. Han menar att jag måste vara "flexibel". I hans ögon innebär det att jag ska rätta mig efter honom. Jag skulle inte kunna planera mitt liv för fem öre. Han är dominant och respekterar mig inte. Efter flera år verkar han ha accepterat att han inte kan kontrollera mig. ... men ger jag honom lillfingret tar han omedelbart hela handen och armen med. Börjar jag frångå avtalet så tycker han att han har rätt att styra som han vill. Därför håller jag stenhårt på allt som står i avtalet. Med avtalet i handen kan jag få stöd av familjerätten.
Många intressanta synpunkter, tack!
Det är som det är tycker jag passar rätt bra. Och, jag svär ibland. 95% av gångerna gör jag det i tanken. Det finns så mycket värre saker än svordomar.
Hursomhelst; I dialogen med min dotter framkom det tydligt att hon vet att det inte går att göra så pga mamma. Jag frågade henne om hon hade pratat med sin mamma om det. Nej, sa hon. Jag förklarade då att jag tror det är viktigt för henne att göra det. Att hon, även om hon inte får det hon vill, gör sin egen röst och vilja hörd. Det jag märker på henne (dottern) är att hon ofta vill att jag ska hjälpa henne med att prata med exet om olika saker i stället för att hon tar dialogen själv. Det är inget bra mönster för ett barn.
//T
6
Många intressanta synpunkter, tack!
Det är som det är tycker jag passar rätt bra. Och, jag svär ibland. 95% av gångerna gör jag det i tanken. Det finns så mycket värre saker än svordomar.
Hursomhelst; I dialogen med min dotter framkom det tydligt att hon vet att det inte går att göra så pga mamma. Jag frågade henne om hon hade pratat med sin mamma om det. Nej, sa hon. Jag förklarade då att jag tror det är viktigt för henne att göra det. Att hon, även om hon inte får det hon vill, gör sin egen röst och vilja hörd. Det jag märker på henne (dottern) är att hon ofta vill att jag ska hjälpa henne med att prata med exet om olika saker i stället för att hon tar dialogen själv. Det är inget bra mönster för ett barn.
Som läget är hos oss nu så existerar sponatanitet egentligen bara från min sida. Jag låter henne göra saker med tjejerna när de är hos mej. Dock sker aldrig det omvända.
Jag tror det är viktigt att barnen lär sej båda sidor. Spontanitet är en del av livet, ibland sker saker, det går inte att planera allt. Och det är ofta de spontana sakerna som innehåller mest glädje.
//T
7
Som läget är hos oss nu så existerar sponatanitet egentligen bara från min sida. Jag låter henne göra saker med tjejerna när de är hos mej. Dock sker aldrig det omvända.
Jag tror det är viktigt att barnen lär sej båda sidor. Spontanitet är en del av livet, ibland sker saker, det går inte att planera allt. Och det är ofta de spontana sakerna som innehåller mest glädje.
Och A.No.Nym, med elak menar jag att busa till det nån gång. T ex att låta min dotter göra något mot sin mors vilja. Ge henne den där röda halloweendräkten hon vill ha som hon inte får eftersom mamman tycker den innehåller för mycket likheter med jävulen. Eller kanske komma hem lite för sent från en träning.
//T
8
Och A.No.Nym, med elak menar jag att busa till det nån gång. T ex att låta min dotter göra något mot sin mors vilja. Ge henne den där röda halloweendräkten hon vill ha som hon inte får eftersom mamman tycker den innehåller för mycket likheter med jävulen. Eller kanske komma hem lite för sent från en träning.
Barn hamnar ju litet i kläm när föräldrarna inte riktigt verkar ha en gemensam grundsyn och samarbete kring hur frågor om boende ska hanteras och kommuniceras.
Hur tror du ditt barn känner och hanterar när du svarar henne sådär? Ett barn ska inte behöva gå i argumentation för en förändring när de är så pass små, jag tycker nog det är du som får lov att ta den diskussionen med ditt ex. Sedan är det klart att det kan te sig konstigt att ett barn inte spontant vågar/vill prata med sina föräldrar om hur de upplever den strktur som föräldrarna beslutat om.
Gällande det du skriver så förstår jag inte varför du tar barnet/en någon timme hit eller dit på de veckor som inte är dina. Vore jag dig så skulle det vara ett "krav" att behöver ditt ex barnvakt några timmar så får hon antingen kvitta hela dygnet med en av dina dagar eller avstå hela den tiden med barnet. Om ditt ex hänvisar till struktur så är det ju den mest "naturliga" strukturen om den ena föräldern behöver "barnvaktshjälp" av den andra.
9
Barn hamnar ju litet i kläm när föräldrarna inte riktigt verkar ha en gemensam grundsyn och samarbete kring hur frågor om boende ska hanteras och kommuniceras.
Hur tror du ditt barn känner och hanterar när du svarar henne sådär? Ett barn ska inte behöva gå i argumentation för en förändring när de är så pass små, jag tycker nog det är du som får lov att ta den diskussionen med ditt ex. Sedan är det klart att det kan te sig konstigt att ett barn inte spontant vågar/vill prata med sina föräldrar om hur de upplever den strktur som föräldrarna beslutat om.
Gällande det du skriver så förstår jag inte varför du tar barnet/en någon timme hit eller dit på de veckor som inte är dina. Vore jag dig så skulle det vara ett "krav" att behöver ditt ex barnvakt några timmar så får hon antingen kvitta hela dygnet med en av dina dagar eller avstå hela den tiden med barnet. Om ditt ex hänvisar till struktur så är det ju den mest "naturliga" strukturen om den ena föräldern behöver "barnvaktshjälp" av den andra.
Undrar om mina barn är från en annan planet än de allra flesta barn för ingenting har varit särskilt krångligt med dem, vare sig före eller efter skilsmässan, och de har aldrig spelat ut mig och pappan mot varandra för att vinna fördelar, aldrig ifrågasatt att de är vv hos oss, aldrig ifrågasatt hur vi delar upp nåt faktiskt, de verkar tycka att livet är toppen hos såväl mig som pappan och är det bestämt att jag ska ta dottern till dansträningen eller göra nåt med sonen några timmar, fastän det är pappavecka, så vet de att det är hem till pappa som gäller sen - och eftersom de tycker det är lika bra hos pappa som hos mig (fastän vi är väldigt olika, har olika regler om en hel del etc.) så har de (vad jag minns) aldrig ifrågasatt det heller.
VV har varit den stora övergripande strukturen i deras liv i nu 8 år - och de är själva jättenoga med att det ska bli rättvist. Sonen (14 år) kommer numera hem till mig en gång i veckan på min "barnfria" vecka - men är då hos pappa en dag på pappas barnfria vecka. Härom dagen ringde han (från pappa) och sa att den här veckan kommer han till mig - för sist han skulle vara hos pappa hans barnfria vecka var pappa borta så pappa låg litet back gentemot mig. Även dottern är väldigt noga med att det ska vara rättvist och att ingen förälder ska känna sig förfördelad eller åsidosatt.
Spontanitet kan låta fint och trevligt - men om det innebär att jag eller barnens pappa plötsligt med kort varsel insisterar på att ha barnen under "barnfri" vecka för att han kommit på nåt kul de kan göra, så tycker jag att det är ett övertramp. Sådana "spontaniteter" måste planeras långt i förväg. Och f.a. måste man alltid reka med den andre föräldern. Big no no är att FÖRST bestämma nåt man vill göra med barnen en vecka då de ska vara hos den andre föräldern och SEN presentera detta för den andre föräldern. Så gör man INTE. För det är såna här spontaniteter som ofta gör att den andre föräldern känner att förälder 2 försöker vinna fördelar och kör med fula tricks. Man ska helt enkelt hålla sina aktiviteter med barnen till "sin" vecka, i möjligaste mån, annars bäddar man för revirstrider och att barnen kommer i kläm. Jag vet inte om detta har så mycket med struktur att göra som det faktum att man måste acceptera att när man INTE har barnen så är det den andre föräldern som är The boss i vardagen.
10
Undrar om mina barn är från en annan planet än de allra flesta barn för ingenting har varit särskilt krångligt med dem, vare sig före eller efter skilsmässan, och de har aldrig spelat ut mig och pappan mot varandra för att vinna fördelar, aldrig ifrågasatt att de är vv hos oss, aldrig ifrågasatt hur vi delar upp nåt faktiskt, de verkar tycka att livet är toppen hos såväl mig som pappan och är det bestämt att jag ska ta dottern till dansträningen eller göra nåt med sonen några timmar, fastän det är pappavecka, så vet de att det är hem till pappa som gäller sen - och eftersom de tycker det är lika bra hos pappa som hos mig (fastän vi är väldigt olika, har olika regler om en hel del etc.) så har de (vad jag minns) aldrig ifrågasatt det heller.
VV har varit den stora övergripande strukturen i deras liv i nu 8 år - och de är själva jättenoga med att det ska bli rättvist. Sonen (14 år) kommer numera hem till mig en gång i veckan på min "barnfria" vecka - men är då hos pappa en dag på pappas barnfria vecka. Härom dagen ringde han (från pappa) och sa att den här veckan kommer han till mig - för sist han skulle vara hos pappa hans barnfria vecka var pappa borta så pappa låg litet back gentemot mig. Även dottern är väldigt noga med att det ska vara rättvist och att ingen förälder ska känna sig förfördelad eller åsidosatt.
Spontanitet kan låta fint och trevligt - men om det innebär att jag eller barnens pappa plötsligt med kort varsel insisterar på att ha barnen under "barnfri" vecka för att han kommit på nåt kul de kan göra, så tycker jag att det är ett övertramp. Sådana "spontaniteter" måste planeras långt i förväg. Och f.a. måste man alltid reka med den andre föräldern. Big no no är att FÖRST bestämma nåt man vill göra med barnen en vecka då de ska vara hos den andre föräldern och SEN presentera detta för den andre föräldern. Så gör man INTE. För det är såna här spontaniteter som ofta gör att den andre föräldern känner att förälder 2 försöker vinna fördelar och kör med fula tricks. Man ska helt enkelt hålla sina aktiviteter med barnen till "sin" vecka, i möjligaste mån, annars bäddar man för revirstrider och att barnen kommer i kläm. Jag vet inte om detta har så mycket med struktur att göra som det faktum att man måste acceptera att när man INTE har barnen så är det den andre föräldern som är The boss i vardagen.
Men jag misstänker att en del av det har sin förklaring i att vi alltid haft flytande gränser. Vi har inte haft några direkta konflikter utan vi har alltid kunnat kommunicera
Bara måste...... allt....
11
Mina verkar inte behövt det Men jag misstänker att en del av det har sin förklaring i att vi alltid haft flytande gränser. Vi har inte haft några direkta konflikter utan vi har alltid kunnat kommunicera
Ja, det är mycket konstigt att barn inte kan säga vad de vill till sina föräldrar. Det är vad jag reagerar mest över. "Pappa, kan inte du fråga mamma om det?". "Pappa, kan inte jag få göra det?" "Pappa, kan inte du fråga mamma om jag kan få följa med dej hem en stund?". Utifrån mitt perspektiv ser jag att min dotter gått för långt in i samarbetet med sin mor. Kan du inte längre uttrycka din vilja till din förälder så tar det på självkänslan, jaget. Det finns en bra bok; Ditt kompetenta barn av Jesper Juul. Han beskriver just barnets svårigheterna ett barn har att hitta balans mellan sej och sitt kontra beroendet till sina föräldrar. Att då som mitt ex i princip alltid säga nej till min dotters idéer innebär ju också att hon säger; Nej, det klarar du inte av, du är för liten, det är inte bra för dej. - Jo, men jag både vill och kan och törs. Nej, det är inte bra för dej. Åsså adjöss med den självkänslan. "Mamma bestämmer vad jag vill och klarar av." "Pappa vet vad som är bäst för mej."
Barnet kanske bara uttrycker sina behov. Att leva med två ensamföräldrar och ett syskon innebär ju mindre tid med respektive förälder. Pappa, det är viktigt för mej, säger hon. Herregud, båda mina tjejer jublade rakt ut när vi berättade att vi kommit överens i FR om att vi utlyst två dagar i månaden då vi har en tjej var. Något som jag kämpat för länge. För att inte tala om vilken skillnad det blivit på tjejerna sedan vi efter flera års slit i FR kom överens om VV. Det jublade över det beslutet också. Åh, vad bra pappa, då kan jag välja kläder själv om jag handlar med dej.
Nej, jag tycker inte om det, inte ett dugg. Har vi som föräldrar en möjlighet att låta våra barn testa det som barnen själva tror är bra för dem så har vi mycket att vinna. Och, jag menar naturligtvis inte att vi ska låta barnen styra. En smula sunt förnuft räcker länge.
Och sen tror jag det är dags att vi vuxna börjar behandla barnen som kompetenta människor med behov, vilja och självständighet. De lånar oss bara tills de lärt sej det de behöver.
//T
12
Ja, det är mycket konstigt att barn inte kan säga vad de vill till sina föräldrar. Det är vad jag reagerar mest över. "Pappa, kan inte du fråga mamma om det?". "Pappa, kan inte jag få göra det?" "Pappa, kan inte du fråga mamma om jag kan få följa med dej hem en stund?". Utifrån mitt perspektiv ser jag att min dotter gått för långt in i samarbetet med sin mor. Kan du inte längre uttrycka din vilja till din förälder så tar det på självkänslan, jaget. Det finns en bra bok; Ditt kompetenta barn av Jesper Juul. Han beskriver just barnets svårigheterna ett barn har att hitta balans mellan sej och sitt kontra beroendet till sina föräldrar. Att då som mitt ex i princip alltid säga nej till min dotters idéer innebär ju också att hon säger; Nej, det klarar du inte av, du är för liten, det är inte bra för dej. - Jo, men jag både vill och kan och törs. Nej, det är inte bra för dej. Åsså adjöss med den självkänslan. "Mamma bestämmer vad jag vill och klarar av." "Pappa vet vad som är bäst för mej."
Barnet kanske bara uttrycker sina behov. Att leva med två ensamföräldrar och ett syskon innebär ju mindre tid med respektive förälder. Pappa, det är viktigt för mej, säger hon. Herregud, båda mina tjejer jublade rakt ut när vi berättade att vi kommit överens i FR om att vi utlyst två dagar i månaden då vi har en tjej var. Något som jag kämpat för länge. För att inte tala om vilken skillnad det blivit på tjejerna sedan vi efter flera års slit i FR kom överens om VV. Det jublade över det beslutet också. Åh, vad bra pappa, då kan jag välja kläder själv om jag handlar med dej.
Nej, jag tycker inte om det, inte ett dugg. Har vi som föräldrar en möjlighet att låta våra barn testa det som barnen själva tror är bra för dem så har vi mycket att vinna. Och, jag menar naturligtvis inte att vi ska låta barnen styra. En smula sunt förnuft räcker länge.
Och sen tror jag det är dags att vi vuxna börjar behandla barnen som kompetenta människor med behov, vilja och självständighet. De lånar oss bara tills de lärt sej det de behöver.
Allvarligt talat: Den här typen av bus och trots borde du ha gjort mot din mamma... inte mot din (fd) partner.
Alla barn testar gränser mer eller mindre (annars är det något som är riktigt fel). att prova att spela ut föräldrarna mot varandra är en viktig del av utvecklingen. Därför är det väldigt viktigt att vi vuxna sätter gränser. Läs gärna en bok av Bengt_Grandelius "Att sätta gränser" om hur vikgtigt det är. http://www.bok.nu/Bengt_Grandelius/Att_satta_granser_2
Barn behöver vuxna! Du som förälder måste bli vuxen.
När jag läser det du skriver käns det som om du har ett behov av att trotsa ditt X som om hon vore din mamma. Alt. det käns som om du och ditt X håller på och gnabbas som syskon eller som om ni hade varit gifta i 70år ung.
Inse att ni har skilt er! Lämna hennes liv ifred och sluta att irritera dig på allt hon gör och alla hennes värnderingar. Var en bra vuxen! förebild för dina barn. Ha dina regler. OBS att bara vara anti mammans regler är inte att ha egna regler. Kompromissa om du måste men sluta uppför dig som om du är i trotsålder och sluta fastna så på vad hon gör och hur hon är.
13
Allvarligt talat: Den här typen av bus och trots borde du ha gjort mot din mamma... inte mot din (fd) partner.
Alla barn testar gränser mer eller mindre (annars är det något som är riktigt fel). att prova att spela ut föräldrarna mot varandra är en viktig del av utvecklingen. Därför är det väldigt viktigt att vi vuxna sätter gränser. Läs gärna en bok av Bengt_Grandelius "Att sätta gränser" om hur vikgtigt det är. http://www.bok.nu/Bengt_Grandelius/Att_satta_granser_2
Barn behöver vuxna! Du som förälder måste bli vuxen.
När jag läser det du skriver käns det som om du har ett behov av att trotsa ditt X som om hon vore din mamma. Alt. det käns som om du och ditt X håller på och gnabbas som syskon eller som om ni hade varit gifta i 70år ung.
Inse att ni har skilt er! Lämna hennes liv ifred och sluta att irritera dig på allt hon gör och alla hennes värnderingar. Var en bra vuxen! förebild för dina barn. Ha dina regler. OBS att bara vara anti mammans regler är inte att ha egna regler. Kompromissa om du måste men sluta uppför dig som om du är i trotsålder och sluta fastna så på vad hon gör och hur hon är.
Hade min sons pappa busat till det någongång så hade jag blivit förbannad.
Vi är vuxna människor.Vi har gjort upp ett avtal som ska följas om inte vi avtalar annat vilket vi kan för att vi inte busar till det.
Vi har dagar och tider i vårt avtal.Sonen vet hur,när och var.
Blir det ändringar är det vi vuxna som bestämt det och sonen får veta det när vi bestämt.
Jag kan säga att det hade blivit ett nytt samtal i familjerätten om ngn av oss tramsat.
14
Busa till det?? Hade min sons pappa busat till det någongång så hade jag blivit förbannad.
Vi är vuxna människor.Vi har gjort upp ett avtal som ska följas om inte vi avtalar annat vilket vi kan för att vi inte busar till det.
Vi har dagar och tider i vårt avtal.Sonen vet hur,när och var.
Blir det ändringar är det vi vuxna som bestämt det och sonen får veta det när vi bestämt.
Jag kan säga att det hade blivit ett nytt samtal i familjerätten om ngn av oss tramsat.
Jo, men innebär inte vuxenheten också ett ansvar? Ett ansvar att inte ta allt egenansvar ifrån barnen. En viktig del är ju att lära barnen att ta ansvar för sin egen vilja och sina egna behov och att kunna uttrycka dessa. Det kan inte vara meningen att min dotter ska behöva ta omvägen via mej för att våga säga det hon vill till sin mor.
//T
15
Jo, men innebär inte vuxenheten också ett ansvar? Ett ansvar att inte ta allt egenansvar ifrån barnen. En viktig del är ju att lära barnen att ta ansvar för sin egen vilja och sina egna behov och att kunna uttrycka dessa. Det kan inte vara meningen att min dotter ska behöva ta omvägen via mej för att våga säga det hon vill till sin mor.
hej nordsluttning...en sak du måste lära dig här är att det beror på vilket kön frågeställaren har om man ska lyssna på barnen eller inte..uppför sig barnet konstigt efter umgänge med pappan så ska man lyssna på barnet o om barnet inte vill till pappan så ska inte barnet till pappan (oavsett ålder verkar det som)..om barnet uppför sig konstigt efter umgänget med mamman så ska man utöka umgänget med mamman o inte lyssna på barnet (om det vill vara mer hos pappan)..
Samma sak med du o dina barn..du är pappa..vill barnen vara mer hos dig eller mer med dig så ska man inte lyssna på barnen..hade du varit mamma o frågat samma sak så hade du fått svar att man ska absolut lyssna på barnen o vilken konstig pappa barnen har som inte vill släppa ifrån sig barnen mer till dig som mamma..
Nu skrev jag något som JAG har upplevt gång på gång på denna sidan...man får svar beroende på om man är en mamma eller en pappa som ställer frågan..inte alla ger dessa könsbundna svar men många gör det..
nu vet jag inte hur gamla dina barn är men många barn är "periodare" o ibland vill de vara mer med mamma o ibland vara mer med pappa..det är inte helt ovanligt i kärnfamiljer heller så varför skulle det inte vara så även i familjer där mamman o pappan har delat på sig..
du o mamman känner barnen bäst..sätt både prestigen åt sidan o var lyhörda men låt ändå inte barnen bestämma utan ni vuxna bestämmer gemensamt vad ni anser är bäst..går inte det så kommer det ändå att straffa sig för när barnen är tillräckligt gamla så flyttar dom dit där de vill vara (om den föräldern går med på det) o den andra föräldern kan inte göra mycket mer än titta på..
..så ta en allvarlig diskussion med mamman..det handlar om att ge o ta (precis som man får kompromissa i kärnfamiljer)..ibland får man släppa taget lite mer än vad man egentligen vill för att barnen ska känna att någon lyssnar på dom..i ditt fall handlar det endast om att de vill träffa dig lite mer efter typ träning som du då fixar skjuts till..att mamman skulle vara emot det verkar lite konstigt..vilka argumetn har hon egentligen mot någon extra timme i veckan?..är det enbart kontinuiteten så verkar det skumt då någon timme extra i veckan knappt kan störa det..
19
hej nordsluttning...en sak du måste lära dig här är att det beror på vilket kön frågeställaren har om man ska lyssna på barnen eller inte..uppför sig barnet konstigt efter umgänge med pappan så ska man lyssna på barnet o om barnet inte vill till pappan så ska inte barnet till pappan (oavsett ålder verkar det som)..om barnet uppför sig konstigt efter umgänget med mamman så ska man utöka umgänget med mamman o inte lyssna på barnet (om det vill vara mer hos pappan)..
Samma sak med du o dina barn..du är pappa..vill barnen vara mer hos dig eller mer med dig så ska man inte lyssna på barnen..hade du varit mamma o frågat samma sak så hade du fått svar att man ska absolut lyssna på barnen o vilken konstig pappa barnen har som inte vill släppa ifrån sig barnen mer till dig som mamma..
Nu skrev jag något som JAG har upplevt gång på gång på denna sidan...man får svar beroende på om man är en mamma eller en pappa som ställer frågan..inte alla ger dessa könsbundna svar men många gör det..
nu vet jag inte hur gamla dina barn är men många barn är "periodare" o ibland vill de vara mer med mamma o ibland vara mer med pappa..det är inte helt ovanligt i kärnfamiljer heller så varför skulle det inte vara så även i familjer där mamman o pappan har delat på sig..
du o mamman känner barnen bäst..sätt både prestigen åt sidan o var lyhörda men låt ändå inte barnen bestämma utan ni vuxna bestämmer gemensamt vad ni anser är bäst..går inte det så kommer det ändå att straffa sig för när barnen är tillräckligt gamla så flyttar dom dit där de vill vara (om den föräldern går med på det) o den andra föräldern kan inte göra mycket mer än titta på..
..så ta en allvarlig diskussion med mamman..det handlar om att ge o ta (precis som man får kompromissa i kärnfamiljer)..ibland får man släppa taget lite mer än vad man egentligen vill för att barnen ska känna att någon lyssnar på dom..i ditt fall handlar det endast om att de vill träffa dig lite mer efter typ träning som du då fixar skjuts till..att mamman skulle vara emot det verkar lite konstigt..vilka argumetn har hon egentligen mot någon extra timme i veckan?..är det enbart kontinuiteten så verkar det skumt då någon timme extra i veckan knappt kan störa det..
Jag vill gärna ha struktur i min egen vardag, och även om det inte så sällan blir så att man får gå ifrån det uppgjorda schemat av olika skäl så tycker jag att man så mycekt som möjligt ska hålla den struktur man är överrens om. Som vuxen vill jag gärna kunna tänka och planera för den vecka barnen är här, det handlar om middagar, logistik, hur jag vill umgås med barnen etc. Så oavsett om det inte är så att det skapar direkta problem så vill jag gärna att man håller sig till det som är uppgjort i förhand.
Jag vill själv inte hålla på och byta för mycket och tycker att om ditt ex inte heller vill det så är det inet bara frågan om ifall barnet vill det ena eller det andra just den kvällen. Har man bestämt nåt är det hänsyn till alla att göra så. Om inte alla fungerar på samma sätt och trivs med att inte planera så mycket.
20
Jag vill gärna ha struktur i min egen vardag, och även om det inte så sällan blir så att man får gå ifrån det uppgjorda schemat av olika skäl så tycker jag att man så mycekt som möjligt ska hålla den struktur man är överrens om. Som vuxen vill jag gärna kunna tänka och planera för den vecka barnen är här, det handlar om middagar, logistik, hur jag vill umgås med barnen etc. Så oavsett om det inte är så att det skapar direkta problem så vill jag gärna att man håller sig till det som är uppgjort i förhand.
Jag vill själv inte hålla på och byta för mycket och tycker att om ditt ex inte heller vill det så är det inet bara frågan om ifall barnet vill det ena eller det andra just den kvällen. Har man bestämt nåt är det hänsyn till alla att göra så. Om inte alla fungerar på samma sätt och trivs med att inte planera så mycket.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
