Alltså Kasper, denna förbaskat kreativa unge som opererar i det tysta.

Jag hittar honom på övervåningen där han tyst dragit fram en stol till trappräcket och "fiskar" över räcket. Känns ju sådär då det är öppet hela vägen till nedervåningen där. Han är snart 3 år och jag har inget minne av att jag någonsin varit orolig när Pontus varit själv uppe fast han var mycket yngre men Kasper hittar på ALLT inklusive då att klättra på livsfarliga ställen.

Idag så satt han och rev sitt nya lego för att han blev arg när det ändå gick sönder. Medans jag plockade ihop det så försvann han och 2 minuter senare hittar jag honom grävandes i kattsanden med händerna. Han är inte vad vid kattsand då det är mamma och pappas katts sand så han visste väl inte så noga men ändå...

Han tar inga fighter, blir aldrig arg utan så fort man vänder ryggen till så gör han ändå bara som han tänkt ändå. Han hittar på de mest kreativa busen och tror stenhårt på att aldrig fråga om lov. Det är enklare att få förlåtelse än tillåtelse är Kaspers motto.

När kan man sluta ha ögonen i nacken? Någon vars barn varit likadan och bättrat sig redan? *lever på hoppet*