Hur vet man om man vill?

[Anonym]

Hej... ny här...

Har sökt och letat på nätet i några år nu... men hittar så få artiklar och/eller forum om ämnet...

Jag vet inte vad jag vill... jag är 30 år och har en sambo i samma ålder, vi är jättelyckliga och kära . Livet är underbart!
Är tacksam för varje dag och vi har ständigt nya planer på aktiviteter för oss och vännerna. Livet är aldrig tråkigt vi och jag har alltid något roligt att göra.

Men jag vet inte vad jag vill... vill jag ha barn? hur vet jag det? jag verkar sakna den där biologiska klockan... den där längtan man ska känna...
eller har jag klockan och längtan men den puttas bort av rädsla?

Jag är rädd att förlora mitt liv, vårt liv, mig och oss. Kunna resa, träna, se bio, umgås med vänner... sitta hemma en hel dag och inte göra nånting, slappa framför tvn, sova ut, komma och gå lite som man vill, jobba över... göra karriär!!!
Lite rädd oxå för att hamna i nån slags föräldrasnurra där livet bara är att vara förälder och aldrig mer JAG, mitt namn -jag... och VI -jag och min sambo.


...och nu när jag läser mitt inlägg så ser det oerhört själviskt ut... jag verkar inte vara redo... eller? Ska man bara vakna upp en dag och alla funderingar är som bortblåsta?
Tänker samtidigt att det är väl bra att fundera än att bara göra det och sen ångra sig? Ett barn är ju "förevigt", en tv.. en bil...ett jobb kan man alltid byta... men ett barn är ett liv, en människa man ska älska och ta hand om och finnas där för "för alltid".
Risken finns att jag grubblar bort tiden och ångrar mig att jag aldrig... ja... lät ödet bestämma?!


Finns det någon annan där ute som grubblar så som jag? Är tacksam för alla möjliga svar.

[S]

Hej!

Det du skrev om att vara självisk, jag tycker inte alls att du är självisk. Att skaffa barn eller inte är ett val som ibland kan göras. Tyvärr finns det personer som vill ha barn och inte kan få det. Det är självklart väldigt tungt för dem. Dock medför inte det att den som kan skaffa barn bör göra det.

Kanske idealiserat och orimligt, men jag vill att alla människor ska bli respekterade för deras val och önskningar vad det gäller barn (eller inte barn). Jag, eller någon annan, kan aldrig någonsin veta fullt ut hur det känns för en tredje person. Vi kan aldrig helt och hållet förstå varför någon väljer eller önskar det ena eller det andra. Då är respekt så oerhört viktigt.

Det verkar onekligen som om du inte vet vad du själv vill just nu. Kanske kommer du att få klarhet i vad du vill, kanske inte. Svårt. Jag tänker på din sambo. Har ni talat om det tillsammans?

[Anonym]

Tack för ditt svar
Vi har pratat mycket om det och han vill/kan tänka sig barn. Men bara om jag vill. Vi känner båda att det viktigaste är att vi har varandra.
Vissa dagar kan jag oxå vilja det men så vänder det... de dagar jag tänker... hm.. jaaa, kanske det kanske... varför oroa sig... då känns det som att jag på nåt sätt kommer på att jag kanske inte ska bestämma själv... kanske ska livet bestämma åt mig?

Men sen börjar jag tänka på allt jag skrev tidigare... helsnurrigt! :P
Ett barn känns som det största och svåraste beslutet i livet.
Och ja, alla kan inte få barn jag kanske inte kan få barn. Då kanske det blev mitt öde...

Tack för att du hjälper mig att grubbla

[Anonym]

Det du skrev... "Tyvärr finns det personer som vill ha barn och inte kan få det. Det är självklart väldigt tungt för dem. Dock medför inte det att den som kan skaffa barn bör göra det."
Det var väldigt respekfullt skrivet och det tackar jag för

[S]

Jag tycker det är fint att ni pratat mycket om det. Det är nog skönt för er att dela tankar och funderingar.

Du har rätt, det är ett jättestort beslut som kan vara jättesvårt. För en del är det nog lätt, men långt ifrån för alla.

Det är nog en process som pågår inom dig just nu där du bearbetar tankar och känslor. Jag hoppas att processen kan leda fram till något, så att det inte ska behöva snurra på det här viset inom dig alltför länge.

Sen, med tanke på att det är svårt, stort och oerhört känslofullt, är det så konstigt att det blir snurrigt då....? Det tycker inte jag i alla fall

[S]

Tack själv. Nu blev jag glad

[marilen]

Det är inget lätt beslut att skaffa barn och precis som du säger är det ett stort ansvar under lång tid. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara men jag har känt det där suget och längtan efter barn vilket har gjort att vi bestämt oss för att slänga alla preventivmedel och låta det hända. Det har nu resulterat i 5 döttrar som jag inte för en sekund ångrar även om det många gånger varit jättejobbigt.

Ställ dig själv frågan...om du i morgon fick besked att du aldrig någonsin kan få barn, hur skulle det få dig att känna och reagera?

Blir svaret negativt...alltså att du kan tänka dig ett liv utan barn utan att det svider i hjärtat...ja då kanske barn inte är ngt du kommer att sörja och ngt du kan leva utan.

Blir svaret positivt...alltså att du faktiskt känner en viss ångest över att aldrig kunna få barn, så skulle man kunna tolka det som att du faktiskt vill få barn någon gång i livet...även om det inte är just nu

Om du är självisk...nej det tycker jag inte. Jag respekterar ditt (eventuella) val att inte skaffa barn precis som jag hoppas att du respekterar mig som valt att skaffa många barn. Det handlar i grund och botten om respekt för varandras livsval och ingen annan än du själv vet vad som är rätt eller fel för dig.

Önskar att jag kunde titta i en kristallkula och ge dig ett enkelt svar men sorry...tappade bort den för längesen i ungdomens glada dagar då jag hade svar på allt

Lycka till med ditt beslut!

[Anonym]

Tack för ditt varma svar!

..och vilka fiffiga sätt att tänka på det!
Bra tips.

Har försökt grunna på den frågeställning du tog upp.

Om jag inte skulle kunna få barn... ja, första tanken var. Ok, men då fortsätter livet som det är nu! Inga problem.
Senare under dagen kände jag mer att det kanske är lite synd.
..och nu känner jag att jag vet inte. Men det skulle nog vara jättetråkigt att inte kunna få barn.

Om svaret var -ja, jag kan få barn. Då kände jag spontant. Ok, jag fungerar. Hur gör jag nu!?
Rädsla!

Det är hemskt jobbigt att gå och tänka på dessa funderingar. Tackar så mycket för din/er respekt och omtanke.
Men.. Leta fram din kristallkula NU!!!

Har försökt och försöker fortfarande då och då att leva mig in i att vi har ett barn... hur skulle jag känna då... Hur skulle min vanliga rutin påverkas... vad skulle väljas bort, förändras...
Vissa gånger känns det helt ok till och med kul, ibland känner jag åå så skönt att vi inte...
Ja, det är svårt och det svänger fram och tillbaka.

Jag respekterar självklart ditt och allas val. Vi har alla ett eget liv att leva precis så som vi vill leva det.
...och jag tror att alla gör sitt bästa utifrån de förutsättningar och omständigheter man har runt om sig.

Tack för dina lyckönskningar, jag behöver dem verkligen!

[Anonym]

du och din sambo njuter mycket av ert liv just nu och att ni väldigt gärna vill fortsätta i alla fall ett tag till med det livet.

Jag kände väldigt tidigt att jag ville ha barn, MÅSTE ha barn - NUUU!! Och det var riktigt plågsamt. Jag var avundsjuk på dem som inte kände den där grymma, förtärande, kroppsliga längtan och jag fick längta i många år innan barnen kom till mig.

Jag känner och har mött flera personer som VALT att inte skaffa barn och de har nästan ursäktat sig för det val de gjort. Som om jag skulle ta illa upp för att de inte vill ha det som jag sätter som min största lycka i livet, mina barn. Men så känner jag inte alls!! Jag känner en mycket större respekt för en person som säger att "nej, jag vill inte ha barn" än en som skaffar barn, bara för att det "ska vara så" och sedan egentligen inte alls trivs med det. Stackars de barnen.

Jag tycker att det är jättefint att ni pratar om vad ni ska göra och att ni funderar på om barn är något för er. Väljer ni att skaffa barn senare så har ni förberett er och väljer ni att inte göra det, så tror jag att ni får ett underbart liv tillsammans

Om ditt inlägg är själviskt? Ja, på ett väldigt positivt sätt. Du älskar ditt liv som det ser ut nu - men fortsätt med det då!! Det är ju helt underbart! Jag TROR att du inte alls skulle bli nöjd om ni fick barn nu, jag tror att den stora förändringen som faktiskt blir när man får barn skulle göra att du kände att du förlorade dig själv och ditt liv. Att RESONERA sig fram till om man vill ha barn eller inte, tror jag inte är rätt. Det är inte ett intellektuellt beslut. Barn skaffar man för att man längtar något oerhört, man står inte uuut om man inte får barn. Och får man barn när man längtat på det viset, så känns inte livsförändringen särskilt stor. Den känns t.o.m. som om livet blivit mycket, mycket bättre.

Många får sitt första barn närmare 40, så ni har egentligen ingen större brådska. Njut ni av ert liv, som ni trivs så bra med och sedan lycka till med vad ni än väljer framöver!

[Anonym]

Tack för ditt svar!
Det känns verkligen som att ni förstår mig, tackar för det... Man tar alltid en risk att lägga upp något i ett forum.

Håller med dig i att skaffa barn bara för att det ska vara så, det inte känns rätt.
Och det verkar vara så att det inte känns rätt för mig, just nu. Om det inte är rädsla som motar bort min vilja!?
Eller tar sig viljan igenom rädsla om den är nog stark?
Ja, jag tror det... nu när jag skriver det.

Det jag undrar är, känner någon av er där ute någon som inte velat ha barn "hela livet" utan alltid sagt att nej, jag vill inte ha barn och sedan ändrat sig?
Vad fick den personen att ändra sig?

Vet inte hur jag ska formulera mig för att inte uttrycka mig fel
Känner ni eller är ni någon som jonglerar ett aktivt fritidsliv med egna intressen, jobb + familj?
Kanske behöver jag se att det fungerar?

Men som sagt en längtan borde väl infinna sig ändå och som du säger så försvinner säkert alla mina funderingar om längtan tar över...

Tack för dina lyckönskningar, jag behöver dem!

[Anonym]

Jag känner några som ganska länge inte var intresserade av att få barn, men som sedan ändrade sig uppåt 40-årsåldern, men jag vet inte VAD som fick dem att ändra sig, tyvärr.

Jag tror som du att viljan tar sig igenom rädslan!

Aktivt fritidsliv... tja, tiden man kan lägga på annat än barnen blir väldigt liten, definitivt. Och så tycker jag att det ska vara! De som jobbar heltid och sedan har fritidsaktivitet borta 3-4 ggr i veckan slösar viktig tid med barnen, tycker jag. Jag förstår inte alls den prioriteringen. De kanske bara träffar barnen i vaket tillstånd på helgen. VARFÖR skaffade de barn överhuvudtaget då? Det är bara några få år man får ha barnen nära sig, sedan vill de ut och vara med kompisar och då har man tappat det viktigaste för alltid.

MEN - det som intresserar mig mest i hela tillvaron är att vara tillsammans med mina barn!! Jag ser en stege framför mig. Barnen/familjen är högst upp och jag tittar på stegen i höjd med översta pinnen. Sedan kommer ingenting på nästa stegpinne, alldeles tomt är det. Likaså på nästa. Och nästa. Och nästa och nästa och nästa..... Lååångt, långt ner skymtar jag något, men jag kan inte ens se vad det är. SÅ viktiga är de för mig Jag har en fritidsaktivitet som jag brukar göra en gång i veckan. Jag har gått själv tidigare och njutit mycket av det, det har varit MIN tid. Jag tycker det är viktigt att ha något eget, bl.a. för att visa barnen att jag har något intresse som är bara mitt, att jag intresserar mig för världen utanför (min mamma har inte haft något särskilt intresse, vilket jag tycker är synd. Hon sydde visserligen en del till oss när vi var små, men sedan har hon inte ägnat sig åt något utanför hemmet eller vardagen). Förra terminen visade det sig plötsligt att ingen kunde vara med barnen den tiden under några veckor, så de fick följa med. Det blev så lyckat att nu går de alltid med! Jag tränar också ibland (inte på långa vägar så mycket som jag skulle vilja, men ändå) och det finns barnpassning där, så det har vi använt oss av.

[Anonym]

Håller med dig att det får ju inte gå till överdrift, att man spenderar mer tid på fritidsintressen utan barnen än med barnen.
Det är kanske bra om man kan ha med sig barnen på endel av sina fritidsintressen... ex) träna som du tog som exempel.

Tror som dig även att det är bra för föräldrarna att ha egna intressen, det gör att man fortsätter må bra, vara glad, lycklig, frisk och stark. Iaf vad jag tror och gissar....
Det är de känslor jag känner så starkt för och är rädd att förlora
Är nog lite rädd att jag, även om man kommer uppleva oändlig gränslös kärlek som jag inte förstår just nu eftersom jag inte har barn, kommer sakna min eget jag... vad som gör just mig lycklig och får mig att må bra... ... eller sluta bry mig om vad jag vill... för livet fortsätter.... kanske vill man byta jobb...?
Vet att det är många som får allt det att fungera, Kanske saknar jag bra förebilder...

För man är väl fortfarande en människa med känslor och längtan... även om barnen kommer högst upp

Men jag tvivlar absolut inte att barn kan ge en all lycka och kärlek man behöver... och att jag förstår det först om jag får barn.. många som säger det! Så det verkar ju vara så.

Tiden och Livet går fort!

Undrar vad livet har planerat för mig? Vad finns där i framtiden?
De val jag gör nu påverkar min framtid och jag tror att det som händer alltid kommer att vara rätt för mig... frågan är vad som kommer hända!

[Anonym]

Nu kommer jag kanske med nåt som endel tar illa vid sig, men det är absolut inte meningen. Vill bara lyfta en frågeställning...

Läser ofta insändare, foruminlägg och artiklar om tips och råd... -Så får du mannen att bli redo!

Varför är det bara vinklat åt ett håll? Kan det inte vara tvärtom... att mannen har längtan och kvinnan tänker på allt det praktiska?
Är kvinnan trasig då? Om hon inte har längtan och ett behov att övertyga sin man?

Känns ibland lite orättvist att det ofta vinklas som att det är mannen som har "problem" och behöver övertygas.

Jag känner mig väldigt ensam i det här... Är jag trasig?

[Anonym]

Jag känner igen mig i dina/era tankar. Så tänkte jag/vi i din ålder. Sedan träffade vi ett par i 50-årsåldern som inte kunde få barn och fick insikten om hur en mogen ålder och ålderdom utan barn kan se ut. Den ser ut precis som du beskriver. Men inget mer. Vi inåg att vi gärna ville åldras tillsammans med barn och omge oss med en växande familj då de i sin tur får barn. Så vi började försöka. Men det gick inte. Vi var ofrivilligt barnlösa i många tärande år. Men till slut bara hände de. Nu har vi två fina ungar som absolut kräver nästan allt tid i början och absolut gör att vi får pruta på "oss". Men samtidigt har de, särskilt den äldsta börjat ge oss så mycket glädje och glöd tillbaka och vi ser fram emot att inom bara några år kunna ta med oss dem på våra äventyr och flerdubbla glädjen jämfört med när det bara var vi två.

Så mitt råd; ta ett beslut snart för DIN skull. När du är 38 får du ingen hjälp längre om ni skulle ha problem med att få barn. Men din man kan däremot hitta en yngre kvinna att få barn med!

[Anonym]

Ps. Du behöver inte oroa dig för att du kommer att ångra ett ev barn. Den kärlek som barnet väcker hos en förälder går inte att förstå innan man upplevt det! Kram och lycka till!

[Anonym]

Jag tar inte illa vid mig!

Det finns självklart en del kvinnor som inte vill ha barn, men OFTAST är det mannen som inte vill. Jag känner flera par som gjort ett aktivt val att inte skaffa barn och där framförallt kvinnan liksom ursäktar sig för att hon inte vill. Men vissa vill inte, så är det bara. Och jag tror inte att det måste bero på en trasighet. Känner du själv att du är trasig? Det KAN bero på något som hänt, så att man blivit avskräckt, men åtminstone en jag känner, har helt enkelt aldrig varit intresserad. Hennes mamma jobbade på dagis, så hon (dottern alltså) träffade många barn, men inte ens när hon var i "dockåldern", eller vad jag ska kalla det, så var hon intresserad. Hon träffade en man som redan hade barn, så han behövde inte försöka övertyga henne om att DE skulle ha barn.

Men jag blir lite nyfiken - hur kommer det sig att du är härinne på forumet? Vill din man ha barn?

Om du känner dig ensam kanske du skulle försöka hitta någon typ av forum för kvinnor som inte längtar.

[Anonym]

Tillägg:
http://www.sydsvenskan.se/inpalivet/...utan-barn.html

[S]

Jag tycker inte det är det minsta konstigt att en kvinna kan tveka medans en man längtar efter barn. Det är personligt och hör inte könet till. samhällets allt som oftast märkliga förutfattade meningar, kan nog få det att se ut som om det "alltid" är mannen som tvekar.
Men jag lovar, den kvinna som tvekar är inte ensam hon heller.

Ett forum som detta tycker jag ska öppna för diskusioner av alla de slag. Oavsett vem som tvekar eller längtar så ska det finnas rum.

[Anonym]

Postar lite svar till alla samtidigt här:

Kul med någon som funderat på samma sätt och sen fått barn Tack för att du delar med dig!
Vad skönt för er att ni fick ett wake up call eftersom framtiden ville att ni skulle få barn.
Kanske får jag/vi ett nån gång snart!?
HOPPAS det är ett tydligt sådant så jag fattar :P

Tack för ditt stöd, jag tror inte att man ångrar sitt barn men kanske saknar man nåt från förr? Som man inte hinner med nå mer?

Nästa svar...

Jag vet inte... vet inte om jag längtar och rädsla blockerar mig från att känna det...
Vet inte om något hänt som avskräckt mig...

Vet att det har "tjatats" sen barnsben att när du blir stor...då får du egna bebisar...
Kommer från alla håll och kanter... folk som säger...jooooo, nå ska du skaffa barn... jooo, nå vill du... ska ni inte?
Blickar som analyserar min kropp OFTA... tittar alltid kring magregionen... är hon inte lite gravid?

Kanske avskräcker det mig? Eller det gör det.
Man blir irriterad.. känner lite att nä, då gör jag tvärtom...
MEN borde jag inte när de rösterna och blickarna är borta känna nån egen önskan...?

Har precis som din vän aldrig varit intresserad, aldrig tänkt och önskat. Aldrig velat.

Det är första gången jag skriver i ett forum och tänkte väl att här borde jag åtminstone träffa på lite olika röster...
Är inte intresserad av att prata bara med en sida, lyssnar gärna på de som har barn och de som valt bort det och de som funderar... även om de kanske inte surfar in just här lika ofta.

Vill kanske bli övertygad?

Som sagt han vill om jag vill
Vi är ett med varann och vi kommer alltid vara tillsammans oavsett om vi får barn eller ej

Till sist:
Tack för era svar, kul att så många vill vara med och grubbla och dela med sig
Bra att ingen tar illa vid sig man har så många funderingar i huvudet.

Tack för länktipset, nu i veckan var det även en artikel i aftonbladet + länkar till bloggar.

Men det ger mig mer att prata direkt med er, så fortsätt fråga och red ut min hjärna!

[Anonym]

Hej.. också ny här
Känner igen mig, jag var precis som du för 6 år sen. Tänkte att det nog inte skulle göra mig nåt om jag inte fick barn själv, tyckte att jag hade fått det behovet stillat av min systers barn. Men sen blev jag gravid av misstag och ställdes inför valet av abort eller behålla. Det var jätte svårt.. Min sambo ville behålla, men bara om jag ville. Då började jag tänka lite annorlunda, ifall jag gjorde abort hur skulle det kännas? Så såg jag på en kollega som var i 50-år åldern utan barn och insåg att i så fall blir man även utan barnbarn på ålderns höst.
Till slut insåg jag att jag helt enkelt inte klarade av en abort och det var det bästa beslut jag någonsin tagit. Idag kan vi inte få fler barn, vilket känns tungt, så mitt tips till dig innan ni tar några beslut inför framtiden: Gör en fertilitetsutredning på privat klinik (kostar några tusenlappar) bara för att konstatera att ni KAN få barn. Visar det sig att ni är väldigt fertila båda två, så kan ni ju skjuta på beslutet i några år!
Lycka till! Kram