Hoppas på hjälp..
_0804 Aprilbarn
  1. Anonym
    #1

    Hoppas på hjälp..

    Hej!
    Jag hoppas verkligen att någon har nån idé om vad som försiggår här..

    Vi har en 5 månaders bebis och en son på snart 3 år. 3-åringen vill inte vara med mig så snart hans pappa finns i närheten och han kan välja.
    Hela tiden låter det "Jag vill att pappa ska göra det, jag vill att pappa ska komma, pappa, pappa, pappa". Till en början har jag tyckt att det varit lite kul och tom bra att han är så fäst vid sin pappa och enkelt för han blir inte så svartsjuk på bebisen.. Men nu känner jag bara att hjärtat håller på att brista på mig. Vad är jag för en usel mamma? Visst, det går alldeles utmärkt med mig när pappan är på jobbet eller inte med av nån annan anledning men inte annars!

    Man kan ju lätt tro att det här började när det nya barnet kom och att det är en reaktion på detta men det började innan, det har varit så länge att jag inte kan minnas när det startade.. kanske nångång när jag var gravid.

    Idag har jag gråtit hela eftermiddagen och känner bara att jag pallar inte längre.. det är väl nu när barnen är små de ska vilja vara med en? Eller?
    Och det är inte så att jag inte försöker anstränga mig, det gör ju bara saken ändå värre! Försöker hitta på saker, försöker sätta bebisen i andra hand för att visa att han är viktig osv, ingen effekt..

    Snälla säg att nån mer har upplevt detta och att det blir bättre, eller förslag på vad man ska göra.. Jag vill bara ha mitt barn "tillbaka"..
    Inte längre kul att höra "mamma, gå bort.. jag vill inte att mamma pratar med mig.. mamma är dum.. osv.."

    Har även postat detta under familjeliv om nån läser dubbelt..
  2. 1
    Hoppas på hjälp.. Hej!
    Jag hoppas verkligen att någon har nån idé om vad som försiggår här..

    Vi har en 5 månaders bebis och en son på snart 3 år. 3-åringen vill inte vara med mig så snart hans pappa finns i närheten och han kan välja.
    Hela tiden låter det "Jag vill att pappa ska göra det, jag vill att pappa ska komma, pappa, pappa, pappa". Till en början har jag tyckt att det varit lite kul och tom bra att han är så fäst vid sin pappa och enkelt för han blir inte så svartsjuk på bebisen.. Men nu känner jag bara att hjärtat håller på att brista på mig. Vad är jag för en usel mamma? Visst, det går alldeles utmärkt med mig när pappan är på jobbet eller inte med av nån annan anledning men inte annars!

    Man kan ju lätt tro att det här började när det nya barnet kom och att det är en reaktion på detta men det började innan, det har varit så länge att jag inte kan minnas när det startade.. kanske nångång när jag var gravid.

    Idag har jag gråtit hela eftermiddagen och känner bara att jag pallar inte längre.. det är väl nu när barnen är små de ska vilja vara med en? Eller?
    Och det är inte så att jag inte försöker anstränga mig, det gör ju bara saken ändå värre! Försöker hitta på saker, försöker sätta bebisen i andra hand för att visa att han är viktig osv, ingen effekt..

    Snälla säg att nån mer har upplevt detta och att det blir bättre, eller förslag på vad man ska göra.. Jag vill bara ha mitt barn "tillbaka"..
    Inte längre kul att höra "mamma, gå bort.. jag vill inte att mamma pratar med mig.. mamma är dum.. osv.."

    Har även postat detta under familjeliv om nån läser dubbelt..
  3. Medlem sedan
    Jun 2003
    #2
    Oj oj oj! Vad jag känner igen detta! Från min äldsta dotter som alltid var så otroligt pappig. Känner igen alla dina känslor och jag återkommer med ett längre svar när jag har lite mer tid - men jag kan säga så mycket som att idag när hon är snart 9 år, så känns denna fasen väldigt, väldigt avlägsen...det var först när jag nu läste ditt inlägg som jag mindes igen.
    Hoppas på att få tid att svara, för just nu behöver du en liten klapp på kinden...
  4. 2
    Oj oj oj! Vad jag känner igen detta! Från min äldsta dotter som alltid var så otroligt pappig. Känner igen alla dina känslor och jag återkommer med ett längre svar när jag har lite mer tid - men jag kan säga så mycket som att idag när hon är snart 9 år, så känns denna fasen väldigt, väldigt avlägsen...det var först när jag nu läste ditt inlägg som jag mindes igen.
    Hoppas på att få tid att svara, för just nu behöver du en liten klapp på kinden...
  5. Medlem sedan
    Apr 2007
    #3
    Jag vet inte varför jag valde att vara anonym, behövs väl eg inte.. antar att jag skäms för att min son inte vill vara med mig. Eller det vill han väl, så länge inte pappa finns i närheten..

    Skulle absolut vara kul att läsa ditt längre svar.. MEN jag är så otroligt glad att höra att det alltså existerar hos andra familjer också!
    Har försökt ha lite ensamtid med sonen idag, tror ju inte direkt att det hjälper att jag alltid är den som ska sköta markservicen här hemma och den som måste ta hand om lillebror.. så kommer roliga pappa hem och leker medans mamma matar lillen och lagar mat och städar och ska bara hela tiden.
    Vet inte om det hjälper men det kändes bättre i mitt hjärta i alla fall!

    TACK för att du tog dig tid till en klapp på kinden..
  6. 3
    Jag vet inte varför jag valde att vara anonym, behövs väl eg inte.. antar att jag skäms för att min son inte vill vara med mig. Eller det vill han väl, så länge inte pappa finns i närheten..

    Skulle absolut vara kul att läsa ditt längre svar.. MEN jag är så otroligt glad att höra att det alltså existerar hos andra familjer också!
    Har försökt ha lite ensamtid med sonen idag, tror ju inte direkt att det hjälper att jag alltid är den som ska sköta markservicen här hemma och den som måste ta hand om lillebror.. så kommer roliga pappa hem och leker medans mamma matar lillen och lagar mat och städar och ska bara hela tiden.
    Vet inte om det hjälper men det kändes bättre i mitt hjärta i alla fall!

    TACK för att du tog dig tid till en klapp på kinden..
  7. Medlem sedan
    Jun 2003
    #4
    Det ÄR jättejobbigt! Min dotter var som sagt också jätte-pappig, totalt och alldeles bara pappa pappa pappa. Det var som värst mellan 1,5 - 4 år. Och jag minns att det var två saker som kändes jobbigt i detta: dels att jag kände mig ratad och dels pga. omgivningen. Därför att det är liksom det normala att ungar är mammiga, det reagerar ingen på. Men att ha en flicka som valde bort mig till fördel för pappa - fick för mig att folk skulle tro att jag var en totalt dysfunktionell morsa eller nåt.. Det kändes pinsamt helt enkelt. Du är INTE en usel mamma! Nåt som många sa till mig (och ja, jag skrev mycket om detta) var att jag istället skulle vara glad att ha en man som var en så engagerad pappa. Det fnös jag åt då, för det var en klen tröst, men nu inser jag att det faktiskt är sant. Att hon var så pappig var inte ett uttryck för att det var nåt fel på MIG, men snarare att hennes pappa var/är väldigt närvarande. Det var han från första början, säketr mycket pga den tuffa förlossningen som gjorde att han var den som först knöt an till bebisen, jag vaknade först ur narkosen flera timmar senare och minns att jag frågade maken om jag fick lov att hålla bebisen...det kändes liksom som om om hon var hans bebis.
    Och när gick det över?! Ja tänk vad märkligt: jag minns det inte ens. Nu har vi tre barn och de har liksom fått lära sig att hålla till godo med den förälder som inte är upptagen. Min dotter fyller 9 i sommar och hon är fortfarande fäst vid sin pappa, men inte så att hon nånsin väljer bort mig. Nu börjar det tvärtom bli ganska skoj att ha en slags 'tjejrelation', att vara på tu man hand då och då, gå och fika och tala om tjejgrejer

    Jag VET hur tufft det är just nu. Men du måste komma ihåg att det INTE är dig det är något fel på. Och det går över.
    Kram!
  8. 4
    Det ÄR jättejobbigt! Min dotter var som sagt också jätte-pappig, totalt och alldeles bara pappa pappa pappa. Det var som värst mellan 1,5 - 4 år. Och jag minns att det var två saker som kändes jobbigt i detta: dels att jag kände mig ratad och dels pga. omgivningen. Därför att det är liksom det normala att ungar är mammiga, det reagerar ingen på. Men att ha en flicka som valde bort mig till fördel för pappa - fick för mig att folk skulle tro att jag var en totalt dysfunktionell morsa eller nåt.. Det kändes pinsamt helt enkelt. Du är INTE en usel mamma! Nåt som många sa till mig (och ja, jag skrev mycket om detta) var att jag istället skulle vara glad att ha en man som var en så engagerad pappa. Det fnös jag åt då, för det var en klen tröst, men nu inser jag att det faktiskt är sant. Att hon var så pappig var inte ett uttryck för att det var nåt fel på MIG, men snarare att hennes pappa var/är väldigt närvarande. Det var han från första början, säketr mycket pga den tuffa förlossningen som gjorde att han var den som först knöt an till bebisen, jag vaknade först ur narkosen flera timmar senare och minns att jag frågade maken om jag fick lov att hålla bebisen...det kändes liksom som om om hon var hans bebis.
    Och när gick det över?! Ja tänk vad märkligt: jag minns det inte ens. Nu har vi tre barn och de har liksom fått lära sig att hålla till godo med den förälder som inte är upptagen. Min dotter fyller 9 i sommar och hon är fortfarande fäst vid sin pappa, men inte så att hon nånsin väljer bort mig. Nu börjar det tvärtom bli ganska skoj att ha en slags 'tjejrelation', att vara på tu man hand då och då, gå och fika och tala om tjejgrejer

    Jag VET hur tufft det är just nu. Men du måste komma ihåg att det INTE är dig det är något fel på. Och det går över.
    Kram!
  9. Medlem sedan
    Dec 2003
    #5
    Sådär hade det nog varit för mig om
    Jag och pappan hade levt ihop. Nu var mitt barn istället bara generellt arg på mig, mellan två och fem år ungefär. Jättejobbigt!

    Jag vet inte hur det gick över, men nu har vi det fint. Fortfarande kämpigare än papparelationen, mer bråk & mer "passion" än vad jag tror att de har.

    Förstår att du har det jobbigt!

    Jag tror att my kdt ligger k jämställdheten. Dela på hushållssysslorna och dela på ansvaret för lillabarnet. Det tror jag är viktigt, juSt som du säger att pappan kan komma hem och vara rolig... Låt pappan komma hem och ta över mat &diskansvar istället så du kan vara rolig!

    Hoppas du hittar ett sätt som funkar för er.

    Kram
    M
  10. 5
    Sådär hade det nog varit för mig om
    Jag och pappan hade levt ihop. Nu var mitt barn istället bara generellt arg på mig, mellan två och fem år ungefär. Jättejobbigt!

    Jag vet inte hur det gick över, men nu har vi det fint. Fortfarande kämpigare än papparelationen, mer bråk & mer "passion" än vad jag tror att de har.

    Förstår att du har det jobbigt!

    Jag tror att my kdt ligger k jämställdheten. Dela på hushållssysslorna och dela på ansvaret för lillabarnet. Det tror jag är viktigt, juSt som du säger att pappan kan komma hem och vara rolig... Låt pappan komma hem och ta över mat &diskansvar istället så du kan vara rolig!

    Hoppas du hittar ett sätt som funkar för er.

    Kram
    M
  11. Medlem sedan
    Apr 2007
    #6
    Tack snälla för era svar, jag vet ju att det ni skriver är sant, jag måste bara tro på det oockså!

    Idag har jag en bättre dag, dels har det inte varit så många situationer där sonen satt sig på tvären och dels så har vi varit själva hemma ikväll och varit själva på badhuset i veckan.. känns bättre för att jag verkligen försöker själv också och inte bara är arg..

    I helgen ska vi åka till mina föräldrar och tänkte att han ska få åka lite skidor. Frågade honom vem som ska åka med honom (trodde att han skulle svara mormor) och gissa, han vill åka med MIG! Nå, det hinner väl kanske ändras men det värmde i alla fall..

    Många många tack för att ni finns här när jag behöver er!
  12. 6
    Tack snälla för era svar, jag vet ju att det ni skriver är sant, jag måste bara tro på det oockså!

    Idag har jag en bättre dag, dels har det inte varit så många situationer där sonen satt sig på tvären och dels så har vi varit själva hemma ikväll och varit själva på badhuset i veckan.. känns bättre för att jag verkligen försöker själv också och inte bara är arg..

    I helgen ska vi åka till mina föräldrar och tänkte att han ska få åka lite skidor. Frågade honom vem som ska åka med honom (trodde att han skulle svara mormor) och gissa, han vill åka med MIG! Nå, det hinner väl kanske ändras men det värmde i alla fall..

    Många många tack för att ni finns här när jag behöver er!

Liknande trådar

  1. Hoppas på hjälp
    By Mirk in forum Hem & fritid
    Svar: 1
    Senaste inlägg: 2009-04-07, 10:28
  2. Hoppas på hjälp.
    By Vill jobba mycket in forum Arbete, ekonomi & juridik
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2008-03-16, 08:49
  3. Hoppas på hjälp
    By Anonymisis in forum Känsliga snack
    Svar: 4
    Senaste inlägg: 2007-05-21, 20:14
  4. Hoppas på hjälp
    By anonym och uppgiven in forum Föräldraskap
    Svar: 5
    Senaste inlägg: 2006-09-06, 08:41
  5. Hoppas på hjälp....
    By Kattis in forum Småbarn
    Svar: 6
    Senaste inlägg: 2006-03-27, 07:04
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar