Lukas och Vanja är väldigt olika barn. Förutom det uppenbara, att Lukas är en pojke och Vanja en flicka, så är Lukas väldigt mycket stereotypiskt pojke (i vissa avseenden). Han är väldigt fysisk av sig och det senaste påfundet från hans sida är att han ska knuffas. Det kanske inte låter så farligt, men han tar alltså sats och springer och sen knuffar han exempelvis Vanja, i ryggen med full fart och båda händerna utsträckta.
Det känns helt livsfarligt och en vacker dag kommer hon att falla handlöst i golvet eller in i väggen eller kanske rentav rakt in i ett bord. (När han gör det på oss är det ju inte lika farligt, men jag kan tänka mig många situationer där det BLIR farligt ändå).
Vi har försökt med det mesta, känner jag. Vi har försökt prata med honom och förklara VARFÖR han inte får göra så. Vi har försökt att kort och koncist säga "nej!" och jag har till och med, även om jag skäms för det, blivit arg och skällt på honom.
För mig verkar det som att inget vi säger eller gör biter på hans agerande. Jag får ofta påminna mig om att han faktiskt bara är två år och vi inte kan förvänta oss att han ska göra exakt som vi säger, men det blir frustrerande i alla fall, just för att det är risk för att han skadar Vanja om han fortsätter.
Jag har tänkt en del på ORSAKERNA till varför han gör så här, men inte lyckats komma på något annat än att han kanske har snappat upp det på förskolan. (Men det känns som en lite lättvindig bortförklaring, att skylla på förskolan för dåliga vanor). Men något bättre kommer jag inte på.
Har ni några tips på hur jag ska göra, vad jag ska säga, för att han ska, om än inte förstå VARFÖR, så i alla fall sluta med beteendet? Förståelsen kan komma senare, bara han slutar, känner jag.
Hur få honom att sluta knuffas? Lukas och Vanja är väldigt olika barn. Förutom det uppenbara, att Lukas är en pojke och Vanja en flicka, så är Lukas väldigt mycket stereotypiskt pojke (i vissa avseenden). Han är väldigt fysisk av sig och det senaste påfundet från hans sida är att han ska knuffas. Det kanske inte låter så farligt, men han tar alltså sats och springer och sen knuffar han exempelvis Vanja, i ryggen med full fart och båda händerna utsträckta.
Det känns helt livsfarligt och en vacker dag kommer hon att falla handlöst i golvet eller in i väggen eller kanske rentav rakt in i ett bord. (När han gör det på oss är det ju inte lika farligt, men jag kan tänka mig många situationer där det BLIR farligt ändå).
Vi har försökt med det mesta, känner jag. Vi har försökt prata med honom och förklara VARFÖR han inte får göra så. Vi har försökt att kort och koncist säga "nej!" och jag har till och med, även om jag skäms för det, blivit arg och skällt på honom.
För mig verkar det som att inget vi säger eller gör biter på hans agerande. Jag får ofta påminna mig om att han faktiskt bara är två år och vi inte kan förvänta oss att han ska göra exakt som vi säger, men det blir frustrerande i alla fall, just för att det är risk för att han skadar Vanja om han fortsätter.
Jag har tänkt en del på ORSAKERNA till varför han gör så här, men inte lyckats komma på något annat än att han kanske har snappat upp det på förskolan. (Men det känns som en lite lättvindig bortförklaring, att skylla på förskolan för dåliga vanor). Men något bättre kommer jag inte på.
Har ni några tips på hur jag ska göra, vad jag ska säga, för att han ska, om än inte förstå VARFÖR, så i alla fall sluta med beteendet? Förståelsen kan komma senare, bara han slutar, känner jag.
Oj vad jag känner igen mig i det du skriver.
W har också börjat knuffas och lyssnar inte på oss alls.
Vi är väldigt noga med att tala om att så gör man inte varken mot oss vuxna eller andra barn.
Men han verkar mest tycka det är kul då jag blir arg på honom, fast jag är noga med att inte höja rösten utan bara ändra tonläget i rösten till "allvar" och även min ansiktsutryck. Verkar inte fungera.
Har inte kommit på varför han gör så...
Vet inte heller vad vi ska ta oss till så om någon har några råd så tas de tacksamt emot.
2
Oj vad jag känner igen mig i det du skriver.
W har också börjat knuffas och lyssnar inte på oss alls.
Vi är väldigt noga med att tala om att så gör man inte varken mot oss vuxna eller andra barn.
Men han verkar mest tycka det är kul då jag blir arg på honom, fast jag är noga med att inte höja rösten utan bara ändra tonläget i rösten till "allvar" och även min ansiktsutryck. Verkar inte fungera.
Har inte kommit på varför han gör så...
Vet inte heller vad vi ska ta oss till så om någon har några råd så tas de tacksamt emot.
glömde säga att det visst hänt att min röst höjts, men det bryr han sig inte om det minsta.
Men då jag inte trivs med att skrika på barnen så försöker jag jobba med att kontrollera just den biten
3
glömde säga att det visst hänt att min röst höjts, men det bryr han sig inte om det minsta.
Men då jag inte trivs med att skrika på barnen så försöker jag jobba med att kontrollera just den biten
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
