Adhd som förälder?
Bokstavsbarn
  1. Anonym anhörig
    #1

    Adhd som förälder?

    Eftersom adhd är ärftligt så misstänker jag att det är många här som själva har det, eller har en partner med adhd? Det jag undrar över är hur man klarar livet som förälder om man själv har stora problem med fokus, glömmer mycket, har stora humörsvängningar, svårt att organisera, stresskänslig osv. Det krävs ju av en som förälder att man ska kunna ta ansvar för sitt barn, inte bara för sig själv, vilket kan vara tillräckligt svårt för många.

    Har ni några bra tips, hjälpmedel ni använder kanske?

    Eller ligger hela ansvaret på den andra föräldern, den som inte har adhd? För så är det i vår familj. Barnens pappa har adhd, så jag får vara den som har koll på allt från läkartider och kalas till att de får i sig mellanmål och har rena kläder. Dvs alla rutiner i vardagen är mina att styra upp, även att sysselsätta barnen, städa, begränsa datortider, ja allt. Pappan tar inget ansvar alls, han har fullt upp med sig själv och försöker bara "stänga av" omvärlden genom att spela dataspel eller titta på tv all sin vakna tid, eller så sitter han bara och stirrar rakt ut i luften och reagerar inte på tilltal. Känns det igen, eller är det bara vi som har det såhär?

    (Ja jag vet att det finns ett snack för vuxna med funktionshinder, men det är dött.)
  2. 1
    Adhd som förälder? Eftersom adhd är ärftligt så misstänker jag att det är många här som själva har det, eller har en partner med adhd? Det jag undrar över är hur man klarar livet som förälder om man själv har stora problem med fokus, glömmer mycket, har stora humörsvängningar, svårt att organisera, stresskänslig osv. Det krävs ju av en som förälder att man ska kunna ta ansvar för sitt barn, inte bara för sig själv, vilket kan vara tillräckligt svårt för många.

    Har ni några bra tips, hjälpmedel ni använder kanske?

    Eller ligger hela ansvaret på den andra föräldern, den som inte har adhd? För så är det i vår familj. Barnens pappa har adhd, så jag får vara den som har koll på allt från läkartider och kalas till att de får i sig mellanmål och har rena kläder. Dvs alla rutiner i vardagen är mina att styra upp, även att sysselsätta barnen, städa, begränsa datortider, ja allt. Pappan tar inget ansvar alls, han har fullt upp med sig själv och försöker bara "stänga av" omvärlden genom att spela dataspel eller titta på tv all sin vakna tid, eller så sitter han bara och stirrar rakt ut i luften och reagerar inte på tilltal. Känns det igen, eller är det bara vi som har det såhär?

    (Ja jag vet att det finns ett snack för vuxna med funktionshinder, men det är dött.)
  3. Medlem sedan
    Oct 2002
    #2
    Efter några rader tänkte jag svara att det får ligga på den andre föräldersn (= jag ) men så läste jag vidare och kan då istället svar svara:

    JA, så har vi haft det hela tiden också. Fick helelr inte veta "varför" förrän äldsta dottern var 18 och fick adhd-diagnos, då insåg vi att även pappan, och lillebror.

    Ja, det är skittufft mellan varven, jag vill ju inte vara hans morsa utan hans fru... men för det mesta har jag förlikat mig med att det är så. Han har ju många goda sidor också, förstås, som för det mesta överväger

    Nu när även han har diagnos, kan jag vara lite mer bestämd, styra med hela handen, det får han stå ut med .

    Han äter även medicinsen ett drygt halvår coh det har gjort skillnad, han är inte lika rastlös. Däremot tycker jag han får svårare och svårare med tiden. Ska köpa en äggklocka han får ha hemma och dra upp för att kanske lära in hur lån en timme är och hur mycket man hinner på en timme (inte så mycket som han tror i alla fall...). Finns ju larm på mobilen, men den plingar och låter så ofta så han börjar ignorera det "det är nog bara en påminnelse..."
    Så äggklocka tror jag faktiskt på, lätt att bra vrida upp på önskad tid (han jobbar mycket hemifrån vid dator).

    Har du några tips?
  4. 2
    Efter några rader tänkte jag svara att det får ligga på den andre föräldersn (= jag ) men så läste jag vidare och kan då istället svar svara:

    JA, så har vi haft det hela tiden också. Fick helelr inte veta "varför" förrän äldsta dottern var 18 och fick adhd-diagnos, då insåg vi att även pappan, och lillebror.

    Ja, det är skittufft mellan varven, jag vill ju inte vara hans morsa utan hans fru... men för det mesta har jag förlikat mig med att det är så. Han har ju många goda sidor också, förstås, som för det mesta överväger

    Nu när även han har diagnos, kan jag vara lite mer bestämd, styra med hela handen, det får han stå ut med .

    Han äter även medicinsen ett drygt halvår coh det har gjort skillnad, han är inte lika rastlös. Däremot tycker jag han får svårare och svårare med tiden. Ska köpa en äggklocka han får ha hemma och dra upp för att kanske lära in hur lån en timme är och hur mycket man hinner på en timme (inte så mycket som han tror i alla fall...). Finns ju larm på mobilen, men den plingar och låter så ofta så han börjar ignorera det "det är nog bara en påminnelse..."
    Så äggklocka tror jag faktiskt på, lätt att bra vrida upp på önskad tid (han jobbar mycket hemifrån vid dator).

    Har du några tips?
  5. Anonym anhörig
    #3
    Okej, så ni har det likadant alltså. Det var ju inte så hoppingivande. :/

    Pappan i den här familjen är inte rastlös utåt, och är inte direkt en tidsoptimist heller vad jag har märkt. Han tycker snarare att han aldrig har tid att göra något, det är ingen idé att starta ett projekt (tex packa upp flyttkartongerna han har alla sina saker i sedan han flyttade hit 2007) eftersom det alltid kommer något som gör att han inte hinner klart. Hans rastlöshet sitter i huvudet bara, hjärnan känns som en racerbana säger han, och det är därför han försöker stänga av hela tiden genom att fly in i datorn eller tvn. Så jag antar att han har mer åt add-hållet egentligen?

    Jag har försökt med scheman, kalendrar och listor men det håller bara en dag, sedan glömmer han bort dem. Jag har föreslagit påminnelser i mobilen eller datorn, men han har aldrig ens försökt. Han glömmer bort allt sådant. Och jag kan ju inte programmera hans mobil åt honom?! Det måste ju ändå vara hans sak att VILJA komma ihåg saker?

    Eftersom han är så avstängd hela tiden så ignorerar han allt annat. Han kan sitta och spela och inte höra hur barnen skriker, eller om kylskåpet larmar för att han lämnat det öppet. Så jag tvivlar starkt på att en pipande mobil skulle få honom att reagera. Möjligtvis om jag ringde till honom för att påminna, men det kan jag ju inte hålla på med hela dagarna.

    Kan du berätta lite mer exakt hur ni tänkt använda äggklockan? Jag misstänker nämligen att min sambo inte alls skulle komma ihåg vad det var tänkt att han skulle göra när klockan ringer.

    Näe. Några tips har jag inte, då inget fungerar i vår familj. Tyvärr.
  6. 3
    Okej, så ni har det likadant alltså. Det var ju inte så hoppingivande. :/

    Pappan i den här familjen är inte rastlös utåt, och är inte direkt en tidsoptimist heller vad jag har märkt. Han tycker snarare att han aldrig har tid att göra något, det är ingen idé att starta ett projekt (tex packa upp flyttkartongerna han har alla sina saker i sedan han flyttade hit 2007) eftersom det alltid kommer något som gör att han inte hinner klart. Hans rastlöshet sitter i huvudet bara, hjärnan känns som en racerbana säger han, och det är därför han försöker stänga av hela tiden genom att fly in i datorn eller tvn. Så jag antar att han har mer åt add-hållet egentligen?

    Jag har försökt med scheman, kalendrar och listor men det håller bara en dag, sedan glömmer han bort dem. Jag har föreslagit påminnelser i mobilen eller datorn, men han har aldrig ens försökt. Han glömmer bort allt sådant. Och jag kan ju inte programmera hans mobil åt honom?! Det måste ju ändå vara hans sak att VILJA komma ihåg saker?

    Eftersom han är så avstängd hela tiden så ignorerar han allt annat. Han kan sitta och spela och inte höra hur barnen skriker, eller om kylskåpet larmar för att han lämnat det öppet. Så jag tvivlar starkt på att en pipande mobil skulle få honom att reagera. Möjligtvis om jag ringde till honom för att påminna, men det kan jag ju inte hålla på med hela dagarna.

    Kan du berätta lite mer exakt hur ni tänkt använda äggklockan? Jag misstänker nämligen att min sambo inte alls skulle komma ihåg vad det var tänkt att han skulle göra när klockan ringer.

    Näe. Några tips har jag inte, då inget fungerar i vår familj. Tyvärr.
  7. Anonym
    #4
    kan inte låta bli att bli lite... arg... av det ni skriver. inte på er alltså utan på er situation. är själv mamma till barn med diagnos och är relativt säker på att jag själv har adhd men är inte ännu diagnostiserad. jag har extremt svårt för att komma ihåg och organisera, fruktansvärt svårt att hålla ordning och blir stressad så att hjärnan "stänger av" så fort jag har fler än två krav på mig, ungefär... men jag skulle ALDRIG DRÖMMA om att bete mig som era män. nu vet jag inte om deras svårigheter är mycket större än mina, förstås, så kan det vara. men jag har som vuxen varit tvungen att hitta strategier för att klara av vardagen med barn och arbete. min man tar ganska mycket ansvar men eftersom han är man verkar han inte riktigt inse i tid hur mycket som faktiskt behöver fixas och planeras, vilket innebär att jag som de flesta mammor har ansvar för barnens kläder, födelsedagar, aktiviteter mm. jag skriver själv massor av listor, har ALLT i min kalender, misslyckas ofta förstås men kämpar på. jag försöker ha god framförhållning med inköp av kläder och sånt, det är lättare att komma ihåg om det inte kopplas till massor av stress. jag har lärt mig strategier för att ta en sak i taget, fokusera på nuet och vila mycket NÄR DET FINNS TID. skulle ALDRIG slänga mig framför teven förrän barnen är i säng. jag känner spontant att ni ska sparka era gubbar i arslet om jag får vara ofin. de är vuxna människor och när man är vuxen tror jag inte att man blir "bättre" om man inte själv ser behovet och tar ansvaret för att hitta ett sätt att få det att funka ändå. jag har lidit så mycket av mina svårigheter hela livet att jag lärt mig sätt att leva med dem. genom att ni mammar männen som ni gör hindrar ni dem i min mening från att utvecklas och bli mer välfungerande. ursäkta ett så aggigt inlägg, men så ser jag på det! svårigheterna är verkliga, det är bra om omgivningen har förståelse, men det betyder inte att man som förälder helt kan avsäga sig sitt vuxenansvar!
  8. 4
    kan inte låta bli att bli lite... arg... av det ni skriver. inte på er alltså utan på er situation. är själv mamma till barn med diagnos och är relativt säker på att jag själv har adhd men är inte ännu diagnostiserad. jag har extremt svårt för att komma ihåg och organisera, fruktansvärt svårt att hålla ordning och blir stressad så att hjärnan "stänger av" så fort jag har fler än två krav på mig, ungefär... men jag skulle ALDRIG DRÖMMA om att bete mig som era män. nu vet jag inte om deras svårigheter är mycket större än mina, förstås, så kan det vara. men jag har som vuxen varit tvungen att hitta strategier för att klara av vardagen med barn och arbete. min man tar ganska mycket ansvar men eftersom han är man verkar han inte riktigt inse i tid hur mycket som faktiskt behöver fixas och planeras, vilket innebär att jag som de flesta mammor har ansvar för barnens kläder, födelsedagar, aktiviteter mm. jag skriver själv massor av listor, har ALLT i min kalender, misslyckas ofta förstås men kämpar på. jag försöker ha god framförhållning med inköp av kläder och sånt, det är lättare att komma ihåg om det inte kopplas till massor av stress. jag har lärt mig strategier för att ta en sak i taget, fokusera på nuet och vila mycket NÄR DET FINNS TID. skulle ALDRIG slänga mig framför teven förrän barnen är i säng. jag känner spontant att ni ska sparka era gubbar i arslet om jag får vara ofin. de är vuxna människor och när man är vuxen tror jag inte att man blir "bättre" om man inte själv ser behovet och tar ansvaret för att hitta ett sätt att få det att funka ändå. jag har lidit så mycket av mina svårigheter hela livet att jag lärt mig sätt att leva med dem. genom att ni mammar männen som ni gör hindrar ni dem i min mening från att utvecklas och bli mer välfungerande. ursäkta ett så aggigt inlägg, men så ser jag på det! svårigheterna är verkliga, det är bra om omgivningen har förståelse, men det betyder inte att man som förälder helt kan avsäga sig sitt vuxenansvar!
  9. Anonym
    #5
    Det känns igen. Jag är som din man ibland...
  10. 5
    Det känns igen. Jag är som din man ibland...
  11. Anonym anhörig
    #6
    Jag förstår att du blir arg, och jag är också arg, ofta. På situationen, på funktionshindret, och på mannen. Jag har försökt avsäga mig en del av ansvaret, men eftersom han inte fångar upp de bollar jag kastar till honom så funkar det inte, utan går ut över barnen och det vill jag inte.

    Som ett konkret exempel kan jag ta söndagkvällen som var senast. Vi kommer hem efter en middag hos hans mamma, alla är trötta efter en lång dag och lite sömn natten innan pga vaket barn. Hemmet ser ut som ett katastrofområde, ett av barnens sängar är nerkissad eftersom sambon inte bytte blöja när han var uppe med barnet på natten, och det ligger blöt tvätt i maskinen, vilket jag berättar för mannen. Jag packar upp våra väskor, klär av barn, hänger upp allas ytterkläder och ställer i ordning skorna. Mannen sätter sig framför tvn i vardagsrummet. Jag meddelar att jag tar hand om tvätten, och går och viker den torra som jag hängt upp tidigare på dagen, hänger upp den våta och startar en ny maskin. Lägger den torra på vardagsrumsbordet vilket jag ser att mannen märker. Byter sängkläder i barnets säng. Kommer ner till en man som tittar på tv och en trött ettåring som behöver läggas men tydligen har fått klara sig på egen hand medan jag fixade med det andra. Jag frågar vad han har tänkt göra, han blir förbannad och säger att han minsann hade tänkt göra något. Jaha, vaddå undrar jag. Chokladbollar! blir svaret. Eh, jaha, det var ju precis det som var akut just då, eller?
    Såhär ser det ut hemma hos oss i princip jämnt.

    Min man kan uppenbarligen inte ta något ansvar. Han vill att jag ska se till att han fungerar bättre, men kan/vill själv inte komma med några initiativ för att förbättra situationen. Han tycker att det är jobbigt, och får dåligt samvete för att han fungerar så dåligt, vilket bara får honom att må dåligt och fungera ännu sämre. Jag tror att vi skulle behöva hjälp utifrån, men jag vet inte vilken hjälp som finns att få?
  12. 6
    Jag förstår att du blir arg, och jag är också arg, ofta. På situationen, på funktionshindret, och på mannen. Jag har försökt avsäga mig en del av ansvaret, men eftersom han inte fångar upp de bollar jag kastar till honom så funkar det inte, utan går ut över barnen och det vill jag inte.

    Som ett konkret exempel kan jag ta söndagkvällen som var senast. Vi kommer hem efter en middag hos hans mamma, alla är trötta efter en lång dag och lite sömn natten innan pga vaket barn. Hemmet ser ut som ett katastrofområde, ett av barnens sängar är nerkissad eftersom sambon inte bytte blöja när han var uppe med barnet på natten, och det ligger blöt tvätt i maskinen, vilket jag berättar för mannen. Jag packar upp våra väskor, klär av barn, hänger upp allas ytterkläder och ställer i ordning skorna. Mannen sätter sig framför tvn i vardagsrummet. Jag meddelar att jag tar hand om tvätten, och går och viker den torra som jag hängt upp tidigare på dagen, hänger upp den våta och startar en ny maskin. Lägger den torra på vardagsrumsbordet vilket jag ser att mannen märker. Byter sängkläder i barnets säng. Kommer ner till en man som tittar på tv och en trött ettåring som behöver läggas men tydligen har fått klara sig på egen hand medan jag fixade med det andra. Jag frågar vad han har tänkt göra, han blir förbannad och säger att han minsann hade tänkt göra något. Jaha, vaddå undrar jag. Chokladbollar! blir svaret. Eh, jaha, det var ju precis det som var akut just då, eller?
    Såhär ser det ut hemma hos oss i princip jämnt.

    Min man kan uppenbarligen inte ta något ansvar. Han vill att jag ska se till att han fungerar bättre, men kan/vill själv inte komma med några initiativ för att förbättra situationen. Han tycker att det är jobbigt, och får dåligt samvete för att han fungerar så dåligt, vilket bara får honom att må dåligt och fungera ännu sämre. Jag tror att vi skulle behöva hjälp utifrån, men jag vet inte vilken hjälp som finns att få?
  13. Anonym
    #7
    Okej. Hur funkar det hemma hos er då? Får din partner ta allt ansvar, och vad gör du för att få det att bli bättre?
  14. 7
    Okej. Hur funkar det hemma hos er då? Får din partner ta allt ansvar, och vad gör du för att få det att bli bättre?
  15. Liz*
    #8
    Hm, kanske det är därför jag har hand om allt som har med barnen att göra hos oss tänkte jag när jag läste ditt inlägg. Men hos oss är det så att vi föräldrar inte platsar för diagnos, vi är bara lite knäppa på vissa sätt men inte tillräckligt
  16. 8
    Hm, kanske det är därför jag har hand om allt som har med barnen att göra hos oss tänkte jag när jag läste ditt inlägg. Men hos oss är det så att vi föräldrar inte platsar för diagnos, vi är bara lite knäppa på vissa sätt men inte tillräckligt
  17. Liz*
    #9
    Som vuxen har man ansvar att uppfostra sig själv men om man har en partner som kan och vill ta över där den andra "fattas" så är det lätt hänt att det blir så.
  18. 9
    Som vuxen har man ansvar att uppfostra sig själv men om man har en partner som kan och vill ta över där den andra "fattas" så är det lätt hänt att det blir så.
  19. Medlem sedan
    Nov 2001
    #10
    Jag tror att det ligger något i "kaka söker maka" och en poäng i att fundera över varför man har valt den här partnern och om alla problem verkligen ligger hos den andre. Det kanske är så att man har olika egenskaper/problem och att det är tydligare hos den andre, eller lättare att se hos den andre. Eller helt enkelt bara mer. Har man det här tänket kanske man kan hitta strategier som gör det bättre för alla. Men visst finns det situationer där man har så stora problem med den andre att man faktiskt inte står ut.
  20. 10
    Jag tror att det ligger något i "kaka söker maka" och en poäng i att fundera över varför man har valt den här partnern och om alla problem verkligen ligger hos den andre. Det kanske är så att man har olika egenskaper/problem och att det är tydligare hos den andre, eller lättare att se hos den andre. Eller helt enkelt bara mer. Har man det här tänket kanske man kan hitta strategier som gör det bättre för alla. Men visst finns det situationer där man har så stora problem med den andre att man faktiskt inte står ut.
  21. Anonym anhörig
    #11
    Alltså, det är ju inte bara barnen jag får ta allt ansvar för, utan allt annat också. Vi bor i hus, så jag får ha koll på allt från renoveringar till ifall det är slut på saltpellets till avkalkningsapparaten, till trädgårdsskötsel och snöskottning. Eller ok, han skottar snö ibland, men inte förrän det är akut för honom själv, typ att han inte kommer ut med bilen. Att skotta verandan eller trappan finns inte i hans hjärna.

    Visst är vi alla lite knäppa, men när vardagen inte alls fungerar är det mer än "lite knäpp" man är.
  22. 11
    Alltså, det är ju inte bara barnen jag får ta allt ansvar för, utan allt annat också. Vi bor i hus, så jag får ha koll på allt från renoveringar till ifall det är slut på saltpellets till avkalkningsapparaten, till trädgårdsskötsel och snöskottning. Eller ok, han skottar snö ibland, men inte förrän det är akut för honom själv, typ att han inte kommer ut med bilen. Att skotta verandan eller trappan finns inte i hans hjärna.

    Visst är vi alla lite knäppa, men när vardagen inte alls fungerar är det mer än "lite knäpp" man är.
  23. Medlem sedan
    Jan 2004
    #12
    Hoppar in i tråden:
    Skulle det funka om du beordrar honom? T.ex i söndags när ni kom hem från middagen, hade det då fukat om du innan hade sagt till honom.
    Nu när vi kommer hem ska du byta sängkläder i x's säng, jag ska ta hand om den torra tvätten och sen ska vi tillsammans lägga barnen.
    Hur hade han reagerat då? En del personer behöver få en "order" så att säga, de behöver få veta VAD de ska göra för att kunna ta tag i det.
  24. 12
    Hoppar in i tråden:
    Skulle det funka om du beordrar honom? T.ex i söndags när ni kom hem från middagen, hade det då fukat om du innan hade sagt till honom.
    Nu när vi kommer hem ska du byta sängkläder i x's säng, jag ska ta hand om den torra tvätten och sen ska vi tillsammans lägga barnen.
    Hur hade han reagerat då? En del personer behöver få en "order" så att säga, de behöver få veta VAD de ska göra för att kunna ta tag i det.
  25. Anonym anhörig
    #13
    Hur menar du att problemen vi har skulle ligga hos mig? Jag har haft långvariga relationer förut där vi inte alls hade sådana här problem. Hade det legat hos mig hade väl åtminstone en del av samma problematik märkts i de relationerna också?

    Har du något tips på vad jag ska ha för strategier för att underlätta vardagen för oss alla? För uppenbarligen fungerar inte det jag testat hittills, dvs listor, scheman, kalendrar, muntliga påminnelser, lappar eller mobilpåminnelser.

    Att be honom göra något är en risktagning. Det finns tre möjliga resultat; han blir jättearg och tycker att jag tjatar och ställer för mycket krav på honom, han reagerar inte alls eller så gör han faktiskt det man sagt, fast en halvtimme eller några veckor senare eller så...

    Vi har redan kommit till stadiet där jag inte står ut längre. Men jag har ingen möjlighet att ta mig härifrån just nu, så därför letar jag nya infallsvinklar för att se om den här sista tiden kan bli lite mer dräglig.
  26. 13
    Hur menar du att problemen vi har skulle ligga hos mig? Jag har haft långvariga relationer förut där vi inte alls hade sådana här problem. Hade det legat hos mig hade väl åtminstone en del av samma problematik märkts i de relationerna också?

    Har du något tips på vad jag ska ha för strategier för att underlätta vardagen för oss alla? För uppenbarligen fungerar inte det jag testat hittills, dvs listor, scheman, kalendrar, muntliga påminnelser, lappar eller mobilpåminnelser.

    Att be honom göra något är en risktagning. Det finns tre möjliga resultat; han blir jättearg och tycker att jag tjatar och ställer för mycket krav på honom, han reagerar inte alls eller så gör han faktiskt det man sagt, fast en halvtimme eller några veckor senare eller så...

    Vi har redan kommit till stadiet där jag inte står ut längre. Men jag har ingen möjlighet att ta mig härifrån just nu, så därför letar jag nya infallsvinklar för att se om den här sista tiden kan bli lite mer dräglig.
  27. Anonym anhörig
    #14
    Som jag svarade här nedanför så är det alltid en risktagning att be honom göra något. I läget i söndags när han var trött hade det förmodligen inte fungerat alls utan han hade antingen gått i taket eller bara helt ignorerat mig. Troligen det första.

    Jag får alltid trippa på tå och vara väldigt försiktig med vad jag säger och hur. Hans humörsvängningar är väldigt kraftiga, och minsta lilla grej kan göra att han går omkring och morrar resten av dagen.
    Som igår morse, då hade jag gått upp med minsta barnet, tvättade, städade köket och dukade fram frukost innan jag väckte honom klockan nio. Efter frukosten plockade jag in maten i kylskåpet, tvättade barn och bytte blöja. Sedan frågade jag om han kunde ställa in disken i maskinen. Då blev han skitsur. För han hade minsann tänkt göra det. Senare. Men hur skulle jag kunna veta det? Och dessutom, det där "senare" kan lika gärna vara klockan sex på kvällen när det är dags att duka fram till middagen. Och jag tycker inte det är så himla kul att ha köksbordet fullt med disk hela dagen när jag faktiskt städade det på morgonen.
    Nåja, jag backade och sa att det var bra, och sedan släppte vi det ämnet. Disken stod sedan mycket riktigt kvar tills jag tog bort den när vi skulle äta middag. Var gjorde jag fel?
  28. 14
    Som jag svarade här nedanför så är det alltid en risktagning att be honom göra något. I läget i söndags när han var trött hade det förmodligen inte fungerat alls utan han hade antingen gått i taket eller bara helt ignorerat mig. Troligen det första.

    Jag får alltid trippa på tå och vara väldigt försiktig med vad jag säger och hur. Hans humörsvängningar är väldigt kraftiga, och minsta lilla grej kan göra att han går omkring och morrar resten av dagen.
    Som igår morse, då hade jag gått upp med minsta barnet, tvättade, städade köket och dukade fram frukost innan jag väckte honom klockan nio. Efter frukosten plockade jag in maten i kylskåpet, tvättade barn och bytte blöja. Sedan frågade jag om han kunde ställa in disken i maskinen. Då blev han skitsur. För han hade minsann tänkt göra det. Senare. Men hur skulle jag kunna veta det? Och dessutom, det där "senare" kan lika gärna vara klockan sex på kvällen när det är dags att duka fram till middagen. Och jag tycker inte det är så himla kul att ha köksbordet fullt med disk hela dagen när jag faktiskt städade det på morgonen.
    Nåja, jag backade och sa att det var bra, och sedan släppte vi det ämnet. Disken stod sedan mycket riktigt kvar tills jag tog bort den när vi skulle äta middag. Var gjorde jag fel?
  29. Liz*
    #15
    Jag förstår hur du menar, och ja, så är det hos oss också, jag sköter allt som har med barnen och hemmet att göra, men så jobbar jag heller inte i förvärvslivet. Jag tänker att man får göra som det funkar och som man orkar, att du gör det du kan men inte mer än det. Oavsett vem som gör vad så ska man göra det man gör för att man själv vill det.
  30. 15
    Jag förstår hur du menar, och ja, så är det hos oss också, jag sköter allt som har med barnen och hemmet att göra, men så jobbar jag heller inte i förvärvslivet. Jag tänker att man får göra som det funkar och som man orkar, att du gör det du kan men inte mer än det. Oavsett vem som gör vad så ska man göra det man gör för att man själv vill det.
  31. Liz*
    #16
    Blir du irriterad om han säger till dig vad du ska göra? Jag blir det i alla fall...
  32. 16
    Blir du irriterad om han säger till dig vad du ska göra? Jag blir det i alla fall...
  33. Liz*
    #17
    Tja, du såg väl från början att han inte var så energisk med hemarbetet? På det sättet har du ju faktiskt valt honom precis som han är.

    Att scheman och blablabla inte fungerar är rätt självklart för du vill att din partner ska vara på ett sätt som han inte är och han ska vara som du är. Det är ett rejält problem.

    Min man och jag har varit tillsammans mer än tjugo år och jag bestämde mig tidigt i förhållandet att var och en gör det som den anser behöver göras och att var och en gör det den vill göra för att den vill det - inte för att nån annan anser att det behövs. Det finns slarviga människor och petnoga människor och allt däremellan och alla anser vi olika saker vara viktiga och när det ska göras så jag tycker att man ska ge varandra frihet. Det blir helsnett när man tjatar på varandra och missunnar varandra saker och vaktar på vem som gör vad och hur mycket och så vidare i all oändlighet. Jag fattar inte att man slänger ut kärleken för att man inte är överens om hemarbetet.
  34. 17
    Tja, du såg väl från början att han inte var så energisk med hemarbetet? På det sättet har du ju faktiskt valt honom precis som han är.

    Att scheman och blablabla inte fungerar är rätt självklart för du vill att din partner ska vara på ett sätt som han inte är och han ska vara som du är. Det är ett rejält problem.

    Min man och jag har varit tillsammans mer än tjugo år och jag bestämde mig tidigt i förhållandet att var och en gör det som den anser behöver göras och att var och en gör det den vill göra för att den vill det - inte för att nån annan anser att det behövs. Det finns slarviga människor och petnoga människor och allt däremellan och alla anser vi olika saker vara viktiga och när det ska göras så jag tycker att man ska ge varandra frihet. Det blir helsnett när man tjatar på varandra och missunnar varandra saker och vaktar på vem som gör vad och hur mycket och så vidare i all oändlighet. Jag fattar inte att man slänger ut kärleken för att man inte är överens om hemarbetet.
  35. Anonym anhörig
    #18
    Jag blir inte irriterad om han frågar eller ber mig på ett normalt sätt. Dvs "Kan du ta upp tvätten?" är för mig helt neutralt och då svarar jag att visst, jag fixar det. Ställer jag samma fråga till honom så vet jag aldrig vad som händer.
  36. 18
    Jag blir inte irriterad om han frågar eller ber mig på ett normalt sätt. Dvs "Kan du ta upp tvätten?" är för mig helt neutralt och då svarar jag att visst, jag fixar det. Ställer jag samma fråga till honom så vet jag aldrig vad som händer.
  37. Anonym anhörig
    #19
    Jag jobbar. Eller försöker jobba, hemifrån. Det går väl sådär kan jag säga. Han är sjukskriven i väntan på diagnos. Och så har vi en ettåring som är hemma. Om jag ska kunna dra in några pengar så måste jag få jobba, men han blir lika sur varje gång jag säger att jag måste jobba så han får ta minstingen. Dessutom kan han inte ta hand om henne. Lösningen är givetvis dagis. Vi står i kö...

    Allt han gör här hemma gör han för min skull, säger han själv. Ibland säger han varsågod efteråt, som att han passar upp på mig genom att dammsuga vardagsrummet. Det gör mig galen.
  38. 19
    Jag jobbar. Eller försöker jobba, hemifrån. Det går väl sådär kan jag säga. Han är sjukskriven i väntan på diagnos. Och så har vi en ettåring som är hemma. Om jag ska kunna dra in några pengar så måste jag få jobba, men han blir lika sur varje gång jag säger att jag måste jobba så han får ta minstingen. Dessutom kan han inte ta hand om henne. Lösningen är givetvis dagis. Vi står i kö...

    Allt han gör här hemma gör han för min skull, säger han själv. Ibland säger han varsågod efteråt, som att han passar upp på mig genom att dammsuga vardagsrummet. Det gör mig galen.
  39. Liz*
    #20
    Ok, han blir irriterad även om du säger fint, så varför säga nåt? Lite är det att du vill ändra på honom när det inte verkar gå.
  40. 20
    Ok, han blir irriterad även om du säger fint, så varför säga nåt? Lite är det att du vill ändra på honom när det inte verkar gå.
Sidan 1 av 4 123 ... SistaSista

Liknande trådar

  1. Bara ADHD eller ADHD+AS?
    By Hallonmamman in forum Bokstavsbarn
    Svar: 8
    Senaste inlägg: 2009-12-04, 22:18
  2. Vad är skillnaden på ADHD och ADHD
    By Pappa Pelle in forum Bokstavsbarn
    Svar: 18
    Senaste inlägg: 2009-01-27, 08:27
  3. Har förälder
    By bromba in forum Vårdnad - gemensam/enskild
    Svar: 13
    Senaste inlägg: 2007-02-15, 13:11
  4. Förälder med adhd?
    By maria_nik in forum Bokstavsbarn
    Svar: 17
    Senaste inlägg: 2007-01-11, 08:00
  5. Förälder till barn med ADHD efterlyses!!
    By Tove in forum Bokstavsbarn
    Svar: 5
    Senaste inlägg: 2005-10-21, 08:39
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar