med att läsa på forum där folk försöker bli gravida. Jag läser om andra som tagit ut sin spiral och hur lång tid det tog innan det tog sig. Jag går och tittar på okända för att se om de har mage. Jag tittar på små små bebisar.
Det knyter sig i min mage. Det gör ont i mig. Varför gör jag såhär? Varför plågar jag mig själv? Känner mig besatt, eller i alla fall väldigt fånig. Det är inte rationellt. Klart destruktivt. Jag vet det.
Kan inte någon säga åt mig att skärpa mig?
1
Plågar mig själv med att läsa på forum där folk försöker bli gravida. Jag läser om andra som tagit ut sin spiral och hur lång tid det tog innan det tog sig. Jag går och tittar på okända för att se om de har mage. Jag tittar på små små bebisar.
Det knyter sig i min mage. Det gör ont i mig. Varför gör jag såhär? Varför plågar jag mig själv? Känner mig besatt, eller i alla fall väldigt fånig. Det är inte rationellt. Klart destruktivt. Jag vet det.
Jag är nästan likadan och till och med värre. Jag får höra om personer i min omgivning som nu har varit på ultraljud och fått bilder och jag blir avundsjuk och kan inte förstå varför inte jag får vara där. Det beror nog till viss del på att jag borde ha varit där men min bäbis fick inte överleva. Nu vill vi båda vara gravida igen men det händer ingenting.
Innan jag blev gravid första gången var jag som du. Tittade på allt och alla och ville bara ha. För mig var lösningen att få min man med på idéen om att få bran snart. Han nappade lyckligtvis men det gick inte så bra första gången.
2
Jag är nästan likadan och till och med värre. Jag får höra om personer i min omgivning som nu har varit på ultraljud och fått bilder och jag blir avundsjuk och kan inte förstå varför inte jag får vara där. Det beror nog till viss del på att jag borde ha varit där men min bäbis fick inte överleva. Nu vill vi båda vara gravida igen men det händer ingenting.
Innan jag blev gravid första gången var jag som du. Tittade på allt och alla och ville bara ha. För mig var lösningen att få min man med på idéen om att få bran snart. Han nappade lyckligtvis men det gick inte så bra första gången.
Åh, det måste vara tungt. I den situationen hade jag troligtvis gjort likadant, även om jag visste att det gör ännu mer ont. Men jag kan inte föreställa mig hur det känns för dig som förlorat ett barn.
Själv har jag två fantastiska barn. Sedan ett drygt år tillbaka har tankarna på ett tredje börjat komma krypande. Tankarna och känslorna har fullständigt skenat iväg nu och jag mår riktigt dåligt av det. Många dödsfall och svåra sjukdomar i vår närhet under de senaste månaderna har fått mig att törsta efter glädje, efter liv. Det känns som en slags feber.
När jag antytt detta för min man har han gett mig noll respons. Jag känner mig så avvisad och ensam. Nu har det gått så långt att jag knappt kan säga ett ord utan att tårarna är där.
Sen är det skuldkänslor också. Vad har jag att sakna och längta efter? Jag har ju så mycket. Det är jag så tacksam för. Dessutom vill jag visa den varmaste respekt och medkänsla för dig och alla de som kämpar med att bli gravida och att få se ett barn komma till världen.
Men känslor är inte alltid rationella och kanske just därför blir inte våra beteenden alltid det heller. Jag plågar mig själv med det här. Varför kan jag inte skjuta det åt sidan och låta bli att ge det så mycket energi? Jag vet inte. Jag fattar inte och just nu gör det så fruktansvärt ont.
Tack för ditt svar! Det betyder mycket för mig att känna att någon lyssnar till mina tankar.
3
Åh, det måste vara tungt. I den situationen hade jag troligtvis gjort likadant, även om jag visste att det gör ännu mer ont. Men jag kan inte föreställa mig hur det känns för dig som förlorat ett barn.
Själv har jag två fantastiska barn. Sedan ett drygt år tillbaka har tankarna på ett tredje börjat komma krypande. Tankarna och känslorna har fullständigt skenat iväg nu och jag mår riktigt dåligt av det. Många dödsfall och svåra sjukdomar i vår närhet under de senaste månaderna har fått mig att törsta efter glädje, efter liv. Det känns som en slags feber.
När jag antytt detta för min man har han gett mig noll respons. Jag känner mig så avvisad och ensam. Nu har det gått så långt att jag knappt kan säga ett ord utan att tårarna är där.
Sen är det skuldkänslor också. Vad har jag att sakna och längta efter? Jag har ju så mycket. Det är jag så tacksam för. Dessutom vill jag visa den varmaste respekt och medkänsla för dig och alla de som kämpar med att bli gravida och att få se ett barn komma till världen.
Men känslor är inte alltid rationella och kanske just därför blir inte våra beteenden alltid det heller. Jag plågar mig själv med det här. Varför kan jag inte skjuta det åt sidan och låta bli att ge det så mycket energi? Jag vet inte. Jag fattar inte och just nu gör det så fruktansvärt ont.
Tack för ditt svar! Det betyder mycket för mig att känna att någon lyssnar till mina tankar.
Åh jag var likadan innan jag fick min son och jag kan aldrig förställa mig hur det är att inte kunna få eller mista en. Jag kan bara föreställa mig hur ledsen jag skulle vara men jag kan nog inte ana i vilken grad.
Men det är destruktivt som du skriver. jag inser att det är lätt för mig att skriva och jag inte förstår men jag skriver bara för att jag vill hjälpa och hoppas innerligt att ni en dag (snart) får hålla ett litet knyte.
Försök slappna av i situationen. Man behöver inte förtränga att läget är som det är men försök att lugna ner dig lite och tänka att det kommer när det kommer och då kommer det att vara den mest fantastiska överraskning ever! Jag har nämligen hört att man kan längta och vilja såååå mycket att kroppen bara låser sig och det inte går. När man väl slappnar av och ger upp, sätter sitt absoluta fokus på något annat så plötsligt....
Jag vet ju inte era bakgrunder till varför ni inte har fått barn än men jag tror väldigt mycket på att man kan styra lite med sin inställning. Försök ( och ja vet att man kan bli hur deprimerad som helst) att behålla optimismen. Fokusera på att stärka ert förhållande med maken, göra det till den mest fantastiska relationen. Ni kommer att få det fantastiskt ihop och när barnet väl kommer, vilka förutsättningar det har för ett spektakulärt liv. Kärlek föder liv.
Jag önskar er allt gott och massor med lycka till!
4
Åh jag var likadan innan jag fick min son och jag kan aldrig förställa mig hur det är att inte kunna få eller mista en. Jag kan bara föreställa mig hur ledsen jag skulle vara men jag kan nog inte ana i vilken grad.
Men det är destruktivt som du skriver. jag inser att det är lätt för mig att skriva och jag inte förstår men jag skriver bara för att jag vill hjälpa och hoppas innerligt att ni en dag (snart) får hålla ett litet knyte.
Försök slappna av i situationen. Man behöver inte förtränga att läget är som det är men försök att lugna ner dig lite och tänka att det kommer när det kommer och då kommer det att vara den mest fantastiska överraskning ever! Jag har nämligen hört att man kan längta och vilja såååå mycket att kroppen bara låser sig och det inte går. När man väl slappnar av och ger upp, sätter sitt absoluta fokus på något annat så plötsligt....
Jag vet ju inte era bakgrunder till varför ni inte har fått barn än men jag tror väldigt mycket på att man kan styra lite med sin inställning. Försök ( och ja vet att man kan bli hur deprimerad som helst) att behålla optimismen. Fokusera på att stärka ert förhållande med maken, göra det till den mest fantastiska relationen. Ni kommer att få det fantastiskt ihop och när barnet väl kommer, vilka förutsättningar det har för ett spektakulärt liv. Kärlek föder liv.
Jag önskar er allt gott och massor med lycka till!
Det hörs på dina ord att du förstår. Det är så skönt att känna att någon gör det och att känna att någon lyssnar. Tack!
Att stärka relationen med min partner är precis vad jag behöver göra. Vi har hamnat i en praktisk, fungerande vardagslunk. Det finns ett samförstånd, vi känner varandra väl och vi irriterar inte varandra. Självklart är det fint, men jag tror att vi båda lider av att vår känslomässiga närhet har minskat. Vi måste nog jobba på att hitta den igen och däri hämta energi som vi behöver.
Tack för ditt svar. Det hjälper mig att komma vidare.
5
Det hörs på dina ord att du förstår. Det är så skönt att känna att någon gör det och att känna att någon lyssnar. Tack!
Att stärka relationen med min partner är precis vad jag behöver göra. Vi har hamnat i en praktisk, fungerande vardagslunk. Det finns ett samförstånd, vi känner varandra väl och vi irriterar inte varandra. Självklart är det fint, men jag tror att vi båda lider av att vår känslomässiga närhet har minskat. Vi måste nog jobba på att hitta den igen och däri hämta energi som vi behöver.
Tack för ditt svar. Det hjälper mig att komma vidare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
