anorexi?
  1. Medlem sedan
    Feb 2008
    #1

    anorexi?

    Vet inte var det passar in men min son som är 13år verkar vara påväg in i det. Skolsyster larmar men säger inte vad vi skall göra. Han äter när jag bevakar honom. Dock har jag just blivit sjukskriven för utbrändhet så orken är inte på topp.
    Vad göra?
  2. 1
    anorexi? Vet inte var det passar in men min son som är 13år verkar vara påväg in i det. Skolsyster larmar men säger inte vad vi skall göra. Han äter när jag bevakar honom. Dock har jag just blivit sjukskriven för utbrändhet så orken är inte på topp.
    Vad göra?
  3. Anonym
    #2
    Det är verkligen en jobbig och svår situation du har hamnat i. Att veta att ngn man älskar har blivit sjuk är jättehemskt. Min syster fick anorexi när jag var 17 år (hon var 15) och själv fick jag bulimi när jag var 22år.

    Jag tror att det är jätteviktigt att du kontaktar BUP (barn- och ungdomsspykiatrin) så fort som möjligt.

    Ju längre anorexin får fortskrida desto svårare och längre tid tar ett tillfrisknande. Ätstörningar är svåra för den som inte är drabbad att förstå och man känner maktlöshet och rädsla. Det är jätteviktigt att du får professionell hjälp utifrån så att din son kan få påbörja behandling och så att du kan få stöd hur du kan hjälpa och dessutom få stöd själv.

    Det är det bästa råd jag kan ge dig. Lycka till!
  4. 2
    Det är verkligen en jobbig och svår situation du har hamnat i. Att veta att ngn man älskar har blivit sjuk är jättehemskt. Min syster fick anorexi när jag var 17 år (hon var 15) och själv fick jag bulimi när jag var 22år.

    Jag tror att det är jätteviktigt att du kontaktar BUP (barn- och ungdomsspykiatrin) så fort som möjligt.

    Ju längre anorexin får fortskrida desto svårare och längre tid tar ett tillfrisknande. Ätstörningar är svåra för den som inte är drabbad att förstå och man känner maktlöshet och rädsla. Det är jätteviktigt att du får professionell hjälp utifrån så att din son kan få påbörja behandling och så att du kan få stöd hur du kan hjälpa och dessutom få stöd själv.

    Det är det bästa råd jag kan ge dig. Lycka till!
  5. Medlem sedan
    Feb 2008
    #3

    Allvarligt nu?

    Tack för ditt svar men jag undrar om det är för tidigt? Kan man tänka så?
    Vid senaste besöket hos sjuksköterskan hade han gått upp ett kilo.
    Vad händer hos BUP?
    Jag tänker att det blir förstorat? Är det feltänkt?
  6. 3
    Allvarligt nu? Tack för ditt svar men jag undrar om det är för tidigt? Kan man tänka så?
    Vid senaste besöket hos sjuksköterskan hade han gått upp ett kilo.
    Vad händer hos BUP?
    Jag tänker att det blir förstorat? Är det feltänkt?
  7. Anonym
    #4
    Nej, jag tycker verkligen inte att du ska tänka att det blir förstorat. Jag förstår dock verkligen din oro över att man gör en höna av en fjäder.

    Även om din son har gått upp ett kilo betyder inte det att allt är som det ska eller att det är på väg åt rätt håll. När min syster var sjuk vägdes hon varje vecka, ibland hade hon gått upp ngt kilo men andra veckor hade hon gått ner istället. Det tog runt 2 år innan hon fick sjukdomsinsikt och ytterligare 2år innan hon blev friskförklarad.

    Det är aldrig för tidigt att söka hjälp. Psykiska sjukdomar märks inte lika tydligt av omgivningen som fysiska sjukdomar och dessutom kan den sjuke vara väldigt duktig på att dölja hur han/hon mår. Jag vet av egen erfarenhet att "jag inte ville besvära vården i onödan" "det kanske inte var så farligt" och "det var bara en övergående period" men med facit i hand så skulle jag aldrig någonsin ha klarat det själv, oavsett om det var i det initiala skedet eller längre gånget.

    En person som drabbats av cancer skulle till exempel aldrig vänta med att söka hjälp av den anledningen att sjukdomen var i ett tidigt skede. Anorexi är inte att leka med, man kan faktiskt dö.

    Här är en länk till BUP (i och för sig i Sthlm men jag är övetygad om att vården fungerar liknande i alla län):

    http://www.bup.se/sv/

    Sök hjälp så fort som möjligt! Det är aldrig för tidigt men däremot kan det bli för sent. Jag vet att psykiatrin inte alltid har ett bemötande som motsvarar det man kan förvänta sig. När jag blev sjuk kontaktade jag vårdcentralen (på min systers uppmaning eftersom jag själv ansåg mig vara frisk) och receptionisten som svarade på andra sidan luren frågade efter att jag sagt att min syster ansåg mig ha en ätstörning att "jaha, vad väger du då?" Jag svarade vad jag vägde och hennes svar blev då "ja, men det låter ju helt normalt". Hon hade inte frågat om min längd och dessutom så är man oftast normalviktig vid bulimi.

    Dit jag vill komma med detta är alltså: stå på dig! Du kan bli bemött antingen bra eller dåligt, men kom ihåg att det är du som känner din son bäst, och känner du att ngt är fel så är det så! Sök hjälp nu!

    Önskar er allt gott!
  8. 4
    Nej, jag tycker verkligen inte att du ska tänka att det blir förstorat. Jag förstår dock verkligen din oro över att man gör en höna av en fjäder.

    Även om din son har gått upp ett kilo betyder inte det att allt är som det ska eller att det är på väg åt rätt håll. När min syster var sjuk vägdes hon varje vecka, ibland hade hon gått upp ngt kilo men andra veckor hade hon gått ner istället. Det tog runt 2 år innan hon fick sjukdomsinsikt och ytterligare 2år innan hon blev friskförklarad.

    Det är aldrig för tidigt att söka hjälp. Psykiska sjukdomar märks inte lika tydligt av omgivningen som fysiska sjukdomar och dessutom kan den sjuke vara väldigt duktig på att dölja hur han/hon mår. Jag vet av egen erfarenhet att "jag inte ville besvära vården i onödan" "det kanske inte var så farligt" och "det var bara en övergående period" men med facit i hand så skulle jag aldrig någonsin ha klarat det själv, oavsett om det var i det initiala skedet eller längre gånget.

    En person som drabbats av cancer skulle till exempel aldrig vänta med att söka hjälp av den anledningen att sjukdomen var i ett tidigt skede. Anorexi är inte att leka med, man kan faktiskt dö.

    Här är en länk till BUP (i och för sig i Sthlm men jag är övetygad om att vården fungerar liknande i alla län):

    http://www.bup.se/sv/

    Sök hjälp så fort som möjligt! Det är aldrig för tidigt men däremot kan det bli för sent. Jag vet att psykiatrin inte alltid har ett bemötande som motsvarar det man kan förvänta sig. När jag blev sjuk kontaktade jag vårdcentralen (på min systers uppmaning eftersom jag själv ansåg mig vara frisk) och receptionisten som svarade på andra sidan luren frågade efter att jag sagt att min syster ansåg mig ha en ätstörning att "jaha, vad väger du då?" Jag svarade vad jag vägde och hennes svar blev då "ja, men det låter ju helt normalt". Hon hade inte frågat om min längd och dessutom så är man oftast normalviktig vid bulimi.

    Dit jag vill komma med detta är alltså: stå på dig! Du kan bli bemött antingen bra eller dåligt, men kom ihåg att det är du som känner din son bäst, och känner du att ngt är fel så är det så! Sök hjälp nu!

    Önskar er allt gott!
  9. Anonym
    #5
    Jag har haft anorexi i många år, och jag skulle rekommendera att du istället vänder dig till ätstörningsenheten där de är inriktade på det direkta problemet. BUP, är bra men de är bättre på andra problem. Har man ätstörningar behöver man en hjälp som inte finns på BUP, kolla med din vårdcentral var den närmsta ätstörningsenehten finns. Jag förstår att det är tufft när du själv inte har orken på topp, och ätstörningsenheten är lätta att "ha att göra med", de hjälper även dig som förälder hur du ska handskas med ditt barn som är sjuk.
    Det som även är bra med ätstörningsenheten är att de gör en utvärdering innan de börjar med behandling, som du sa att du vet inte om det verkligen är så farligt. De avgör vilken grad man har av ätstörningar och anpassar behandling och form av behandling fter det.

    Jag hoppas jag gav något bra svar, har du fler frågor skriv bara så ska jag svara så gott jag kan.
    Lycka till!
  10. 5
    Jag har haft anorexi i många år, och jag skulle rekommendera att du istället vänder dig till ätstörningsenheten där de är inriktade på det direkta problemet. BUP, är bra men de är bättre på andra problem. Har man ätstörningar behöver man en hjälp som inte finns på BUP, kolla med din vårdcentral var den närmsta ätstörningsenehten finns. Jag förstår att det är tufft när du själv inte har orken på topp, och ätstörningsenheten är lätta att "ha att göra med", de hjälper även dig som förälder hur du ska handskas med ditt barn som är sjuk.
    Det som även är bra med ätstörningsenheten är att de gör en utvärdering innan de börjar med behandling, som du sa att du vet inte om det verkligen är så farligt. De avgör vilken grad man har av ätstörningar och anpassar behandling och form av behandling fter det.

    Jag hoppas jag gav något bra svar, har du fler frågor skriv bara så ska jag svara så gott jag kan.
    Lycka till!

Liknande trådar

  1. Anorexi innan
    By MindyPum in forum Gravidsnack
    Svar: 6
    Senaste inlägg: 2011-12-20, 19:05
  2. Anorexi
    By Anonym in forum Gravidsnack
    Svar: 4
    Senaste inlägg: 2011-11-16, 18:03
  3. Har du anorexi?
    By KAJO! in forum Vikt
    Svar: 9
    Senaste inlägg: 2011-02-17, 22:09
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar