Vad gör man?
_1001 Januaribarn
  1. Anonym idag
    #1

    Vad gör man?

    Jag är ett sladdbarn och har två äldre syskon. En syster som är 13 år äldre än mig som bor i samma område som mig och våra föräldrar och en bror som bor längre bort i en annan stad. Jag har alltid ställt upp när det behövts barnvakt eller hjälp med något när hon bett mig (och även när hon inte gjort det eftersom jag alltid tyckt om mina syskonbarn). När jag fick min första så har jag förstått att hon blev lite avundsjuk eftersom hon efter sitt andra barn rekomenderades att inte skaffa fler av barnmorskan pga komplikationer. Hennes man är lite speciell, är väldigt självisk, rättfram och kan vara ganska elak i sitt sätt och säger vad han tycker och tänker utan att ta hänsyn till andra. Detta har alltid accepterats för att undvika bråk.
    Jag har försökt på alla sätt att få min syster intresserad av sina syskonbarn, varit där, tagit kontakt osv. När min första var ett år blev vår pappa hastigt sjuk. Mina syskon gaddade ihop sig och sa att det var mitt fel. Mina föräldrar tog förstås mig i försvar. De ansåg inte att det fanns någon som helst sanning i det. De hade hjälp mig med barnpassning (vilket vi gjort med min systers barn också) när jag jobbat och mina syskon såg det som orsak till sjukdomen. Man mamma som aldrig annars är arg eller höjer rösten var riktigt arg. Min bror slutade höra av sig och det tog över ett år innan han pratade med våra föräldrar igen. Jag har aldrig begärt att mina föräldrar ska passa mina barn, frågar alltid och ofta erbjuder de sig själva eftersom de är hemma båda två. Vi är där och hjälper till med sådant som de inte längre orkar med, skottar snö osv. Jag har ständigt dåligt samvete för att de är barnvakt, men vi har inga andra. Och vi använder dom bara när vi absolut måste. Vi är aldrig ute i princip så det är inga nätter eller helger som de är barnvakt även om de haft den största några gånger över nätter, men då har de frågat själva, vi har aldrig bett dom.
    jag har inte låtsats om bråket med mina syskon utan varit som vanligt mot dom. Främst för mina föräldrars skull. För några veckor sen var vi på födelsedagskalas hos min syster. Hennes man var ovanligt sur och skrek på mina barn att de skulle sitta stilla (tre barn mellan ett och sju sitter ju sällan stilla). Han blev förstås ursäktad med att han var på dåligt humör och han var sur över något. Som vanligt. (kan ju tillägga att han KAN vara trevlig ibland). Förra veckan var det dags för kalas igen. Denna gång var bara de större barnen och jag med. Den största gick otåligt och trampade i vänta på glass. (vuxenkalas är ju aldrig roliga...) De har en liten hund som är otroligt svartsjuk och skäller och gjort några utfall mot barnen pga det. Denna dag hade han ett halsband med en vibrator som vibrerade när han skällde för att han skulle vara tyst vilket gjorde honom extra irriterad skulle jag tro.
    Jag satt i en fåtölj och han stod med framtassarna mot mig och jag klappade på honom. Då kom mellanbarnet och hängde sig på armstödet. Hunden gjorde ett utfall mot honom och han började gallskrika. Förr har han bara skällt men denna gång syntes tydliga märken alldeles vid ögat. Det ser ut som han har kommit emot med tänderna. Tassarna blir det ju mer skrapmärken av. Jag sa inget till min syster om detta. Men hennes man skyllde förstås på barnen att det var deras fel för att de inte satt stilla. De är inte intresserade av hunden och bryr sig inte om honom, snarare tvärtom. De gillar honom inte och försöker inte ens klappa honom. Hade det varit så att de var på honom hade situationen varit annorlunda.
    Jag vill inte försvara mina barn för de är inte de allra lugnaste, men de är bara barn. Min systers nu vuxna son var inte lugnare än mina, men deras far var ju aldrig hemma eller så var det alltid någon annan som tog hand om honom när det var kalas. (jag)
    Min syster gillar inte att hunden håller på så. Hon är rädd att han ska göra mina barn illa (vilket den nu gjort). Men hon vågar inte säga något pga sin man.
    Efter denna händelse kände jag att jag fått nog. Mina barn ska inte behöva träffa honom något mer. Jag berättade för mina föräldrar att jag tänker inte ta med mina barn på något mer kalas där han är för jag har tröttnat på hans sätt och att vi alltid ska trippa på tå för honom.
    jag tycker synd om min syster, för hon drabbas ju av det här. Hennes man gillar inte att hon går utanför dörren och för husfridens skull så finner hon sig i det.
    Jag kanske gör fel, är en bortskämd sladdis som gör revolt, men jag ser inte längre någon orsak till att jag ska låta honom få bestämma och förstöra allt för min familj. Jag kan sträcka mig så långt att jag själv går dit när det är kalas, men min man och mina barn stannar hemma. Nu på påsk då vi alltid brukar äta påskmiddag hemma hos mina föräldrar allihop så har jag tackat nej. Mina föräldrar förstår mig och har nog tröttnat lite på honom också och vi får komma en annan dag istället. Jag tycker synd om mina föräldrar, men jag känner att jag orkar inte mer! Jag har ju en egen familj nu och den går före.

    Just nu känner jag mig mest ensam, för mig betyder familjen mycket och det känns som jag förlorat en del av den i o med detta. Samtidigt känns det skönt att tagit ett beslut hur jag ska hantera det här. Att umgås med människor bara för att man måste trots att de gör att man mår dåligt kan ju faktiskt kvitta!

    Eller är jag helt ute och seglar?
  2. 1
    Vad gör man? Jag är ett sladdbarn och har två äldre syskon. En syster som är 13 år äldre än mig som bor i samma område som mig och våra föräldrar och en bror som bor längre bort i en annan stad. Jag har alltid ställt upp när det behövts barnvakt eller hjälp med något när hon bett mig (och även när hon inte gjort det eftersom jag alltid tyckt om mina syskonbarn). När jag fick min första så har jag förstått att hon blev lite avundsjuk eftersom hon efter sitt andra barn rekomenderades att inte skaffa fler av barnmorskan pga komplikationer. Hennes man är lite speciell, är väldigt självisk, rättfram och kan vara ganska elak i sitt sätt och säger vad han tycker och tänker utan att ta hänsyn till andra. Detta har alltid accepterats för att undvika bråk.
    Jag har försökt på alla sätt att få min syster intresserad av sina syskonbarn, varit där, tagit kontakt osv. När min första var ett år blev vår pappa hastigt sjuk. Mina syskon gaddade ihop sig och sa att det var mitt fel. Mina föräldrar tog förstås mig i försvar. De ansåg inte att det fanns någon som helst sanning i det. De hade hjälp mig med barnpassning (vilket vi gjort med min systers barn också) när jag jobbat och mina syskon såg det som orsak till sjukdomen. Man mamma som aldrig annars är arg eller höjer rösten var riktigt arg. Min bror slutade höra av sig och det tog över ett år innan han pratade med våra föräldrar igen. Jag har aldrig begärt att mina föräldrar ska passa mina barn, frågar alltid och ofta erbjuder de sig själva eftersom de är hemma båda två. Vi är där och hjälper till med sådant som de inte längre orkar med, skottar snö osv. Jag har ständigt dåligt samvete för att de är barnvakt, men vi har inga andra. Och vi använder dom bara när vi absolut måste. Vi är aldrig ute i princip så det är inga nätter eller helger som de är barnvakt även om de haft den största några gånger över nätter, men då har de frågat själva, vi har aldrig bett dom.
    jag har inte låtsats om bråket med mina syskon utan varit som vanligt mot dom. Främst för mina föräldrars skull. För några veckor sen var vi på födelsedagskalas hos min syster. Hennes man var ovanligt sur och skrek på mina barn att de skulle sitta stilla (tre barn mellan ett och sju sitter ju sällan stilla). Han blev förstås ursäktad med att han var på dåligt humör och han var sur över något. Som vanligt. (kan ju tillägga att han KAN vara trevlig ibland). Förra veckan var det dags för kalas igen. Denna gång var bara de större barnen och jag med. Den största gick otåligt och trampade i vänta på glass. (vuxenkalas är ju aldrig roliga...) De har en liten hund som är otroligt svartsjuk och skäller och gjort några utfall mot barnen pga det. Denna dag hade han ett halsband med en vibrator som vibrerade när han skällde för att han skulle vara tyst vilket gjorde honom extra irriterad skulle jag tro.
    Jag satt i en fåtölj och han stod med framtassarna mot mig och jag klappade på honom. Då kom mellanbarnet och hängde sig på armstödet. Hunden gjorde ett utfall mot honom och han började gallskrika. Förr har han bara skällt men denna gång syntes tydliga märken alldeles vid ögat. Det ser ut som han har kommit emot med tänderna. Tassarna blir det ju mer skrapmärken av. Jag sa inget till min syster om detta. Men hennes man skyllde förstås på barnen att det var deras fel för att de inte satt stilla. De är inte intresserade av hunden och bryr sig inte om honom, snarare tvärtom. De gillar honom inte och försöker inte ens klappa honom. Hade det varit så att de var på honom hade situationen varit annorlunda.
    Jag vill inte försvara mina barn för de är inte de allra lugnaste, men de är bara barn. Min systers nu vuxna son var inte lugnare än mina, men deras far var ju aldrig hemma eller så var det alltid någon annan som tog hand om honom när det var kalas. (jag)
    Min syster gillar inte att hunden håller på så. Hon är rädd att han ska göra mina barn illa (vilket den nu gjort). Men hon vågar inte säga något pga sin man.
    Efter denna händelse kände jag att jag fått nog. Mina barn ska inte behöva träffa honom något mer. Jag berättade för mina föräldrar att jag tänker inte ta med mina barn på något mer kalas där han är för jag har tröttnat på hans sätt och att vi alltid ska trippa på tå för honom.
    jag tycker synd om min syster, för hon drabbas ju av det här. Hennes man gillar inte att hon går utanför dörren och för husfridens skull så finner hon sig i det.
    Jag kanske gör fel, är en bortskämd sladdis som gör revolt, men jag ser inte längre någon orsak till att jag ska låta honom få bestämma och förstöra allt för min familj. Jag kan sträcka mig så långt att jag själv går dit när det är kalas, men min man och mina barn stannar hemma. Nu på påsk då vi alltid brukar äta påskmiddag hemma hos mina föräldrar allihop så har jag tackat nej. Mina föräldrar förstår mig och har nog tröttnat lite på honom också och vi får komma en annan dag istället. Jag tycker synd om mina föräldrar, men jag känner att jag orkar inte mer! Jag har ju en egen familj nu och den går före.

    Just nu känner jag mig mest ensam, för mig betyder familjen mycket och det känns som jag förlorat en del av den i o med detta. Samtidigt känns det skönt att tagit ett beslut hur jag ska hantera det här. Att umgås med människor bara för att man måste trots att de gör att man mår dåligt kan ju faktiskt kvitta!

    Eller är jag helt ute och seglar?
  3. Medlem sedan
    Sep 2009
    #2
    Hej!

    Du har skrivit långt och utförligt och genom det jag läst tycker jag att du gör rättt mot dig själv och dina barn när du agera på ett sätt som känns rätt i hjärtat.
    Håller med dig om att ett umgänge på dessa premisser är ett umgänge ni istället kan vara utan.
    Karln verkar inte vara trevlig att ha med att göra. Tycker inte det vrkar som om din syster har det bra.

    Hoppas hoppas verkligen ´du och din familj har kunnat haft lite mysigt nu i påsken utan att du ångrat ditt val.
    Hoppas allt snart känns bättre!
    Styrkekram!
  4. 2
    Hej!

    Du har skrivit långt och utförligt och genom det jag läst tycker jag att du gör rättt mot dig själv och dina barn när du agera på ett sätt som känns rätt i hjärtat.
    Håller med dig om att ett umgänge på dessa premisser är ett umgänge ni istället kan vara utan.
    Karln verkar inte vara trevlig att ha med att göra. Tycker inte det vrkar som om din syster har det bra.

    Hoppas hoppas verkligen ´du och din familj har kunnat haft lite mysigt nu i påsken utan att du ångrat ditt val.
    Hoppas allt snart känns bättre!
    Styrkekram!
  5. Medlem sedan
    Mar 2003
    #3
    Hallå, jag håller helt med föregående talare, du gör rätt jag hade gjort samma sak, sin syster verkar inte har det bra men är för rädd att bli själv eller nå´t.

    Kram på dig
  6. 3
    Hallå, jag håller helt med föregående talare, du gör rätt jag hade gjort samma sak, sin syster verkar inte har det bra men är för rädd att bli själv eller nå´t.

    Kram på dig
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar