Hej!
Trodde inte att jag skulle orka med att gå in att läsa här redan efter vår stora förlust, men känner att det skulle vara så oerhört betydelsefullt att få prata med andra i samma situation.
Det finns ingen annan som riktigt kan förstå. Jag trodde att jag kanske hade ett hum förut, jag ser mig som en ganska empatisk person, men nu förstår jag att jag aldrig har haft en aning om vad det innebär att mista ett barn.
Jag skriver i denna tråd eftersom ni verkar ha varit med om exakt samma sak som vi. För ett par dagar sen miste vi vår underbara dotter i magen, dagen före bf. Jag trodde inte sånt var möjligt. Hon var ju alldeles färdig för livet och skulle bara komma ut.
Nu lever vi i en dimma och jag undrar varje dag vad det finns för mening med att vakna, att gå upp ur sängen...varför ska solen lysa och fåglarna kvittra?? Hur ska man någonsin orka leva igen??
Jag plockar undan bebissaker och försöker att skapa en fin minnesplats, med foton och annat om vår dotter. Det som håller mig på benen är mina andra fina barn, jag måste finnas för dem och är så innerligt glad över dem nu. Men längtar så efter att se någonting begripligt vid horisonten igen.....
Kram och tack för att ni läser det jag skriver.
Jag skulle vara väldigt tacksam för tips på hur ni gör för att ta er igenom sorgen!!
Man måste ge sig själv tid att sörja, det vi har varit med om är en av de värsta saker man kan vara med om. Jag grät o grät o grät, men alltid när vi var ensamna, min man och jag. Inför alla andra var jag "stark". Jag sysselsatte mig hela tiden med allt annat, fixa med försäkringar, begravning.. Började jobba redan en och en halv månad efter att det hade hänt, bara för att skingra tankarna. Jag ville möta folket som varit med under min väntan och längtan efter vårt barn, jag ville få det ur världen om man kan säga så. Jag jobbar som butiksbiträde på en bensinmack, så jag hade ett antal människor att "fejsa". Men det kändes så skönt att komma tillbaka på nåt sätt, sysselsätta sig. Samtidigt så kunde jag gråta mig till sömns varje kväll eller så kom tårarna när jag kom hem från jobbet. Jag orkade egentligen inte, men kämpade på. Första tiden så åt både jag och killen sömntabletter, för annars kunde vi inte sova. Det är när man lägger sig ner för att sova som alla tankarna kommer. Varför vi? varför valde hon att inte vara hos oss? vad gick fel?
Jag måste också säga att mina två hundar var en stor tröst också och ett sätt att skingra tankarna ytterligare. De var anledningen till att man steg upp överhuvudtaget på morgonen, för de måste ju ut osv. Sen kunde de ligga brevid i sängen och bara ligga, så att man kunde gråta ut och få tröst av dom.
Det värsta var nog alla människor som inte sa något, som bara tittade och gav beklagande blickar.. Jag personligen har blivit mycket hjälpt av att få prata om det, skriva om det, få dela med mig av min sorg och jag har fått mycket respons av många.
På facebook så finns det många grupper med tjejer som varit med om samma sak, t ex "vi som är änglamammor", "änglaföräldrar". Där har jag fått kontakt med många tjejer som man har kunnat byta ord med.
om du har facebook och om du vill, så får du gärna skriva till mig där, jag heter Sandra Askebris-Karlsson.
Sen har jag gjort en minnessida till vår lilla ängel, dit jag kan gå och skriva någon rad om jag vill eller bara tända ett ljus för henne.
Ta väl hand om varandra under denna svåra tid <3
kram kram
