*Suck* Utvecklingssamtal...

[adora]

I morgon ska vi på utvecklingssamtal för vår pojke som går i 5:an och har ADD.
Idag fick vi hem pappren med måluppfyllelser o s v.
I åtta ämnen är det varning för att han inte kommer att nå målen. 8 ämnen! Och självklart är det bland annat matte, svenska och engelska, de som är ett måste att nå målen i för att kunna söka till gymnasiet.

Alltså, vi har begärt att han först och främst måste få med sig grunderna, för annars finns det ju inget att bygga på fortsättningsvis.
Nu börjar han en ny skola, där jag hoppas att han får bättre hjälp.

Jag har tre andra barn som är riktiga stjärnor i skolan, så det här är ju helt nytt för mig.

Jag jobbar själv som skolpsykolog och förundras över att man inte anpassar undervisningen efter hans (och andra barn med liknande problematik)s svårigheter.

Om det fanns ett rullstolsbundet barn skulle man aldrig kunna ha undervisning i trädkojor, det skulle bli jätteprotester! Och som undervisningen ser ut så tycker jag att det är motsvarande sak man gör för barn som inte fixar det här sättet att lära sig på. Det kräver en god igångsättningsförmåga, engagemang, driv, fokus, ordning och förmåga att avsluta uppgifter.

I mitt arbete försöker jag att förmedla på vilket sätt utredda barn lär sig bäst i skolan, men man saknar kunskap om hur man kan omsätta det till skolämnena. Jag är också förvånad över att såpass få lärare ringer och ber om handledning om detta, är man inte intresserad av att hjälpa barnen?

Hur hanterar ni barnens misslyckanden i skolan och har ni lyckats nå fram för att få undervisningen anpassad på ett riktigt bra sätt?

[Anonym]

OT
Lite uppdatering om gymnasiet - det krävs från och med i höst minst godkänt i åtta ämnen för yrkesprogram och minst tolv ämnen för teoretiska program.

[adora]

Det stämmer, och utav de 8/12 måste man ha godkänt i matte, svenska och engelska.

[LitenSparv]

Jag arbetar liksom du som skolpsykolog och stöter på samma okunskap om npf såväl i tjänsten som privat (har också ett barn med sådan problematik men som ännu inte kommit upp i skolåldern).

Jag tipsar ibland om spsm (http://www.spsm.se/) som kan komma med bra verktyg och redskap i den mån pedagoger behöver ny input, men jag handleder också själv pedagoger och försöker hitta inidivdanpassade lösningar där det av olika skäl behövs.

Beklagar verkligen den situation din son hamnat i och hoppas att ni kan få skolan att förstå att de måste hitta ett sätt att möta honom på rätt sätt. Det är ju inte han som ska anpassa sig efter rådande undervisning utan tvärtom. Viktigt är ju att man nu upprättar åtgärdsprogram där det tydligt regleras vilka förändringar skolan måste göra för att bättre hjälpa honom framgent.

Men som svar på din fråga- tja, som förälder försöker jag bara vara tydlig med hur min sons problematik yttrar sig och vilket stöd han behöver för att fungera optimalt. Jag har haft turen att hittills ha blivit mött av enorm förståelse och ett varmt engagemang, men så är han ju heller inte ett skolbarn än, och utmaningarna är än så länge inte så stora vad kunskapsinhämtning beträffar.

I min yrkesroll försöker jag att påverka och informera så gott det går om neuropsykiatriskproblematik och dess effekt på inlärning och studieteknik, men jag upplever att det handlar om en synvända som tar tid och kraft.

På facebook finns några bra grupper som hanterar skolfrågor för barn med npf, där har jag fått bra tips och ideér om skolor som kommit långt (eller längre än genomsnittet) i sin strävan att möta alla barn. Ibland kan man lära mycket genom att studera goda exempel!

[71:an Nika]

Genom medicin. Det är tack vare den allt funkar så bra i skolan. Nu hade inte sonen problem med att hänga med i skolan innan han fick medicin, men jag misstänker att det till sist hade blivit helt kajko utan medicin.....
I min drömvärld så skulle inga barn med adhd behöva medicin, utan skolan skulle anpassas så att det passar våra barn. Jag tror att det är jättejättesvårt och jag vill inte gå och tro att skolan ska fungera så, när det blir på bekostnad av mitt barns lärande.
Många ggr tror jag att man som lärare och skola kan göra jättemycket för barnet, men att det helt enkelt inte går. Det kan säkert vara så med medicin också, men jag tror mycket på medin och vet att utan den hade det varit rätt åt helvete....

[adora]

Åh, vad bra! Jag visste inte att du hade ett barn med liknande svårigheter.
Jag är glad över att han ska byta skola nu. Hans nuvarande lärare anser nämligen att han har AS. Och det har hon sagt hela tiden, även efter utredningens resultat har återförts till skolan, hon litar inte på psykologens bedömning, eftersom hon själv har jobbat ett par år inom psykvården så vet hon nämligen hur det är (!) .
Vi skulle skicka remiss vidare för att han skulle få testa att medicinera, men det pedagogiska utlåtandet skrev hon utifrån specialintresse och svårigheter i det sociala samspelet(visst väljer han aldrig att delta i grupplekar, men det skulle jag inte heller göra om jag hade svårt att fokusera och bearbeta sinnesintryck). Japp, han är intresserad av motorer och fordon, men inte alls på ett sånt sätt (eller också har jag växt upp med både far och bror som har AS i så fall då, de är galna i allt som har en motor, och min dotter har det också, för hon är väldigt intresserad av hundar). Hade det varit fotboll eller hockey han var intresserad av hade det varit bra, för då är det inte ett specialintresse, har jag förstått på henne. Vi beslutade i alla fall då att inte remittera vidare med det utlåtandet som hon skrev. Men nu när han byter skola och får annan personal tror jag att det funkar bättre. Personal som ser det som svårigheter som behöver kompenseras och styrkor som ska användas och inte att han kan om han vill. (vilket han i och för sig ofta kan, men då är det ju lärarnas uppgift att göra det intressant, vilket ju också ligger helt i linje med Linda Pfiffners pedagogiska råd, men engagemanget ska visst han uppbåda).

Jag har rekommenderat SPSM tidigare, men tack för påminnelsen!
Hans nuvarande lärare har fortfarande inte gett oss en kopia på åtgärdsprogrammet, trots att jag stött på ett antal gånger (tydligen finns det ett i alla fall, eftersom personalen på nya skolan hade fått se det). Hon har också sagt att hon ska mejla läxor, det hände ett par gånger. Och för oss som föräldrar så är det viktigt att vi för att vi ska orka med att få honom att göra läxorna, i alla fall får en chans genom att skolan ser till att det kommer med grejor hem eller via mejl. Det räcker med bördan att förbereda, motivera och hjälpa.
Stort tack för ditt svar!

[compax]

Jag gråter en skvätt över skolans okunskap och ibland ovilja att hjälpa och sen kämpar jag vidare

Jag har fört samma resonemang som du och försökt förklara för skolan att anpassning behövs, och visst på mötena där åtgärdsprogrammen skrivs så låter det väldigt bra, men när det ska utvärderas så har oftast inget hänt.

Det jag till slut tvingades göra var att ta kontakt med rektorernas ledning, alltså den som sitter på kommunkontoret. Jag framförde mina klagomål och fick hjälp att få skolan att förstå vilka hjälpmedel som kan behövas. Nu är det iallafall ansökt om hjälpmedlen, om vi får dem får tiden utvisa.


Jag håller tummarna att ditt barn får det bra på sin nya skola

[Liz*]

Jag har uppfattat problemet som en brist på intresse från skolans sida, samt en brist på pengar i många fall.

[Liz*]

Efter att ha läst Nikas inlägg undrar jag; har din son medicin?

[Liz*]

Jag är förvånad över att du är psykolog, med tanke på att du har iggat mig.

[adora]

Tack för svar.

[adora]

Tack så mycket!

[adora]

Jag tror mer på det första, brist på intresse. Annars hade de väl bett om handledning och så vidare som inte kostar nåt. Eller hur?

[adora]

Nej det har han inte. Vi har inga svårigheter här hemma, förutom med läxor. Förutom att vi har mindre krav på honom, har vi också anpassat oss till hur han fungerar, och det går ju riktigt bra.
Ska vi behöva medicinera honom för att skolan inte gör sitt jobb, tänker jag?

[Achelois]

Nu blev jag förvånad: Vad har det med saken att göra?

[Achelois]

Hur mår han? Där finns anledningen till medicin enligt mig. Om nån själv känner att livet/skolan/det sociala blir jobbigt så att man mår skit- då är det dags att prova medicin. För personens skull-inte för skolans.

[Liz*]

Jag trodde (felaktigt) att en psykolog hade större vana vid att umgås med olika sorters människor.

[Liz*]

Man kan anta det, nu är det lite såhär med hela det här med adhd att det är få som har intresse av det innan det på något sätt berör dem själva och därmed finns det många som inte intresserar sig för det.

Det är lättare att bortförklara svåra beteenden med att det är fel på föräldrarna, det är fel på barnet och alla är de lata och omotiverade människor. Det finns till och med skolpsykologer som säger sådant. Vi har som tur en bra psykiater som det går att prata med om allt - även om det som inte funkar i skolans bemötande.

[Liz*]

Det kan mycket riktigt vara så att ni behöver medicinera för att han ska kunna prestera i skolan.

Vår son är utan medicin hemma men i skolan har han det några timmar, vi har prövat med både utan och med medicin i skolan i perioder men det funkar bäst med medicin där. Skolan har tyvärr inte förmågan att anpassa sig efter allt och alla. Och för barnet gör det lättare att koncentrera sig och förstå när medicinen gör hjärnan skärpt.

[adora]

Han mår bra. En glad, positiv, social kille som trivs med livet. Men han trivs inte med skolarbetet. Det vill säga att han gillar rasterna och de allra flesta barn och vuxna, men de teoretiska lektionerna gillar han inte alls, och har svårt med, förstås.
Vi stöttar och hjälper honom med strategier, men i skolan (den skolan han går i nu, i ytterligare tre veckor), upplever vi att man inte anpassar undervisningen på det sätt vi skulle önska. I stället för att göra det på en normal nivå på ett vis som utnyttjar hans perceptuella styrkor, gör man det på en låg nivå verbalt.
Självförtroendet inom skolans värld är ju inte kanon, precis, men här hemma uppmärksammar vi hans styrkor, och då tror han ju mer på sig själv förstås.