Mmm, de är verkligen stora nu, känns ovant att ha ett barn som pratar, pratar, pratar och klarar det mesta själv!
Vilgot är en pratglad, pigg, aktiv och busig kille som väl är mitt i sin 3-årsperiod med arga utbrott när han inte får som han vill (fast de utbrotten börjar försvinna nu), en vilja av stål som han försöker bestämma allt med och en del oroliga nätter.

Han har alltid varit en modig grabb som inte varit rädd för något vad jag kan komma ihåg. Men nu har han börjat visa en ny sida - rädsla. Han kan bli alldeles panik-ledsen och rädd av saker han absolut inte varit rädd för innan, t ex stora klätterställningar/rutschkanor, hundar som han känt i hela sitt liv och han vågar inte gå in i rum ensam här hemma längre!
Vi var på djurparken idag och även där blev han rädd för många av djuren, han gömde sig bakom mig, drog i mig att vi skulle gå ifrån och när björnen gick emot oss blev han jätterädd!

Mycket funderingar som "kan lejonen komma och ta mig?" och liknande. Inte så värst kul att se sin kille så ledsen emellanåt. Det går snabbt över iallafall.

Ibland pratar vi om det som gjort honom rädd och han kan säga saker som "jag kan åka den stora rutschkanan när jag blir stor pojke".
Han hade en spöken/monster period för några månader sen, då han lekte mycket monster, ville läsa sagor om monster etc. De lekerna har upphört, nu är det mest bilar, bilar, bilar som gäller!

Kan det vara alla förändringar som hänt de senaste 3 månaderna? Blivit storebror, blivit 15-timmarsbarn på förskolan, blivit blöjfri dagtid... Eller är det nåt som hör till utvecklingen helt enkelt? Känner mig rätt vilse just i detta, hur ska man bemöta och vad beror det på?

Någon med erfarenhet?