2
Nej, Änglamamma, du är absolut inte ensam om detta - glöm aldrig det!!!
Jag känner hur ont det gör i dig, det kunde ha varit jag som skrev det där. För lite mer än 6 år sedan begravde vi vår dotter. Precis som din dog hon i min mage, i vecka 40.
Jag vet hur det är. Jag kände också så. På graven var det torrt och tomt när begravningsblommorna hade vissnat. Vi ställde dit en kruka med vackra blommor, ställde dit prydnadsänglar, gosedjur, syskonen (då 4 och 7 år) "lånade" ut leksaker och ritade teckningar.
Men när gravstenen kom kändes det skönt och fint. Ett steg taget, kunde känna lite mera ro.
Hur gammalt är ditt andra barn? Det skär i mig när jag minns den där känslan jag hade av att ha svikit min 4-åring. Jag hade lurat henne på hennes fina lilla syster...Givetvis var det inte så, men den känslan skar i mig länge, länge...
Jag förstår även din känsla av att inte räcka till. Kanske spelar det roll vilken ålder syskonen är, men vi var hela tiden öppna med vår sorg. Vi grät tillsammans och pratade mycket. Jag hade inte svar på alla deras frågor, men prata och fundera och gråta tillsammans gjorde vi.
Självklart måste du få sörja, och du kan inte vara så glad som du brukar. Jag tror att ditt levande barn förstår det. Även ett litet barn kan "känna in" sorgen, tror jag. Om barnens pappa finns där kan man kanske turas om att få lite egentid?
Och så alla dessa dumma kommentarer från omgivningen.... Jag tror att alla här kan ge många exempel på idiotiska saker man fått höra. De som inte själva har varit mitt i den kaos och smärta som det innebär att förlora ett älskat litet barn kan aldrig aldrig föreställa sig hur det är! Ofta är det svårt, men försök ändå att tänka att de inte säger det av elakhet utan av okunnighet.
Och du, låt sorgen få ta tid!
Såhär skriver en annan änglamamma i en fin sångtext:
"När vägen framför dig tagit slut
När färg försvinner har suddats ut
När sorgen stannat och byggt ett bo
och saknade ger dig ingen ro
Låt det få vara så
låt det få vara som det är
Låt det få vara så, som det är
När livet vänder, tar helt ny väg
Hoppet lämnat din kropp och själ
Ljusets låga har brunnit ut
toner tystnar, din sång tar slut
Låt det få vara så....
Med tiden ser du en stjärna lysa
på nattsvart himmel växer ljus
och sorgen finns där
men den bär dig framåt
den tar sin tid tar sin tid
Låt det få vara så..."
När man står där mitt i sorgen så tror man aldrig att man kommer att bli glad igen. Det trodde inte jag iallafall. Men nu är det 6 år sen, och mitt liv har gått vidare, trots allt. Livet förändrades, jag förändrades, och sorgen har blivit ljusare. Men saknaden efter en älskad dotter kommer alltid att finnas där, och bära mig framåt!
Många varma kramar till dig!!!