Fick en skrivelse från skolan

[makiko]

"Tips till föräldrar som har barn med ADHD" lyder rubriken. Hum tänkte jag och lade bort den, eftersom det mesta som våran skolan kan idag, kommer ju av att det är jag som har lärt dem det

Nu har jag läst den och mycket är bra, men min mage knöt sig när det kom till disciplin. Det första som står är "Var bestämd, sätt gränser och håll fast vid dem"

Nästa punkt säger "Var noga med att ditt barn förstår reglerna, så att han/hon inte känner sig orättvist behandlat".

Sen kommer vi till belöning "Beröm ditt barn när det fungerar"

För att sen fortsätta med "Bestraffa beteendet inte barnet"

Det är ju precis det här som inte fungerar, så bra. Om det skulle fungera bra att göra så här, skulle i alla fall mina inte behöva en diagnos.

Allt går att ställa upp och ner, vända och se från andra hållet. Det finns inte en enda unge, som väljer att göra fel, de gör fel, för att vi inte har lyckats lära dem, vad som är rätt.

Mina barn kan förstå regler, men det gör det inte lättare att följa dem för det. Mina barn är mycket oflexibla, vilket gör att om jag är bestämd, så skulle det leda till massor av utbrott, bråk och en mycket dålig relation till mina barn. När jag hanterar oflexibla barn, måste ju jag vara mycket flexibel själv och inte alls bestämd.

Mina barn är mycket kravkänsliga, vilket gör att jag inte ens kan ge beröm. Om jag säger till min 11åring att nu var du duktig, va bra du är, så mår han dåligt, eftersom han då känner press på sig att prestera sen. För honom räcker det med att han fick lyckas.

Straff är för mig skrämmande, eftersom barnet ändå vet, att det blev fel. De är ju liksom inte duma, de vet och lägger det lätt på sig själva, vilket gör att straff förstärker deras syn på sig själva som värdelösa. Däremot inte sagt att jag inte tar tag i det och det gör jag genom att vi sätter oss ner och analyserar vad som hände genom att rita och prata om det. Sen kommer vi fram till en lösning tillsammans, som funkar för oss båda, inte bara mig och inte bara honom.

Om ett barn förstår VARFÖR vi gör si eller så och om vi tillsammans med barnet kommer fram till något som är bra för båda, så behöver man inga "mutor" i form av belöningssystem. Om mitt barn förstår varför vi måste gå och lägga oss en viss tid, så är det enklare att få dem i säng. Om vi samtidigt förstår vad barnet behöver, i forma av rutiner, tidhjälpmedel, medicinsk hjälp och förberedelse, för att klara av en sådan svår sak, som att lägga sig kan vara, så behöver vi varken straffa eller belöna dem. Nu var det här med läggning bara ett exempel.

Jag personligen har valt att se saken från "andra hållet". Vad behöver JAG göra, för att mitt barn ska klara av att göra rätt. Barn väljer att göra rätt när de kan...fundera på den verkliga betydelsen av den frasen, som vi säkert alla har läst någonstans. Det innebär faktiskt att, om mitt barn gör fel, så handlar det om att JAG inte har nått fram av någon anledning, vad det är som är rätt. Det är då vi måste stanna upp och göra analysen, för att hitta svaret på varför det blev fel.

[AnonymK]

Du känner dina barn bäst, jag tror att råden var generella, men enligt mig bra!

Jag är mycket bestämd. Har jag sagt något så är det så. Konsekvensen är att barnet kan ta order,vilket är ett måste i skolan. Lär man inte barnet att lyda blir skolan kaos. De kan inte vara flexibla där för de har många barn att ta hänsyn till inte bara ett oflexibelt barn. Mao man måste göra sitt bästa för att barnet ska klara av att ta instruktioner och utföra dem oavsett vad.

Beröm. Man berömmer inte barnet utan handlingen och aldrig generellt. Mn säger inte nu var du duktigt, utan duktigt gjort av dig att slänga glasspappret i soporna. Att någon skulle ställa orimliga krav på sig efter ett sånt beröm är osannolikt.

Bestraffning. samma, man kan säga att det var dåligt gjort av dig att slå lillasyster i huvudet, nu kan du gå in på ditt rum. Man bestraffar som sista utväg, jag gör det nästan aldrig, men om man har problem med ett beteende kan det behövas. De beteenden detta gäller är när barnet skadar sig självt, andra eller saker medvetet. I annat fall ska man inte bestraffa.

Att förstå varför: barn förstår, men de vill inte. Tex att lägga sig. De fattar rätt tidigt att de blir trötta nästa dag om de är uppe för länge, men de vill ändå inte lägga sig. Mao de struntar i att de blir trötta imorgon, för de lever i nuet! För slippa kaos, ge en muta. Snart är barnet moget och fattar att man inte kan göra som man vill. Barn är inte minivuxna. Man kan förklara sig blå, de gör som de vill ändå.

[makiko]

Tänk jag gör precis tvärt om och vi har aldrig konflikter, de slår aldrig någon och de göra det jag ber dem om!

Om ett barn inte vill, så har man ju inte nått fram till dem, på ett sätt som ger dem motivation nog att välja att göra det. Det kan också vara så att de försvår varför, men inte hur.

"Vilse i skolan" boken förklarar närmare hur jag menar, av Ross Green. Plan B, det är grejer det....vill ha en t-skirt med PLAN B tryck på!

[makiko]

Eftersom de förstår varför, vet hur och vill göra rätt!

Det är faktiskt sant att de aldrig slåss, de har gjort det, men nu var det mycket länge sedan.

Det ligger mycket jobb bakom, vi har gemensamt kommit fram till lösningar som fungerar. Vi har strategier de förstår att använda sig av.

De gör alltid fel av en orsak och den måste vi vuxna hitta, för att kunna ge dem rätt verktyg. Vi kör med det som Lotta pratar om i sin föreläsning jag länkat till i en annan tråd.

Vi använder oss av trafikljus, där rött ljus betyder att nu måste du gå till din gula plats och lugna dig, tills du känner dig som grönt ljus igen. De kan använda den här strategin själva ganska bra och den behövs allt mer sällan. De mår inte bra om de har slagit någon och eftersom det här fungerar, så väljer de att använda strategin, i stället för att välja fel och skada någon.

Angående läggningen, så behövde jag gå mycket djupare in på hur vi fungerar, för att de skulle känna sig motiverade nog att gå och lägga sig. Det handlar också om att de faktiskt vill göra rätt och det orkar de med att lättare göra, om de är utvilade. De måste förstå att deras svårigheter gör att de inte alls fungerar, om de också är trötta.

Alla människor vill att andra ska tycka om dem och jag är brutalt ärlig och säger som det är, utan att lägga någon värdering i det, att om du slår en person, så blir den personen ledsen och vill inte vara din vän. Det räcker dock inte att säga så, utan man måste också ge dem strategier, som de kan använda sig av, som de förstår hur man använder.

Att hitta hur, det gör jag tillsammans med barnen, ofta kan de komma med bra planer själva, men det hade mina svårt för i början, idag går det lättare, eftersom vi gjort så här länge nu. Det viktiga är att vi är överens och får ut det vi vill båda två.

[Liz*]

Jag förstår precis hur du menar, fraserna du citerar är allmänt accepterade och sväljs lätt av föräldrar med normalfogliga barn medans man själv blir kallsvettig av samma råd då man vet att ens egna barn kanske inte följer normen.

Det som gör riktigt ont i magen är när man inser att dessa allmängiltiga råd är avsedda för ALLA barn och att det inte får finnas undantag och att dessutom dessa normer är accepterade av nästan alla föräldrar. Då ser man för sitt inre öga hur mycket motstånd man har att jobba mot...

Mitt personliga motto är "var mjuk men bestämd". Det är människobarn vi har att göra med och inga hundvalpar, man kan inte vara fanatisk med gränshållande bara för att.

Och vad gäller "var noga med att ditt barn förstår reglerna..." tänker jag att det måste ju vara jävla värdelösa regler om man inte kan förstå varför de finns. Känner sig en person orättvist behandlad så hjälper det inte att slå med regelboken i huvudet.

Bestraffning... ja, får man ens anse det vara en del av modern barnuppfostran?! Bestraffning är alltid värdelöst, på små barn liksom på vuxna som får sitta i fängelse. Man lär sig inget av bestraffning då bestraffningen i sig inte är en direkt följd av handlingen.

Barn behöver lära sig att aktioner har konsekvenser och att man alltid bör sträva efter goda aktioner som leder till goda konsekvenser. INTE att fel aktioner leder till bestraffning - det är inte att lära sig ett dyft, det är att agera i rädsla för bestraffning.

Och... hur bestraffar man ett beteende...?; "Hör här nu på du lim som kletats på spegeln, nu blir du bestraffad med att bli dränkt i t-sprit", eller vad? Frasen om att bestraffa beteendet är en omskrivning av att man bestraffar barnet men inte erkänner det.

Beröm - beröm är liksom bestraffning ingen motivator och bör heller inte vara det. Det är kul om andra gillar det man gör, men mer än så är det inte. Det viktiga är vad vi själva anser, att vi är nöjda med resultatet av vårt agerande och att vi inte förväntar oss omvärldens tack och uppskattning.

Således är både bestraffningar och belöningssystem helt dumma påfund, för de hänger inte ihop med verkligheten; om jag gör läxorna så får jag glass! jaha, och resultatet av att göra läxorna är inte tillräckligt?

Och du har rätt i att man själv måste vara flexibel, listig och böjbar när man hanterar rigida och oflexibla personer som stannar som åsnor inför varje moment och förändring, "mjukt men bestämt" leder man såna personer.

[Liz*]

Att skapa människor som "tar order oavsett vad" är farligt. Vi bör uppfostra människor till att tänka logiskt och resonera och aldrig nånsin följa order.

Beröm, jag vet att det är modernt att berömma handlingarna i stället för människan - men varför? Är jag duktig när jag slänger glasspappret, alltså för vad jag gör, men i sig är jag inte duktig när jag inte agerar? Varför är det fel att få beröm bara för att man är den man är - inte för vad man gör?

Mycken prestationsångest skapas av vilseledda föräldrar.

Jag upplever inte att barn "förstår men inte vill", jag kan inte ta in den tanken faktiskt.

[AnonymK]

Jag skrattar lite här! Du lever i en drömvärld! Släpp alla fångar för de lär sig ändå inget i fängelset. De är där för att de inte ska mörda dig på gatan, ok? Skitsamma vad de lär sig, bara de är inom lås och bom!

Klart man kan berömma personen också. Vad fin du är i håret! Men även handlingar. Beröm allt! Människor är inga öar. Vi är helt beroende av va andra tycker om oss. Vissa tror att det inte är så, men vi är flockdjur. Rent biologiskt kan vi aldrig komma ifrån att andras omdöme om oss och våra handlinga styr vår självkänsla. Utan beröm tror man inte på sig själv.

Belöningar? Jag får lön för att jag jobbar. Barnet kan få glass för läxan! Jag gillar mitt jobb, men hade inte gjort det gratis. Endast att jag gläder andra och utför min uppgift hade inte motiverat mig.

Straff: sista utvägen. Har man provat allt, resonerat, belönat, mm och ändå så slår barnet sin syster så kan man straffa. Tex skicka in på rummet. Ta bort privilegier mm. Jag minns inte alls när jag bestraffade sist, jag är också emot det, men i vissa fall är det ok.

Att kunna lyda är väldigt bra i skolan. Om varenda unge alltid hade frågat varför? Om allt lärarna ber dem om så hade de inte kunnat undervisa. När läraren säger ta fram matteboken så gör barnen inte det utan att ifrågasätter: Varför ska vi ha matte? Kan vi ha musik istället! Nej rast! Jag vill räkna men inte i matteboken utan i svenskaboken. Öh? Kaos!

Mina metoder funkar definitivt. Sonen är skötsam och väldigt lätt att ha att göra med. Han är för tidigt född och har haft koncentrationsproblem men numera klarar han det mesta. Jag gör ungefär som det stod i skolans skrift som TS beskrev.

Funkar dina metoder på dina barn, så är det jättebra. Alla
metoder är bra utom de som inte funkar.

[Liz*]

Jag har inte sagt att fångar ska släppas, jag har sagt att straff inte hjälper. Vi måste ha straff för vuxna, för vuxna är ansvariga för sina handlingar och kan begå allvarliga brott, men det är lögn att tro att fängelset gör att människor slutar att begå brott.

Det är inte skitsamma att folk slutar att begå brott.

Beröm har jag inte så stora känslor inför som du. Till exempel är oförtjänt beröm inget som man tar åt sig av - därför att de viktigaste är vad man själv anser. Och ibland får man inget beröm fast man tycker att man "borde ha det". Bästa berömmet ger man sig själv, och det är bra att lära sina barn, så att de blir fria och starka människor som inte förväntar sig beröm för att bli bekräftade.

Lön för att arbeta är en kompensation, inte en belöning. Det är synd om en människa enbart arbetar för att få en lön, arbetsglädje är en grundläggande drivkraft i oss och den består inte i att få lön.

Straff är aldrig positivt. Men det är inget straff (om man inte gör det till det) att människor som bråkar behöver ta time out och vara för sig själva en stund och lugna ned sig - det beror på hur du förklarar det för barnet. Är barnet utvisat ur gemenskapen för att du är arg, eller är barnet för sig själv en stund för att finna balans.

Att lyda är dåligt, alltid. Lydnad innebär att man gör som andra säger för att de säger det. Att göra matte på mattelektionen handlar inte om lydnad, det handlar om att förstå att det fungerar bäst så och att planen är lagd så, det är en ursprunglig överenskommelse.

Jag tycker att det är otrevligt att du skrattar åt andras inlägg och tar dig en översittarton när du diskuterar härinne.

[lisalina]

Eller så är det helt enkelt så att vi använder ord olika? Det en del menar med "konsekvens" kallar andra "straff", trots att man menar precis det samma. Kletar man lim på spegeln får man torka bort det och göra spegeln ren: "straff" för en del, "konsekvens" för en del. "Konsekvens" för andra är helt enkelt det som händer oavsett - spegeln blir förstöd och man får leva med trasig spegel.

Jag kan tala om för dig att det finns massor med regler som kan vara svåra att förstå om man inte får ordentligt med vägledning och samtal runt dem. Varför ska man vänta vid övergångsstället om det är röd gubbe? Inte självklart för en sexåring om ingen berättar och mamma och pappa fuskar varanann gång. I skolan finns ännu fler regler, för där måste vissa fyrkantiga rutiner till för att skapa lugn i gruppen/huset. T.ex. att alla måste gå till matsalen samtidigt, man kan inte vänta en kvart för att få göra klart (det kan man kanske få hemma), eftersom det inte finns någon vuxen som kan stanna kvar och hålla en sällskap. Skolan pratar och motiverar sina regler, men det är till enorm hjälp om också föräldrar hjälper till att förklara på hemmaplan, istället för att avfärda skolreglerna som "löjliga - titta så bra det går hemma utan fåniga regler!"

(Sen kan vissa barn behöva anpassningar som innebär avsteg från reglerna, t.ex alltid få göra klart och sen gå med assistent. Men i en allmän skrivelse får man ju vara just allmän.)

Innan man totalsågar ett råd eller en skrift kan man kanske fråga vänligt vad olika formuleringar betyder? Och sedan är det tyvärr så att långt ifrån alla föräldrar är så insatta som ni på detta forum. Finns tyvärr föräldrar som inte förklarar sina egna regler ens för barnen, eller som låter riktigt dumt beteende passera med "jaja, barn puttar ju andra, vad ska vi ha till middag?" Det ÄR svårt att formulera sig till den stora massan, där några är högt uppsatta akademiker, några knappt förstår svenska och några nästan behöver hemmahosare som konkret visar att så här gör man.

[AnonymK]

Förlåt. Jag skrattade bara åt att fängelser inte ska finnas, som jag tolkade det. Jag såg yxmördare på gatorna framför mig i en syn. Jag håller med att de som sitter i fängelse förmodligen inte blir bättre av det, men vi slipper dem bland oss i alla fall, och då kan jag acceptera det.

Jag håller inte alls med dig angående att man kan berömma sig själv. Människor lever genom interaktion med andra. Vi avläser hela tiden vår omgivning, om vi gör si, hur reagerar de då? Klart man kan säga: nu var du duktig K, som tog två tvättar, well done. Man kan känna sig tillfreds med att man utfört något bra. Men tänk då om din partner kommer hem och säger: herregud, har du tvättat? Du skulle ju gå på föräldramöte! Då känner man sig genast urdålig, man har missat och slarvat. Man måste vara förankrad i sina relationer. Att vara ensam är inte att vara stark. Det är bara att vara ensam. Inbillar man sig att det andra säger inte spelar roll så har man svårt med realationer.

Tyvärr så har skolan inte möjlighet att enskilt förklara för varje barn varför man ska ta fram matteboken, ställa sig på led eller vad det nu är. De bara måste. Det är likadant på mitt jobb, jag bara får uppgiften, chefen bestämmer den jag gör den. Sonen som alltid gör som han blir tillsagd i skolan är väldigt poppis bland lärarna. De har sagt att han får vara modellen, gör nu som J säger de till de andra barnen för de hinne rinte förklara varför och de andra barnen lyder inte. Att lyda innebär respekt inför lärare eller chef. Om man saknar denna respekt som bara kommer av att läraren är chef, och inte för att man fått sig förklarat varför det är bäst så blir det svårt i skolan. Vissa regler är idiotiska. Kan man inte följa dem bara för att de är en regel så får föräldrarna prata med lärarna hela tiden. Att ifrågasätta idiotiska regler är bra, och kan leda till en ändring. Men tyvärr har barnen nästan aldrig möjligheter att ändra regler i skolan. Kanske via föräldrarna då. Så de måste rätta sig så länge regeln gäller. Allt annat är anarkism.

[lisalina]

Och som tillägg: de allra flesta gör ju det mesta "rätt" redan. Mycket av informationen från förskola, skola, BVC etc är ju egentligen riktad till de som inte tar reda på själv, och kanske mycket tänkt som en ögonöppnare, eller intresseväckare. Att man liksom ska börja tänka: "aha, man kan GÖRA NÅGOT, kanske ska ringa numret där nere för att få ett eget samtal och lite tips anpassade efter MITT barn?"

[makiko]

Jag kan förstå om det funkar på ditt barn, han har ju nästan inget funktionshinder att tala om?!

Jag pratar ju om barn med STORA svårigheter och som har mycket problembeteenden och dit räknar jag inte ditt barn

Då kan jag också förstå varför du tänker som du gör, du har aldrig behövt att tänka om, för att det du gör inte fungerar, du har tur, vanlig uppfostran fungerar!

[makiko]

Varför inte då lär ut plan B i stället för det där om belöning och straff?

Jag vet att skolan vill väl, skrivelsen är gjord av en barnpsykolog från akademiska i uppsala och det är ju det som skrämmer mig. Om en förälder tror blint på det här, så kan det ju leda till total kaos hemma, om deras barn är av det lite svårare kalibern.

Om ett barn inte klarar av allt det där som du tar upp, det är ju då de börjar må dåligt psykiskt och börjar utåtagera, eller vänder det inåt.

Att ha en diagnos, betyder att man behöver ett annat bemötande. I en skrift som den här, ska man skriva hur man menar och inte skriva straff, om man menar konsekvenser, eftersom ordet straff även kan tolkas fel åt andra hållet av en del.

Det är ju för att jag vet att inte så många är så insatta som jag är, som jag reagerar på just det här, eftersom det då lätt blir en "sanning", som inte alls alltid fungerar.

Det kan faktiskt vara just sådana saker, ett sådant förhållningssätt, som trasar sönder en familj och seriöst skadar en barn/förälder relation.

[makiko]

Om de som sitter i fängelse hade fått rätt bemötande och hjälp när de var små, kanske de inte ens skulle sitta där idag...

Många av dem fick nog rätt mycket straff i unga år, för saker de egentligen hade behövt hjälp med att förstå.

[makiko]

Håller med dig helt och vi menar samma sak, tror jag, men jag anser inte att man ska vara bestämd, däremot måste man vara TYDLIG...lite ordlek kanske men eftersom jag säger det jag menar och menar det jag säger, så känns ordet "tydlig" mer som det jag menar.

Jag har regler hemma, flera faktiskt, men jag använder ordet rutiner i stället, eftersom rutiner är något som man måste arbeta, in tillsammans med barnet. Regler blir mer som ett stopp jag sätter upp och som jag ser till efterföljs oavsett. Har jag regler blir jag mer som en polis, har jag rutiner blir jag mer som en ledare, som visar vägen.

"var noga med att ditt barn förstår reglerna" kan man göra om och säga "var noga med att ditt barn kan rutinerna och förstår varför man har dem"

Jag håller också med dig om att det är viktigt att de får lyckas, att det går bra, jag tror att det var så du menade Genom att lyckas så förstärker man viljan att göra rätt igen, eftersom det är en trevlig känsla. Det gäller att jobba med motivationen, den måste komma inifrån barnet självt, inte utifrån i form av belöning, eller straff när det blir fel.

Det är ingen som ger mig beröm för att jag diskat, eller tar ifrån mig mobilen, om det jag gjorde blev lite fel. Det här måste komma inifrån en själv, för att kunna bli en självgående människa och det är det jag anser blir fel, men belöningssystem.

När ett barn har en NPF, så kan de inte se skillnad (mycket sällan i alla fall) på det som de gör och den egna personen, då spelar det ingen som helst roll, att vår avsikt är att straffa det du gjorde, om barnet själv inte kan se den skillnaden. Ett straff tas då alltid personligt, oavsett och förstår man inte det, så hjälper man till att barnets självbild skadas. Man kan lika väl ge dem ett rakblad, -här, skär dig lite nu....faktiskt så är nog rakbladet bättre, för det ger bara ytliga sår!

[Anonym]

Är det skolans ansvar att komma med tips till föräldrar som har barn med ADHD? Känns som de tappat fokus ganska rejält.

[Liz*]

Mitt i prick! imt

[Liz*]

Du har så rätt, vanliga ungar växer upp helt i sin ordning även med en uppfostran som inte är den bästa. Det finns till och med barn som växer upp under direkt dåliga förhållanden och blir normala - maskrosbarn, men när barnet har problem behöver barndomen vara extremt finslipad.

[Liz*]

Straff är INTE konsekvens, lika lite som päron är äpplen, vi väljer vilka ord vi väljer av anledningen att vi menar det vi säger, och det är enorm skillnad på andemeningen bakom orden vi väljer. Om man menar konsekvens och inte straff så har man funderat över skillnaden.

Bra regler är de som går att begripa, som har en anledning och ett sammanhang. Och såna regler lär sig barnen lätt - man följer regler för att de är bra, inte för att de finns!

[Liz*]

lisalina; information är alltid bra, men lika lite som regler ska följas blint, lika lite ska man svälja information med hull och hår, vi bör alltid tänka efter och tänka logiskt - det går mycket mode i information och inte allt vi får till oss är helt korrekt eller önskvärt.

Det här är något som vi bör uppfostra våra barn till, att vara intresserade och tänkande människor som förstår att sätta saker i proportion till varandra. Barn ska inte uppfostras till nickedockor - såna vuxna har vi redan tillräckligt av.