En kompis till mig berättade att hon minns att hon plötsligt upptäckte att hennes föräldrar inte var allsmäktiga. Jag gissar att det var i nioårsåldern. Plötsligt inser man att de också har ett slut. De kan inte fixa allt, vara allt, kunna allt. Det kanske är den insikten som har slagit din dotter? Du kan t.o.m. dö.
Det är en ganska skrämmande upplevelse att inse att man faktiskt är skyddslös. Det finns grejer som man inte kan rå över, grejer som man inte ens vet vad de är. Och varken mammor eller nallar kan göra allt tryggt och säkert. Jag tror det är naturligt att bli ledsen och ängslig då, man har ju förlorat en hel (föreställnings-)värld och vet inte alls vad som gäller egentligen.
Så här i vuxen ålder tror jag att en del av min dödsångest kom sig av att mina föräldrar inte klarade av att möta mig i den här insikten. De var själva rädda för "döden" i alla dess former, dvs att inte ha kontroll på livet. De visste inte hur de skulle ge mig trygghet i min oro, när de själva var så obekväma med det som jag var orolig över. Jag minns samtal om cancersjuka som dog ut i total tystnad när jag gick in i rummet. Och jag minns hur jag fabulerade om att jag trodde att man skulle komma till något sorts Nangijala när man dog, där man skulle få träffa alla sina döda vänner och kaniner, bara för att komma till något sorts samförstånd med mina föräldrar om det här med döden så att de inte skulle tycka att det var så jobbigt (ja, faktiskt).
Kan det vara så att din dotter känner att dina svar om döden inte är ärliga? Mot döden (det okontrollerbara) står vi alltid svarslösa. Försvarslösa. Du kan dö från din dotter denna stund och det finns ingenting som någon utav er kan göra åt det. Den där läkaren på sjukhuset var verkligen en vändpunkt för mig. Där satt han i sin vita rock, herre över levande och sjuka, såg mig rätt in i ögonen och sa att jag hade helt rätt, mitt hjärta fungerade inte som det skulle. Det stod faktiskt stilla ibland och jag var helt okay ändå. Jag tror att en utmaning för föräldrar till existentiellt känsliga barn är att göra likadant: Att vara ärliga med att vi inte förstår eller rår över livet och döden och vara trygga med att vi är helt okay ändå.
Enkelt va?
Du kanske redan är inne på den linjen, men jag skulle inte servera min dotter några försäkringar utan istället hjälpa henne att hitta/bli medveten om sin egen inre värld, sina egna trosföreställningar och sin egen mening med livet och hur allt hänger ihop. Ta gärna hjälp av en bibliotekarie och läs böcker tillsammans med din dotter (eller åtminstone samma böcker, så att ni kan dela varandras funderingar). Jag skulle också ta en funderare på min egen upplevelse av att vara skyddslös här i livet och sträva efter att alltid vara ärlig. Både mot mig själv och andra.
Och jo, boktips: Min (då) nioåriga dotter läste "Trollkarlens elefant" med stor behållning. En vacker och poetisk bok med sorglig ton om att förlora/bli åtskild och hitta varandra igen genom tron på att allt är möjligt.
