Hej alla!
Här verkar alla stötta varandra så fint utan att döma så jag tänkte att jag kanske kunde få några goda råd och lite stöd då jag känner en enorm rädsla för att bli besviken. Vi väntar vårt 2:a barn och vi har sedan tidigare en jättefin kille. Efter förra förlossningen fick jag en mild dust av förlossningsdepression och det tog ett bra tag innan jag knöt an till min lilla kille. Idag skulle jag inte kunna leva utan honom naturligtvis, han är vårat allt. Jag önskar så gärna att jag kunde få en tjej den här gången. Det är här problemet ligger. Tänk om jag önskar mig en tjej så mycket att jag blir jättebesviken om det blir en kille?! Och tänk om det på samma gång blir som förra gången, då jag ändå hade svårt att knyta an till bäbisen...? Är så rädd att det skall bli så, vill ju naturligtvis bara ha ett friskt barn, försöker att föreställa mig att det är en kille och den glädje jag skulle känna när han kommit till oss. Usch jag låter som världens hemskaste människa. Önskar jag inte kände allt det här.
1
Rädd att bli besviken Hej alla!
Här verkar alla stötta varandra så fint utan att döma så jag tänkte att jag kanske kunde få några goda råd och lite stöd då jag känner en enorm rädsla för att bli besviken. Vi väntar vårt 2:a barn och vi har sedan tidigare en jättefin kille. Efter förra förlossningen fick jag en mild dust av förlossningsdepression och det tog ett bra tag innan jag knöt an till min lilla kille. Idag skulle jag inte kunna leva utan honom naturligtvis, han är vårat allt. Jag önskar så gärna att jag kunde få en tjej den här gången. Det är här problemet ligger. Tänk om jag önskar mig en tjej så mycket att jag blir jättebesviken om det blir en kille?! Och tänk om det på samma gång blir som förra gången, då jag ändå hade svårt att knyta an till bäbisen...? Är så rädd att det skall bli så, vill ju naturligtvis bara ha ett friskt barn, försöker att föreställa mig att det är en kille och den glädje jag skulle känna när han kommit till oss. Usch jag låter som världens hemskaste människa. Önskar jag inte kände allt det här.
Jag har faktiskt lite samma tankar, fast jag har inte ens sagt det till sambon. Önskade att det var en tjej förra gången också, i smyg. Fick en son och kände nog ett stygn av besvikelse precis i början, men det gick snabbt över och jag hade inga problem med anknytningen. Precis som du skriver är ju sonen det finaste som finns och jag skulle naturligtvis inte byta bort honom mot någon i hela världen. Men den här gången är nog suget efter en flicka lite starkare ändå. Jag tänker ta reda på könet vid UL denna gång. Det gjorde vi inte förre gången, men på slutet när jag hade det rätt jobbigt på grund av tendenser till havandeskapsförgiftning, foglossning och annat så var jag rätt trött och less på barnet i magen och då hade jag gärna haft ett kön att applicera känskorna på. Den här gången känner jag att jag vill veta, just av anledningen du beskriver. För mig tror jag att det kommer vara lättare att börja anknytningsprocessen till barnet (i synnerhet om det blir en son till) redan när jag är gravid om jag vet könet. Så blir det också gott om tid att förbereda sig och vara lite färdig med "besvikelsekänslorna" när barnet väl kommer. Men det är mitt sätt, för andra kanske det känns helt fel att kolla könet i förtid.
2
Jag har faktiskt lite samma tankar, fast jag har inte ens sagt det till sambon. Önskade att det var en tjej förra gången också, i smyg. Fick en son och kände nog ett stygn av besvikelse precis i början, men det gick snabbt över och jag hade inga problem med anknytningen. Precis som du skriver är ju sonen det finaste som finns och jag skulle naturligtvis inte byta bort honom mot någon i hela världen. Men den här gången är nog suget efter en flicka lite starkare ändå. Jag tänker ta reda på könet vid UL denna gång. Det gjorde vi inte förre gången, men på slutet när jag hade det rätt jobbigt på grund av tendenser till havandeskapsförgiftning, foglossning och annat så var jag rätt trött och less på barnet i magen och då hade jag gärna haft ett kön att applicera känskorna på. Den här gången känner jag att jag vill veta, just av anledningen du beskriver. För mig tror jag att det kommer vara lättare att börja anknytningsprocessen till barnet (i synnerhet om det blir en son till) redan när jag är gravid om jag vet könet. Så blir det också gott om tid att förbereda sig och vara lite färdig med "besvikelsekänslorna" när barnet väl kommer. Men det är mitt sätt, för andra kanske det känns helt fel att kolla könet i förtid.
Du låter ju i allra högsta grad mänsklig. Jag tänker att det är mycket som får oss att känna det vi känner. Och att vi känner som vi gör, det kan vi ju inte hjälpa.
Att önska sig ett speciellt kön tycker inte jag är varken konstigt eller fel - jag tror de allra flesta har någon form av lnskan långt inne. Fast de flesta önskar kanske inte riktigt så hett som du gör just nu. Och att du önskar just en flicka så hett beror väl, tänker jag på: du har ju en fin gosse. Och dessutom fick du en depression när du fick en pojke, och du vill klart att allt ska vara annorlunda den här gången.
När jag fick min första flicka fick jag en depression, och flera år senare kunde jag komma på mig själv med att tänka att: "Nästa gång jag föder June, så.." för att jag ville ha fler barn litegrann för att jag önskade så oerhört hett att jag hade kunnat göra om Junes första tid, jag önskade så vansinnigt mycket att få föda om. Göra om, göra rätt.
Jag är glad att du vågar prata om det här, och dina känslor. För då blir de inte fula och mörka skrämmande, utan dras ut i ljuset så du kan titta på dem när de spricker. För såklart kommer du älska ditt barn när det föds, om det så föds med två olika kön och ett ben i pannan, det är ju så vi mänskor är. Vi älskar våra ungar med eller utan skavanker, och det kommer du också göra.
Och vet du. Det är inget fel eller farligt i att bli besviken om det blir en pojke. Faktiskt, det tar inte bebisen skada av, för du berättar ju inte det. Du kommer berätta för honom hur mycket du älskar just honom och hur glad det är att det blev han.
Kram och sånt!
3
Du låter ju i allra högsta grad mänsklig. Jag tänker att det är mycket som får oss att känna det vi känner. Och att vi känner som vi gör, det kan vi ju inte hjälpa.
Att önska sig ett speciellt kön tycker inte jag är varken konstigt eller fel - jag tror de allra flesta har någon form av lnskan långt inne. Fast de flesta önskar kanske inte riktigt så hett som du gör just nu. Och att du önskar just en flicka så hett beror väl, tänker jag på: du har ju en fin gosse. Och dessutom fick du en depression när du fick en pojke, och du vill klart att allt ska vara annorlunda den här gången.
När jag fick min första flicka fick jag en depression, och flera år senare kunde jag komma på mig själv med att tänka att: "Nästa gång jag föder June, så.." för att jag ville ha fler barn litegrann för att jag önskade så oerhört hett att jag hade kunnat göra om Junes första tid, jag önskade så vansinnigt mycket att få föda om. Göra om, göra rätt.
Jag är glad att du vågar prata om det här, och dina känslor. För då blir de inte fula och mörka skrämmande, utan dras ut i ljuset så du kan titta på dem när de spricker. För såklart kommer du älska ditt barn när det föds, om det så föds med två olika kön och ett ben i pannan, det är ju så vi mänskor är. Vi älskar våra ungar med eller utan skavanker, och det kommer du också göra.
Och vet du. Det är inget fel eller farligt i att bli besviken om det blir en pojke. Faktiskt, det tar inte bebisen skada av, för du berättar ju inte det. Du kommer berätta för honom hur mycket du älskar just honom och hur glad det är att det blev han.
Du är absolut inte ensam om att känna så. Men försök fundera ut vad det är i "flickan" du egentligen vill ha? Vad är skillnaden mellan en pojke och en flicka? Det är ju faktiskt ett barn du får, en alldeles egen personlighet och vad som sitter mellan benen är ju inte det viktiga. DU ska få ett BARN, ett unikt barn. Inte en flicka eller en pojke För mig fungerar det att tänka så.
4
Du är absolut inte ensam om att känna så. Men försök fundera ut vad det är i "flickan" du egentligen vill ha? Vad är skillnaden mellan en pojke och en flicka? Det är ju faktiskt ett barn du får, en alldeles egen personlighet och vad som sitter mellan benen är ju inte det viktiga. DU ska få ett BARN, ett unikt barn. Inte en flicka eller en pojke För mig fungerar det att tänka så.
Det är nog en ganska vanlig rädsla och även en ganska vanlig önskan att man hellre vill ha det ena eller det andra könet. Speciellt när man har ett barn sedan tidigare och gärna vill ha en av varje osv. men jag tror att oavsett vad du får så kommer du att bli glad över den lill*! Jag tror det mest är oro innan Lycka till och hoppas du får ordning på känslorna
5
Det är nog en ganska vanlig rädsla och även en ganska vanlig önskan att man hellre vill ha det ena eller det andra könet. Speciellt när man har ett barn sedan tidigare och gärna vill ha en av varje osv. men jag tror att oavsett vad du får så kommer du att bli glad över den lill*! Jag tror det mest är oro innan Lycka till och hoppas du får ordning på känslorna
Jag kan känna igen det du skriver. Vi har ju förlorat två barn, båda pojkar. Så nu känns det som om det är en pojke vi saknar. Jag är också väldigt rädd att jag kommer att känna mig besviken om det visar sig vara en flicka i min mage. Det är en av anledningarna till att vi kommer att be att de kollar könet när vi ska göra rul, för att om det då är en flicka, så har jag gott om tid att smälta det.
6
Jag kan känna igen det du skriver. Vi har ju förlorat två barn, båda pojkar. Så nu känns det som om det är en pojke vi saknar. Jag är också väldigt rädd att jag kommer att känna mig besviken om det visar sig vara en flicka i min mage. Det är en av anledningarna till att vi kommer att be att de kollar könet när vi ska göra rul, för att om det då är en flicka, så har jag gott om tid att smälta det.
Ja du. Känner väl igen mig själv i det du skriver. Jag har alltid önskat mig en dotter och jag har ju tre söner... Älskar dem över allt annat men jag har jobbat HÅRT med sorgen över dottern som jag inte fick. Det råd jag kan ge dig är att kolla könet i förväg. Jag gjorde ett extra köns-UL med nummer två. Med trean gjorde jag fostervattensprov (av andra orsaker) och fick då veta, så inget extra könsUL behövdes. Jag kunde på detta sätt bearbeta sorgen (för det är en sorg, om någon provoceras av det så får det vara så) innan förlossningen och hade inga bekymmer med att knyta an till mina söner. Älskar dem alla tre över allt annat och jag är oerhört glad över var och en av dem. Men jag längtar fortfarande efter en dotter, så är det bara.
7
Ja du. Känner väl igen mig själv i det du skriver. Jag har alltid önskat mig en dotter och jag har ju tre söner... Älskar dem över allt annat men jag har jobbat HÅRT med sorgen över dottern som jag inte fick. Det råd jag kan ge dig är att kolla könet i förväg. Jag gjorde ett extra köns-UL med nummer två. Med trean gjorde jag fostervattensprov (av andra orsaker) och fick då veta, så inget extra könsUL behövdes. Jag kunde på detta sätt bearbeta sorgen (för det är en sorg, om någon provoceras av det så får det vara så) innan förlossningen och hade inga bekymmer med att knyta an till mina söner. Älskar dem alla tre över allt annat och jag är oerhört glad över var och en av dem. Men jag längtar fortfarande efter en dotter, så är det bara.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
För mig fungerar det att tänka så.
