Hjälp! Vad gör man?!?
Utvecklingshämning
  1. Medlem sedan
    Nov 2007
    #1

    Hjälp! Vad gör man?!?

    Hej alla!

    Min dotter är snart 9, går i särskolan. Har fått diagnos "lindrigt utvecklingstörd" men jag tyckte utredning var hafsig och slarvig. Psykologen var inte särskilt psykologisk... Frågade frågorna i testerna som man skulle frågat en vuxen, utan det engagemang och uppmärksamhet man måste använda när man har med barn att göra. Diagnospappret var i stort sett en kopia (ordagrant i stora delar) av det som föregående psykolog gjort då dottern var 4 och inte kunde tala som någon förstod och inte var med på testerna knappt allt (vilket hon inte heller nu var eftersom psykologen inte lyckades få henne intresserad).

    Så jag vet inte om diagnosen stämmer. Delar av den vet jag ju att den inte stämmer eftersom jag vet att hon kunde mycket av sakerna men helt enkelt inte hade lust att visa upp det.

    Nu till saken...
    Hon har vissa beteenden som verkar tvångsmässiga och som är oerhört jobbiga. Vi vet inte hur vi ska få henne att sluta.

    Hon ser ut som ett "vanligt" barn och beter sig som ett "vanligt" ofta, men hon är efter i utvecklign och har dålig finmotorik.
    Det som är bekymmersamt är att hon hakar upp sig på beteenden som folk inte uppskattar. Hon skriker fula saker till folk oprovocerat (mest säger hon "Jävla CP-mamma" till mig, kanske 100-200 gånger om dagen. Ofta oprococerat och då vi pratar om annat. Hon kan t e x fråga mig (hon stammar och hakar upp sig en del) "kan jag få, få , få, jävla CP-mamma, kan jag få... eh... Jävla CP-mamma, kan jag få smöret?" med helt neutral röst som om hon helt enkelt bara ville fråga efter smöret. Men hon säger det också när hon är arg.
    Hon skriker det efter mig hela dagarna långa och till andra också. I perioder (en sådan har just inletts) spottar hon på folk och saker, ideligen. Också ofta oprovocerat, men ofta även på ett trotsigt sätt.

    Jullovet har varit en plåga!!!

    Jag vet sen förut att det blir bättre när vi ignorerar och avleder. Men det har bara varit för mycket denna gång. Hon driver mig till vansinne! Det värsta är ju att andra barn inte vill vara med henne och jag känner mig som den uslaste mamman i histrorien!

    Förra veckan tänkte jag att nä, nu räcker det, så jag gjorde så att jag satte in henne i rummet var gång hon sa fula saker och spottade på oss och sa att hon fick komma ut när hon lovar att inte göra detta. Men hon lovar och kommer ut och gör samma igen. Höll på i en vecka och resultatet är att det snarare blev en aning värre.
    Det finns inga straff eller belöningar som hjälper mot detta. Det vet vi med.

    Skolan har problem med det också, hon lär ju andra barn och även då de också vet att avleda och ignorera hjälper bäst så hamnar de i dilemmat att andra barn vill att man säger till och då gör de det. Sånt är mitt problem också.

    Vi har fastnat i en dålig spiral och jag känner att jag skulle behöva konkret hjälp för att komma ur detta. Men jag vet inte VAR jag kan få hjälpen. Känns som att ingen förstår detta problem.

    Önskar jag hade någon couch som jag kunde luta mig mot och få stöd av då jag ilsknar till. Även om jag lovat mig själv att inte bli provocerad så är det så fruktansvärt svårt att avleda/ignorera då ens dotter kommer fram och spottar en rätt i ansiktet och säger det hon säger. Eller spottar någon annan i ansiktet. Eller som igår då hon spottade rakt i stekpannan där jag stekte grönsaker.

    Suck...
  2. 1
    Hjälp! Vad gör man?!? Hej alla!

    Min dotter är snart 9, går i särskolan. Har fått diagnos "lindrigt utvecklingstörd" men jag tyckte utredning var hafsig och slarvig. Psykologen var inte särskilt psykologisk... Frågade frågorna i testerna som man skulle frågat en vuxen, utan det engagemang och uppmärksamhet man måste använda när man har med barn att göra. Diagnospappret var i stort sett en kopia (ordagrant i stora delar) av det som föregående psykolog gjort då dottern var 4 och inte kunde tala som någon förstod och inte var med på testerna knappt allt (vilket hon inte heller nu var eftersom psykologen inte lyckades få henne intresserad).

    Så jag vet inte om diagnosen stämmer. Delar av den vet jag ju att den inte stämmer eftersom jag vet att hon kunde mycket av sakerna men helt enkelt inte hade lust att visa upp det.

    Nu till saken...
    Hon har vissa beteenden som verkar tvångsmässiga och som är oerhört jobbiga. Vi vet inte hur vi ska få henne att sluta.

    Hon ser ut som ett "vanligt" barn och beter sig som ett "vanligt" ofta, men hon är efter i utvecklign och har dålig finmotorik.
    Det som är bekymmersamt är att hon hakar upp sig på beteenden som folk inte uppskattar. Hon skriker fula saker till folk oprovocerat (mest säger hon "Jävla CP-mamma" till mig, kanske 100-200 gånger om dagen. Ofta oprococerat och då vi pratar om annat. Hon kan t e x fråga mig (hon stammar och hakar upp sig en del) "kan jag få, få , få, jävla CP-mamma, kan jag få... eh... Jävla CP-mamma, kan jag få smöret?" med helt neutral röst som om hon helt enkelt bara ville fråga efter smöret. Men hon säger det också när hon är arg.
    Hon skriker det efter mig hela dagarna långa och till andra också. I perioder (en sådan har just inletts) spottar hon på folk och saker, ideligen. Också ofta oprovocerat, men ofta även på ett trotsigt sätt.

    Jullovet har varit en plåga!!!

    Jag vet sen förut att det blir bättre när vi ignorerar och avleder. Men det har bara varit för mycket denna gång. Hon driver mig till vansinne! Det värsta är ju att andra barn inte vill vara med henne och jag känner mig som den uslaste mamman i histrorien!

    Förra veckan tänkte jag att nä, nu räcker det, så jag gjorde så att jag satte in henne i rummet var gång hon sa fula saker och spottade på oss och sa att hon fick komma ut när hon lovar att inte göra detta. Men hon lovar och kommer ut och gör samma igen. Höll på i en vecka och resultatet är att det snarare blev en aning värre.
    Det finns inga straff eller belöningar som hjälper mot detta. Det vet vi med.

    Skolan har problem med det också, hon lär ju andra barn och även då de också vet att avleda och ignorera hjälper bäst så hamnar de i dilemmat att andra barn vill att man säger till och då gör de det. Sånt är mitt problem också.

    Vi har fastnat i en dålig spiral och jag känner att jag skulle behöva konkret hjälp för att komma ur detta. Men jag vet inte VAR jag kan få hjälpen. Känns som att ingen förstår detta problem.

    Önskar jag hade någon couch som jag kunde luta mig mot och få stöd av då jag ilsknar till. Även om jag lovat mig själv att inte bli provocerad så är det så fruktansvärt svårt att avleda/ignorera då ens dotter kommer fram och spottar en rätt i ansiktet och säger det hon säger. Eller spottar någon annan i ansiktet. Eller som igår då hon spottade rakt i stekpannan där jag stekte grönsaker.

    Suck...
  3. Anonym
    #2
    Hej!

    Jag tycker att du ska ta kontakt med barn och ungdomhabiliteringen!
    Min som fijk sin diagnos lindrig utvecklingstörning när han var 11 år, i motsats till dig tyckte jag att psykologen var noggrann och det hon kom fram till stämde klockrent med vår verklighet.
    Vi blev kopplade till habiliteringen i gävle och fick träffa helt underbara människor.

    Bla. fick vi vara med i en föäldrargrupp med föräldrar till barn med samma diagnos.
    Oerhört befriande att får prata med och lyssna på andra med samma erfarenheter.
    Dessutom fick vi föräldrar prata med psykolog och kurator och få lite större förståelse för vad vi kunde göra för vår son.
    Du kan även kräva att få en ny utredning gjord.
    Det kan habiliteringen hjälpa er med.
    Vår son har också erbjudits att komma och prata med psykolog själv, men det har han vägrat.
    Därimot har han fått en tid varannan vecka då skolans kurator kommit till hans skola och han har fått komma till henne dom gånger han har kännt för det, vilket han gjort de flesta gånger.
    NU är han 15 år och fungerar väldigt mycket bättre än när han fick sin diagnos, kanske pga. att han fått den hjälp han behöver i skolan (extra stöd med mycket duktig lärare)
    Det med en diagnos och vetskapen om att man är annorlunda kan dock var väldigt jobbig, och den dag ahn behöver det får han komma till habiliteringen.
    Det känns så skönt.
    Jag som förtvivlad och frutstrerad mamma har också fått träffa en psykolog några gånger.
    För situationen här hemma är och har varit fruktansvärt jobbig i perioder, och det är jag som får dom största smällarana.
    Jag som inte kan ge mig i vissa frågor(kliva ur sängen, borsta tänder, duscha, osv) inte kan ge mig, jag som tjatar, jag som blir så jäkla arg fast jag vet att det inte hjälper.
    Det dåliga samvetet och frutrationen hotade att sluka mig för ca 1.5 år sedan, jag ringde habiliteringen och fick ganska snabbt hjälp.Att få prata, det är faktiskt till mer hjälp än man kan tro.
    Ring och be om hjälp.
    Din dotter har rätt att bli kopplad till barn och ungsoms habiliteringen med den diagnos hon har.
    Mycket konstigt att du inte fått den informationen och fått veta var du kan vända dig för att få stöd.
  4. 2
    Hej!

    Jag tycker att du ska ta kontakt med barn och ungdomhabiliteringen!
    Min som fijk sin diagnos lindrig utvecklingstörning när han var 11 år, i motsats till dig tyckte jag att psykologen var noggrann och det hon kom fram till stämde klockrent med vår verklighet.
    Vi blev kopplade till habiliteringen i gävle och fick träffa helt underbara människor.

    Bla. fick vi vara med i en föäldrargrupp med föräldrar till barn med samma diagnos.
    Oerhört befriande att får prata med och lyssna på andra med samma erfarenheter.
    Dessutom fick vi föräldrar prata med psykolog och kurator och få lite större förståelse för vad vi kunde göra för vår son.
    Du kan även kräva att få en ny utredning gjord.
    Det kan habiliteringen hjälpa er med.
    Vår son har också erbjudits att komma och prata med psykolog själv, men det har han vägrat.
    Därimot har han fått en tid varannan vecka då skolans kurator kommit till hans skola och han har fått komma till henne dom gånger han har kännt för det, vilket han gjort de flesta gånger.
    NU är han 15 år och fungerar väldigt mycket bättre än när han fick sin diagnos, kanske pga. att han fått den hjälp han behöver i skolan (extra stöd med mycket duktig lärare)
    Det med en diagnos och vetskapen om att man är annorlunda kan dock var väldigt jobbig, och den dag ahn behöver det får han komma till habiliteringen.
    Det känns så skönt.
    Jag som förtvivlad och frutstrerad mamma har också fått träffa en psykolog några gånger.
    För situationen här hemma är och har varit fruktansvärt jobbig i perioder, och det är jag som får dom största smällarana.
    Jag som inte kan ge mig i vissa frågor(kliva ur sängen, borsta tänder, duscha, osv) inte kan ge mig, jag som tjatar, jag som blir så jäkla arg fast jag vet att det inte hjälper.
    Det dåliga samvetet och frutrationen hotade att sluka mig för ca 1.5 år sedan, jag ringde habiliteringen och fick ganska snabbt hjälp.Att få prata, det är faktiskt till mer hjälp än man kan tro.
    Ring och be om hjälp.
    Din dotter har rätt att bli kopplad till barn och ungsoms habiliteringen med den diagnos hon har.
    Mycket konstigt att du inte fått den informationen och fått veta var du kan vända dig för att få stöd.
  5. Medlem sedan
    Nov 2007
    #3
    Jodå, hon är inskriven där. Och nu har jag fått tid nästa vecka.
    Tyvärr har vi inte fått mycket hjälp förut, men vi får se hur det går nu.
    Jag lade in detta brev på autism-avdelningen också (skrev lite mer också) och fick massa bra svar där med.

    Tack för att du svarat och vad glad jag blir av att höra att din son gjort så stora framsteg.

    Ja, det är inte lätt detta! Och dåligt samvete har jag nästan jämt...
  6. 3
    Jodå, hon är inskriven där. Och nu har jag fått tid nästa vecka.
    Tyvärr har vi inte fått mycket hjälp förut, men vi får se hur det går nu.
    Jag lade in detta brev på autism-avdelningen också (skrev lite mer också) och fick massa bra svar där med.

    Tack för att du svarat och vad glad jag blir av att höra att din son gjort så stora framsteg.

    Ja, det är inte lätt detta! Och dåligt samvete har jag nästan jämt...

Liknande trådar

  1. Men hjälp gravid igen, namn hjälp tack
    By sötismamma in forum Namn, dop & namngivning
    Svar: 14
    Senaste inlägg: 2012-04-30, 08:40
  2. Hjälp hjälp..torka dunjacka..
    By oja39 in forum Ordet är fritt
    Svar: 6
    Senaste inlägg: 2012-01-29, 14:07
  3. Hjälp hjälp och lite mera hjälp
    By Meggie in forum _0701 Januaribarn
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2006-06-12, 17:31
  4. Hjälp bullarna jäser inte... HJÄLP!
    By Karolina in forum Mat & dryck
    Svar: 1
    Senaste inlägg: 2006-02-02, 17:02
  5. Hjälp ursäkta men måste ha snabb hjälp
    By Lisa in forum Bebissnack
    Svar: 2
    Senaste inlägg: 2005-12-04, 19:27
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar