Om ni i familjen är överens och barnen är med på det är det bara att köra tycker jag.
Ingen annan än ni som föräldrar känner era barn bäst och vet vad de klarar av.
30 mil är ju inget avstånd, går ju att sätta sig i bilen, ta tåget eller flyget så är man där på några timmar.
Har själv erfarenhet av detta och det är klart att man känner efter extra mycket och funderar över vad alla andra tycker. Men det spelar ingen roll vad de tycker det är ni som föräldrar som vet vad som är bäst för era barn.
Jag flyttade till ett helt annat land 100-tals mil bort under ca ett år utan mitt barn för att jobba, barnet flyttade hem till sin pappa på heltid och vi träffades när jag var hemma på besök ca 6 ggr det året.
När jag kom hem bodde barnet kvar hos sin pappa och vi har träffats minst varannan helg och alla lov efter det och han har växt upp och blivit en helt normal 16 åring :0)
Min 10-årings pappa bodde utomlands de första 5 åren av sonens liv och träffade bara honom ca 8-10 ggr per år och nu efter han flyttat tbax till Sverige jobbar och bor han ca 20 mil bort i v och vi träffas på helgerna och på semestern.
De har världens bästa kontakt med varandra och jag kan inte se att han tagit någon skada av det.
Finns som sagt telefon, webbcam, Skype och brev så kontakten går ju att upprätthålla utan att ses.
Som andra påpekat bara för att föräldrarna bor ihop eller bor nära varandra är det ju ingen garanti för att föräldrarna är delaktiga i barnens liv. Du kan vara minst lika delaktig utan att vara där fysiskt.
Så klart är det bäst att vara där irl men ibland är lösningen på livspusslet en annan variant.
Så gör det som känns rätt för er och lycka till
