Fråga vad ni vill - Kille 17 år.
Tonåringar
  1. Medlem sedan
    Apr 2012
    #1

    Fråga vad ni vill - Kille 17 år.

    Hej, jag tänkte dra igång en tråd där ni föräldrar till tonårskillar får ställa frågor. Angående precis vad ni nu undrar över, så är det upp till mig att försöka svara och eventuellt komma med tips/förklaringar om saker ni bekymrar er om.

    Efter att ha läst ett bra tag om frågor ni har om era tonåringar, och de svar ni fått, så tycker jag att de flesta inte fått något bra svar alls. Antingen har det knappt hjälpt eller så är ni ute på fel spår. Men visserligen är det inte alltid så att ni inte får svar på saker och ting. Att prata direkt med en tonåring kan inte vara något annat än lättare.

    Jag hoppas jag kan hjälpa till och svara på de frågor ni inte fått svar på. Genom att prata med en tonåring direkt. Kanske vågar ni inte fråga eran tonåring just det ni grubblar över.

    Kompisar, skolan, relationer, ansvar, kriminalitet, droger, humör, grupptryck eller vad det än kan vara. Så ska jag försöka svara på ett sätt utifrån mitt perspektiv. Självklart svarar jag inte för alla tonårskillar. Jag ska försöka utgå ifrån kompisars perspektiv och beteende så som mitt, och hur jag skulle reagera i en sådan situation.

    Vänligen fråga på!

    MVH
    Pantothenic Acid(b5 vitamin) är en mirakelkur mot finnar
  2. 1
    Fråga vad ni vill - Kille 17 år. Hej, jag tänkte dra igång en tråd där ni föräldrar till tonårskillar får ställa frågor. Angående precis vad ni nu undrar över, så är det upp till mig att försöka svara och eventuellt komma med tips/förklaringar om saker ni bekymrar er om.

    Efter att ha läst ett bra tag om frågor ni har om era tonåringar, och de svar ni fått, så tycker jag att de flesta inte fått något bra svar alls. Antingen har det knappt hjälpt eller så är ni ute på fel spår. Men visserligen är det inte alltid så att ni inte får svar på saker och ting. Att prata direkt med en tonåring kan inte vara något annat än lättare.

    Jag hoppas jag kan hjälpa till och svara på de frågor ni inte fått svar på. Genom att prata med en tonåring direkt. Kanske vågar ni inte fråga eran tonåring just det ni grubblar över.

    Kompisar, skolan, relationer, ansvar, kriminalitet, droger, humör, grupptryck eller vad det än kan vara. Så ska jag försöka svara på ett sätt utifrån mitt perspektiv. Självklart svarar jag inte för alla tonårskillar. Jag ska försöka utgå ifrån kompisars perspektiv och beteende så som mitt, och hur jag skulle reagera i en sådan situation.

    Vänligen fråga på!

    MVH
  3. Anonym
    #2
    Vilket fint initiativ! Jag har ett bekymmer som jag inte kan komma runt när det gäller min 16-åriga son. Han är så himla avig och butter och dissar mig vad jag än gör. Han kommer bara till mig när han behöver pengar, är osams med sin pappa eller då han hamnat i trubbel och behöver hjälp. Vi har alltid haft en skaplig relation men nu är jag ute i kylan.

    Jag blir otroligt ledsen för han är vänlig mot alla utom mig. Och då menar jag ALLA. Han ringer sin pappa och snackar dagligen. När jag ringer frågar han bara "Vad vill du?!" och så har jag två minuter på mig att få fram det jag vill ha sagt. Han pratar med min särbo och är supertrevlig när han är här men när vi (han och jag) blir ensamma så stänger han in sig på rummet.

    Usch, jag tycker att det är så jobbigt att jag inte ens vill försöka umgås eller prata med honom av ren självbevarelsedrift. Jag blir alltid så ledsen. Vid något tillfälle har jag inte kunnat hålla tårarna tillbaka och då fattar han ingenting. Varför grinar du då? undrar han. Vad kan jag göra? Ska jag släppa den här relationen? Det är ju inte så att han blir ensam för han har ju sin pappa. Jag funderar på att strypa tillgångarna också. Inga pengar eller annat stöd om han inte skärper sig och åtminstone försöker vara vänlig även mot mig.

    När andra vuxna pratar om honom så säger de att han är supertrevlig. Jo, tjena. Inte mot mig. Det gör mig ledsen.

    H
  4. 2
    Vilket fint initiativ! Jag har ett bekymmer som jag inte kan komma runt när det gäller min 16-åriga son. Han är så himla avig och butter och dissar mig vad jag än gör. Han kommer bara till mig när han behöver pengar, är osams med sin pappa eller då han hamnat i trubbel och behöver hjälp. Vi har alltid haft en skaplig relation men nu är jag ute i kylan.

    Jag blir otroligt ledsen för han är vänlig mot alla utom mig. Och då menar jag ALLA. Han ringer sin pappa och snackar dagligen. När jag ringer frågar han bara "Vad vill du?!" och så har jag två minuter på mig att få fram det jag vill ha sagt. Han pratar med min särbo och är supertrevlig när han är här men när vi (han och jag) blir ensamma så stänger han in sig på rummet.

    Usch, jag tycker att det är så jobbigt att jag inte ens vill försöka umgås eller prata med honom av ren självbevarelsedrift. Jag blir alltid så ledsen. Vid något tillfälle har jag inte kunnat hålla tårarna tillbaka och då fattar han ingenting. Varför grinar du då? undrar han. Vad kan jag göra? Ska jag släppa den här relationen? Det är ju inte så att han blir ensam för han har ju sin pappa. Jag funderar på att strypa tillgångarna också. Inga pengar eller annat stöd om han inte skärper sig och åtminstone försöker vara vänlig även mot mig.

    När andra vuxna pratar om honom så säger de att han är supertrevlig. Jo, tjena. Inte mot mig. Det gör mig ledsen.

    H
  5. Medlem sedan
    Aug 2005
    #3
    Vad kul
    Jag ska försöka komma på någon bra fråga. Lyckligtvis har jag en fin relation med de tonåriga sönerna, men något måste jag kunna komma på som kan vara kul att fråga dig om.....Även om jag och sönerna har en fin relation, så är det inte så att de pratar och pratar och pratar med mig och att jag vet mycket om deras liv.....

    Ska försöka komma på något
  6. 3
    Vad kul
    Jag ska försöka komma på någon bra fråga. Lyckligtvis har jag en fin relation med de tonåriga sönerna, men något måste jag kunna komma på som kan vara kul att fråga dig om.....Även om jag och sönerna har en fin relation, så är det inte så att de pratar och pratar och pratar med mig och att jag vet mycket om deras liv.....

    Ska försöka komma på något
  7. Medlem sedan
    Apr 2012
    #4
    Vilket fint initiativ! Jag har ett bekymmer som jag inte kan komma runt när det gäller min 16-åriga son. Han är så himla avig och butter och dissar mig vad jag än gör. Han kommer bara till mig när han behöver pengar, är osams med sin pappa eller då han hamnat i trubbel och behöver hjälp. Vi har alltid haft en skaplig relation men nu är jag ute i kylan.

    Jag blir otroligt ledsen för han är vänlig mot alla utom mig. Och då menar jag ALLA. Han ringer sin pappa och snackar dagligen. När jag ringer frågar han bara "Vad vill du?!" och så har jag två minuter på mig att få fram det jag vill ha sagt. Han pratar med min särbo och är supertrevlig när han är här men när vi (han och jag) blir ensamma så stänger han in sig på rummet.

    Usch, jag tycker att det är så jobbigt att jag inte ens vill försöka umgås eller prata med honom av ren självbevarelsedrift. Jag blir alltid så ledsen. Vid något tillfälle har jag inte kunnat hålla tårarna tillbaka och då fattar han ingenting. Varför grinar du då? undrar han. Vad kan jag göra? Ska jag släppa den här relationen? Det är ju inte så att han blir ensam för han har ju sin pappa. Jag funderar på att strypa tillgångarna också. Inga pengar eller annat stöd om han inte skärper sig och åtminstone försöker vara vänlig även mot mig.

    När andra vuxna pratar om honom så säger de att han är supertrevlig. Jo, tjena. Inte mot mig. Det gör mig ledsen.

    H
    Hej. Det där låter inget vidare alls! Jag blir tvungen att fråga dig om det hållit på länge. Behandlade han dig på samma sätt när han var 14-15?
    Jag ska försöka komma ihåg de gånger jag kan ha behandlat mina föräldrar på det viset.
    Det kan ha varit någon gång i 12-13 års åldern när jag enligt min lärare gick igenom en "förpubertet" och var allmänt deprimerad. Jag kommer ihåg att jag väste nåt otroligt mot min mor även om hon inte gjort något speciellt, och jag spelade utfrysningsleken med henne av ingen särskild anledning. Alla hormoner strömmade väl igenom kroppen och just då var det så nytt, nu mer kan man ju kontrollera det när man lärt sig en del om sig själv. Jag antar att jag använde mamma som krock-kudde eftersom jag visste hur hon reagerade och kunde ta ut mina humörsvängingar och känslor emot henne.
    Mitt sätt var då att vara tyst och "utfrysa" henne, (vilket är otroligt fult och jag ångrar att jag gjorde) Mamma är ju trots allt den person man känner bäst.

    Visserligen är din kille 16 år nu men men hormoner ligger säkert bakom det hela ändå. Kanske kunde han inte ta ut sina känslor tidigare, eller har han någonsin varit likadan som han är mot dig mot någon annan person. Han kanske lärt sig hur du funkar och experimenterar med hur han kan vara mot dig.

    Anledningen till att han är nonchalant/tyst osv, mot dig är förmodligen för att han inte har en ANLEDNING till att höja rösten/skrika/agera hotfull mot dig. Utan han behandlar dig på detta vis för att det, enligt honom, inte ger dig en anledning till att vara arg mot honom.

    Jag minns att min mor avbröt min lilla dans genom att säga åt mig på skarpen, vilket slutade i storbråk och jag skyllde allt på att "min mamma älskar inte mig!"
    Det ledde till långa långa samtal, och tillslut blev vi vänner. Efter det slutade jag behandla henne så som jag gjort eftersom jag insätt att jag gjort fel. Det krävdes dock en väckarklocka. Jag lärde mig något och det var att jag ska vara tacksam för att mamma finns och hon kommer att älska mig oavsett vad som händer.

    Mitt råd är att stå upp mot din son, men du får förbereda dig på en bråkig period. Att konfrontera honom och tro att allt är över på en natt kommer inte på fråga. Han kommer att vara envis, bråkig och förmodligen jävligt ful i munnen. Men i slutändan kommer han att tacka dig. Kanske inte bokstavligt talat, men ser du en ändring så vet du också att han vet att han gjort fel och förmodligen lär han vara tacksam.

    Detta är bara vad jag tror, och efter egen erfarenhet tror jag att det kommer fungera för dig!

    LYCKA TILL!

    Glöm inte att älska din son villkorslöst!
    //Wedst
    Pantothenic Acid(b5 vitamin) är en mirakelkur mot finnar
  8. 4
    Vilket fint initiativ! Jag har ett bekymmer som jag inte kan komma runt när det gäller min 16-åriga son. Han är så himla avig och butter och dissar mig vad jag än gör. Han kommer bara till mig när han behöver pengar, är osams med sin pappa eller då han hamnat i trubbel och behöver hjälp. Vi har alltid haft en skaplig relation men nu är jag ute i kylan.

    Jag blir otroligt ledsen för han är vänlig mot alla utom mig. Och då menar jag ALLA. Han ringer sin pappa och snackar dagligen. När jag ringer frågar han bara "Vad vill du?!" och så har jag två minuter på mig att få fram det jag vill ha sagt. Han pratar med min särbo och är supertrevlig när han är här men när vi (han och jag) blir ensamma så stänger han in sig på rummet.

    Usch, jag tycker att det är så jobbigt att jag inte ens vill försöka umgås eller prata med honom av ren självbevarelsedrift. Jag blir alltid så ledsen. Vid något tillfälle har jag inte kunnat hålla tårarna tillbaka och då fattar han ingenting. Varför grinar du då? undrar han. Vad kan jag göra? Ska jag släppa den här relationen? Det är ju inte så att han blir ensam för han har ju sin pappa. Jag funderar på att strypa tillgångarna också. Inga pengar eller annat stöd om han inte skärper sig och åtminstone försöker vara vänlig även mot mig.

    När andra vuxna pratar om honom så säger de att han är supertrevlig. Jo, tjena. Inte mot mig. Det gör mig ledsen.

    H
    Hej. Det där låter inget vidare alls! Jag blir tvungen att fråga dig om det hållit på länge. Behandlade han dig på samma sätt när han var 14-15?
    Jag ska försöka komma ihåg de gånger jag kan ha behandlat mina föräldrar på det viset.
    Det kan ha varit någon gång i 12-13 års åldern när jag enligt min lärare gick igenom en "förpubertet" och var allmänt deprimerad. Jag kommer ihåg att jag väste nåt otroligt mot min mor även om hon inte gjort något speciellt, och jag spelade utfrysningsleken med henne av ingen särskild anledning. Alla hormoner strömmade väl igenom kroppen och just då var det så nytt, nu mer kan man ju kontrollera det när man lärt sig en del om sig själv. Jag antar att jag använde mamma som krock-kudde eftersom jag visste hur hon reagerade och kunde ta ut mina humörsvängingar och känslor emot henne.
    Mitt sätt var då att vara tyst och "utfrysa" henne, (vilket är otroligt fult och jag ångrar att jag gjorde) Mamma är ju trots allt den person man känner bäst.

    Visserligen är din kille 16 år nu men men hormoner ligger säkert bakom det hela ändå. Kanske kunde han inte ta ut sina känslor tidigare, eller har han någonsin varit likadan som han är mot dig mot någon annan person. Han kanske lärt sig hur du funkar och experimenterar med hur han kan vara mot dig.

    Anledningen till att han är nonchalant/tyst osv, mot dig är förmodligen för att han inte har en ANLEDNING till att höja rösten/skrika/agera hotfull mot dig. Utan han behandlar dig på detta vis för att det, enligt honom, inte ger dig en anledning till att vara arg mot honom.

    Jag minns att min mor avbröt min lilla dans genom att säga åt mig på skarpen, vilket slutade i storbråk och jag skyllde allt på att "min mamma älskar inte mig!"
    Det ledde till långa långa samtal, och tillslut blev vi vänner. Efter det slutade jag behandla henne så som jag gjort eftersom jag insätt att jag gjort fel. Det krävdes dock en väckarklocka. Jag lärde mig något och det var att jag ska vara tacksam för att mamma finns och hon kommer att älska mig oavsett vad som händer.

    Mitt råd är att stå upp mot din son, men du får förbereda dig på en bråkig period. Att konfrontera honom och tro att allt är över på en natt kommer inte på fråga. Han kommer att vara envis, bråkig och förmodligen jävligt ful i munnen. Men i slutändan kommer han att tacka dig. Kanske inte bokstavligt talat, men ser du en ändring så vet du också att han vet att han gjort fel och förmodligen lär han vara tacksam.

    Detta är bara vad jag tror, och efter egen erfarenhet tror jag att det kommer fungera för dig!

    LYCKA TILL!

    Glöm inte att älska din son villkorslöst!
    //Wedst
  9. Medlem sedan
    Apr 2012
    #5
    Hej, hur agerar du och dina kompisar mot era föräldrar när ni är på fest eller andra evenemang, Jag tänker i första hand på att tala om var ni är. En stor oror åtminstone för mig är att inte veta var mina ungdomar befinner sig och när de lämnar festen. Är det pinsamt att ta upp telefonen och ringa eller SMSa sina föräldrar och tala om var man är och när man är på väg hem. Det finns ju en del postionsappar inom området, en del fungerar som övervakningssystem ex lcoilocki där jag som förälder via internet kan se var telefonen befinner sig, om den är på. Det finns även passiva appar som man kan skicka förutbestämda meddelanden till t ex sina föräldrar (även till FB och kompisar) om att man lämnar en plats, kommit fram eller larma om man behöver hjälp. Min grabb använder en gratisapp som heter Geomeer Footprint som både han och vi är nöjda med. Vad tycker du och dina kompisar om att SMSa, ringa, eller använda trygghetsappar?
  10. 5
    Hej, hur agerar du och dina kompisar mot era föräldrar när ni är på fest eller andra evenemang, Jag tänker i första hand på att tala om var ni är. En stor oror åtminstone för mig är att inte veta var mina ungdomar befinner sig och när de lämnar festen. Är det pinsamt att ta upp telefonen och ringa eller SMSa sina föräldrar och tala om var man är och när man är på väg hem. Det finns ju en del postionsappar inom området, en del fungerar som övervakningssystem ex lcoilocki där jag som förälder via internet kan se var telefonen befinner sig, om den är på. Det finns även passiva appar som man kan skicka förutbestämda meddelanden till t ex sina föräldrar (även till FB och kompisar) om att man lämnar en plats, kommit fram eller larma om man behöver hjälp. Min grabb använder en gratisapp som heter Geomeer Footprint som både han och vi är nöjda med. Vad tycker du och dina kompisar om att SMSa, ringa, eller använda trygghetsappar?
  11. Medlem sedan
    Apr 2012
    #6
    Hallå hallå!

    Det här med att tala om vart man är har jag aldrig upplevt, jag har aldrig ringt ifrån en fest till mina föräldrar och sagt att jag t.ex "rör mig hemmåt nu". Utan som mest har jag väl smsat: "Sover hos _____, vi syns imorgon"
    För mig personligen har det vid alla tillfällen bara ställts frågan: "Vart ska du ikväll" - "Vart bor h*n?" - "När kommer du hem? Om du sover borta smsa"

    Men det är inte mer än så. Att ringa utesluter jag eftersom att fester ofta innebär alkohol och att prata med mamma/pappa i telefon full anser både jag och mina föräldrar respektlöst mot dom. Ofta vill inte mina föräldrar att jag sticker iväg, eller dricker och det är av den orsaken det skulle vara respektlöst att prata med dom berusad. Ett sms skadar inte att trycka iväg, och mina kompisar tycker likadant angående hela stycket. Det är heller inte pinsamt på något sätt att skicka ett sms.

    Att ha föräldrarna höka över en med appar och dylikt tycker jag inte är okej. De flesta av mina kompisar håller med mig. Det känns på något sätt som att man inte får vara ifred. Vilket behövs i stora mängder.

    Jag kunde dra denna slutsats.
    Kompisar med något olagliga sysslor blir det ett skarp nej ifrån, medan de kompisar som varken festar, dricker eller är särskilt sociala av sig "inte har nåt emot det", men visst man vill ju kunna vara ifred.
  12. 6
    Hallå hallå!

    Det här med att tala om vart man är har jag aldrig upplevt, jag har aldrig ringt ifrån en fest till mina föräldrar och sagt att jag t.ex "rör mig hemmåt nu". Utan som mest har jag väl smsat: "Sover hos _____, vi syns imorgon"
    För mig personligen har det vid alla tillfällen bara ställts frågan: "Vart ska du ikväll" - "Vart bor h*n?" - "När kommer du hem? Om du sover borta smsa"

    Men det är inte mer än så. Att ringa utesluter jag eftersom att fester ofta innebär alkohol och att prata med mamma/pappa i telefon full anser både jag och mina föräldrar respektlöst mot dom. Ofta vill inte mina föräldrar att jag sticker iväg, eller dricker och det är av den orsaken det skulle vara respektlöst att prata med dom berusad. Ett sms skadar inte att trycka iväg, och mina kompisar tycker likadant angående hela stycket. Det är heller inte pinsamt på något sätt att skicka ett sms.

    Att ha föräldrarna höka över en med appar och dylikt tycker jag inte är okej. De flesta av mina kompisar håller med mig. Det känns på något sätt som att man inte får vara ifred. Vilket behövs i stora mängder.

    Jag kunde dra denna slutsats.
    Kompisar med något olagliga sysslor blir det ett skarp nej ifrån, medan de kompisar som varken festar, dricker eller är särskilt sociala av sig "inte har nåt emot det", men visst man vill ju kunna vara ifred.
  13. Medlem sedan
    Dec 2000
    #7
    Jag tycker det är viktigt att ungdomarna inte känner sig övervakade. De måste få ha ett viss mått av integritet och att man visar att man litar på deras omdöme. Fram till och med ca 16 års ålder har vi velat veta ungefär vart de ska, och ett SMS om de bestämmer sig i efterhand för att sova över. T.o.m. 15 års ålder har vi haft regler för vilken tid de ska vara hemma (om de inte sovit över någonstans, förstås), annars har de fått vara ute med kompisarna eller hemma hos någon utan att vi krävt att få veta exakt var.
  14. 7
    Jag tycker det är viktigt att ungdomarna inte känner sig övervakade. De måste få ha ett viss mått av integritet och att man visar att man litar på deras omdöme. Fram till och med ca 16 års ålder har vi velat veta ungefär vart de ska, och ett SMS om de bestämmer sig i efterhand för att sova över. T.o.m. 15 års ålder har vi haft regler för vilken tid de ska vara hemma (om de inte sovit över någonstans, förstås), annars har de fått vara ute med kompisarna eller hemma hos någon utan att vi krävt att få veta exakt var.
  15. Medlem sedan
    Mar 2008
    #8
    jag har en fråga jag skulle vilja ha svar på! Har en dotter på 14 år. Hennes pojkvän är 18 år. Jag tycker givetvis han är alldeles för gammal och känner att det måste vara något galet med honom? hur tycker du jag ska hantera detta?
  16. 8
    jag har en fråga jag skulle vilja ha svar på! Har en dotter på 14 år. Hennes pojkvän är 18 år. Jag tycker givetvis han är alldeles för gammal och känner att det måste vara något galet med honom? hur tycker du jag ska hantera detta?
  17. Medlem sedan
    Apr 2012
    #9
    Hej! Alltså, visst kan man säga kärleken är blind och den har ingen ålder, men i denna ålder är ändå 4 år ett stort spann, det håller jag med dig om.

    Ifall dom verkligen "älskar" varann, då tycker jag du borde stötta båda två. Men det är svårt för dig att veta.
    Det behöver alltså inte vara något galet med honom över huvud taget.

    Dock måste jag tyvärr säga till dig att det kan vara så ytligt och statusrelaterat i din dotters ålder att man nästan blir illamående! För din dotter att ha en 18årig kille är jättehäftigt och hon blir förmodligen "coolare" bland hennes kompisar då hon framstår som mer mogen. Mer mogen än hennes kompisar som har jämngamla killar, killar som inte kan köpa ut cigg, eller är super coola som alla äldre killar är i tjejers ögon.
    Jag kommer ihåg när man gick i sjuan, åttan och man fick inte ens en blekaste blick av nån tjej. Killarna som gick i nian var dom enda som spelade nån roll. Det märkte jag när jag började nian. Oj vad alla nya små sjuor och åttor tittade. Skrämmande nog ännu mer nu. Jag brukar gå förbi min gamla skola när jag går hem ifrån min nuvarande. Dom sitter och hänger runt "moppeniorna" och när jag (eller någon annan i min ålder) kommer gående så vänds blickarna mot oss och moppeniorna finns inte för tillfället.

    Jag menar absolut inte att din dotter behöver ha samma tänk som jag just beskrev. Men chansen finns att hon utnyttjar honom för status. Sen är inte jag någon tjej, eller förövrigt världsbäst på att analysera beteende så jag kan omöjligt veta exakt.

    Om vi tittar på det ifrån hennes pojkväns perspektiv. Att ha en tjej som är 14 år och inte ens byxmyndig är ingenting att skryta med. Det är snarare så att man skulle vilja dölja det. Anledningar till att man skulle vilja dölja det är för att inte bli ifrågasatt och "pedofierad" om man får kalla det så. Om hans kompisar får reda på det kommer dom förmodligen kalla honom saker ifrån den kategorin. Det vill man som kille verkligen inte, så att dölja att man är tillsammans med någon är något han skulle göra. Den saken är säker. Om det nu vore så att han älskade henne, då skulle han säga det till sina kompisar. "Det spelar ingen roll om hon vore 14 eller 44, jag älskar henne".

    Detta är i alla fall hur jag skulle ha agerat, men nu är inte jag i en sådan situation, men tanken har slagit mig när jag sätt personer med markant ålderskillnad. Detta är hur jag skulle ha tacklat allt i alla fall.

    Det du kan göra är att kolla upp på exempelvis facebook. Är dom öppna med sin relation? I sådana fall är sannolikheten stor att dom "älskar" varann. Jag vet att det låter löjligt för dig, 14 år, älska. Du tänker säkert att dom inte ens vet innebörden av att älska varann.
    Det jag vill åt är att chansen är större om dom är öppna med att visa att dom är tillsammans att dom älskar varann, än att dom skulle utnyttja varann, för status, cigaretter, sex eller annat. (Ja, sex. Det är hemskt att tänka tanken, men killen hade velat hålla det hemligt med tanke på att det är emot lagen)

    Umgås dom mycket hemma med varann?
    Hur länge har dom varit tillsammans?
    Är dom öppna med sin relation?


    Förlåt för en osammanhängande/slarvigt skriven text. Jag är dödstrött. Tänkte att jag skulle svänga förbi och titta om någon skrivit i tråden innan jag sover.

    Jag menade inte att tala illa om din dotter över huvud taget. Så om du har tagit illa upp, vänligen ursäkta mig!

    Lycka till!
  18. 9
    Hej! Alltså, visst kan man säga kärleken är blind och den har ingen ålder, men i denna ålder är ändå 4 år ett stort spann, det håller jag med dig om.

    Ifall dom verkligen "älskar" varann, då tycker jag du borde stötta båda två. Men det är svårt för dig att veta.
    Det behöver alltså inte vara något galet med honom över huvud taget.

    Dock måste jag tyvärr säga till dig att det kan vara så ytligt och statusrelaterat i din dotters ålder att man nästan blir illamående! För din dotter att ha en 18årig kille är jättehäftigt och hon blir förmodligen "coolare" bland hennes kompisar då hon framstår som mer mogen. Mer mogen än hennes kompisar som har jämngamla killar, killar som inte kan köpa ut cigg, eller är super coola som alla äldre killar är i tjejers ögon.
    Jag kommer ihåg när man gick i sjuan, åttan och man fick inte ens en blekaste blick av nån tjej. Killarna som gick i nian var dom enda som spelade nån roll. Det märkte jag när jag började nian. Oj vad alla nya små sjuor och åttor tittade. Skrämmande nog ännu mer nu. Jag brukar gå förbi min gamla skola när jag går hem ifrån min nuvarande. Dom sitter och hänger runt "moppeniorna" och när jag (eller någon annan i min ålder) kommer gående så vänds blickarna mot oss och moppeniorna finns inte för tillfället.

    Jag menar absolut inte att din dotter behöver ha samma tänk som jag just beskrev. Men chansen finns att hon utnyttjar honom för status. Sen är inte jag någon tjej, eller förövrigt världsbäst på att analysera beteende så jag kan omöjligt veta exakt.

    Om vi tittar på det ifrån hennes pojkväns perspektiv. Att ha en tjej som är 14 år och inte ens byxmyndig är ingenting att skryta med. Det är snarare så att man skulle vilja dölja det. Anledningar till att man skulle vilja dölja det är för att inte bli ifrågasatt och "pedofierad" om man får kalla det så. Om hans kompisar får reda på det kommer dom förmodligen kalla honom saker ifrån den kategorin. Det vill man som kille verkligen inte, så att dölja att man är tillsammans med någon är något han skulle göra. Den saken är säker. Om det nu vore så att han älskade henne, då skulle han säga det till sina kompisar. "Det spelar ingen roll om hon vore 14 eller 44, jag älskar henne".

    Detta är i alla fall hur jag skulle ha agerat, men nu är inte jag i en sådan situation, men tanken har slagit mig när jag sätt personer med markant ålderskillnad. Detta är hur jag skulle ha tacklat allt i alla fall.

    Det du kan göra är att kolla upp på exempelvis facebook. Är dom öppna med sin relation? I sådana fall är sannolikheten stor att dom "älskar" varann. Jag vet att det låter löjligt för dig, 14 år, älska. Du tänker säkert att dom inte ens vet innebörden av att älska varann.
    Det jag vill åt är att chansen är större om dom är öppna med att visa att dom är tillsammans att dom älskar varann, än att dom skulle utnyttja varann, för status, cigaretter, sex eller annat. (Ja, sex. Det är hemskt att tänka tanken, men killen hade velat hålla det hemligt med tanke på att det är emot lagen)

    Umgås dom mycket hemma med varann?
    Hur länge har dom varit tillsammans?
    Är dom öppna med sin relation?


    Förlåt för en osammanhängande/slarvigt skriven text. Jag är dödstrött. Tänkte att jag skulle svänga förbi och titta om någon skrivit i tråden innan jag sover.

    Jag menade inte att tala illa om din dotter över huvud taget. Så om du har tagit illa upp, vänligen ursäkta mig!

    Lycka till!
  19. Medlem sedan
    Mar 2008
    #10
    Hej och Tack för ditt svar! jag tog det inte som att du talar illa om min dotter:-)
    De umgås mycket hemma, varje dag faktiskt och de är faktiskt inte alltid med andra heller, han ska hjälpa till att fixa till båten till helgen osv så jag antar jag får försöka koppla av och ta deras känslor på allvar! Dottern har redan självkänsla så det räcker och blir över så någon souvenir behöver hon inte:-)
  20. 10
    Hej och Tack för ditt svar! jag tog det inte som att du talar illa om min dotter:-)
    De umgås mycket hemma, varje dag faktiskt och de är faktiskt inte alltid med andra heller, han ska hjälpa till att fixa till båten till helgen osv så jag antar jag får försöka koppla av och ta deras känslor på allvar! Dottern har redan självkänsla så det räcker och blir över så någon souvenir behöver hon inte:-)
  21. Mamman*3
    #11
    Lägger mig i lite: När jag var 14 hade jag en pojkvän som var 19. Vi var tillsammans i något år (tills jag var 16). Det var inget konstigt alls med våt förhållande.

    Jag tyckte bara att killar i min ålder var tråkiga och okunniga. Inga samtalspartners liksom.

    Min nästa pojkvän, från 17 års ålder då. Han var drygt 30 år. Vi höll ihop i nästan 4 år.

    Sen träffade jag en två år yngre man och honom är jag numer gift med och har barn med.

    Så, det jag vill säga är att det helt enkelt kan handla om att din dotter är extra "mogen" för sin ålder (flickor mognar ju ofta tidigare än pojkar dessutom). Samt att tids nog växer killar/män ifatt tjejerna.
  22. 11
    Lägger mig i lite: När jag var 14 hade jag en pojkvän som var 19. Vi var tillsammans i något år (tills jag var 16). Det var inget konstigt alls med våt förhållande.

    Jag tyckte bara att killar i min ålder var tråkiga och okunniga. Inga samtalspartners liksom.

    Min nästa pojkvän, från 17 års ålder då. Han var drygt 30 år. Vi höll ihop i nästan 4 år.

    Sen träffade jag en två år yngre man och honom är jag numer gift med och har barn med.

    Så, det jag vill säga är att det helt enkelt kan handla om att din dotter är extra "mogen" för sin ålder (flickor mognar ju ofta tidigare än pojkar dessutom). Samt att tids nog växer killar/män ifatt tjejerna.
  23. Medlem sedan
    Mar 2008
    #12
    tack för även ditt svar:-) till saken hör att hennes kille tidigare var ihop med en av min dotters jämnåriga kamrater. Min dotter och hennes kille träffades genom kompisen och blev ihop sen det tog slut mellan dem.
  24. 12
    tack för även ditt svar:-) till saken hör att hennes kille tidigare var ihop med en av min dotters jämnåriga kamrater. Min dotter och hennes kille träffades genom kompisen och blev ihop sen det tog slut mellan dem.
  25. Medlem sedan
    Apr 2012
    #13
    Va skönt!

    Det kan ju vara så att någonstans inne i huvudet på din dotters pojkvän så är han medveten om ålderskillnaden. Hade jag varit han hade jag gärna varit säker på att föräldrarna skulle gilla mig. Så försök att vara på gott humör och behandla honom som en i familjen. Ifall han är lika glad tillbaka är det säkert att han vill bli accepterad av dig och att han verkligen gillar eran dotter. Är han en bra kille utöver allt det? Bra betyg, trevlig, snäll och vårdad? I sådana fall tycker jag du ska peppa din dotter att hålla kvar vid honom

    Lycka till i helgen!
  26. 13
    Va skönt!

    Det kan ju vara så att någonstans inne i huvudet på din dotters pojkvän så är han medveten om ålderskillnaden. Hade jag varit han hade jag gärna varit säker på att föräldrarna skulle gilla mig. Så försök att vara på gott humör och behandla honom som en i familjen. Ifall han är lika glad tillbaka är det säkert att han vill bli accepterad av dig och att han verkligen gillar eran dotter. Är han en bra kille utöver allt det? Bra betyg, trevlig, snäll och vårdad? I sådana fall tycker jag du ska peppa din dotter att hålla kvar vid honom

    Lycka till i helgen!
  27. Medlem sedan
    Jan 2000
    Forumvärd
    #14
    HejDu
    Hur har relationen till dina föräldrar ändrats genom puberteten. Jag har en underbar, snart 15-årig son, som emellanåt anser att mamma är det mest pinsamma som man har mött (helt OK, mammor är pinsamma ibland). Men samma snutt kan ringa hur många gånger om dagen och fråga om ganska triviala saker. Jag vet ju inte att han är en handfallen typ, utan fixar det mesta själv, de där samtalen känns mer "jag vill höra mammas röst".

    Är det något du känner igen

    Och en fråga till
    När kan man gå med sonen på stan utan att ha honom fem meter från sig hela tiden
  28. 14
    HejDu
    Hur har relationen till dina föräldrar ändrats genom puberteten. Jag har en underbar, snart 15-årig son, som emellanåt anser att mamma är det mest pinsamma som man har mött (helt OK, mammor är pinsamma ibland). Men samma snutt kan ringa hur många gånger om dagen och fråga om ganska triviala saker. Jag vet ju inte att han är en handfallen typ, utan fixar det mesta själv, de där samtalen känns mer "jag vill höra mammas röst".

    Är det något du känner igen

    Och en fråga till
    När kan man gå med sonen på stan utan att ha honom fem meter från sig hela tiden
  29. Medlem sedan
    Apr 2012
    #15
    Hihi!

    Relationen till mina föräldrar har ändrats något radikalt. Ifrån att när jag var 10 och behövde krama mamma var 5:e minut till att nu hålla mig för mig själv, krama henne när hon är ledsen, eller när jag själv är ledsen.
    Beteende gentemot min mamma har ändrats något otroligt. På något sätt känns det som att man måste leva upp till ett mansrykte, och inte vara för "gulligull". Även om det skulle kännas bra att hålla om mamma för ingen särskild anledning ibland.
    Men detta är ju inte bara runt mamma. Runt kompisar, pappa, klasskamrater och offentligt likaså.
    Till exempel: Man får inte sitta med korsade ben i klassrummet, så som tjejer gör. Även om det är skönt så ska man som man sitta med särade ben och i någon supernaturlig hängade ställning.
    Jag vet inte vad det beror på, eller varför man beter sig så. Ju äldre man blir, desto mer manlig måste man leva upp till känns det som.

    Det jag vill komma till är att ta till vara och uppskatta den tid du har kvar med din supersöta mammagosse. För snart lär han behöva leva upp till en känslokall robot som resten av oss !

    Att gå på stan med mamma tycker inte jag är pinsamt. Så länge hon inte drar in mig på BR-leksaker för att köpa lego till min brodersson. Annars är det ingen fara, utan snarare ganska trevligt och kanske lite omväxlande. Det är inte varje dag man glider runt med mamma. I alla fall inte längre.

    Anledningen till att han gärna går "fem meter ifrån" är förmodligen för att han är rädd att han ska stöta på sina kompisar och att han inte vill visa hur han är med mamma för sina kompisar. Han kan också vara rädd att dom ska svära eller vara allmänt otrevliga och få dig att undra, "vad umgås du med för kompisar egentligen?"

    Det är i varje fall så jag känd(e) när jag var 14-15.
    Numer när man är en stenhård robot på heltid. Alltså inte en person när man är med mamma, och en person när man är med kompisarna.

    Klurig fråga! Prova att prata med någon mamma i samma sits. Dom kanske har ett annat perspektiv på det hela.

    Lycka till!
  30. 15
    Hihi!

    Relationen till mina föräldrar har ändrats något radikalt. Ifrån att när jag var 10 och behövde krama mamma var 5:e minut till att nu hålla mig för mig själv, krama henne när hon är ledsen, eller när jag själv är ledsen.
    Beteende gentemot min mamma har ändrats något otroligt. På något sätt känns det som att man måste leva upp till ett mansrykte, och inte vara för "gulligull". Även om det skulle kännas bra att hålla om mamma för ingen särskild anledning ibland.
    Men detta är ju inte bara runt mamma. Runt kompisar, pappa, klasskamrater och offentligt likaså.
    Till exempel: Man får inte sitta med korsade ben i klassrummet, så som tjejer gör. Även om det är skönt så ska man som man sitta med särade ben och i någon supernaturlig hängade ställning.
    Jag vet inte vad det beror på, eller varför man beter sig så. Ju äldre man blir, desto mer manlig måste man leva upp till känns det som.

    Det jag vill komma till är att ta till vara och uppskatta den tid du har kvar med din supersöta mammagosse. För snart lär han behöva leva upp till en känslokall robot som resten av oss !

    Att gå på stan med mamma tycker inte jag är pinsamt. Så länge hon inte drar in mig på BR-leksaker för att köpa lego till min brodersson. Annars är det ingen fara, utan snarare ganska trevligt och kanske lite omväxlande. Det är inte varje dag man glider runt med mamma. I alla fall inte längre.

    Anledningen till att han gärna går "fem meter ifrån" är förmodligen för att han är rädd att han ska stöta på sina kompisar och att han inte vill visa hur han är med mamma för sina kompisar. Han kan också vara rädd att dom ska svära eller vara allmänt otrevliga och få dig att undra, "vad umgås du med för kompisar egentligen?"

    Det är i varje fall så jag känd(e) när jag var 14-15.
    Numer när man är en stenhård robot på heltid. Alltså inte en person när man är med mamma, och en person när man är med kompisarna.

    Klurig fråga! Prova att prata med någon mamma i samma sits. Dom kanske har ett annat perspektiv på det hela.

    Lycka till!
  31. Medlem sedan
    Apr 2012
    #16
    HejDu
    Hur har relationen till dina föräldrar ändrats genom puberteten. Jag har en underbar, snart 15-årig son, som emellanåt anser att mamma är det mest pinsamma som man har mött (helt OK, mammor är pinsamma ibland). Men samma snutt kan ringa hur många gånger om dagen och fråga om ganska triviala saker. Jag vet ju inte att han är en handfallen typ, utan fixar det mesta själv, de där samtalen känns mer "jag vill höra mammas röst".

    Är det något du känner igen

    Och en fråga till
    När kan man gå med sonen på stan utan att ha honom fem meter från sig hela tiden
    Jag skulle ha citerat, men glömde det. Aj då. Märker du att jag svarat i tråden även om jag inte citerar det jag svarar på?

    Det ovan detta inlägg är svaret på din fråga!
    Pantothenic Acid(b5 vitamin) är en mirakelkur mot finnar
  32. 16
    HejDu
    Hur har relationen till dina föräldrar ändrats genom puberteten. Jag har en underbar, snart 15-årig son, som emellanåt anser att mamma är det mest pinsamma som man har mött (helt OK, mammor är pinsamma ibland). Men samma snutt kan ringa hur många gånger om dagen och fråga om ganska triviala saker. Jag vet ju inte att han är en handfallen typ, utan fixar det mesta själv, de där samtalen känns mer "jag vill höra mammas röst".

    Är det något du känner igen

    Och en fråga till
    När kan man gå med sonen på stan utan att ha honom fem meter från sig hela tiden
    Jag skulle ha citerat, men glömde det. Aj då. Märker du att jag svarat i tråden även om jag inte citerar det jag svarar på?

    Det ovan detta inlägg är svaret på din fråga!
  33. Mamman*3
    #17
    Gud så trevligt initiativ!

    Själv har jag endast en 14,5-åring. Men jag liksom bara suger i mig det du skriver. Funderar och reflekterar och blir glad för att du ville dela med oss!
  34. 17
    Gud så trevligt initiativ!

    Själv har jag endast en 14,5-åring. Men jag liksom bara suger i mig det du skriver. Funderar och reflekterar och blir glad för att du ville dela med oss!
  35. Medlem sedan
    Jan 2000
    Forumvärd
    #18
    Jadå, det syns direkt att du svarade på tråden. Jodå han är en jättego kille, men har humör och envishet (självklart från sin far, jag är ju en mycket snäll och timid kvinna )
  36. 18
    Jadå, det syns direkt att du svarade på tråden. Jodå han är en jättego kille, men har humör och envishet (självklart från sin far, jag är ju en mycket snäll och timid kvinna )
  37. Medlem sedan
    Apr 2012
    #19
    Jadå, det syns direkt att du svarade på tråden. Jodå han är en jättego kille, men har humör och envishet (självklart från sin far, jag är ju en mycket snäll och timid kvinna )
    Jag pratade faktiskt om det där med min mamma här om dagen. Om jag var lik min pappa. Mamma svarade att vi två är identiska och beter oss precis lika dant, speciellt när vi blir arga eller oense om något. Vilket skrämmer mig. För jag vill inte vara lik min far! Jag vet själv hur det är att argumentera med honom och det finns inget värre. Antal gånger vi haft rejäla bråk går inte att räkna på fingrarna.
    Min fars förhållande med hans sambo tog slut efter 10 år för 2 år sen, och med säkerhet kan jag säga att det var pga min fars envishet och trångsynhet. När saker inte går som han vill blir det alltid en massa bråk.
    Enligt min mamma är jag likadan ...

    Detta är något jag jobbar på, för jag vill verkligen inte vara som honom, eller utsätta min framtida sambo för samma beteende!
    Pantothenic Acid(b5 vitamin) är en mirakelkur mot finnar
  38. 19
    Jadå, det syns direkt att du svarade på tråden. Jodå han är en jättego kille, men har humör och envishet (självklart från sin far, jag är ju en mycket snäll och timid kvinna )
    Jag pratade faktiskt om det där med min mamma här om dagen. Om jag var lik min pappa. Mamma svarade att vi två är identiska och beter oss precis lika dant, speciellt när vi blir arga eller oense om något. Vilket skrämmer mig. För jag vill inte vara lik min far! Jag vet själv hur det är att argumentera med honom och det finns inget värre. Antal gånger vi haft rejäla bråk går inte att räkna på fingrarna.
    Min fars förhållande med hans sambo tog slut efter 10 år för 2 år sen, och med säkerhet kan jag säga att det var pga min fars envishet och trångsynhet. När saker inte går som han vill blir det alltid en massa bråk.
    Enligt min mamma är jag likadan ...

    Detta är något jag jobbar på, för jag vill verkligen inte vara som honom, eller utsätta min framtida sambo för samma beteende!
  39. Medlem sedan
    Jan 2001
    #20
    Faller i i kören: Vilket bra initiativ!
    Själv har jag en 13-årig son som fortfaranbde är go och ganska lättsam. Mitt bekymmer är att han tillbringar så stor del av fritiden framför datorn, med både spel och diverse annat. Han behöver ju komma ut och röra på sig också, men eftrersom alla hans kompisar också tillbringar sin tid framför datorn så tycker han det är tråkigt att vara ute själv. Han försöker få med dem ut men det lyckas bara ibland. Mitt intryck är att några killar idrottar på elitnivå coh övriga sitter framför datorn. Paintball uppskattas av sonen och hans kompisar, men det är för dyrt för att kunna bli av mer än enstaka gånger.
    Har du någon idé om vad som kan locka 13-åriga killar som inte är idrottstalanger att vara ute och röra på sig?
  40. 20
    Faller i i kören: Vilket bra initiativ!
    Själv har jag en 13-årig son som fortfaranbde är go och ganska lättsam. Mitt bekymmer är att han tillbringar så stor del av fritiden framför datorn, med både spel och diverse annat. Han behöver ju komma ut och röra på sig också, men eftrersom alla hans kompisar också tillbringar sin tid framför datorn så tycker han det är tråkigt att vara ute själv. Han försöker få med dem ut men det lyckas bara ibland. Mitt intryck är att några killar idrottar på elitnivå coh övriga sitter framför datorn. Paintball uppskattas av sonen och hans kompisar, men det är för dyrt för att kunna bli av mer än enstaka gånger.
    Har du någon idé om vad som kan locka 13-åriga killar som inte är idrottstalanger att vara ute och röra på sig?
Sidan 1 av 2 12 SistaSista

Liknande trådar

  1. Stor kille vill se mamma
    By Vagnsökning in forum Bebissnack
    Svar: 9
    Senaste inlägg: 2006-11-01, 16:46
  2. Min dotter vill vara kille
    By Kixet in forum Känsliga snack
    Svar: 6
    Senaste inlägg: 2006-08-23, 13:02
  3. Min dotter vill vara kille!
    By Kixet in forum Föräldraskap
    Svar: 7
    Senaste inlägg: 2006-08-11, 09:45
  4. Olivia vill vara kille....
    By Britta&Olivia in forum _0210 Oktoberbarn
    Svar: 4
    Senaste inlägg: 2006-01-21, 13:01
  5. 5 månaders kille vill ej sova
    By Camilla in forum Bebissnack
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2005-11-08, 15:26
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar