Fråga vad ni vill - Kille 17 år. - Sidan 2
Tonåringar
  1. Anonym
    #21
    Min son är 18 år och jag är lite osäker på hans sexuella läggning. Det är inte så att jag tycker att det är ett problem. Mitt problem är om han tror att det är ett problem för mig. Han har haft en flickvän under åren. Han är vad tjejerna kallar en "hunk" + trevlig så det saknas inte potentiella flickvänner. Jag försöker öppna genom att säga "När du träffar en tjej eller kille som du blir kär i ..." osv men han säger varken bu eller bä. När jag säger likadant till hans två år yngre brorsa svarar brorsan med att en kille inte är aktuell. Min äldsta säger som sagt ingenting.

    Jag vill gärna stötta honom om han behöver stöd för det är ju inte så lätt att gå emot strömmern på den här punkten. Men han säger ju inget. Frågan är om jag ska gå på mer direkt eller om jag bara ska låta saken bero. Oavsett hur jag gör känns det fel. Om jag inte pratar klarspråk så får han ju inte heller möjligheten till stöd men om jag säger något så kanske jag går lite över gränsen för vad en mammam ska lägga sig i. Både jag och hans pappa är väldigt öppna för att vi som människor är olika - även när det gäller vår sexualitet. Undrar vad som hindrar honom från att berätta (om det finns något att berätta förstås)?
  2. 21
    Min son är 18 år och jag är lite osäker på hans sexuella läggning. Det är inte så att jag tycker att det är ett problem. Mitt problem är om han tror att det är ett problem för mig. Han har haft en flickvän under åren. Han är vad tjejerna kallar en "hunk" + trevlig så det saknas inte potentiella flickvänner. Jag försöker öppna genom att säga "När du träffar en tjej eller kille som du blir kär i ..." osv men han säger varken bu eller bä. När jag säger likadant till hans två år yngre brorsa svarar brorsan med att en kille inte är aktuell. Min äldsta säger som sagt ingenting.

    Jag vill gärna stötta honom om han behöver stöd för det är ju inte så lätt att gå emot strömmern på den här punkten. Men han säger ju inget. Frågan är om jag ska gå på mer direkt eller om jag bara ska låta saken bero. Oavsett hur jag gör känns det fel. Om jag inte pratar klarspråk så får han ju inte heller möjligheten till stöd men om jag säger något så kanske jag går lite över gränsen för vad en mammam ska lägga sig i. Både jag och hans pappa är väldigt öppna för att vi som människor är olika - även när det gäller vår sexualitet. Undrar vad som hindrar honom från att berätta (om det finns något att berätta förstås)?
  3. Medlem sedan
    Apr 2012
    #22
    Faller i i kören: Vilket bra initiativ!
    Själv har jag en 13-årig son som fortfaranbde är go och ganska lättsam. Mitt bekymmer är att han tillbringar så stor del av fritiden framför datorn, med både spel och diverse annat. Han behöver ju komma ut och röra på sig också, men eftrersom alla hans kompisar också tillbringar sin tid framför datorn så tycker han det är tråkigt att vara ute själv. Han försöker få med dem ut men det lyckas bara ibland. Mitt intryck är att några killar idrottar på elitnivå coh övriga sitter framför datorn. Paintball uppskattas av sonen och hans kompisar, men det är för dyrt för att kunna bli av mer än enstaka gånger.
    Har du någon idé om vad som kan locka 13-åriga killar som inte är idrottstalanger att vara ute och röra på sig?
    Hej!

    Jag kan känna igen mig till en viss del. Jag satt rätt mycket framför datorn när jag var 13 också. Visserligen spelade jag innebandy och körde motorcross på fritiden, så träning var inget mina föräldrar kunde säga till om.
    Det blev ju en del tjafs om för mycket dataspelande till och från. Vi kom överens om att så länge jag sköter skolan så får jag sitta vid datorn.
    Det jag skulle oroa mig för att inte att bli asocial, utan att snarare bli "ur form" eller möjligtvis fet/ovårdad.
    Så en sport eller aktivitet är ju något att lägga fokus på. Men det är inte världens enklaste grej och kanske inte heller den mest motiverande saken att börja med en sport (lagsport), när man inte känner någon eller har någon som helst erfarenhet.
    Att börja gymma/träna med kompisarna är lite tidigt när man är 13 då det kan vara skadligt för kroppen och tillväxten om man börjar för tidigt. Men det är annars något att tänka på när han blir äldre. Det var väldigt klurigt att komma på något må jag säga. När jag var 13, 14 ville jag för det mesta vara ifred med datorn och kompisarna i hörlurarna. Om inte det så var det att cykla eller möjligtvis bada.

    Något som fick mig att verkligen bli motiverad att gå ut, konstigt nog.
    Jag gick i åttan, jag fick sommarjobb hos min plastpappa och jobbade för att få ihop pengar under lovet. Där jobbade jag tillsammans med en tjej. Allt gick som smort, men det var tungt. Nästa år i nian så ville inte jag jobba för jag hade intalat mig själv att detta är sista lovet man kan vila ordentligt på innan gymnasiet, då man kommer praktisera osv. Så det sommarlovet mellan nian och gymnasiet var jag hemma. Tjejen jag jobbade med jobbade detta år också. En dag träffade jag denna tjej i stan och vi stod och snackade ett tag och hade trevligt tills hon frågar: "-Hur kul kan det vara att spela dator hela dagarna egentligen?" Jag blev chockad och frågade henne varför hon trodde det. Hon svarade med att min plastpappa sagt det i något sammanhang. "Jo, jo men du vet _____ sitter bara inne och spelar dator hela tiden"
    Det fick mig att bli väldigt ledsen att han pratat så om mig men det blev också en ändring. Idag kan jag väl tacka honom, men nördstämpeln satt kvar ett tag.
    Idag sitter man väl vid datorn, men jag spelar inte på samma sätt. Att komma hem ifrån skolan, där jag förövrigt utövar praktiska hantverkarmoment och sätta sig vid datorn och koppla av, har jag all rätt till.

    Många föräldrar är säkert skeptiska till att ha begränsningar med datorn, även om många säkert provar men inte tycker att det gör någon skillnad. Då vill jag säga dig att det fungerar klockrent. På långsikt. Låter du han sitta och göra som han vill kommer han förmodligen aldrig ta sig i kragen och gå ut. Vissa personer har ju självdisciplin nog för att göra nåt åt dataspelandet när det gått för långt. Men andra behöver en liten knuff.

    Att börja spela dator kan bero på allt möjligt. Något som spelar stor roll om vad man än gör, är umgänget och miljön man växer upp i. Precis som att folk blir alkoholister, kriminella, mytomaner eller ultra-snälla-optimistindivider, så kan en person dras till en dator istället för knark. Det beror på hur allt format oss. Nyheterna på TV som rapporterar om en "14 årig kille misshandlad för att han hade fel skor på sig." Då kan jag erkänna att jag hellre sitter hemma än att gå på denna o-upplysta gångväg just då när tanken slår mig.

    Fast detta vet du förmodligen redan och jag ska inte sitta som 17åring och förklara för dig hur vi blir formade av samhället. Ursäkta mig.

    Nu blir jag "sidetracked". Bäst att jag lägger av med denna skriftliga förklaring innan jag hamnar på helt fel spår.

    Slutsats: Prova det med begränsningar och föreslå något simpelt som badhus. Något som inte kräver för mycket. Jag vet själv att man inte är motiverad till något annat än att sitta vid datorn i denna situation din kille är i.

    CIAO!
    Pantothenic Acid(b5 vitamin) är en mirakelkur mot finnar
  4. 22
    Faller i i kören: Vilket bra initiativ!
    Själv har jag en 13-årig son som fortfaranbde är go och ganska lättsam. Mitt bekymmer är att han tillbringar så stor del av fritiden framför datorn, med både spel och diverse annat. Han behöver ju komma ut och röra på sig också, men eftrersom alla hans kompisar också tillbringar sin tid framför datorn så tycker han det är tråkigt att vara ute själv. Han försöker få med dem ut men det lyckas bara ibland. Mitt intryck är att några killar idrottar på elitnivå coh övriga sitter framför datorn. Paintball uppskattas av sonen och hans kompisar, men det är för dyrt för att kunna bli av mer än enstaka gånger.
    Har du någon idé om vad som kan locka 13-åriga killar som inte är idrottstalanger att vara ute och röra på sig?
    Hej!

    Jag kan känna igen mig till en viss del. Jag satt rätt mycket framför datorn när jag var 13 också. Visserligen spelade jag innebandy och körde motorcross på fritiden, så träning var inget mina föräldrar kunde säga till om.
    Det blev ju en del tjafs om för mycket dataspelande till och från. Vi kom överens om att så länge jag sköter skolan så får jag sitta vid datorn.
    Det jag skulle oroa mig för att inte att bli asocial, utan att snarare bli "ur form" eller möjligtvis fet/ovårdad.
    Så en sport eller aktivitet är ju något att lägga fokus på. Men det är inte världens enklaste grej och kanske inte heller den mest motiverande saken att börja med en sport (lagsport), när man inte känner någon eller har någon som helst erfarenhet.
    Att börja gymma/träna med kompisarna är lite tidigt när man är 13 då det kan vara skadligt för kroppen och tillväxten om man börjar för tidigt. Men det är annars något att tänka på när han blir äldre. Det var väldigt klurigt att komma på något må jag säga. När jag var 13, 14 ville jag för det mesta vara ifred med datorn och kompisarna i hörlurarna. Om inte det så var det att cykla eller möjligtvis bada.

    Något som fick mig att verkligen bli motiverad att gå ut, konstigt nog.
    Jag gick i åttan, jag fick sommarjobb hos min plastpappa och jobbade för att få ihop pengar under lovet. Där jobbade jag tillsammans med en tjej. Allt gick som smort, men det var tungt. Nästa år i nian så ville inte jag jobba för jag hade intalat mig själv att detta är sista lovet man kan vila ordentligt på innan gymnasiet, då man kommer praktisera osv. Så det sommarlovet mellan nian och gymnasiet var jag hemma. Tjejen jag jobbade med jobbade detta år också. En dag träffade jag denna tjej i stan och vi stod och snackade ett tag och hade trevligt tills hon frågar: "-Hur kul kan det vara att spela dator hela dagarna egentligen?" Jag blev chockad och frågade henne varför hon trodde det. Hon svarade med att min plastpappa sagt det i något sammanhang. "Jo, jo men du vet _____ sitter bara inne och spelar dator hela tiden"
    Det fick mig att bli väldigt ledsen att han pratat så om mig men det blev också en ändring. Idag kan jag väl tacka honom, men nördstämpeln satt kvar ett tag.
    Idag sitter man väl vid datorn, men jag spelar inte på samma sätt. Att komma hem ifrån skolan, där jag förövrigt utövar praktiska hantverkarmoment och sätta sig vid datorn och koppla av, har jag all rätt till.

    Många föräldrar är säkert skeptiska till att ha begränsningar med datorn, även om många säkert provar men inte tycker att det gör någon skillnad. Då vill jag säga dig att det fungerar klockrent. På långsikt. Låter du han sitta och göra som han vill kommer han förmodligen aldrig ta sig i kragen och gå ut. Vissa personer har ju självdisciplin nog för att göra nåt åt dataspelandet när det gått för långt. Men andra behöver en liten knuff.

    Att börja spela dator kan bero på allt möjligt. Något som spelar stor roll om vad man än gör, är umgänget och miljön man växer upp i. Precis som att folk blir alkoholister, kriminella, mytomaner eller ultra-snälla-optimistindivider, så kan en person dras till en dator istället för knark. Det beror på hur allt format oss. Nyheterna på TV som rapporterar om en "14 årig kille misshandlad för att han hade fel skor på sig." Då kan jag erkänna att jag hellre sitter hemma än att gå på denna o-upplysta gångväg just då när tanken slår mig.

    Fast detta vet du förmodligen redan och jag ska inte sitta som 17åring och förklara för dig hur vi blir formade av samhället. Ursäkta mig.

    Nu blir jag "sidetracked". Bäst att jag lägger av med denna skriftliga förklaring innan jag hamnar på helt fel spår.

    Slutsats: Prova det med begränsningar och föreslå något simpelt som badhus. Något som inte kräver för mycket. Jag vet själv att man inte är motiverad till något annat än att sitta vid datorn i denna situation din kille är i.

    CIAO!
  5. Medlem sedan
    Apr 2012
    #23
    Hej hej!

    Detta är en situation jag hamnat i med mina föräldrar. Om du läst om andras problem här i tråden skrev jag förut att jag genomgick en "förpubertet" enligt min lärare. Jag var då 12-13. En dag efter ett tjafs talade jag med min plastpappa på telefon och vi snackade mycket om jag mådde dåligt över något och om jag behövde prata av mig. Visst behövde jag det. Men jag hade ju andra metoder för att hantera den delen.
    Min plastpappa lyckades kläcka sig ur en fråga som han och min mor förmodligen ruvat på ett tag.

    "Det är inte så att du gillar killar? Om det är så, så ska du veta att det är helt okej och det är inget du eller vi kan göra åt"

    Jag svarade (innan jag ens tänkt efter): "Nej, nej så är det inte"

    Han förklarade att när han var liten så var det en kille som gick i hans klass som var väldigt stökig och bekymrad som senare växte upp som homosexuell.

    Det var inte mer med det för tillfället. Mina föräldrar hade fått ett svar och dom gick vidare. Men dom lämnade mig att svara åt mig själv, vilket jag ännu inte gjort idag. Tanken av homosexualitet är inte frestande men jag tror ändå på att man kan bli kär i en kille som kille. Jag skulle ljuga om jag sa att tanken att vara med en kille inte slagit mig. Men jag blir äcklad, men är medveten om att det är för att jag har blivit tillsagt att bli äcklad. Av vårt samhälle och umgänge, som jag skrev i tidigare inlägg.

    Till saken! Så skulle jag hellre sluppit det samtalet med min plastfar. Då hade denna fråga aldrig väckts i huvudet på mig. Inte för att detta har påverkat hur mitt liv kunde sätt ut, utan på hur jag ser på mig själv. Jag skulle gärna vilja kunna säga: "Det finns ingen som är så säker på sin sexuella läggning som jag".

    Det som kan ha hänt när du frågade din äldsta son är att du väckte samma fråga hos han. Om han inte var osäker redan innan så finns chansen att han är det nu. Att han är tyst och inte ger något svar tillbaka är kanske hans sätt att tackla din fråga. Det betyder ju självklart inte att dina två andra söner också är homosexuella nu eftersom dom gav ett "nej" precis som jag. Utan det betyder bara att din äldsta son kanske redan tänkt tanken och i sådana fall har du varken gjort skada eller nytta genom att fråga.

    Han ger ju inte dig ett direkt svar, men det är svårt att säga på vilket sätt han inte gör det. Han kan ju dra sig undan och undvika mer snack, eller så är han bara tyst och låter dig fortsätta ställa frågor. Vilket kan tyda på att han kanske vill berätta för dig, men vågar inte.

    När du ändå kommit så här långt tycker jag att du ska fråga honom på ett sätt som han måste svara på. Få honom att förstå att det är okej och att du stöttar honom. Alltså, VERKLIGEN få honom att förstå att du stöttar honom. Då kanske han öppnar sig. Om inte annat så kommer han veta med säkerhet att det är lugnt och så med tiden visar det sig. Men din roll är gjord som stöttande förälder och nu är valet helt i hans händer.

    Om han nu är säker om sin läggning, så ÄR han säker på sin läggning. Ditt snack kommer bara vara "flummigt" och möjligtvis pinsamt. Men som sagt så kommer han veta att det är fritt fram, och det återstå att se med tiden vad som händer.

    Nu säger jag ju emot mig själv lite med tanke på att jag säger att jag hellre skulle velat ha samtalet ogjort.
    Men du verkar ha kommit så långt att han borde sagt ifrån för att få dig att sluta undra. Det hade jag gjort om mina föräldrar fortsatte fråga. Men det är bara jag.

    Sorry för eventuellt slarvig och osammanhängande text. Jag hoppas du får nån idé!
  6. 23
    Hej hej!

    Detta är en situation jag hamnat i med mina föräldrar. Om du läst om andras problem här i tråden skrev jag förut att jag genomgick en "förpubertet" enligt min lärare. Jag var då 12-13. En dag efter ett tjafs talade jag med min plastpappa på telefon och vi snackade mycket om jag mådde dåligt över något och om jag behövde prata av mig. Visst behövde jag det. Men jag hade ju andra metoder för att hantera den delen.
    Min plastpappa lyckades kläcka sig ur en fråga som han och min mor förmodligen ruvat på ett tag.

    "Det är inte så att du gillar killar? Om det är så, så ska du veta att det är helt okej och det är inget du eller vi kan göra åt"

    Jag svarade (innan jag ens tänkt efter): "Nej, nej så är det inte"

    Han förklarade att när han var liten så var det en kille som gick i hans klass som var väldigt stökig och bekymrad som senare växte upp som homosexuell.

    Det var inte mer med det för tillfället. Mina föräldrar hade fått ett svar och dom gick vidare. Men dom lämnade mig att svara åt mig själv, vilket jag ännu inte gjort idag. Tanken av homosexualitet är inte frestande men jag tror ändå på att man kan bli kär i en kille som kille. Jag skulle ljuga om jag sa att tanken att vara med en kille inte slagit mig. Men jag blir äcklad, men är medveten om att det är för att jag har blivit tillsagt att bli äcklad. Av vårt samhälle och umgänge, som jag skrev i tidigare inlägg.

    Till saken! Så skulle jag hellre sluppit det samtalet med min plastfar. Då hade denna fråga aldrig väckts i huvudet på mig. Inte för att detta har påverkat hur mitt liv kunde sätt ut, utan på hur jag ser på mig själv. Jag skulle gärna vilja kunna säga: "Det finns ingen som är så säker på sin sexuella läggning som jag".

    Det som kan ha hänt när du frågade din äldsta son är att du väckte samma fråga hos han. Om han inte var osäker redan innan så finns chansen att han är det nu. Att han är tyst och inte ger något svar tillbaka är kanske hans sätt att tackla din fråga. Det betyder ju självklart inte att dina två andra söner också är homosexuella nu eftersom dom gav ett "nej" precis som jag. Utan det betyder bara att din äldsta son kanske redan tänkt tanken och i sådana fall har du varken gjort skada eller nytta genom att fråga.

    Han ger ju inte dig ett direkt svar, men det är svårt att säga på vilket sätt han inte gör det. Han kan ju dra sig undan och undvika mer snack, eller så är han bara tyst och låter dig fortsätta ställa frågor. Vilket kan tyda på att han kanske vill berätta för dig, men vågar inte.

    När du ändå kommit så här långt tycker jag att du ska fråga honom på ett sätt som han måste svara på. Få honom att förstå att det är okej och att du stöttar honom. Alltså, VERKLIGEN få honom att förstå att du stöttar honom. Då kanske han öppnar sig. Om inte annat så kommer han veta med säkerhet att det är lugnt och så med tiden visar det sig. Men din roll är gjord som stöttande förälder och nu är valet helt i hans händer.

    Om han nu är säker om sin läggning, så ÄR han säker på sin läggning. Ditt snack kommer bara vara "flummigt" och möjligtvis pinsamt. Men som sagt så kommer han veta att det är fritt fram, och det återstå att se med tiden vad som händer.

    Nu säger jag ju emot mig själv lite med tanke på att jag säger att jag hellre skulle velat ha samtalet ogjort.
    Men du verkar ha kommit så långt att han borde sagt ifrån för att få dig att sluta undra. Det hade jag gjort om mina föräldrar fortsatte fråga. Men det är bara jag.

    Sorry för eventuellt slarvig och osammanhängande text. Jag hoppas du får nån idé!
  7. Medlem sedan
    Apr 2012
    #24
    Citat Ursprungligen postat av Anonym Visa inlägg
    Min son är 18 år och jag är lite osäker på hans sexuella läggning. Det är inte så att jag tycker att det är ett problem. Mitt problem är om han tror att det är ett problem för mig. Han har haft en flickvän under åren. Han är vad tjejerna kallar en "hunk" + trevlig så det saknas inte potentiella flickvänner. Jag försöker öppna genom att säga "När du träffar en tjej eller kille som du blir kär i ..." osv men han säger varken bu eller bä. När jag säger likadant till hans två år yngre brorsa svarar brorsan med att en kille inte är aktuell. Min äldsta säger som sagt ingenting.

    Jag vill gärna stötta honom om han behöver stöd för det är ju inte så lätt att gå emot strömmern på den här punkten. Men han säger ju inget. Frågan är om jag ska gå på mer direkt eller om jag bara ska låta saken bero. Oavsett hur jag gör känns det fel. Om jag inte pratar klarspråk så får han ju inte heller möjligheten till stöd men om jag säger något så kanske jag går lite över gränsen för vad en mammam ska lägga sig i. Både jag och hans pappa är väldigt öppna för att vi som människor är olika - även när det gäller vår sexualitet. Undrar vad som hindrar honom från att berätta (om det finns något att berätta förstås)?
    Ännu en gång lyckas jag glömma att citera inlägg för att lättare hålla ordning i tråden. Inlägget över denna är svaret på din fråga!
    Pantothenic Acid(b5 vitamin) är en mirakelkur mot finnar
  8. 24
    Citat Ursprungligen postat av Anonym Visa inlägg
    Min son är 18 år och jag är lite osäker på hans sexuella läggning. Det är inte så att jag tycker att det är ett problem. Mitt problem är om han tror att det är ett problem för mig. Han har haft en flickvän under åren. Han är vad tjejerna kallar en "hunk" + trevlig så det saknas inte potentiella flickvänner. Jag försöker öppna genom att säga "När du träffar en tjej eller kille som du blir kär i ..." osv men han säger varken bu eller bä. När jag säger likadant till hans två år yngre brorsa svarar brorsan med att en kille inte är aktuell. Min äldsta säger som sagt ingenting.

    Jag vill gärna stötta honom om han behöver stöd för det är ju inte så lätt att gå emot strömmern på den här punkten. Men han säger ju inget. Frågan är om jag ska gå på mer direkt eller om jag bara ska låta saken bero. Oavsett hur jag gör känns det fel. Om jag inte pratar klarspråk så får han ju inte heller möjligheten till stöd men om jag säger något så kanske jag går lite över gränsen för vad en mammam ska lägga sig i. Både jag och hans pappa är väldigt öppna för att vi som människor är olika - även när det gäller vår sexualitet. Undrar vad som hindrar honom från att berätta (om det finns något att berätta förstås)?
    Ännu en gång lyckas jag glömma att citera inlägg för att lättare hålla ordning i tråden. Inlägget över denna är svaret på din fråga!
  9. Mamman*3
    #25
    Så länge du har självkännedom och tänker dig för så gör det inget hur du "är". För med självkännedom kommer förmågan till förändring. Då är inte "är" en konstant. Utan blir en variabel som du själv kan påverka.

    Så härligt att läsa att du funderar på sånt. Det i sig är en stor styrka och en mycket fin sak att kunna som människa, självreflektion!
  10. 25
    Så länge du har självkännedom och tänker dig för så gör det inget hur du "är". För med självkännedom kommer förmågan till förändring. Då är inte "är" en konstant. Utan blir en variabel som du själv kan påverka.

    Så härligt att läsa att du funderar på sånt. Det i sig är en stor styrka och en mycket fin sak att kunna som människa, självreflektion!
  11. Medlem sedan
    Apr 2012
    #26
    Citat Ursprungligen postat av Mamman*3 Visa inlägg
    Så länge du har självkännedom och tänker dig för så gör det inget hur du "är". För med självkännedom kommer förmågan till förändring. Då är inte "är" en konstant. Utan blir en variabel som du själv kan påverka.

    Så härligt att läsa att du funderar på sånt. Det i sig är en stor styrka och en mycket fin sak att kunna som människa, självreflektion!
    Tack så mycket!
    Pantothenic Acid(b5 vitamin) är en mirakelkur mot finnar
  12. 26
    Citat Ursprungligen postat av Mamman*3 Visa inlägg
    Så länge du har självkännedom och tänker dig för så gör det inget hur du "är". För med självkännedom kommer förmågan till förändring. Då är inte "är" en konstant. Utan blir en variabel som du själv kan påverka.

    Så härligt att läsa att du funderar på sånt. Det i sig är en stor styrka och en mycket fin sak att kunna som människa, självreflektion!
    Tack så mycket!
  13. Medlem sedan
    Apr 2009
    #27
    Jag har en son som är lika gammal som dig. Han har helt förlorat känslan för respekt och hur saker han gör påverkar övriga familjen. Han kommer och går precis som han tycker, kan ligga och sova till 14-15 på dagen, sticka hemifrån vid 22-23, en gång vid 00.30 och dyka upp vid 19 dagen därpå... Vet aldrig om han ska sova hemma eller ej, om han ska äta hemma eller ej. Har dock koll på vart han är och vem/vilka han är med. Har ingen koll på saker och ting, missar möten för att han "glömde" bort tiden. Kan säga att han är på väg hem när jag ringer och dyka upp tre timmar senare och vara förvånad över att vi redan har ätit...
    Tycker att det är orättvist att jag håller inne hans CSN-pengar om han har för mycket sena ankomster till skolan och tycker på fullt allvar att han själv ska bestämma ett straff istället för mitt. Vi har ständiga konflikter och har fått hjälp av bup och familjesamtal, men det enda han säger är att jag bara tjatar på honom... Och det gör jag ju för annars spårar det ut fukkständigt här hemma. Att respektera tider och inte behandla mig som en hotellvärdinna är inte okej enligt mig. Kan inte minnas att jag betedde mig så här mot min mamma när jag var tonåring (även om jag naturligtvis inte var en mönsterelev och alltid gjorde som mamma sa)
  14. 27
    Jag har en son som är lika gammal som dig. Han har helt förlorat känslan för respekt och hur saker han gör påverkar övriga familjen. Han kommer och går precis som han tycker, kan ligga och sova till 14-15 på dagen, sticka hemifrån vid 22-23, en gång vid 00.30 och dyka upp vid 19 dagen därpå... Vet aldrig om han ska sova hemma eller ej, om han ska äta hemma eller ej. Har dock koll på vart han är och vem/vilka han är med. Har ingen koll på saker och ting, missar möten för att han "glömde" bort tiden. Kan säga att han är på väg hem när jag ringer och dyka upp tre timmar senare och vara förvånad över att vi redan har ätit...
    Tycker att det är orättvist att jag håller inne hans CSN-pengar om han har för mycket sena ankomster till skolan och tycker på fullt allvar att han själv ska bestämma ett straff istället för mitt. Vi har ständiga konflikter och har fått hjälp av bup och familjesamtal, men det enda han säger är att jag bara tjatar på honom... Och det gör jag ju för annars spårar det ut fukkständigt här hemma. Att respektera tider och inte behandla mig som en hotellvärdinna är inte okej enligt mig. Kan inte minnas att jag betedde mig så här mot min mamma när jag var tonåring (även om jag naturligtvis inte var en mönsterelev och alltid gjorde som mamma sa)
  15. Medlem sedan
    Apr 2012
    #28
    Citat Ursprungligen postat av NEWG Visa inlägg
    Jag har en son som är lika gammal som dig. Han har helt förlorat känslan för respekt och hur saker han gör påverkar övriga familjen. Han kommer och går precis som han tycker, kan ligga och sova till 14-15 på dagen, sticka hemifrån vid 22-23, en gång vid 00.30 och dyka upp vid 19 dagen därpå... Vet aldrig om han ska sova hemma eller ej, om han ska äta hemma eller ej. Har dock koll på vart han är och vem/vilka han är med. Har ingen koll på saker och ting, missar möten för att han "glömde" bort tiden. Kan säga att han är på väg hem när jag ringer och dyka upp tre timmar senare och vara förvånad över att vi redan har ätit...
    Tycker att det är orättvist att jag håller inne hans CSN-pengar om han har för mycket sena ankomster till skolan och tycker på fullt allvar att han själv ska bestämma ett straff istället för mitt. Vi har ständiga konflikter och har fått hjälp av bup och familjesamtal, men det enda han säger är att jag bara tjatar på honom... Och det gör jag ju för annars spårar det ut fukkständigt här hemma. Att respektera tider och inte behandla mig som en hotellvärdinna är inte okej enligt mig. Kan inte minnas att jag betedde mig så här mot min mamma när jag var tonåring (även om jag naturligtvis inte var en mönsterelev och alltid gjorde som mamma sa)


    Hej

    För mig att kunna ge ett någorlunda råd så utgår jag ifrån att "övriga familjen" består av dig och möjligtvis en sambo/pappa?

    Jag vill inte dra slutsatser där jag bara antar att du är en relativt ung ensamstående mamma, och att din son saknar fadersfigur eftersom han inte bor hos sin pappa.

    Eftersom sådana saker spelar stor roll skulle jag egentligen behöva veta bara lite mer om "oss i familjen". För att verkligen kunna sätta sig djupt in i situationen skulle dessa faktorer hjälpa till:

    Ursprung:
    Boende:
    Fadersfigur:
    Syskon:
    OBS! Tid detta har pågått/sen du la märke till beteende:


    Något som verkligen kan få en person att skeva ur är en uppväxt där en kille saknar en fadersfigur att se upp till och ta efter. Även om en mamma kan säga vad som är rätt och vad som är fel så kommer man alltid att titta en extra gång på vad pappa gör. Oavsett om man hatar sin pappa så kommer man ta efter honom. En pappa/sambo som tidigt visat dåliga sidor har stor betydelse på hur man kommer uppfatta saker senare, t.ex som min plastpappa som är duktig på att köra för fort med bil. När det var dags för mig att börja övningsköra så var det första jag gjorde när jag kom ut på vägen att köra för fort. Även om jag visste att det är emot reglerna så tror man någonstans att det är okej att göra så eftersom man har iakttagit pappa.

    Självklart har min plastpappa bidragit med majoritet av bra saker. Som social kompetens eller hur man ska reagera vid olika tillfällen.

    Samma sak fast tvärt om händer där en kille saknar fadersfigur. Då är personen tvungen att skapa en egen uppfattning. Där han blir tvungen att testa sig fram och tänja på de gränser som finns för att veta hur långt han kan gå, utan att någon kan visa hur det ska gå till egentligen. Förmodligen gäller det att vara bestämd i tidig ålder och visa vem som bestämmer.

    Din sons uppfattning som redan är skapad är då att han tror att han kan bete sig så som han gör mot er för att du/ni inte varit tillräckligt stränga med vad som är rätt eller fel angående detta beteende du beskriver.
    Jag tror inte att det är omöjligt att ändra det mönstret han fått för sig men det kommer inte gå utan nå bråk.

    Det som är effektivast för att få honom att ändra beteende är att ge honom skuldkänslor, få honom att förstå att du mår dåligt över det.
    Alternativt strunta i att duka/laga mat för honom och räkna med att han kommer vara borta.
    Om han senare skulle komma hem och bråka över att du inte dukat för honom så säger du att du trodde inte han skulle komma hem. Var beredd på ett bråk om "Men vad fan ska jag äta då!? .... - Ge honom nåt oförberett, eller rabbla upp nåt som han kan tillaga själv. "För du är ju 17 år, då kan du laga mat själv." På så sätt bankar du in i huvudet på honom att du är påväg att släppa stödhjulen för honom. Fortsätt att göra detta ett tag. Sen kan jag lova dig att han hör av sig om han kommer hem eller inte.
    I början så kanske han tror själv att "Nä men fan jag behöver inte dom endå, jag klarar ju mig själv."
    Efter ett tag så släpper det, man är rätt så beroende av föräldrarna när man är 17 och har bott hemma hela livet. Låt han inse det, sen lär du kunna luta dig tillbaka!


    Som sagt skulle jag behöva lite mer information om hela hans omgivning för att verkligen kunna hjälpa, men hoppas detta hjälpte!
    Lite basic beteendemönster jag lyckats snappa upp genom mig själv och kompisars relation till deras föräldrar!

    hej då
    Pantothenic Acid(b5 vitamin) är en mirakelkur mot finnar
  16. 28
    Citat Ursprungligen postat av NEWG Visa inlägg
    Jag har en son som är lika gammal som dig. Han har helt förlorat känslan för respekt och hur saker han gör påverkar övriga familjen. Han kommer och går precis som han tycker, kan ligga och sova till 14-15 på dagen, sticka hemifrån vid 22-23, en gång vid 00.30 och dyka upp vid 19 dagen därpå... Vet aldrig om han ska sova hemma eller ej, om han ska äta hemma eller ej. Har dock koll på vart han är och vem/vilka han är med. Har ingen koll på saker och ting, missar möten för att han "glömde" bort tiden. Kan säga att han är på väg hem när jag ringer och dyka upp tre timmar senare och vara förvånad över att vi redan har ätit...
    Tycker att det är orättvist att jag håller inne hans CSN-pengar om han har för mycket sena ankomster till skolan och tycker på fullt allvar att han själv ska bestämma ett straff istället för mitt. Vi har ständiga konflikter och har fått hjälp av bup och familjesamtal, men det enda han säger är att jag bara tjatar på honom... Och det gör jag ju för annars spårar det ut fukkständigt här hemma. Att respektera tider och inte behandla mig som en hotellvärdinna är inte okej enligt mig. Kan inte minnas att jag betedde mig så här mot min mamma när jag var tonåring (även om jag naturligtvis inte var en mönsterelev och alltid gjorde som mamma sa)


    Hej

    För mig att kunna ge ett någorlunda råd så utgår jag ifrån att "övriga familjen" består av dig och möjligtvis en sambo/pappa?

    Jag vill inte dra slutsatser där jag bara antar att du är en relativt ung ensamstående mamma, och att din son saknar fadersfigur eftersom han inte bor hos sin pappa.

    Eftersom sådana saker spelar stor roll skulle jag egentligen behöva veta bara lite mer om "oss i familjen". För att verkligen kunna sätta sig djupt in i situationen skulle dessa faktorer hjälpa till:

    Ursprung:
    Boende:
    Fadersfigur:
    Syskon:
    OBS! Tid detta har pågått/sen du la märke till beteende:


    Något som verkligen kan få en person att skeva ur är en uppväxt där en kille saknar en fadersfigur att se upp till och ta efter. Även om en mamma kan säga vad som är rätt och vad som är fel så kommer man alltid att titta en extra gång på vad pappa gör. Oavsett om man hatar sin pappa så kommer man ta efter honom. En pappa/sambo som tidigt visat dåliga sidor har stor betydelse på hur man kommer uppfatta saker senare, t.ex som min plastpappa som är duktig på att köra för fort med bil. När det var dags för mig att börja övningsköra så var det första jag gjorde när jag kom ut på vägen att köra för fort. Även om jag visste att det är emot reglerna så tror man någonstans att det är okej att göra så eftersom man har iakttagit pappa.

    Självklart har min plastpappa bidragit med majoritet av bra saker. Som social kompetens eller hur man ska reagera vid olika tillfällen.

    Samma sak fast tvärt om händer där en kille saknar fadersfigur. Då är personen tvungen att skapa en egen uppfattning. Där han blir tvungen att testa sig fram och tänja på de gränser som finns för att veta hur långt han kan gå, utan att någon kan visa hur det ska gå till egentligen. Förmodligen gäller det att vara bestämd i tidig ålder och visa vem som bestämmer.

    Din sons uppfattning som redan är skapad är då att han tror att han kan bete sig så som han gör mot er för att du/ni inte varit tillräckligt stränga med vad som är rätt eller fel angående detta beteende du beskriver.
    Jag tror inte att det är omöjligt att ändra det mönstret han fått för sig men det kommer inte gå utan nå bråk.

    Det som är effektivast för att få honom att ändra beteende är att ge honom skuldkänslor, få honom att förstå att du mår dåligt över det.
    Alternativt strunta i att duka/laga mat för honom och räkna med att han kommer vara borta.
    Om han senare skulle komma hem och bråka över att du inte dukat för honom så säger du att du trodde inte han skulle komma hem. Var beredd på ett bråk om "Men vad fan ska jag äta då!? .... - Ge honom nåt oförberett, eller rabbla upp nåt som han kan tillaga själv. "För du är ju 17 år, då kan du laga mat själv." På så sätt bankar du in i huvudet på honom att du är påväg att släppa stödhjulen för honom. Fortsätt att göra detta ett tag. Sen kan jag lova dig att han hör av sig om han kommer hem eller inte.
    I början så kanske han tror själv att "Nä men fan jag behöver inte dom endå, jag klarar ju mig själv."
    Efter ett tag så släpper det, man är rätt så beroende av föräldrarna när man är 17 och har bott hemma hela livet. Låt han inse det, sen lär du kunna luta dig tillbaka!


    Som sagt skulle jag behöva lite mer information om hela hans omgivning för att verkligen kunna hjälpa, men hoppas detta hjälpte!
    Lite basic beteendemönster jag lyckats snappa upp genom mig själv och kompisars relation till deras föräldrar!

    hej då
  17. Medlem sedan
    Apr 2009
    #29
    Jag var 24 och ensamstående när jag fick honom. När han var tio kom min man in i bilden. De två (min man och min son) har haft en bra relation och vad jag hör av andra, pratar han (sonen) bara gott om honom (min man och även om mig). Han har verkligen sett honom som en förebild och har vänt sig till honom om han har haft "killproblem". I familjen finns ett sladdbarn på 4 år och även äldre, än honom, styvsyskon på min mans sida. Till sina syskon har han en bra relation och han avgudar minstingen. Det ska han ha en stor eloge för, för hur sur och vrång han än är mot oss vuxna, så har han alltid ett leende och tid för minstingen i famiiljen. Där är han en underbar och ansvarstagande storebror. Sin far har han inte haft någon kontakt med sedan 6-årsåldern, då fadern direkt till sonen klargjorde att han inte ville ha med honom att göra. Förra sommaren sökte sonen upp sin far, som stängde dörren i ansiktet på honom med orden "Jag har ingen son med det namnet". Om fadersrelationen har vi alltid haft en öppen dialog (naturligtvis anpassat efter vilken ålder sonen varit i, och jag har verkligen försökt att inte "kasta skit", utan vara saklig). För två år sedan blev sonen hotad och trakasserad av ett gäng, där ledargestalten till slut fick kontaktförbud utfärdat, och jag vet att sonen upplever det som om att polisen inte gör någonting åt saken. Kontaktförbudet har förlängts i omgångar och just nu ligger det fram till årsskiftet. På grund av detta har han bytt skola ett flertal gånger och naturligtvis är detta jobbigt för honom. Rädslan har alltmer börjat övergå i ilska och det man som förälder är rädd för är ju att han ska söka sig till något gäng för att kunna skydda sig/hämnas...
    Vi har kontakt med bup och familjesamtal, även en särskild ungdomsgrupp inom polisen som arbetar preventivt för att hindra ungdomar att fastna i gäng har kontaktats.
    Men just denna biten, även om det naturligtvis spelar in med känslor och upplevelser, känner jag ändå är på väg att plana ut. Han har stöd och hjälp och vill själv ordna upp den biten av sitt liv. Han har sökt sig till en skola på annan ort, där han börjar till hösten. Han har så gott det går sagt upp sitt gamla umgänge och umgås nu med "ordentliga" kompisar. Och just denna biten kan vi faktiskt prata om ibland. Det är just det här med att han inte respekterar tider och alltid "kör sitt eget race", där det är han och hans behov som alltid står i centrum. Ibland undrar jag om det kan finnas någon diagnos, adhd-light, som gör att han inte kan förstå att allt inte kretsar kring honom, att han verkar vara helt oförmögen att hålla tider, att han ibland verkar sakna förståelse att det han gör ger ringar på vattnet och påverkar övriga familjens liv. Det är väl det senaste året (när han fick börja vara ute lite längre om vardagskvällarna) som beteendet har smugit sig på. Han har försökt att successivt tänja på tidsgränsen med olika skäl, som att få titta klart på filmen, att han glömt tiden men snart är på väg hem... När han märkt att det inte fungerar (ibland har vi låtit honom komma en halvtimme senare, men absolut inte alltid), så har han bara börjat strunta i tider över huvud taget. han menar att hans kompisar skrattar ut honom när han säger att han måste vara hemma mellan 22.00-22.30 en kväll när det är skola dagen efter. Men jag tycker att det är en rimlig tid, om man ska upp till skolan dagen efter. Och jag tillhör de föräldrar som säger till mitt barn, att jag inte bryr mig om vad andra föräldrar har för tider till sina barn, han är mitt barn och jag sätter tider som jag anser vara rimliga.
  18. 29
    Jag var 24 och ensamstående när jag fick honom. När han var tio kom min man in i bilden. De två (min man och min son) har haft en bra relation och vad jag hör av andra, pratar han (sonen) bara gott om honom (min man och även om mig). Han har verkligen sett honom som en förebild och har vänt sig till honom om han har haft "killproblem". I familjen finns ett sladdbarn på 4 år och även äldre, än honom, styvsyskon på min mans sida. Till sina syskon har han en bra relation och han avgudar minstingen. Det ska han ha en stor eloge för, för hur sur och vrång han än är mot oss vuxna, så har han alltid ett leende och tid för minstingen i famiiljen. Där är han en underbar och ansvarstagande storebror. Sin far har han inte haft någon kontakt med sedan 6-årsåldern, då fadern direkt till sonen klargjorde att han inte ville ha med honom att göra. Förra sommaren sökte sonen upp sin far, som stängde dörren i ansiktet på honom med orden "Jag har ingen son med det namnet". Om fadersrelationen har vi alltid haft en öppen dialog (naturligtvis anpassat efter vilken ålder sonen varit i, och jag har verkligen försökt att inte "kasta skit", utan vara saklig). För två år sedan blev sonen hotad och trakasserad av ett gäng, där ledargestalten till slut fick kontaktförbud utfärdat, och jag vet att sonen upplever det som om att polisen inte gör någonting åt saken. Kontaktförbudet har förlängts i omgångar och just nu ligger det fram till årsskiftet. På grund av detta har han bytt skola ett flertal gånger och naturligtvis är detta jobbigt för honom. Rädslan har alltmer börjat övergå i ilska och det man som förälder är rädd för är ju att han ska söka sig till något gäng för att kunna skydda sig/hämnas...
    Vi har kontakt med bup och familjesamtal, även en särskild ungdomsgrupp inom polisen som arbetar preventivt för att hindra ungdomar att fastna i gäng har kontaktats.
    Men just denna biten, även om det naturligtvis spelar in med känslor och upplevelser, känner jag ändå är på väg att plana ut. Han har stöd och hjälp och vill själv ordna upp den biten av sitt liv. Han har sökt sig till en skola på annan ort, där han börjar till hösten. Han har så gott det går sagt upp sitt gamla umgänge och umgås nu med "ordentliga" kompisar. Och just denna biten kan vi faktiskt prata om ibland. Det är just det här med att han inte respekterar tider och alltid "kör sitt eget race", där det är han och hans behov som alltid står i centrum. Ibland undrar jag om det kan finnas någon diagnos, adhd-light, som gör att han inte kan förstå att allt inte kretsar kring honom, att han verkar vara helt oförmögen att hålla tider, att han ibland verkar sakna förståelse att det han gör ger ringar på vattnet och påverkar övriga familjens liv. Det är väl det senaste året (när han fick börja vara ute lite längre om vardagskvällarna) som beteendet har smugit sig på. Han har försökt att successivt tänja på tidsgränsen med olika skäl, som att få titta klart på filmen, att han glömt tiden men snart är på väg hem... När han märkt att det inte fungerar (ibland har vi låtit honom komma en halvtimme senare, men absolut inte alltid), så har han bara börjat strunta i tider över huvud taget. han menar att hans kompisar skrattar ut honom när han säger att han måste vara hemma mellan 22.00-22.30 en kväll när det är skola dagen efter. Men jag tycker att det är en rimlig tid, om man ska upp till skolan dagen efter. Och jag tillhör de föräldrar som säger till mitt barn, att jag inte bryr mig om vad andra föräldrar har för tider till sina barn, han är mitt barn och jag sätter tider som jag anser vara rimliga.
  19. Medlem sedan
    Oct 2022
    #30

    Aktiviteter med min 17 åriga son

    Hej!

    Vår son är precis 17 år fyllda och lever i en jobbig sits att han vill vara ”normal” och ha ett ”normalt” liv. Dilemmat vår son har är att han lider av ångest som utvisar sig i social ångest, hälso ångest och panik ångest. Detta är något han dagligen kämpar med men utmaningen vi lever med 24/7 är att han inte har riktiga vänner och att det kanske inte är superskoj att hänga med mamma och pappa varje helg då han parallellt ser klasskompisar ha ett socialt liv som bara spär på hans ångest att han inte har ett socialt liv, partner eller vänner. Detta är självklart något man som förälder känner med honom och vill hjälpa honom att ta sig igenom. Kort och gott så undrar jag om ni kan ge mig tips på aktiviteter man kan göra tillsammans med en 17 årig son, aktiviteter som inte är ”töntiga” i hans ögon, aktiviteter där han får uppleva saker som kanske inte är ”gemene” hen saker. Vår son har prövat på diverse sport aktiviteter, fiske, dans.. men jag har lite hamnat i ett läge att jag inte kommer på mer att ”skall vi inte testa att..”

    Tack på förhand
  20. 30
    Aktiviteter med min 17 åriga son Hej!

    Vår son är precis 17 år fyllda och lever i en jobbig sits att han vill vara ”normal” och ha ett ”normalt” liv. Dilemmat vår son har är att han lider av ångest som utvisar sig i social ångest, hälso ångest och panik ångest. Detta är något han dagligen kämpar med men utmaningen vi lever med 24/7 är att han inte har riktiga vänner och att det kanske inte är superskoj att hänga med mamma och pappa varje helg då han parallellt ser klasskompisar ha ett socialt liv som bara spär på hans ångest att han inte har ett socialt liv, partner eller vänner. Detta är självklart något man som förälder känner med honom och vill hjälpa honom att ta sig igenom. Kort och gott så undrar jag om ni kan ge mig tips på aktiviteter man kan göra tillsammans med en 17 årig son, aktiviteter som inte är ”töntiga” i hans ögon, aktiviteter där han får uppleva saker som kanske inte är ”gemene” hen saker. Vår son har prövat på diverse sport aktiviteter, fiske, dans.. men jag har lite hamnat i ett läge att jag inte kommer på mer att ”skall vi inte testa att..”

    Tack på förhand
Sidan 2 av 2 FörstaFörsta 12

Liknande trådar

  1. Stor kille vill se mamma
    By Vagnsökning in forum Bebissnack
    Svar: 9
    Senaste inlägg: 2006-11-01, 16:46
  2. Min dotter vill vara kille
    By Kixet in forum Känsliga snack
    Svar: 6
    Senaste inlägg: 2006-08-23, 13:02
  3. Min dotter vill vara kille!
    By Kixet in forum Föräldraskap
    Svar: 7
    Senaste inlägg: 2006-08-11, 09:45
  4. Olivia vill vara kille....
    By Britta&Olivia in forum _0210 Oktoberbarn
    Svar: 4
    Senaste inlägg: 2006-01-21, 13:01
  5. 5 månaders kille vill ej sova
    By Camilla in forum Bebissnack
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2005-11-08, 15:26
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar