Jag har en make som jag blir bara tokig på och på hur han tänker.
för några månader sedan så fick våran 3:a efter bara knappt 24timmar efter att hon föddes så åkte han till skolan (han studerar) och då började livet med tre direkt, efter knappt på en månad blev våran 1:a jättesjuk och det krävde jätte mycket, han tog ledig från skolan bara den tiden som barnet låg på sjukhuset (han stannade inte på sjukhuset, utan följde bara med i 5 dagar) men sedan så stod jag där med en månads bebis en väldigt trotsig 1 1/2 åring och en 7åring med en jättesvår sjukdom som kräver sitt på alla möjliga sätt dag som natt.
ja, för ca 2veckor blev alla väldigt förkylda, även sambon, så han stannade hemma, men det va jag som handlade och fixade och lagade maten mm, visst hjälpte han till med barnen mm. Plötsligt så krävde 7åringens sjukdom att kontrolleras några gånger om natten, när jag väcker sambon på natten så att han kan kolla upp det så blir han sur på mig för att jag inte låter honom sova i fred (jag kollar upp 7åringens sjukdom om jag kan, men ibland så ligger jag och ammar bebisen eller så är jag med två åringen och försöker få honom att sova mm, alltså jag väcker maken bara när det verkligen inte går att vänta och jag kan inte) Så sist säger han till mig att jag ska inte förvänta mig att han ska kunna hjälpa mig när han skaffar ett jobb för att han kommer då att behöva sin sömn för att kunna jobba. Självklart blev jag sur på det och sa åt honom att han inte skulle ha skaffat de med mig då om han inte är beredd på att hjälpa till med att ta hand om de.
Igår blev jag riktigt värre och kunde knappt ta mig från sängen och i princip stannade jag nästan hela dagen på sängen med lillen för att jag kunde inte ens stå upp, jag va svimfärdig, jag bad och bad om att han stannar hemma idag för att jag inte klarar av att vara med barnen själv, bebisen är bättre idag men jag känner mig i totalt obalans och va gör maken, jo han går fan också till skolan, jag bad om en enda jävla dag.
Hur gör ni i era familjer?
överreagerar jag för att jag blir sur på det han gör?
1
överreagerar jag? överreagerar jag?
Jag har en make som jag blir bara tokig på och på hur han tänker.
för några månader sedan så fick våran 3:a efter bara knappt 24timmar efter att hon föddes så åkte han till skolan (han studerar) och då började livet med tre direkt, efter knappt på en månad blev våran 1:a jättesjuk och det krävde jätte mycket, han tog ledig från skolan bara den tiden som barnet låg på sjukhuset (han stannade inte på sjukhuset, utan följde bara med i 5 dagar) men sedan så stod jag där med en månads bebis en väldigt trotsig 1 1/2 åring och en 7åring med en jättesvår sjukdom som kräver sitt på alla möjliga sätt dag som natt.
ja, för ca 2veckor blev alla väldigt förkylda, även sambon, så han stannade hemma, men det va jag som handlade och fixade och lagade maten mm, visst hjälpte han till med barnen mm. Plötsligt så krävde 7åringens sjukdom att kontrolleras några gånger om natten, när jag väcker sambon på natten så att han kan kolla upp det så blir han sur på mig för att jag inte låter honom sova i fred (jag kollar upp 7åringens sjukdom om jag kan, men ibland så ligger jag och ammar bebisen eller så är jag med två åringen och försöker få honom att sova mm, alltså jag väcker maken bara när det verkligen inte går att vänta och jag kan inte) Så sist säger han till mig att jag ska inte förvänta mig att han ska kunna hjälpa mig när han skaffar ett jobb för att han kommer då att behöva sin sömn för att kunna jobba. Självklart blev jag sur på det och sa åt honom att han inte skulle ha skaffat de med mig då om han inte är beredd på att hjälpa till med att ta hand om de.
Igår blev jag riktigt värre och kunde knappt ta mig från sängen och i princip stannade jag nästan hela dagen på sängen med lillen för att jag kunde inte ens stå upp, jag va svimfärdig, jag bad och bad om att han stannar hemma idag för att jag inte klarar av att vara med barnen själv, bebisen är bättre idag men jag känner mig i totalt obalans och va gör maken, jo han går fan också till skolan, jag bad om en enda jävla dag.
Hur gör ni i era familjer?
överreagerar jag för att jag blir sur på det han gör?
Jag kanske inte va tydlig, alltså alla här nu är riktigt förkylda och värst drabbade nu är jag och lillen, de större barnen har hosta kvar mm, men jag och lillen är febriga och mycket förkylda.
3
Jag kanske inte va tydlig, alltså alla här nu är riktigt förkylda och värst drabbade nu är jag och lillen, de större barnen har hosta kvar mm, men jag och lillen är febriga och mycket förkylda.
Hade liknande här, dock inte allvarligt sjukt barn. Men tvillingar som vaknar på nätterna som kräver sitt, oftast tar jag dom själv och de gånger jag ber mannen om hjälp möts man av svordomar, smällande i dörar, ja t o m så han skrek på barnen, vilket då fick mig att tröttna, sa helt sonika att antingen växer han upp och delar sitt ansvar med barnen, de är ju hans med eller hur, eller så kommer jag helt sonika att kasta ut dig... Han valde de första
4
Nej du överreagerar inte!
Hade liknande här, dock inte allvarligt sjukt barn. Men tvillingar som vaknar på nätterna som kräver sitt, oftast tar jag dom själv och de gånger jag ber mannen om hjälp möts man av svordomar, smällande i dörar, ja t o m så han skrek på barnen, vilket då fick mig att tröttna, sa helt sonika att antingen växer han upp och delar sitt ansvar med barnen, de är ju hans med eller hur, eller så kommer jag helt sonika att kasta ut dig... Han valde de första
Jag vill helst inte säga vad för sjukdom vår barn har, men så kan jag säga, kontrolleras inte barnet och är något fel utan att vi märker det under natten så kan barnet dö. alltså det är en kronisk och livshotande sjukdom.
Jag bli så förbannad på honom som blir så sur när jag frågar om hjälp.
Ibland känns det som att han gör mig en tjänst när han tar ett av barnen och gör något med h*n.
Jag känner att det är mitt fel också, jag satt mig själv i denna situationen.
Jag ville lämna honom för några månader sedan, men då har han börjat ta det på barnen, där han skriker åt de och säger att han är inte deras pappa mm.
Största problemet är att jag varken har ett jobb eller tillräckligt med att kunna skaffa eget bostad direkt.
Jag har min långsiktiga planering, om det är ju att vara färdig med mamma ledigheten och sedan skaffa ett jobb samt bostad (i smyg) och sen flyttar jag.
Men problemet är också jag kan inte bara dra, med barnets sjukdom så krävs det ordentlig planering och jag vet inte hur jag ska ta mig till...
Jag ville bara skriva av, vet själv inte vad jag vill komma åt med mitt inlägg.
5
Jag vill helst inte säga vad för sjukdom vår barn har, men så kan jag säga, kontrolleras inte barnet och är något fel utan att vi märker det under natten så kan barnet dö. alltså det är en kronisk och livshotande sjukdom.
Jag bli så förbannad på honom som blir så sur när jag frågar om hjälp.
Ibland känns det som att han gör mig en tjänst när han tar ett av barnen och gör något med h*n.
Jag känner att det är mitt fel också, jag satt mig själv i denna situationen.
Jag ville lämna honom för några månader sedan, men då har han börjat ta det på barnen, där han skriker åt de och säger att han är inte deras pappa mm.
Största problemet är att jag varken har ett jobb eller tillräckligt med att kunna skaffa eget bostad direkt.
Jag har min långsiktiga planering, om det är ju att vara färdig med mamma ledigheten och sedan skaffa ett jobb samt bostad (i smyg) och sen flyttar jag.
Men problemet är också jag kan inte bara dra, med barnets sjukdom så krävs det ordentlig planering och jag vet inte hur jag ska ta mig till...
Jag ville bara skriva av, vet själv inte vad jag vill komma åt med mitt inlägg.
gå till socialen och be om en kontakfamilj som kan stötta och ta de större barnen några helger i månaden samt ev veckor på sommarlovet. Det kommer ge dig lite andrum och barnen roliga upplevelser. Bättre att vara förutseende så kanske inte allt behöver braka ihop när du inte orkar mer. Din man verkar inte förstå men det finns de som gör det.
6
gå till socialen och be om en kontakfamilj som kan stötta och ta de större barnen några helger i månaden samt ev veckor på sommarlovet. Det kommer ge dig lite andrum och barnen roliga upplevelser. Bättre att vara förutseende så kanske inte allt behöver braka ihop när du inte orkar mer. Din man verkar inte förstå men det finns de som gör det.
Du behöver inte förklara det, jag har full förståelse! Det är kämpigt nog att behöva hantera ändå....
Du har all rätt att be honom om hjälp men man får ju ingen större lust att göra det när man möts av något sådant eller hur?
Hade min man inte ändrat sin inställning hade jag gått eller kastat ut honom utan att blinka! Det är hans barn med och lika mycket hans ansvar...
Det är ingen dans på rosor att vara hemma med småbarn, och inte blir det lättare om man även ska ta hand om någon som är väldigt sjuk...
Det är alltid lätt att vara efter klok...
Mitt råd är att finna någon att prata med, på kommunen finns sk familjerådgivare som även kan komma med lite råd om var du kan få hjälp om du vill flytta...
7
Du behöver inte förklara det, jag har full förståelse! Det är kämpigt nog att behöva hantera ändå....
Du har all rätt att be honom om hjälp men man får ju ingen större lust att göra det när man möts av något sådant eller hur?
Hade min man inte ändrat sin inställning hade jag gått eller kastat ut honom utan att blinka! Det är hans barn med och lika mycket hans ansvar...
Det är ingen dans på rosor att vara hemma med småbarn, och inte blir det lättare om man även ska ta hand om någon som är väldigt sjuk...
Det är alltid lätt att vara efter klok...
Mitt råd är att finna någon att prata med, på kommunen finns sk familjerådgivare som även kan komma med lite råd om var du kan få hjälp om du vill flytta...
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
