Skrivet: 2012-04-16, 14:46
#1
Jag är så lycklig nu :)
Jag är så överjordat lycklig över att allt har gått så bra, Förlossningen gick super bra. När han väl bestämde sig för att komma ut så gick det fort. Fastän han var rätt stor 3875gram och 52.5 cm lång så hände det inget där nere. Sedan jag sett på UG om hur pass vanligt det är med att man spricker har jag varit lite orolig, men bara lite... Ville inte fokusera på det och skulle det bli så, så fick jag ta itu med det då helt enkelt...
Efter min graviditet som varit väldigt kämpig och jobbig i så många olika nivåer att jag i efterhand inte riktigt vet hur jag kunde hålla modet och humöret uppe, så vänder verkligen allt... Med hjälp av en stor dos av må-bra hormoner så känns det som att jag är oövervinnerlig! Jag mår nu istället bra i så många olika nivåer!
Jag får höra nu så här efteråt från många. Men vad skönt att du äntligen mår bra, nu känns det väl värt det?
Jag vet inte riktigt hur jag skall tackla den frågan... Det har aldrig inte varit värt det!
Inte en enda kräkning har jag tänkt att jag inte vill detta mer, att jag hellre blir utan mitt barn, att det inte skulle vara "värt" det.
När jag knappt tog mig fram mellan sängen och toan för att foglossningen var så hemsk, var det "värt" det. När jag var tvungen att sluta använda kryckorna för att mina händer värkte som bara den (karpaltunnelsyndrom) var det "värt" det... Det blev bara ytterligare en grej som jag nu blivit starkare utav.
Självklart har jag önskat och längtat efter den dagen jag skulle vakna och må bra. Det dagen kom aldrig, förrän han var ute då...
Och nu mår jag nästan oförskämt bra istället, jag oroar mig inte för den dagen (för jag vet att den kommer) när jag inte mår lika bra längre. Den får komma när den kommer, än så länge njuter jag av att:
Amningen fungerar så himla bra!
Jag inte har spec ont, foglossningen gör sig påmind... Men det är låååångt ifrån som innan.
Min son sover och äter bra.
Att han kissar, bajsar, pruttar och rapar kontinuerligt.
Att han älskar mig, (japp det märks i hans blick när han får mat... Ni vet vad jag menar hehe)
Min kärlek redan så stark till min man är ännu djupare om möjligt än starkare...
MAT! jag frossar i frukter och sallader och riktigt käk!
Jag kan hinka i mig vatten när jag är törstig utan att börja må illa och kräkas upp det! Och törstig är jag hela tiden...
Att de korta stunder jag får sova räcker för att jag skall kunna fortsätta sväva på mitt rosa moln. (nu inatt sov han 4 timmar i sträck, sedan mat 20min sedan sov han 2 timmar till... Och likaså jag!) ...som sagt nästan oförskämt bra!
Jag hoppas att ni andra känner samma lycka och att det går bra för er också!
Jag ville bara skriva ner mina känslor så att jag kan gå tillbaka och minnas hur bra det var och hur lycklig jag är den dagen (om den kommer) då det blir mer tung-rott i skutan...
Detta är mitt första barn och jag kunde aldrig i min värld förstå hur hel man blir som människa av att få hålla sitt eget lilla barn i famnen och få känna sådan kärlek regna över en.
Kram på er, ni underbara mammor! nu ska jag gå och titta på mitt mirakel... Man kan inte se sig mätt!!!