Hej!Vet inte var detta passar in men sjukvården är hemsk. Nu har min son ett litet fel i foten som måste opereras men har hamnat i prioriterinsordning sist. Enligt ortopeden så kunde min son sluta med idrott så är problemet löst! Då vet inte den läkaren, och brydde sig inte om att lyssna heller, att utan idrotten hade mitt barn varit ett samhällsproblem. Han har alltid varit "vild" och drivit en del lärare till vansinne och tillföljd har vi fått samtal hem. Och mail. Innan han slutade i den vanliga skolan skulle han "Buppas". Sedan han började på elitskola, med inriktning idrott, har det varit lugnt. Dock har problemen börjat igen. För han kan inte idrotta fullt ut.Sedan i julas har vi köat, först till ortopeden, sedan mr, tillbaka och snart har det gått ett halvår. Detta driver mig till vansinne, som redan äter sertralin, min man och för att inte tala om vår son. I allt detta tänker jag på hur hade det varit om han verkligen var jättesjuk? Hur orkar man? Eller är det någon sort spel från sjukvården att vi skall inse att hans fot är ett lyxproblem? Jag vågar knappt tänka om operationen dröjer för vi har planerat upp hela sommaren för att hålla humöret uppe på grabben, som blir 15 i augusti.
1
Hopplöst läge? Hej!Vet inte var detta passar in men sjukvården är hemsk. Nu har min son ett litet fel i foten som måste opereras men har hamnat i prioriterinsordning sist. Enligt ortopeden så kunde min son sluta med idrott så är problemet löst! Då vet inte den läkaren, och brydde sig inte om att lyssna heller, att utan idrotten hade mitt barn varit ett samhällsproblem. Han har alltid varit "vild" och drivit en del lärare till vansinne och tillföljd har vi fått samtal hem. Och mail. Innan han slutade i den vanliga skolan skulle han "Buppas". Sedan han började på elitskola, med inriktning idrott, har det varit lugnt. Dock har problemen börjat igen. För han kan inte idrotta fullt ut.Sedan i julas har vi köat, först till ortopeden, sedan mr, tillbaka och snart har det gått ett halvår. Detta driver mig till vansinne, som redan äter sertralin, min man och för att inte tala om vår son. I allt detta tänker jag på hur hade det varit om han verkligen var jättesjuk? Hur orkar man? Eller är det någon sort spel från sjukvården att vi skall inse att hans fot är ett lyxproblem? Jag vågar knappt tänka om operationen dröjer för vi har planerat upp hela sommaren för att hålla humöret uppe på grabben, som blir 15 i augusti.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.