Mitt livs stora kärlek - lurad

[majda]

Han är mitt livs stora kärlek.
Tänker på saknar honom varje dag. Vi har gått genom mycket tillsammans (bla annat svår sjukdom), jag trodde han var min livskamrat för evigt.

20 år tillsammans, en älskad dotter 10 år i dag. Separation (han ville) för fem år sedan. De första fyra åren hade vi daglig kontakt, fredagsmys, jul, födelsedagar, sommarveckor tillsammans.

För ett år sedan träffade han en kvinna. Efter ett halvår var de förlovade, ska gifta sig i augusti, just köpt ett hus för 7 miljoner, ska bygga sommarhus på gotland.

Det som gör så ont i dag är att det han sa till mig alla år, den jag trodde han var - MÅN OM SIN FRIHET, jobbade mycket jämt, vi åt tex sällan middag ihop, semestrade på olika ställen, han ville inte gifta sig, köpa hus var uteslutet, skickade aldrig några sms, var otrogen, ibland ville han vara hemma själv och jag var tvungen att gå ut fast jag eg inte ville, han ville göra saker själv, resa själv och ÄNDÅ älskade jag honom förbehållslöst och skulle göra vad som helst för att få relationen att hålla. Jag trodde nämligen inte han förmådde mer.
Och han var mannen i mitt liv.

Men nu förstår jag. Och han har sagt det till mig. HON är hans livs stora kärlek.
Och nu vill han allt. ALLT
Grunden: han vill vara med henne, nära, längtar.
Detta fanns aldrig med mig. 20 år. Vi träffades när jag var 21. Känner mig så lurad......

Skulle inte orka längre om det inte var för min dotter. Men det är knappt jag gör det.

[boudille]

Det gör ont när den man älskar inte älskar en själv tillbaka på samma sätt. Och du går nu igenom det som många går igenom under separationen. Det låter som om ni inte separerade 'på riktigt' flr fem år sedan, med allt ni har fortsatt att göra som en familj, så det blur jy seoaratiobsprocess på nytt som du går igenom. Lite som barn kan känna när em separerad förälder får en nu partner, och grusar barnets förhoppningar att föräldrarna ska bli tillsammans igen.

Så det är starka känslor du går igenom, oxh det är ju en annan slags relation med dig jämfört med den nya damen och så kan det vara, utan att han för den skull har lurats tidigare. Ni har velat ha olika saker av varandra, och drt är svårt och jobbigt när man inser det.

Försök komma ihåg vad som fuck dig att må bättre under den första frlen av seoaratioben så kanske motsvatande saker kan hjälpa dig att må bättre även under denna andra del av separationen.

[erikastockholm]

Jag tänker att det är rätt stor skillnad hur man ser på ett förhållande när man är 20 jämfört med 45. Han har inte lurat dig utan mognat skulle jag tro. Och hur hela ert förhållande blev med giftemål eller inte var lika mycket din ansvar som hans. Du gjorde ett val att leva med honom på det sättet! Det valet måste du ta ansvar för. Du kunde ha ställt andra krav och då kunde livet ha blivit annorlunda antingen genom att det tagit slut tidigare eller genom att du fått som du velat.

Jag tycker du ska försöka acceptera att det som varit inte går att ändra. Inte gräma dig eller känna dig lurad utan tänka att du gjorde ditt bästa med livet då utifrån vad du trodde på och hoppades. Att han är lycklig med sin nya kärlek gynnar er dotter. Så även om det känns tungt så bit ihop.

Fokusera på dig själv och vad du ska göra för att bli lycklig igen. Vad är bra i ditt liv? Vad kan du förbättra? Hur ska du förbättra detta? Jobba med realistiska små mål med sådant du faktiskt kan förändra t.ex. förbättra hälsan, få bättre relationer till vänner och få bättre ekonomi. Dessa mål delar du sedan in i mindre delmål som t.ex. träna en gång till i veckan/månaden, sluta köpa tidningar eller bjuda på tjejmiddag.

Det sista tipset får du eftersom det verkar som du lägger osunt mycket tid att fundera över ditt ex. Det är fem år sedan det tog slut och ett år sedan han träffade en ny. Vill du bli lycklig så måste du flytta ditt fokus ifrån honom till dig själv. NU!

[AL]

Jag förstår att det kan kännas så. Eftersom han nu gör det tillsammans med en annan kvinna, det som du gärna ville att ni skulle göra tillsammans, men inte han ville. Men han och hon är inte han och du. Så är det bara. Man vill olika saker med olika människor.

Jag förstår också hur det kan kännas för honom. Jag har varit lite där. Jag gör saker naturligt med en man, som jag aldrig skulle velat göra med min fd. Som han tjatade om. Relationerna är olika.

Man får nog gilla läget ... tänk inte på dem. Ordna ditt eget liv. Du vill saker verkar det som. Fixa det då. Varför måste han vara med och fixa, det är väl bättre att göra det själv eller med någon som faktiskt vill?

Är han verkligen ditt livs stora kärlek när det funkade på det viset? Det du ville blev aldrig. Då kan han väl inte vara ditt livs kärlek.

[Tina40plus]

Tänkte skriva något själv men håller helt med ovanstående inlägg och har inget mer att tillägga.

Sköt om dig - livet är för kort för att slängas bort på något som inte finns på riktigt!

[majda]

Oj. Förväntade mig en viss förståelse... Får en känsla av att de flesta som skriver i detta forum är de som valt att separera, ej de som blivit lämnade?

Men tack ändå ni som svarat. Ska försöka ta till mig era ord och råd. Tack särskilt erikastockholm. Kloka tankar.

[erikastockholm]

Kanske bättre än du tror, men vi inser att det du behöver är en lyckospark att gå framåt och inte någon som ältar med dig. För ältande gör vem som helst olycklig!

Men du kan få en stor kram också!!!!

[majda]

Tack för kramen! Jag behövde den...
Blir rörd av din omtanke.
Hoppas DU har det bra, och tack för att du ger okända människor - mig - den där lyckosparken!

[Tina40plus]

Hej!

Förstår att du tänkte dig att få mer förståelse men istället får du faktiskt omtanke och "kärlek" eftersom förståelse i det här fallet skulle betyda att det kändes ok för "oss" att du klöser dig fast i en smärtsam historia istället för att se och uppleva livet just NU med allt det positiva det kan innebära bara man släpper taget om det som VARIT!!
Det som VARIT är inte mera verklighet och det smärtsammaste och mest destruktiva man kan syssla med är att strida emot verkligheten, att försöka förvränga på det mesta som händer NU i ditt liv så att det skall passa in i ditt deppiga, mörka, smärtsamma känslotillstånd - tycker du det känns omtänksamt, kärleksfullt och hyggligt att försöka förmå någon att hålla sig kvar i ett sådant tillstånd??

Själv blev jag, helt otippat, för 2 år sedan lämnad/dumpad av min dåvarande man som var mitt Livs Kärlek, jag älskade honom med varje cell i min kropp och kunde inte förstå HUR jag skulle överleva eller någonsin mer bli glad, lycklig, någonlunda harmonisk utan honom - smärtan var så oerhört stor och stark!!! Hade jag inte haft min son att leva för så kanske jag inte hade fixat det...
MEN, idag, 2 år senare är jag lyckligare och mer harmonisk än jag NÅGONSIN varit i hela mitt liv!!!
Och det beror inte på att jag hittat någon annan människa att fylla tomheten med utan det beror på att jag sett Verkligheten i ögonen, jag har genomskådat mig utan och innan, jag har mött och våndats i mina mest smärtsamma känslor och tankar, kommit ut på andra sidan mer hel, ren och stark än jag, som sagt, varit någonsin i mitt liv - det är som att få en LOTTOVINST!

Så egentligen borde jag tacka min nuvarande x-man för att han tingade mig att möta det i livet som jag aldrig hade velat göra, jag hade aldrig gjort det frivilligt!

Idag ser jag givetvis annorlunda på både honom, mig och "vår kärlek" - jag har kommit till insikt om att jag egentligen aldrig själv helt och rent älskat någon utan att ha något att "vinna" (fastän det varit omedvetet) på förhållandet och att jag definitv aldrig varit i ett förhållande där jag blivit älskad för den jag är på gott och ont - så jag har inte förlorat något!!!

Många kramar!

[Tina40plus]

Oj, så här kort kan man också säga det som jag nästan behövde "en helsida" för att uttrycka!

[majda]

Tina40plus! Det gläder mig och stärker mig att läsa din historia. Tack att du delar med dig.
Jag förväntade mig svar som 'vilken idiot han är', men de svar jag fått, och som först förvånade mig, tror och hoppas jag kan vara början på något nytt för mig. Känns lite så. I alla fall i dag...
Hur gjorde du för att se Verkligheten i ögonen, har du något tips på en bok eller liknande...? Kanske inte finns sådana böcker, men var ska man börja?
Tack än en gång för ditt svar och en varm kram tillbaka!

[Tina40plus]

Hej igen!

Vad roligt att höra att du känner att en annorlunda väg är möjlig för dig än den du tänkt spatsera på tidigare - bravo du!!

Tack snälla för kramen - dem kan man inte få för mycket av!

Det är också en bra bi-effekt av allt det smärtsamma man upplever i livet - man kan hoppeligen ibland vara någon annan medmänniska behjälplig tack vare sina egna upplevelser!

Jag har alltid läst mycket i mitt liv och det har jag haft extra mycket glädje av när det hänt mindre roliga saker i livet.

De böcker jag så här på rak arm VET har haft en helt avgörande betydelse för mig är bl a 3 böcker av Byron Katie (Byron är faktiskt förnamnet fast det låter lite bakvänt); "Behöver jag din kärlek?", "Tusen ord för glädje" och "Älska livet som det är"!!!
En annan avgörande författare är Gary Zukav med Linda Francis: "Själens hjärta" (de har också skrivit andra bra böcker men det är ganska länge sedan jag läste dem så jag kommer inte riktigt ihåg budskapet)!

När jag får en riktigt bra bok i mina händer så brukar jag skriva ner det kloka i ett A4:ans häfte - detta häfte tar jag sedan fram med jämna mellanrum och läser för att påminna mig om det viktiga jag tidigare läst om/lärt mig men lite glömt eftersom jag har ett dåligt minne!

Hör gärna av dig ifall du behöver pepp på vägen & många kämpa-kramar!

[boudille]

Intressant med vad man väntar sig för rekationer när man är så inne i sitt eget liv. För jag tror alla som skrev gjorde det med förståelse för hur ont det gör just nu. Som det gör när någon man älskar inte älskar en lika mycket tillbaka. Men det är ju svårt att säga att nån är en idiot för det. Man kanju inte kräva kärlek av en annan människa.

Det som jag tycker känns tveksamt i hans agerande är att ni inte bröt helt när ni bröt, utan det känns som han behöll ett familjeliv för att det passade lite, men det var väl också som du tyckte att det kändes bra att behålla? Jag funderade över om det var nåt som bara blev eller om det var ett sätt ni aktivt valde att på sätt och vis behålla familjen?

FÖr egen del har jag varit den som har känt mig sviken men också varit den där partnern har känt sig sviken, och i båda fallen kan jag inse att det inte varit svart-vitt åt något håll.

Hoppas du snart kan känna dig bättre. När jag varit ledsen på motsvarande sätt har jag tänkt på de små, små sakerna som får mig att må bra. Skrivit upp dem t o m, det finns ändå nästan alltid sånt att hitta, nån bra film, nåt roligt på fikat poå jobbet, barn som tyckte om nån mat eller sånt. Så småningom känns det bättre, men säkert går det fortare om du försöker tänka att det nu är på det här sättet, och det är inte som någon varit elak utan att det blivit på ett sätt som du är ledsen för. Och har all rätt att var ledsen för, men ändå får försöka komma över utan att fokusera på det liv du inte längre delar. Hoppas du hittar många små bra saker - ska vara soligt och fint hela helgen!

[majda]

Tack snälla för boktipsen! Ska se efter om de finns inne på något bibliotek, eller reservera.
Jag har faktiskt skrivit ner en del från ditt (och andras) inlägg här i ett A4-block. Även jag har nämligen dåligt minne ;-)

Känner en viss lätthet idag, trots att min dotter inte är hemma, och trots att det är helgdag och jag sitter här ensam.
Nästan en slags nyfikenhet på vad som kommer att hända i mitt fortsatta liv. Nej, nu överdrev jag nog :-).
Det var också LITE lättare att gå och handla i dag; känner fortfarande efter fem år skam (över att vara separerad), det syns så tydligt att det jag handlar endast är till en person. Självklart förstår jag att det inte är någon som bryr sig ett dugg om vad som ligger i min kundvagn, men det hjälper föga.

Tusen tack för ditt vänliga erbjudande att höra av mig - jag kommer nog att göra det!
Ha en trevlig helg!

[majda]

Hej boudille,
jag ska försöka förtydliga mig lite.
Först vill jag tala om att jag har ett funktionshinder och att förutom att vara känslomässigt beroende av honom var jag även beroende rent praktiskt och ekonomiskt. (och hela min släkt bor i ett annat land)
Att brytningen skedde så långsamt (först bodde han kvar, sedan flytt till lägenhet i huset bredvid mitt, sedan några kvarter bort) berodde säkert till en del på just funktionshindret. Men också för att det var praktiskt för honom att vi fortfarande var någon slags familj, nu är ju våran dotter så pass stor att hon kan vara hemma själv, åka till och från aktiviteter. Vidare sa han hela tiden 'jag vet inte vad jag vill', var otroligt kärleksfull ibland, och vi gick länge i familjeterapi för att få rätsida på allt... Även efter separationen.
Detta är en så lång historia... Men vet att mina vänner önskade att han skulle bryta helt, för hoppet försvann aldrig från mig och jag älskade/älskar honom villkorslöst och var beredd att stå ut med allt, även otrohet till slut.
Jag är ändå GLAD att det tog tid, trots det smärtsamma i den utdragna processen, eftersom det gjorde att jag fick vara tillsammans med min dotter nästan lika mycket som innan han flyttade. Nu ska hon fylla 11, det är svårt för mig att vara utan henne, men ändå lättare nu än om hon varit 5. (och ja, jag vet att hon behöver sin pappa lika mycket. Och jag tycker att folk skiljer sig alldeles för lättvindigt. Men det är en annan diskussion).

Jag trodde att eftersom vi var så nära fast vi var separerade, kanske fel att kalla det vänner, kanske livskamrater, så skulle det förbli så för alltid... Idiotiskt. Men jag trodde faktiskt vi skulle bli gamla ihop.

Det jag menade med 'idiot' var mer det faktum att han under hela vår relation sagt att han ABSOLUT inte kunde tänka sig att bo utanför stan, han är född i stan, han jobbar i stan, det var som hugget i sten. Men plötsligt går det. Och det är bara ett exempel.
Men nu ska jag försöka att tänka annorlunda. Det är sant att nästan all min energi går åt att tänka prata om honom och hans liv, det är så destruktivt, jag vill ju inte ha det så.

Härligt med sol, ska pyssla lite i min lilla miniträdgård, tycker mycket om vårblommorna som kommer nu.
Kram och tack för dina inlägg!

[Tina40plus]

Vad glad jag blir att läsa det du skriver!

Jätte bra det du nämner om skammen du känner över att vara separerad - det är precis bl a sådana känslor jag hade och som jag tvingades gå igenom - det är jätte jobbigt men väldigt, väldigt bra för efter att man djupgående genomgått alla jobbiga känslor så som skam, skuld, övergivenhetskänslor osv. och märker att man överlever så konfronteras man med de olika sidorna man har, lär sig acceptera sig själv sådan man är i sin litenhet och storhet (allt finns i människan) och efter det känns det som om ingenting mera kan stjälpa en eftersom man genomgått nästan det värsta (det värsta är ju att mista sitt barn), överlevt och kan acceptera och älska sig själv - det är en helt fantastisk upplevelse och värd all möda men som sagt, jag skulle aldrig frivilligt ha påbörjat den resan men är jätte tacksam för att jag nu tvingats göra den.

Det viktigaste jag utöver att möta mina djupaste, inte alltid så smickrande, sidor lärde mig var att ta emot och välkomna Verkligheten precis sådan den är, varje gång jag blev ledsen och rädd märkte jag att jag i mina tankar befann mig i historien eller i framtiden => det är skönt att ha en livboj som heter Verkligheten att hålla fast i då man märker att tankarna börjar driva iväg till något som nästan skrämmer vettet ur en...

Sköt om dig & gör något för dig själv som får dig att må riktigt bra - Kram!

[majda]

Slapp drömma om honom i natt. Skönt. För drömmarna kommer ofta, så starka, jag vaknar i tårar och sorgen, katastrofkänslan, sitter i i många timmar.
Jag hoppas jag kan blir av med dessa drömmar...

[boudille]

För mig tar det ofta några år innan drömmarna kommer ikapp den verklighet jag lever. Och i ditt fall är det ju enbart sista året som du inte haft honom så nära i ditt liv, så jag förstår att drömmarna finns där. Ha en bok nära till hands eller nåt annat som distraherar när du vaknar, det är hopplöst när en fel känsla från en dröm sitter kvar och påverkar dagen! kram

[boudille]

Tack för din beskrivning. Det blir allt tydligare att det du går igenom nu är slutet på den separationsprocess som inleddes för flera år sedan och som sedan inte landade i en hel brytning utan en bit på vägen. Som ni verkar ha trivts med båda två, och då blir ju den nya damens intåg något som inte bara tydliggör separationen i sig, som jag först uppfattade, utan faktiskt förändrar i din vardag på ett sätt du trodde du skulle slippa.

Hur får du den praktiska hjälp du behöver när din ex-make inte längre ger den? Eller behövs det mindre när tjejen har blivit större? Eller är det sånt som går att ordna ändå men det var enkelt att det var han som hjälpte till? Jag tänker att hur du lägger upp din vardag för ditt eget praktiska stöd också kan ge dig stöd i att nu bygga upp en egen tillvaro där det kan vara lättare att släppa de känslomässiga banden om du i mindre grad behöver de praktiska.

På det du skriver får jag intrycket av att din man har levt så som han trott att han alltid velat leva, och att han också såg en möjlig halv-separerad framtid tillsammans på det sätt ni hade det de första fyra åren, ni verkar ju ha kunnat prata om er relation på ett ok sätt. Och då är det klart att det gör än ondare nu, när han vill ha det med någon annan som han inte ville ha med dig. Det gör ont när man inte vill samma sak. Det gör ont att inse, det gör ont att leva med. Men sen, efter ett tag gör det faktiskt mindre ont. Det kommer säkert alltid finnas kvar som en tagg, men som en tagg som sticker till ibland och inte definierar hela din tillvaro, som det känns som den gör nu.

Så om du tänker bort hur just er separation såg ut och söker det stöd som finns för den som blir lämnad så kan du säkert komma vidare snabbare. Fundera hur du vill ordna ditt liv så prkatiskt som möjligt för just dig (och barnet givetvis) och hiur du vill ordna det så trevligt som möjligt för just dig. Du fick en del boktips ovan, tror jag inte att jag har fler, mer än just böcker i sig, filmer i sig, trädgårdpyssel i sig. Prova nån ny hobby tillsammans med dindotter? Odla dina egna interssen och sök ett tag så mycket distraktion som möjligt så blir det nog lättare att tänka framåt på det sätt som passar just dig. Kram och lycka till!

[majda]

Tack så mycket för svar. Blir glad om jag får fler - behöver det...
Ja, hur gör jag för att få den praktiska hjälp jag behöver..? Får ingen hjälp nu, men har väl sänkt mina krav plus det faktum att min flicka är äldre nu, så det går på något sätt... Men det är inte lätt.
När jag är tillsammans med min dotter tänker jag sällan på honom; jag är helt enkelt lycklig i stunden för att jag får vara med henne.
MEN de dagar jag är utan mitt barn. Känns svarta tomma meningslösa. Och det blir inte bättre, snarare värre. Det är också Verkligheten. Nuet.
Och nu ska han alltså flytta ihop med den andra kvinnan. Den kvinnan kommer alltså träffa min dotter lika mycket som jag gör. Känns bara så absurt. Jag avskyr den andra kvinnan från djupet av mitt hjärta. Hon kommer nu att få vara med min dotter, hon kommer att finnas där hos henne. Inte jag.