Skrivet: 2012-05-30, 11:07
#1
Sen och lång FL-berättelse i tre delar:
När jag började skriva detta var det två dagar sedan mitt fjärde mirakel, Endo Vilhelm André Cruz, föddes, den 21 april 2012. En efterlängtad lillebroder till Maximo, Leïla och Erika, som tålmodigt har väntat sedan tidigt i höstas då ingen riktigt vågade tro att vår familj skulle utökas med ytterligare en medlem en aprildag 2012. Det kändes overkligt att niomånadersmagens innehåll, i form av en perfekt liten gosse, låg där bredvid mig och gav ifrån sig små huffar och puffar i den genomskinliga sjukhusbäbissäng i genomskinlig plast som jag nyligen har insett ser likadana ut på sjukhusen hemma i Sverige.
Dolly Partons byst hade tillfälligt flyttat in på min bröstkorg. Mina vanligtvis taxöronliknande tuttar var hårda som stenar och om jag inte hade vetat bättre skulle jag ha väckt snuttungen för att låta honom försöka tömma dessa mjölkstinna megabröst. Istället skrev jag början av denna långa förlossningsberättelse. Fortsättningen skrev jag inatt.
Det hela började under natten mellan torsdag och fredag. Manu hade gått på april månads jourvecka den torsdagsmorgonen och hans arbetsschema för fredagen innehöll helikopterflygning för övervakning av gasnätverket. Han hade i princip sagt till mig att jag inte fick föda barn denna fredag eftersom han inte skulle vara tillgänglig per telefon där uppe i luften. Jag vaknade vid 01.30 av en värk. Jag tänkte att det bara var en förvärk och att jag skulle kunna somna om men det kom ytterligare en efter tio minuter och jag gick ner till toaletten för att tömma blåsan. Jag passade på att äta en tablett som man ska för att se om detta kunde få värkarna att avta.
När jag återigen hade lagt mig i sängen funderade jag över vad som verkade vara en rimlig tidsfrist för att låta tabletten hinna göra verkan. Jag gav den en halvtimma men när denna hade gått och värkarna fortsatte med samma intensitet och intervall bestämde jag att det nog skulle krävas en timma innan tabletten hade gjort sitt. Jag småslumrade mellan värkarna men tittade på klockan varje gång en ny satte igång och de fortsatte med tio minuters mellanrum och jag tror att de varade i en minut men ibland något längre, ibland något kortare.
En timma efter toalettbesöket började det bli jobbigt att ligga ner och jag satte mig upp på sängkanten. När nästa värk kom kunde jag vagga bort den och för att inte sitta sysslolös tänkte jag att det var på tiden att jag packade det jag hittills inte hade packat i min förlossnings- och BB-väska. Jag valde linnen från min klädlåda och sorterade fram mina fulaste underbyxor för att kunna ta med mig till efter förlossningen. Manu vaknade till och ganska surt talade jag om för honom att han förmodligen kunde glömma sin helikopterflygning och han svarade med att fråga ”jaså du föder nu?” innan han somnade om igen. Klockan halv fyra var jag helt slut i huvud och kropp och jag bestämde mig för att lägga mig ner igen eftersom värkarna tycktes komma med längre mellanrum och jag tänkte att antingen är det bara falsklarm och då gör jag bättre i att sova mer inför vad som komma skall eller så skulle de återkomma och då skulle jag åtminstone ha litet mer energi att ta ifrån om jag lyckades vila en stund till. Jag somnade ganska fort och sov tills väckarklockan ringde då det var dags att väcka barnen inför sista skoldagen innan vårlovet. Ett par gånger hade jag vaknat till av någon enstaka värk men arbetet hade uppenbarligen avstannat vid sjutiden.
Jag kände mig kluven mellan besvikelse över att det inte hade satt igång på riktigt, oro över ovissheten inför dagens händelser och makens planerade helikopterjobb och samtidigt lättad över att ha fått sova ut under nattens sista timmar. Manu lovade att höra av sig vid lunch för att se hur jag mådde och eftersom jag ändå inte hade några känningar just då kändes det okej att han åkte till jobbet och skötte sina sysslor där. Jag hjälpte alla barn att komma iväg till skolan och gick därefter tillbaka till sängen och tog igen nattens missade sömn.
Det var väldigt skönt att ha pappa på plats då han lagade lunch till barnen precis som han hade gjort under veckans tidigare dagar och jag kunde ligga kvar i sängen ända till klockan var tolv och barnen kom tillbaka efter att pappa hade hämtat dem från skolan för dagens lunch. Vi åt tillsammans och därefter tog jag en välbehövd dusch. Egentligen hade jag under eftermiddagen velat se över mina väskor till förlossningen och till BB och klä på det nytvättade tyget till bilbarnstolen och kanske stryka en del av tygblöjorna som jag hade samlat på hög någon vecka tidigare men pappa ville åka till Lidl och handla inför den kommande veckan. Handla var nog det sista jag ville göra men jag insåg att om förlossningsarbetet skulle återta under helgen så skulle pappa stå utan mat med tre lediga barn som han inte skulle vilja lämna ensamma hemma och handla med alla tre i släptåg är sällan en rolig sysselsättning ens för oss som föräldrar och än mindre för en ensam morfar.
Sagt och gjort, efter duschen for vi iväg på jakt efter matvaror. Jag vet att jag kände mig mindre pigg än vanligt i affären och kanske hade jag någon värk där jag gick och drog den fulla matvagnen men det var ingenting som kändes alarmerande. På väg hem från Lidl ringde mobilen och Erikas fröken talade om att tösabiten hade ”haft en olycka” och jag lovade att plocka upp henne så fort jag kom hem igen. Först förstod jag inte vad olycka betydde men sedan insåg jag att fröken bara hade varit diskret i telefon för att meddela att Erika hade pinkat ner sig och det var ju skönt att det bara var det för först föreställde jag mig att hon hade slagit sig illa eller att hon hade tagit sönder sin hörapparat eller någonting annat som kändes mer obehagligt för mig än en nerkissad byxa.
Vi plockade upp Erika för att ta med henne hem och duscha henne innan vi kunde återvända till skolan för att gå på avslutningsfesten som hölls denna kväll innan två veckors vårlov. Manu hann komma hem innan vi kom iväg till skolfesten så jag skickade iväg honom med morfar och Erika då jag själv inte var helt pigg på att rusa iväg till skolan men detta måste göras då de två stora barnen var kvar där och väntade på oss. Jag minns inte vad jag gjorde men efter en stund gick även jag till skolfesten och jag vet att jag hade ett par värkar på skolgården då jag inte hade lust att prata med någon utan bara vända mig inåt i min egen bubbla. Det var många som kommenterade magen och frågade när det var dags och somliga undrade över att jag fortfarande var gravid (trots att jag hade en vecka kvar tills beräknat förlossningsdatum) och jag förmodar att det syntes på mig att jag var redo för bebis ankomst vid det här laget.
Väl hemma igen satte jag mig vid datorn och småpratade på facebook och jag vet att jag började klocka värkar vid halv åtta (jag hade länge kvar tiderna i min länk i datorn till värktimer.se men jag tömde datorns cacheminne för någon vecka sedan så nu är där nollställt igen). Vi åt middag runt niotiden och jag vet att jag skickade Maximo till datorn för att klocka ett par värkar och jag gick själv till datorn för att göra detsamma vid ett par tillfällen. Under kvällen kom värkarna med ca tio minuters intervall (jag vet att det tog tjugo minuter mellan några men sedan kom där också någon efter bara tre minuter igen) och de varade allt mellan 40 och 90 sekunder. Vid elvatiden pratade jag om att gå och lägga mig och om att äntligen få på klädseln på bilbarnstolen. Jag tittade nog på klockan sista gången innan jag somnade vid halv två så i vanlig ordning tog det en stund från det att jag började prata om läggdags tills jag faktiskt kom till skott.
"Klaga ej över mörkret. Dra ut huvudet ur röven istället."
/Mark Levengood