Sen och lång FL-berättelse i tre delar:
_1204 Aprilbarn
  1. Medlem sedan
    Oct 2001
    #1

    Sen och lång FL-berättelse i tre delar:

    När jag började skriva detta var det två dagar sedan mitt fjärde mirakel, Endo Vilhelm André Cruz, föddes, den 21 april 2012. En efterlängtad lillebroder till Maximo, Leïla och Erika, som tålmodigt har väntat sedan tidigt i höstas då ingen riktigt vågade tro att vår familj skulle utökas med ytterligare en medlem en aprildag 2012. Det kändes overkligt att niomånadersmagens innehåll, i form av en perfekt liten gosse, låg där bredvid mig och gav ifrån sig små huffar och puffar i den genomskinliga sjukhusbäbissäng i genomskinlig plast som jag nyligen har insett ser likadana ut på sjukhusen hemma i Sverige.
    Dolly Partons byst hade tillfälligt flyttat in på min bröstkorg. Mina vanligtvis taxöronliknande tuttar var hårda som stenar och om jag inte hade vetat bättre skulle jag ha väckt snuttungen för att låta honom försöka tömma dessa mjölkstinna megabröst. Istället skrev jag början av denna långa förlossningsberättelse. Fortsättningen skrev jag inatt.




    Det hela började under natten mellan torsdag och fredag. Manu hade gått på april månads jourvecka den torsdagsmorgonen och hans arbetsschema för fredagen innehöll helikopterflygning för övervakning av gasnätverket. Han hade i princip sagt till mig att jag inte fick föda barn denna fredag eftersom han inte skulle vara tillgänglig per telefon där uppe i luften. Jag vaknade vid 01.30 av en värk. Jag tänkte att det bara var en förvärk och att jag skulle kunna somna om men det kom ytterligare en efter tio minuter och jag gick ner till toaletten för att tömma blåsan. Jag passade på att äta en tablett som man ska för att se om detta kunde få värkarna att avta.



    När jag återigen hade lagt mig i sängen funderade jag över vad som verkade vara en rimlig tidsfrist för att låta tabletten hinna göra verkan. Jag gav den en halvtimma men när denna hade gått och värkarna fortsatte med samma intensitet och intervall bestämde jag att det nog skulle krävas en timma innan tabletten hade gjort sitt. Jag småslumrade mellan värkarna men tittade på klockan varje gång en ny satte igång och de fortsatte med tio minuters mellanrum och jag tror att de varade i en minut men ibland något längre, ibland något kortare.


    En timma efter toalettbesöket började det bli jobbigt att ligga ner och jag satte mig upp på sängkanten. När nästa värk kom kunde jag vagga bort den och för att inte sitta sysslolös tänkte jag att det var på tiden att jag packade det jag hittills inte hade packat i min förlossnings- och BB-väska. Jag valde linnen från min klädlåda och sorterade fram mina fulaste underbyxor för att kunna ta med mig till efter förlossningen. Manu vaknade till och ganska surt talade jag om för honom att han förmodligen kunde glömma sin helikopterflygning och han svarade med att fråga ”jaså du föder nu?” innan han somnade om igen. Klockan halv fyra var jag helt slut i huvud och kropp och jag bestämde mig för att lägga mig ner igen eftersom värkarna tycktes komma med längre mellanrum och jag tänkte att antingen är det bara falsklarm och då gör jag bättre i att sova mer inför vad som komma skall eller så skulle de återkomma och då skulle jag åtminstone ha litet mer energi att ta ifrån om jag lyckades vila en stund till. Jag somnade ganska fort och sov tills väckarklockan ringde då det var dags att väcka barnen inför sista skoldagen innan vårlovet. Ett par gånger hade jag vaknat till av någon enstaka värk men arbetet hade uppenbarligen avstannat vid sjutiden.



    Jag kände mig kluven mellan besvikelse över att det inte hade satt igång på riktigt, oro över ovissheten inför dagens händelser och makens planerade helikopterjobb och samtidigt lättad över att ha fått sova ut under nattens sista timmar. Manu lovade att höra av sig vid lunch för att se hur jag mådde och eftersom jag ändå inte hade några känningar just då kändes det okej att han åkte till jobbet och skötte sina sysslor där. Jag hjälpte alla barn att komma iväg till skolan och gick därefter tillbaka till sängen och tog igen nattens missade sömn.


    Det var väldigt skönt att ha pappa på plats då han lagade lunch till barnen precis som han hade gjort under veckans tidigare dagar och jag kunde ligga kvar i sängen ända till klockan var tolv och barnen kom tillbaka efter att pappa hade hämtat dem från skolan för dagens lunch. Vi åt tillsammans och därefter tog jag en välbehövd dusch. Egentligen hade jag under eftermiddagen velat se över mina väskor till förlossningen och till BB och klä på det nytvättade tyget till bilbarnstolen och kanske stryka en del av tygblöjorna som jag hade samlat på hög någon vecka tidigare men pappa ville åka till Lidl och handla inför den kommande veckan. Handla var nog det sista jag ville göra men jag insåg att om förlossningsarbetet skulle återta under helgen så skulle pappa stå utan mat med tre lediga barn som han inte skulle vilja lämna ensamma hemma och handla med alla tre i släptåg är sällan en rolig sysselsättning ens för oss som föräldrar och än mindre för en ensam morfar.


    Sagt och gjort, efter duschen for vi iväg på jakt efter matvaror. Jag vet att jag kände mig mindre pigg än vanligt i affären och kanske hade jag någon värk där jag gick och drog den fulla matvagnen men det var ingenting som kändes alarmerande. På väg hem från Lidl ringde mobilen och Erikas fröken talade om att tösabiten hade ”haft en olycka” och jag lovade att plocka upp henne så fort jag kom hem igen. Först förstod jag inte vad olycka betydde men sedan insåg jag att fröken bara hade varit diskret i telefon för att meddela att Erika hade pinkat ner sig och det var ju skönt att det bara var det för först föreställde jag mig att hon hade slagit sig illa eller att hon hade tagit sönder sin hörapparat eller någonting annat som kändes mer obehagligt för mig än en nerkissad byxa.


    Vi plockade upp Erika för att ta med henne hem och duscha henne innan vi kunde återvända till skolan för att gå på avslutningsfesten som hölls denna kväll innan två veckors vårlov. Manu hann komma hem innan vi kom iväg till skolfesten så jag skickade iväg honom med morfar och Erika då jag själv inte var helt pigg på att rusa iväg till skolan men detta måste göras då de två stora barnen var kvar där och väntade på oss. Jag minns inte vad jag gjorde men efter en stund gick även jag till skolfesten och jag vet att jag hade ett par värkar på skolgården då jag inte hade lust att prata med någon utan bara vända mig inåt i min egen bubbla. Det var många som kommenterade magen och frågade när det var dags och somliga undrade över att jag fortfarande var gravid (trots att jag hade en vecka kvar tills beräknat förlossningsdatum) och jag förmodar att det syntes på mig att jag var redo för bebis ankomst vid det här laget.


    Väl hemma igen satte jag mig vid datorn och småpratade på facebook och jag vet att jag började klocka värkar vid halv åtta (jag hade länge kvar tiderna i min länk i datorn till värktimer.se men jag tömde datorns cacheminne för någon vecka sedan så nu är där nollställt igen). Vi åt middag runt niotiden och jag vet att jag skickade Maximo till datorn för att klocka ett par värkar och jag gick själv till datorn för att göra detsamma vid ett par tillfällen. Under kvällen kom värkarna med ca tio minuters intervall (jag vet att det tog tjugo minuter mellan några men sedan kom där också någon efter bara tre minuter igen) och de varade allt mellan 40 och 90 sekunder. Vid elvatiden pratade jag om att gå och lägga mig och om att äntligen få på klädseln på bilbarnstolen. Jag tittade nog på klockan sista gången innan jag somnade vid halv två så i vanlig ordning tog det en stund från det att jag började prata om läggdags tills jag faktiskt kom till skott.
    "Klaga ej över mörkret. Dra ut huvudet ur röven istället."

    /Mark Levengood
  2. 1
    Sen och lång FL-berättelse i tre delar: När jag började skriva detta var det två dagar sedan mitt fjärde mirakel, Endo Vilhelm André Cruz, föddes, den 21 april 2012. En efterlängtad lillebroder till Maximo, Leïla och Erika, som tålmodigt har väntat sedan tidigt i höstas då ingen riktigt vågade tro att vår familj skulle utökas med ytterligare en medlem en aprildag 2012. Det kändes overkligt att niomånadersmagens innehåll, i form av en perfekt liten gosse, låg där bredvid mig och gav ifrån sig små huffar och puffar i den genomskinliga sjukhusbäbissäng i genomskinlig plast som jag nyligen har insett ser likadana ut på sjukhusen hemma i Sverige.
    Dolly Partons byst hade tillfälligt flyttat in på min bröstkorg. Mina vanligtvis taxöronliknande tuttar var hårda som stenar och om jag inte hade vetat bättre skulle jag ha väckt snuttungen för att låta honom försöka tömma dessa mjölkstinna megabröst. Istället skrev jag början av denna långa förlossningsberättelse. Fortsättningen skrev jag inatt.




    Det hela började under natten mellan torsdag och fredag. Manu hade gått på april månads jourvecka den torsdagsmorgonen och hans arbetsschema för fredagen innehöll helikopterflygning för övervakning av gasnätverket. Han hade i princip sagt till mig att jag inte fick föda barn denna fredag eftersom han inte skulle vara tillgänglig per telefon där uppe i luften. Jag vaknade vid 01.30 av en värk. Jag tänkte att det bara var en förvärk och att jag skulle kunna somna om men det kom ytterligare en efter tio minuter och jag gick ner till toaletten för att tömma blåsan. Jag passade på att äta en tablett som man ska för att se om detta kunde få värkarna att avta.



    När jag återigen hade lagt mig i sängen funderade jag över vad som verkade vara en rimlig tidsfrist för att låta tabletten hinna göra verkan. Jag gav den en halvtimma men när denna hade gått och värkarna fortsatte med samma intensitet och intervall bestämde jag att det nog skulle krävas en timma innan tabletten hade gjort sitt. Jag småslumrade mellan värkarna men tittade på klockan varje gång en ny satte igång och de fortsatte med tio minuters mellanrum och jag tror att de varade i en minut men ibland något längre, ibland något kortare.


    En timma efter toalettbesöket började det bli jobbigt att ligga ner och jag satte mig upp på sängkanten. När nästa värk kom kunde jag vagga bort den och för att inte sitta sysslolös tänkte jag att det var på tiden att jag packade det jag hittills inte hade packat i min förlossnings- och BB-väska. Jag valde linnen från min klädlåda och sorterade fram mina fulaste underbyxor för att kunna ta med mig till efter förlossningen. Manu vaknade till och ganska surt talade jag om för honom att han förmodligen kunde glömma sin helikopterflygning och han svarade med att fråga ”jaså du föder nu?” innan han somnade om igen. Klockan halv fyra var jag helt slut i huvud och kropp och jag bestämde mig för att lägga mig ner igen eftersom värkarna tycktes komma med längre mellanrum och jag tänkte att antingen är det bara falsklarm och då gör jag bättre i att sova mer inför vad som komma skall eller så skulle de återkomma och då skulle jag åtminstone ha litet mer energi att ta ifrån om jag lyckades vila en stund till. Jag somnade ganska fort och sov tills väckarklockan ringde då det var dags att väcka barnen inför sista skoldagen innan vårlovet. Ett par gånger hade jag vaknat till av någon enstaka värk men arbetet hade uppenbarligen avstannat vid sjutiden.



    Jag kände mig kluven mellan besvikelse över att det inte hade satt igång på riktigt, oro över ovissheten inför dagens händelser och makens planerade helikopterjobb och samtidigt lättad över att ha fått sova ut under nattens sista timmar. Manu lovade att höra av sig vid lunch för att se hur jag mådde och eftersom jag ändå inte hade några känningar just då kändes det okej att han åkte till jobbet och skötte sina sysslor där. Jag hjälpte alla barn att komma iväg till skolan och gick därefter tillbaka till sängen och tog igen nattens missade sömn.


    Det var väldigt skönt att ha pappa på plats då han lagade lunch till barnen precis som han hade gjort under veckans tidigare dagar och jag kunde ligga kvar i sängen ända till klockan var tolv och barnen kom tillbaka efter att pappa hade hämtat dem från skolan för dagens lunch. Vi åt tillsammans och därefter tog jag en välbehövd dusch. Egentligen hade jag under eftermiddagen velat se över mina väskor till förlossningen och till BB och klä på det nytvättade tyget till bilbarnstolen och kanske stryka en del av tygblöjorna som jag hade samlat på hög någon vecka tidigare men pappa ville åka till Lidl och handla inför den kommande veckan. Handla var nog det sista jag ville göra men jag insåg att om förlossningsarbetet skulle återta under helgen så skulle pappa stå utan mat med tre lediga barn som han inte skulle vilja lämna ensamma hemma och handla med alla tre i släptåg är sällan en rolig sysselsättning ens för oss som föräldrar och än mindre för en ensam morfar.


    Sagt och gjort, efter duschen for vi iväg på jakt efter matvaror. Jag vet att jag kände mig mindre pigg än vanligt i affären och kanske hade jag någon värk där jag gick och drog den fulla matvagnen men det var ingenting som kändes alarmerande. På väg hem från Lidl ringde mobilen och Erikas fröken talade om att tösabiten hade ”haft en olycka” och jag lovade att plocka upp henne så fort jag kom hem igen. Först förstod jag inte vad olycka betydde men sedan insåg jag att fröken bara hade varit diskret i telefon för att meddela att Erika hade pinkat ner sig och det var ju skönt att det bara var det för först föreställde jag mig att hon hade slagit sig illa eller att hon hade tagit sönder sin hörapparat eller någonting annat som kändes mer obehagligt för mig än en nerkissad byxa.


    Vi plockade upp Erika för att ta med henne hem och duscha henne innan vi kunde återvända till skolan för att gå på avslutningsfesten som hölls denna kväll innan två veckors vårlov. Manu hann komma hem innan vi kom iväg till skolfesten så jag skickade iväg honom med morfar och Erika då jag själv inte var helt pigg på att rusa iväg till skolan men detta måste göras då de två stora barnen var kvar där och väntade på oss. Jag minns inte vad jag gjorde men efter en stund gick även jag till skolfesten och jag vet att jag hade ett par värkar på skolgården då jag inte hade lust att prata med någon utan bara vända mig inåt i min egen bubbla. Det var många som kommenterade magen och frågade när det var dags och somliga undrade över att jag fortfarande var gravid (trots att jag hade en vecka kvar tills beräknat förlossningsdatum) och jag förmodar att det syntes på mig att jag var redo för bebis ankomst vid det här laget.


    Väl hemma igen satte jag mig vid datorn och småpratade på facebook och jag vet att jag började klocka värkar vid halv åtta (jag hade länge kvar tiderna i min länk i datorn till värktimer.se men jag tömde datorns cacheminne för någon vecka sedan så nu är där nollställt igen). Vi åt middag runt niotiden och jag vet att jag skickade Maximo till datorn för att klocka ett par värkar och jag gick själv till datorn för att göra detsamma vid ett par tillfällen. Under kvällen kom värkarna med ca tio minuters intervall (jag vet att det tog tjugo minuter mellan några men sedan kom där också någon efter bara tre minuter igen) och de varade allt mellan 40 och 90 sekunder. Vid elvatiden pratade jag om att gå och lägga mig och om att äntligen få på klädseln på bilbarnstolen. Jag tittade nog på klockan sista gången innan jag somnade vid halv två så i vanlig ordning tog det en stund från det att jag började prata om läggdags tills jag faktiskt kom till skott.
  3. Medlem sedan
    Oct 2001
    #2

    Del två:

    Version:1.0 StartHTML:0000000167 EndHTML:0000008483 StartFragment:0000000454 EndFragment:0000008467 Jag sov mellan värkarna men de var intensiva nog att behöva andas sig igenom och det hade de varit från och till under hela kvällen men jag tyckte ändå att det inte kunde vara bråttom till förlossningen då det fortfarande tog tio minuter mellan varje värk och de inte varade längre än en minut åt gången och dessutom räckte det ju med att andas för att må bra. Klockan tre steg jag upp igen. Jag hittade Manu sovandes i soffan och jag talade om för honom att jag tänkte duscha men att vi snart måste åka till förlossningen för att kolla läget. Han blev först litet nervös och ville åka direkt men jag ville verkligen duscha först och under tiden jag stod i duschen hittade han en pöl framför källardörren och undrade om jag hade kissat eller om vattnet hade gått eller vad detta kunde vara. Jag svarade att mitt vatten inte hade gått och kissat hade jag inte heller gjort på golvet men jag föreslog att han skulle kolla om det kanske var Erika som hade kissat i trappan (detta hände en eller ett par veckor tidigare då hon inte hann ner för trappan i tid därför att hon hade tvekat med att gå ner eftersom hon var rädd för att väcka de gäster som sov i rummet intill toaletten). Jag vet inte hur han kontrollerade denna eventualitet men han sa att det inte kom från övervåningen och när han torkade upp tyckte han inte att det luktade kiss. Själv erfor jag så fort jag hade kommit in i duschen att mina värkar började öka i styrka. Jag fick rulla med höfterna samtidigt som jag andades för att lindra dem när jag stod under det varma vattnet i duschen. Jag tog inte längre tiden på värkarna eftersom jag höll på med annat men jag förmodar att de kom tätare under och efter duschen men jag hann och orkade ändå sätta upp håret i två tofsar! Fråga mig inte hur.


    När jag är på väg upp för att klä på mig hittar jag en pöl i trappan och talar om för Manu att Erika antagligen visst har kissat där och denna gång gått tillbaka till sin säng för att sova vidare. Värkarna rullar in över mig med jämna mellanrum och jag vaggar mig genom dem samtidigt som jag andas intensivt. Jag klär på mig och ställer fram mina tre (olika stora) väskor för att Manu ska hitta dem och väntar på att han ska bli klar för avfärd. Nu börjar jag undra vad i hela fridens namn han håller på med då värkarna börjar göra ont och de trycker på ordentligt när de kommer - tätare och tätare. Jag kan rulla bort ett par värkar när jag står vid trappräcket på övervåningen och vid ett tillfälle vet jag att jag trycker mitt ryggslut mot väggen i den breda dörrposten in till vårt sovrum och då är värkarna hanterbara men så fort jag befinner mig mitt i ett rum vid en värk känns det som ett avgrundsdjup öppnar sig genom smärtan.


    Manu har vid det här laget ställt Erika i duschen och när jag är mer än redo att åka kommer han med en spann och en borste i högsta hugg för han ska då tvätta av Erikas madrass så att den inte blir fläckig och luktar snusk av det kiss som hamnat i sängen... Jag känner hur jag blir irriterad. Värkarna går att lindra något när jag trycker mig mot elementet i matsalen för där är det varmt och skönt och jag kan andas mig igenom dem när jag trycker ryggslutet mot det skållvarma elementet. Det är förunderligt hur vi är osynkroniserade när vi ska någonstans min make och jag. När jag inte var nervös utan kände att jag ville ta en dusch och samla ihop mina saker då ville han åka till förlossningen direkt men när jag var redo att åka då hittar han på nya projekt som sinkar oss... Problemet är att när man ska till och föda barn fungerar det inte att vara tidsoptimist för bebisar väntar inte tills mamma och pappa är redo!


    Vid femsnåret är vi äntligen ute i nattkylan och jag får en ordentlig värk när jag ska klättra in i bilen (en Renault Traffic tror jag – den är stor som en buss) och jag ber Manu massera vid ryggslutet för att lindra smärtan. Jag vet inte hur jag kommer in i bussbilen men vid 05.06 tittar jag på bilens klocka då jag får den första värken inne i bilen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen och jag trycker med fötterna mot golvet och handen mot taket för att jämna ut smärtan på något sätt. Blåljusen lyser upp natten och landskapet omkring oss och jag måste koncentrera mig hårt för att vila mellan varje värk. Jag tror att jag hann med fyra eller fem värkar under resan. De två sista värkarna i bilen kom tätt och det kändes nästan som krystvärkar. Jag flåsade och jämrade mig genom dem och det hjälpte inte längre att sträcka ut mig med fötterna mot golvet och händerna mot taket utan i stället hängde jag mig med hela kroppen från handtaget ovanför bildörren. Att hänga hela kroppen så måste delvis ha lättat på trycket mot bäckenbenet men också krävt en hel del styrka som jag antagligen kunde koncentrera mig på i stället för smärtan och mina armar var som darriga spaghetti när varje ny värk sjönk bort.


    Det tar litet drygt tio minuter att köra till förlossningen från vårt hus och detta var på natten mellan fredag och lördag då ingen annan var ute på vägarna så det kan ha gått fortare och det hände mycket på den korta tiden.


    Manu körde in på parkeringen framför förlossningen trots att jag försökte idiotförklara honom när han skulle in på sjukhusgården och jag tyckte inte att vi kunde köra in där utan att vi skulle parkera där vi brukar och gå in genom grindarna. Det var en evig tur att han lyssnade på sig själv och inte på mig för jag hade inte klarat att gå så långt! Jag hann ut ur bilen och fick en helvetesvärk så fort jag stod med båda fötterna på marken och jag hann kommendera ”massera!” innan jag hängde mig med överkroppen på sätet där jag nyss suttit och jag jämrade mig genom denna avgrundssmärta. Massagen hamnade litet för högt upp på ryggen men jag kunde inte säga till under värken för att få honom att massera på rätt ställe utan försökte i stället känna det goda den gjorde där denna gavs. När värken var över tog vi (jag gav instruktioner och Manu bar) min handväska och den lilla väskan med kläder till bebisen. Jag gick fem eller tio meter och sedan tog det tvärstopp. En ny värk svallade över mig och jag kände att jag ville krysta och jag vet inte om jag skrek men det är möjligt. Jag vet att jag sa till Manu att det var kört, att vi hade kommit för sent och att jag måste föda där och då. Jag kände hur paniken vällde över mig då jag stod på en kall parkering med byxor på underkroppen och en asfalterad parkering under mig. ”Här kan jag inte föda!” var den enda tanke som fanns i mitt huvud och det var då jag såg en ung kvinna komma ut genom förlossningsentréns dörrar med en rullstol och jag tänkte att de måste nog ha varit uttråkade inne på förlossningen och suttit och spanat genom fönstren efter eventuella ankommande föderskor och kommit rusande för min skull. Eller måste jag ha skrikit högt utan att märka det och därmed fått dem att reagera eller så var hon bara en räddande ängel... Det var först någon dag senare som jag insåg att mannen som släppt in oss genom grindarna på sjukhusområdet hade meddelat förlossningen att vi var där.
    "Klaga ej över mörkret. Dra ut huvudet ur röven istället."

    /Mark Levengood
  4. 2
    Del två: Version:1.0 StartHTML:0000000167 EndHTML:0000008483 StartFragment:0000000454 EndFragment:0000008467 Jag sov mellan värkarna men de var intensiva nog att behöva andas sig igenom och det hade de varit från och till under hela kvällen men jag tyckte ändå att det inte kunde vara bråttom till förlossningen då det fortfarande tog tio minuter mellan varje värk och de inte varade längre än en minut åt gången och dessutom räckte det ju med att andas för att må bra. Klockan tre steg jag upp igen. Jag hittade Manu sovandes i soffan och jag talade om för honom att jag tänkte duscha men att vi snart måste åka till förlossningen för att kolla läget. Han blev först litet nervös och ville åka direkt men jag ville verkligen duscha först och under tiden jag stod i duschen hittade han en pöl framför källardörren och undrade om jag hade kissat eller om vattnet hade gått eller vad detta kunde vara. Jag svarade att mitt vatten inte hade gått och kissat hade jag inte heller gjort på golvet men jag föreslog att han skulle kolla om det kanske var Erika som hade kissat i trappan (detta hände en eller ett par veckor tidigare då hon inte hann ner för trappan i tid därför att hon hade tvekat med att gå ner eftersom hon var rädd för att väcka de gäster som sov i rummet intill toaletten). Jag vet inte hur han kontrollerade denna eventualitet men han sa att det inte kom från övervåningen och när han torkade upp tyckte han inte att det luktade kiss. Själv erfor jag så fort jag hade kommit in i duschen att mina värkar började öka i styrka. Jag fick rulla med höfterna samtidigt som jag andades för att lindra dem när jag stod under det varma vattnet i duschen. Jag tog inte längre tiden på värkarna eftersom jag höll på med annat men jag förmodar att de kom tätare under och efter duschen men jag hann och orkade ändå sätta upp håret i två tofsar! Fråga mig inte hur.


    När jag är på väg upp för att klä på mig hittar jag en pöl i trappan och talar om för Manu att Erika antagligen visst har kissat där och denna gång gått tillbaka till sin säng för att sova vidare. Värkarna rullar in över mig med jämna mellanrum och jag vaggar mig genom dem samtidigt som jag andas intensivt. Jag klär på mig och ställer fram mina tre (olika stora) väskor för att Manu ska hitta dem och väntar på att han ska bli klar för avfärd. Nu börjar jag undra vad i hela fridens namn han håller på med då värkarna börjar göra ont och de trycker på ordentligt när de kommer - tätare och tätare. Jag kan rulla bort ett par värkar när jag står vid trappräcket på övervåningen och vid ett tillfälle vet jag att jag trycker mitt ryggslut mot väggen i den breda dörrposten in till vårt sovrum och då är värkarna hanterbara men så fort jag befinner mig mitt i ett rum vid en värk känns det som ett avgrundsdjup öppnar sig genom smärtan.


    Manu har vid det här laget ställt Erika i duschen och när jag är mer än redo att åka kommer han med en spann och en borste i högsta hugg för han ska då tvätta av Erikas madrass så att den inte blir fläckig och luktar snusk av det kiss som hamnat i sängen... Jag känner hur jag blir irriterad. Värkarna går att lindra något när jag trycker mig mot elementet i matsalen för där är det varmt och skönt och jag kan andas mig igenom dem när jag trycker ryggslutet mot det skållvarma elementet. Det är förunderligt hur vi är osynkroniserade när vi ska någonstans min make och jag. När jag inte var nervös utan kände att jag ville ta en dusch och samla ihop mina saker då ville han åka till förlossningen direkt men när jag var redo att åka då hittar han på nya projekt som sinkar oss... Problemet är att när man ska till och föda barn fungerar det inte att vara tidsoptimist för bebisar väntar inte tills mamma och pappa är redo!


    Vid femsnåret är vi äntligen ute i nattkylan och jag får en ordentlig värk när jag ska klättra in i bilen (en Renault Traffic tror jag – den är stor som en buss) och jag ber Manu massera vid ryggslutet för att lindra smärtan. Jag vet inte hur jag kommer in i bussbilen men vid 05.06 tittar jag på bilens klocka då jag får den första värken inne i bilen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen och jag trycker med fötterna mot golvet och handen mot taket för att jämna ut smärtan på något sätt. Blåljusen lyser upp natten och landskapet omkring oss och jag måste koncentrera mig hårt för att vila mellan varje värk. Jag tror att jag hann med fyra eller fem värkar under resan. De två sista värkarna i bilen kom tätt och det kändes nästan som krystvärkar. Jag flåsade och jämrade mig genom dem och det hjälpte inte längre att sträcka ut mig med fötterna mot golvet och händerna mot taket utan i stället hängde jag mig med hela kroppen från handtaget ovanför bildörren. Att hänga hela kroppen så måste delvis ha lättat på trycket mot bäckenbenet men också krävt en hel del styrka som jag antagligen kunde koncentrera mig på i stället för smärtan och mina armar var som darriga spaghetti när varje ny värk sjönk bort.


    Det tar litet drygt tio minuter att köra till förlossningen från vårt hus och detta var på natten mellan fredag och lördag då ingen annan var ute på vägarna så det kan ha gått fortare och det hände mycket på den korta tiden.


    Manu körde in på parkeringen framför förlossningen trots att jag försökte idiotförklara honom när han skulle in på sjukhusgården och jag tyckte inte att vi kunde köra in där utan att vi skulle parkera där vi brukar och gå in genom grindarna. Det var en evig tur att han lyssnade på sig själv och inte på mig för jag hade inte klarat att gå så långt! Jag hann ut ur bilen och fick en helvetesvärk så fort jag stod med båda fötterna på marken och jag hann kommendera ”massera!” innan jag hängde mig med överkroppen på sätet där jag nyss suttit och jag jämrade mig genom denna avgrundssmärta. Massagen hamnade litet för högt upp på ryggen men jag kunde inte säga till under värken för att få honom att massera på rätt ställe utan försökte i stället känna det goda den gjorde där denna gavs. När värken var över tog vi (jag gav instruktioner och Manu bar) min handväska och den lilla väskan med kläder till bebisen. Jag gick fem eller tio meter och sedan tog det tvärstopp. En ny värk svallade över mig och jag kände att jag ville krysta och jag vet inte om jag skrek men det är möjligt. Jag vet att jag sa till Manu att det var kört, att vi hade kommit för sent och att jag måste föda där och då. Jag kände hur paniken vällde över mig då jag stod på en kall parkering med byxor på underkroppen och en asfalterad parkering under mig. ”Här kan jag inte föda!” var den enda tanke som fanns i mitt huvud och det var då jag såg en ung kvinna komma ut genom förlossningsentréns dörrar med en rullstol och jag tänkte att de måste nog ha varit uttråkade inne på förlossningen och suttit och spanat genom fönstren efter eventuella ankommande föderskor och kommit rusande för min skull. Eller måste jag ha skrikit högt utan att märka det och därmed fått dem att reagera eller så var hon bara en räddande ängel... Det var först någon dag senare som jag insåg att mannen som släppt in oss genom grindarna på sjukhusområdet hade meddelat förlossningen att vi var där.
  5. Medlem sedan
    Oct 2001
    #3

    Del tre:

    Jag vet inte hur Manu bar sig åt men han tog tag under mina armhålor och på darrande ben lyckades jag ta mig de sista tjugo metrarna fram till trappan där kvinnan stod med rullstolen och jag hann göra en ansats till att sätta mig men i samma ögonblick kom en ny våg av smärta och jag blev hängande på raka armar från rullstolens armstöd med rumpan väntande i luften i väntan på att värken skulle rulla förbi. Jag flåsade, frustade och jämrade mig mer eller mindre ljudligt. När värken var över satte jag mig och vi rullade in. Jag talade om för tjejen att jag bara skulle hinna in i förlossningssalen, krysta tre gånger och sedan skulle allt vara över. Jag tror att barnmorskan hade kommit oss till mötes eller kanske var det bara vi tre i hissen, ängeln, Manu och jag.


    Nere i källaren där de har förlossningen kom en ny värk och jag hängde mig på armarna från armstöden på rullstolen igen och frustade mig genom även denna. Nu var barnmorskan med oss och jag kördes den sista vägen fram till förlossningssalen. Vid dörröppningen reste jag mig upp och tog mig in till sängen som stod mitt i rummet, sparkade av mig skorna och slet av mig byxor och underbyxor. En ny värk kom rullande och jag hängde mig med överkroppen mot britsen och frustade vidare i min egen värld. Barnmorskan sa att här kan du inte stå, du måste upp på sängen för sådär kan du inte föda och jag tänkte ”det kan jag visst!” men lydde och klättrade upp utan att själv förstå hur det hela gick till. Jag sa att jag ville stå på alla fyra och föda men fick till svar att det gick inte för hon var inte upplärd till att förlösa kvinnor på alla fyra. Jag tänkte att det var hennes förlust och inte min för jag vet att jag kan föda på alla fyra för det har jag redan gjort två gånger och jag skulle minsann visa henne att JAG kunde föda i gynställning om hon var så oproffsig att hon inte kunde göra mig till viljes! Jag låg där på ryggen i sängen och kände mig mer arg än uppgiven eller orolig även om dessa känslor fanns där någonstans även de. Jag gnällde att jag vill inte föda i uppförsbacke men det var nog bara Manu som förstod och han fanns där och gjorde mig stark.


    Den unga kvinnan talade om allt som jag hade sagt om att krysta tre gånger och föda fort för barnmorskan under tiden jag låg där på britsen. Hon undrade varför vi inte hade kommit in tidigare och jag svarade att jag faktiskt kunde sova mig genom värkarna tills jag steg upp klockan tre så jag hade inte tyckt att det var så bråttom. Jag fick hjälp med att klä av mig mina kläder och få på deras sjukhusskjorta och de satte gummiband med EKG och värkmätare på magen. Någon från personalen saknades tydligen för barnmorskan verkade missbelåten eller orolig och hon var arg för att jag inte hade fått någon kanyl i armen men det skulle inte hinnas med nu och hon undersökte mig och konstaterade att jag var öppen nio centimeter och jag var i min egen värld. Jag fick andas i en syrgasmask och jag tror att det var Manu som höll denna åt mig och det var barnmorskan som talade om att och hur han skulle ge mig den. Jag höll honom i handen hela tiden och jag vet att jag låg med ena armen över ansiktet tills barnmorskan sa att det var bättre om jag höll ängeltjejen med en hand och Manu med den andra och det var de som styrde så att jag bytte ställning och det var skönt att ha någon att klamra sig fast vid.


    Jag krystade fastän barnmorskan ingenting hade sagt och jag kände hur jag tömde tarmen och hon torkade mig och jag tänkte på alla diskussioner vi haft om ändtarmens tomhet eller eventuella innehåll vid detta skede under förlossningen. Sedan sa hon att vid nästa värk ska du krysta för nu kommer bebisen. Jag blev frustrerad för jag ville att värken skulle komma då med detsamma men den gjorde inte det och jag vet inte när jag började krysta men det kändes nästan som att jag satte igång nästa värk själv genom att krysta men jag tror inte att det fungerar så utan jag var nog bara med kroppen och började samtidigt som värken för att jag så gärna ville att det skulle hända just precis då.


    Det kändes som att jag krystade länge och jag har ingen aning om hur lång tid det tog innan hon sa att vid nästa värk får du inte krysta utan då får du i stället flåsa och det var skönt att slippa krysta och det kändes bra att flåsa. Sedan tror jag att jag fick krysta igen och därefter var han ute. En liten varm kropp tog jag emot på mitt bröst och vi tittade tillsammans, Manu och jag och vi kunde konstatera att vi hade fått en liten kille till. Ängeltjejen frågade om han hade något namn och Manu svarade att det inte var helt bestämt men jag svarade att han ska heta Endo. (Jag körde inte över Manu i detta om någon undrar utan det var bestämt sedan några veckor men kanske hade Manu tolkat min uttalade tveksamhet i vårt förutbestämda val av flicknamn som en tveksamhet även inför valet av pojknamn vilket inte alls var fallet.) Mina armar darrade fortfarande och jag minns att de fortsatte darra mer eller mindre hela dagen efter förlossningen.


    Vi kom fram till sjukhuset någon gång runt 05.15 och Endo föddes 05.47 så även om det kändes som att det tog tid under utdrivningsskedet kan det inte ha tagit många minuter eller många krystningar. Jag tror snarare att jag måste ha känt något slags behov av att prestera eftersom jag hade uttalat mig om att det skulle ta tre krystningar och att därefter skulle bebis vara ute.


    Nu är Endo fem veckor och fyra dagar gammal och det känns som att upplevelsen i denna berättelse är långt mer fjärran än den i själva verket är. I likhet med varje gång efter en förlossning känns det som att barnet som föddes alltid har varit en del av vår familj och ändå vet jag att han för ett år sedan låg som ett gryn i sin pappas kropp och ett ägg djupt inne i min... Endo Vilhelm André, 3710 gram, 50,5 cm, född den 21 april 2012. Välkommen till världen min fina skatt!
    "Klaga ej över mörkret. Dra ut huvudet ur röven istället."

    /Mark Levengood
  6. 3
    Del tre: Jag vet inte hur Manu bar sig åt men han tog tag under mina armhålor och på darrande ben lyckades jag ta mig de sista tjugo metrarna fram till trappan där kvinnan stod med rullstolen och jag hann göra en ansats till att sätta mig men i samma ögonblick kom en ny våg av smärta och jag blev hängande på raka armar från rullstolens armstöd med rumpan väntande i luften i väntan på att värken skulle rulla förbi. Jag flåsade, frustade och jämrade mig mer eller mindre ljudligt. När värken var över satte jag mig och vi rullade in. Jag talade om för tjejen att jag bara skulle hinna in i förlossningssalen, krysta tre gånger och sedan skulle allt vara över. Jag tror att barnmorskan hade kommit oss till mötes eller kanske var det bara vi tre i hissen, ängeln, Manu och jag.


    Nere i källaren där de har förlossningen kom en ny värk och jag hängde mig på armarna från armstöden på rullstolen igen och frustade mig genom även denna. Nu var barnmorskan med oss och jag kördes den sista vägen fram till förlossningssalen. Vid dörröppningen reste jag mig upp och tog mig in till sängen som stod mitt i rummet, sparkade av mig skorna och slet av mig byxor och underbyxor. En ny värk kom rullande och jag hängde mig med överkroppen mot britsen och frustade vidare i min egen värld. Barnmorskan sa att här kan du inte stå, du måste upp på sängen för sådär kan du inte föda och jag tänkte ”det kan jag visst!” men lydde och klättrade upp utan att själv förstå hur det hela gick till. Jag sa att jag ville stå på alla fyra och föda men fick till svar att det gick inte för hon var inte upplärd till att förlösa kvinnor på alla fyra. Jag tänkte att det var hennes förlust och inte min för jag vet att jag kan föda på alla fyra för det har jag redan gjort två gånger och jag skulle minsann visa henne att JAG kunde föda i gynställning om hon var så oproffsig att hon inte kunde göra mig till viljes! Jag låg där på ryggen i sängen och kände mig mer arg än uppgiven eller orolig även om dessa känslor fanns där någonstans även de. Jag gnällde att jag vill inte föda i uppförsbacke men det var nog bara Manu som förstod och han fanns där och gjorde mig stark.


    Den unga kvinnan talade om allt som jag hade sagt om att krysta tre gånger och föda fort för barnmorskan under tiden jag låg där på britsen. Hon undrade varför vi inte hade kommit in tidigare och jag svarade att jag faktiskt kunde sova mig genom värkarna tills jag steg upp klockan tre så jag hade inte tyckt att det var så bråttom. Jag fick hjälp med att klä av mig mina kläder och få på deras sjukhusskjorta och de satte gummiband med EKG och värkmätare på magen. Någon från personalen saknades tydligen för barnmorskan verkade missbelåten eller orolig och hon var arg för att jag inte hade fått någon kanyl i armen men det skulle inte hinnas med nu och hon undersökte mig och konstaterade att jag var öppen nio centimeter och jag var i min egen värld. Jag fick andas i en syrgasmask och jag tror att det var Manu som höll denna åt mig och det var barnmorskan som talade om att och hur han skulle ge mig den. Jag höll honom i handen hela tiden och jag vet att jag låg med ena armen över ansiktet tills barnmorskan sa att det var bättre om jag höll ängeltjejen med en hand och Manu med den andra och det var de som styrde så att jag bytte ställning och det var skönt att ha någon att klamra sig fast vid.


    Jag krystade fastän barnmorskan ingenting hade sagt och jag kände hur jag tömde tarmen och hon torkade mig och jag tänkte på alla diskussioner vi haft om ändtarmens tomhet eller eventuella innehåll vid detta skede under förlossningen. Sedan sa hon att vid nästa värk ska du krysta för nu kommer bebisen. Jag blev frustrerad för jag ville att värken skulle komma då med detsamma men den gjorde inte det och jag vet inte när jag började krysta men det kändes nästan som att jag satte igång nästa värk själv genom att krysta men jag tror inte att det fungerar så utan jag var nog bara med kroppen och började samtidigt som värken för att jag så gärna ville att det skulle hända just precis då.


    Det kändes som att jag krystade länge och jag har ingen aning om hur lång tid det tog innan hon sa att vid nästa värk får du inte krysta utan då får du i stället flåsa och det var skönt att slippa krysta och det kändes bra att flåsa. Sedan tror jag att jag fick krysta igen och därefter var han ute. En liten varm kropp tog jag emot på mitt bröst och vi tittade tillsammans, Manu och jag och vi kunde konstatera att vi hade fått en liten kille till. Ängeltjejen frågade om han hade något namn och Manu svarade att det inte var helt bestämt men jag svarade att han ska heta Endo. (Jag körde inte över Manu i detta om någon undrar utan det var bestämt sedan några veckor men kanske hade Manu tolkat min uttalade tveksamhet i vårt förutbestämda val av flicknamn som en tveksamhet även inför valet av pojknamn vilket inte alls var fallet.) Mina armar darrade fortfarande och jag minns att de fortsatte darra mer eller mindre hela dagen efter förlossningen.


    Vi kom fram till sjukhuset någon gång runt 05.15 och Endo föddes 05.47 så även om det kändes som att det tog tid under utdrivningsskedet kan det inte ha tagit många minuter eller många krystningar. Jag tror snarare att jag måste ha känt något slags behov av att prestera eftersom jag hade uttalat mig om att det skulle ta tre krystningar och att därefter skulle bebis vara ute.


    Nu är Endo fem veckor och fyra dagar gammal och det känns som att upplevelsen i denna berättelse är långt mer fjärran än den i själva verket är. I likhet med varje gång efter en förlossning känns det som att barnet som föddes alltid har varit en del av vår familj och ändå vet jag att han för ett år sedan låg som ett gryn i sin pappas kropp och ett ägg djupt inne i min... Endo Vilhelm André, 3710 gram, 50,5 cm, född den 21 april 2012. Välkommen till världen min fina skatt!
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar