Mamma På Kvinnorjouren
_1204 Aprilbarn
  1. Anonym
    #1

    Mamma På Kvinnorjouren

    Hmm,
    Och så sitter jag här, det är väl enda stället där
    jag kanske kan vädra lite, skriva av mig och vara mig själv,
    lite sådär sårbar... jag är 25årig tjej som blev mamma för 2 månader sedan,

    3é april fick jag en fullt frisk och underbar liten pojke efter en jobbig graviditet..
    Eller själva graviditeten var inga problem med, det var allt som hände i mitt liv.
    Jag och min fästman är från två helt olika länder, jag är från sydafrika, han är
    från Syrien. Jag har sedan dag ett inte varit accepterad hos hans familj.
    Han tillhör en religion där dem MÅSTE gifta sig med någon från samma religion,
    annars skapar det ett jävla liv. så vi har döljt relationen länge och hela min graviditet
    gömde jag magen väl. som tur gick jag inte upp så mkt.. efter många om, flyttade vi
    ihop för att satsa på familjelivet utan hans familjs vetskap.. tills dem förstod att han
    valde mej framför dem... då var jag i 7é graviditet månad och vi hade precis flyttat
    till en ny stad för att vara för oss själva,, men efter 1månad med sambolivet tog lyckan
    ifrån oss när dem hade kommit på oss.. det tog inte många minuter innan hela hans släkt
    var utanför oss och hotade och skapade liv.. till slut var polisen på plats och grev 4personer, fortfarande visste dem inte att jag var höggravid, då hade dem kanske skadat mej rejält, för riskabellt för att stanna kvar där kopplades familjenämnden in och den kvällen tog jag och killen en liten väska var.. vi skulle vara bara över helgen sa dem, detta var 10é februari 2012.. Fortfarande har vi inte återvänt till lägenheten,. vårt hem... vi förflyttades långt bort från det nya staden och placerades på ett kvinnorjour som även tar emot par.. Sedan dess har vi varit här.. alla våran tillbehörigheter magasinerades så allt vi har levt på har varit totalt 5klädersplagg och vi har fått mkt bebis-saker skickad till oss eftersom att vi inte kommer åt våran egna saker först dagen vi har skaffat ny bostad.. idag lever vi med skyddad personuppgifter och trots att det var kärleken som tog oss på den här resan så har jag och min fästman börja gå varandra på nerverna.. Jag vet att våran situation gör det svårare för oss att finna glädje, vi har fått lämna våran vänner, familj, sysselsättningar och hela vårat liv för ett liv på kvinnorjour...Har man aldrig varit i den sittsen kommer man nog aldrig riktig förstå.. pressen är enorm...Vi söker ständigt efter bostad utan resultat, vilket gör att man tappar hoppet, och sen har vi ett litet barn som kräver all uppmärksamhet och man vill ge lillen allt han behöver men det känns som att man inte riktigt räcker till när tankarna är någon annanstans.. Jag är sååå trött själsligt.. jag anses vara en tuff egen person vilket gör att jag har otrolig svårt att visa min sårbara sida, eller prata om hur allt detta tynger mej och nu oroar jag mej för att gå in i väggen, att jag inte kommer palla trycket mera... man blir så trött på att försöka och försöka utan resultat...jag håller mina tummar att inom en snar framtid ha bostad för min lilla familj och att jag och min fästman inte skadar varann allt för mkt.. han har till och med funderat på att åka tillbaka till familjen och försöka lösa allting.. så illa har det blivit här.. man förlorar sej själv på prövningens väg.. Det värsta känslan var att komma från BB och veta att man ska ta med sitt barn till kvinnojour utan babysaker som vi redan har inskaffat.. jaja, det var skönt att bara få skriva av sig lite för det finns INGEN jag kan snacka med om mina bekymmer... jag vill inte prata med psykolog, för jag har bästa pokerface och skulle aldrig kunnna visa mej sårbar för någon som tittar på mej. Nu gråter lillen så jag skall sluta här! hoppas ni andra har en bättre sitts och ta vara på lyckan ni har och ta hand om varann, att ni har friheten att få älska den ni vill älska.. Förut har jag bara dejtat svenska killar så jag har aldrig stött på hedersproblem tidigare så detta är sååå nytt för mej och jag blir gaaaalen!
  2. 1
    Mamma På Kvinnorjouren Hmm,
    Och så sitter jag här, det är väl enda stället där
    jag kanske kan vädra lite, skriva av mig och vara mig själv,
    lite sådär sårbar... jag är 25årig tjej som blev mamma för 2 månader sedan,

    3é april fick jag en fullt frisk och underbar liten pojke efter en jobbig graviditet..
    Eller själva graviditeten var inga problem med, det var allt som hände i mitt liv.
    Jag och min fästman är från två helt olika länder, jag är från sydafrika, han är
    från Syrien. Jag har sedan dag ett inte varit accepterad hos hans familj.
    Han tillhör en religion där dem MÅSTE gifta sig med någon från samma religion,
    annars skapar det ett jävla liv. så vi har döljt relationen länge och hela min graviditet
    gömde jag magen väl. som tur gick jag inte upp så mkt.. efter många om, flyttade vi
    ihop för att satsa på familjelivet utan hans familjs vetskap.. tills dem förstod att han
    valde mej framför dem... då var jag i 7é graviditet månad och vi hade precis flyttat
    till en ny stad för att vara för oss själva,, men efter 1månad med sambolivet tog lyckan
    ifrån oss när dem hade kommit på oss.. det tog inte många minuter innan hela hans släkt
    var utanför oss och hotade och skapade liv.. till slut var polisen på plats och grev 4personer, fortfarande visste dem inte att jag var höggravid, då hade dem kanske skadat mej rejält, för riskabellt för att stanna kvar där kopplades familjenämnden in och den kvällen tog jag och killen en liten väska var.. vi skulle vara bara över helgen sa dem, detta var 10é februari 2012.. Fortfarande har vi inte återvänt till lägenheten,. vårt hem... vi förflyttades långt bort från det nya staden och placerades på ett kvinnorjour som även tar emot par.. Sedan dess har vi varit här.. alla våran tillbehörigheter magasinerades så allt vi har levt på har varit totalt 5klädersplagg och vi har fått mkt bebis-saker skickad till oss eftersom att vi inte kommer åt våran egna saker först dagen vi har skaffat ny bostad.. idag lever vi med skyddad personuppgifter och trots att det var kärleken som tog oss på den här resan så har jag och min fästman börja gå varandra på nerverna.. Jag vet att våran situation gör det svårare för oss att finna glädje, vi har fått lämna våran vänner, familj, sysselsättningar och hela vårat liv för ett liv på kvinnorjour...Har man aldrig varit i den sittsen kommer man nog aldrig riktig förstå.. pressen är enorm...Vi söker ständigt efter bostad utan resultat, vilket gör att man tappar hoppet, och sen har vi ett litet barn som kräver all uppmärksamhet och man vill ge lillen allt han behöver men det känns som att man inte riktigt räcker till när tankarna är någon annanstans.. Jag är sååå trött själsligt.. jag anses vara en tuff egen person vilket gör att jag har otrolig svårt att visa min sårbara sida, eller prata om hur allt detta tynger mej och nu oroar jag mej för att gå in i väggen, att jag inte kommer palla trycket mera... man blir så trött på att försöka och försöka utan resultat...jag håller mina tummar att inom en snar framtid ha bostad för min lilla familj och att jag och min fästman inte skadar varann allt för mkt.. han har till och med funderat på att åka tillbaka till familjen och försöka lösa allting.. så illa har det blivit här.. man förlorar sej själv på prövningens väg.. Det värsta känslan var att komma från BB och veta att man ska ta med sitt barn till kvinnojour utan babysaker som vi redan har inskaffat.. jaja, det var skönt att bara få skriva av sig lite för det finns INGEN jag kan snacka med om mina bekymmer... jag vill inte prata med psykolog, för jag har bästa pokerface och skulle aldrig kunnna visa mej sårbar för någon som tittar på mej. Nu gråter lillen så jag skall sluta här! hoppas ni andra har en bättre sitts och ta vara på lyckan ni har och ta hand om varann, att ni har friheten att få älska den ni vill älska.. Förut har jag bara dejtat svenska killar så jag har aldrig stött på hedersproblem tidigare så detta är sååå nytt för mej och jag blir gaaaalen!
  3. Medlem sedan
    Aug 2011
    #2
    Hej

    Vilken oerhört svår situation, jag hoppas allt kommer att lösa sig för er. Men jag tycker också att du/ni ska prata med en utomstående, psyologer har tystnadsplikt.
    Bär man på allt själv så brister det till slut.

    Lycka till!
  4. 2
    Hej

    Vilken oerhört svår situation, jag hoppas allt kommer att lösa sig för er. Men jag tycker också att du/ni ska prata med en utomstående, psyologer har tystnadsplikt.
    Bär man på allt själv så brister det till slut.

    Lycka till!
  5. Medlem sedan
    Oct 2001
    #3
    Oj, vilken oerhört kämpig situation du/ni befinner er i! Jag hoppas att ni hittar en väg som passar er och att denna upplevelse inte har skadat ert förhållande på djupet. Jag kan föreställa mig en bråkdel av vad du har upplevt och upplever just nu och jag avundas dig INTE. Styrka och skriv gärna mer om du känner att det hjälper. Det finns någon här inne då och då och kan dela din berättelse om inte annat så i alla fall genom att lyssna.
  6. 3
    Oj, vilken oerhört kämpig situation du/ni befinner er i! Jag hoppas att ni hittar en väg som passar er och att denna upplevelse inte har skadat ert förhållande på djupet. Jag kan föreställa mig en bråkdel av vad du har upplevt och upplever just nu och jag avundas dig INTE. Styrka och skriv gärna mer om du känner att det hjälper. Det finns någon här inne då och då och kan dela din berättelse om inte annat så i alla fall genom att lyssna.
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar