Förlossningsdepression?
Psykisk ohälsa
  1. Anonym
    #1

    Förlossningsdepression?

    Hej!

    Jag har lite funderingar angående hur man kan må när man fått barn, vad som är normalt och när man ska börja fundera över om man mår onormalt dåligt. Jag vet inte om det ingår i ditt kunskapsområde, men jag gör ett försök.

    Fick barn för 11 månader sedan. Min dotter har varit lätt på alla sätt, aldrig särskilt skrikig, hon utvecklas normalt, verkar trygg och harmonisk etc. Men jag hade första tiden efter förlossningen jättesvårt att känna något. När hon log första gången efter ungefär en månad, då kändes det som om något lossnade. Sedan har jag successivt börjat känna mer och mer för henne, men till och med när hon var över ett halvår gammal hade jag en period då jag funderade på om jag verkligen älskade henne. Och jag funderar fortfarande på det där som andra föräldrar beskriver - att man känner en så enorm, obeskrivlig kärlek för sitt barn. Känner jag tillräckligt? Samtidigt är jag så stolt över henne och blir så glad när hon gör framsteg eller när någon ger komplimanger angående henne och jag vill att hon alltid ska vara lycklig och fasar för att jag inte kommer kunna skydda henne för alltid... Jag inser ju att man inte kan vara vrålkär i sitt barn varje sekund, för då skulle man ju gå sönder.

    Den värsta perioden var verkligen precis efter förlossningen. Jag hade bisarra tankar och föreställningar, bland annat om att min sambo skulle göra min dotter illa och jag förstod redan då att det inte var sant, men jag kände mig nästan psykotisk. Och jag tyckte själv att jag var helknäpp, så jag vågade ju inte säga något till någon. Den här fasen gick dock över, minns inte hur länge det satt i, kanske några dagar. På sistone har jag börjat fundera om det var någon slags postpartumpsykos light (fast ändå, det var bara tankar och jag förstod ju att de inte kunde vara på riktigt) och i så fall om jag ve och fasa kommer att drabbas igen och kanske värre. Eller så kanske det var fullt normalt och att det faktiskt var någon slags modersinstinkt som gjorde att jag misstrodde till och med hennes pappa. Och mig själv, för den delen, för jag trodde ju att jag var knäpp.

    Jag mådde på många sätt bättre under graviditeten. Då var jag full av förväntan, hade längtat efter barn hela mitt liv kändes det som. Kanske hade jag ändå inte fattat att det faktiskt skulle komma ett barn (!).

    Min fråga är egentligen; när ska man liksom tro att man mår som man "ska" igen?
    Så här i efterhand skulle jag ha pratat med BVC-psykologen första veckorna efter förlossningen, men jag ville inte erkänna att jag mådde dåligt. Efter det har jag vid flera tillfällen tyckt att nu, nu mår jag väl ändå bra, bara för att ytterligare en tid efteråt se tillbaka och inse att jag faktiskt inte mådde bra. Det kanske fortfarande finns en poäng att träffa BVC-psykologen, trots att den värsta tiden nu är över? Eller är det så här det "ska" vara? Många av mina vänner med barn har beskrivit avsaknad av känslor i början...

    Ska tillägga att jag och min sambo har ett förhållande som inte är på topp, men vad som är hönan och ägget är ju svårt att få grepp om.

    Hoppas på svar, eller kanske inte svar, men kanske lite tankar och idéer.

    Mvh,
    E
  2. 1
    Förlossningsdepression? Hej!

    Jag har lite funderingar angående hur man kan må när man fått barn, vad som är normalt och när man ska börja fundera över om man mår onormalt dåligt. Jag vet inte om det ingår i ditt kunskapsområde, men jag gör ett försök.

    Fick barn för 11 månader sedan. Min dotter har varit lätt på alla sätt, aldrig särskilt skrikig, hon utvecklas normalt, verkar trygg och harmonisk etc. Men jag hade första tiden efter förlossningen jättesvårt att känna något. När hon log första gången efter ungefär en månad, då kändes det som om något lossnade. Sedan har jag successivt börjat känna mer och mer för henne, men till och med när hon var över ett halvår gammal hade jag en period då jag funderade på om jag verkligen älskade henne. Och jag funderar fortfarande på det där som andra föräldrar beskriver - att man känner en så enorm, obeskrivlig kärlek för sitt barn. Känner jag tillräckligt? Samtidigt är jag så stolt över henne och blir så glad när hon gör framsteg eller när någon ger komplimanger angående henne och jag vill att hon alltid ska vara lycklig och fasar för att jag inte kommer kunna skydda henne för alltid... Jag inser ju att man inte kan vara vrålkär i sitt barn varje sekund, för då skulle man ju gå sönder.

    Den värsta perioden var verkligen precis efter förlossningen. Jag hade bisarra tankar och föreställningar, bland annat om att min sambo skulle göra min dotter illa och jag förstod redan då att det inte var sant, men jag kände mig nästan psykotisk. Och jag tyckte själv att jag var helknäpp, så jag vågade ju inte säga något till någon. Den här fasen gick dock över, minns inte hur länge det satt i, kanske några dagar. På sistone har jag börjat fundera om det var någon slags postpartumpsykos light (fast ändå, det var bara tankar och jag förstod ju att de inte kunde vara på riktigt) och i så fall om jag ve och fasa kommer att drabbas igen och kanske värre. Eller så kanske det var fullt normalt och att det faktiskt var någon slags modersinstinkt som gjorde att jag misstrodde till och med hennes pappa. Och mig själv, för den delen, för jag trodde ju att jag var knäpp.

    Jag mådde på många sätt bättre under graviditeten. Då var jag full av förväntan, hade längtat efter barn hela mitt liv kändes det som. Kanske hade jag ändå inte fattat att det faktiskt skulle komma ett barn (!).

    Min fråga är egentligen; när ska man liksom tro att man mår som man "ska" igen?
    Så här i efterhand skulle jag ha pratat med BVC-psykologen första veckorna efter förlossningen, men jag ville inte erkänna att jag mådde dåligt. Efter det har jag vid flera tillfällen tyckt att nu, nu mår jag väl ändå bra, bara för att ytterligare en tid efteråt se tillbaka och inse att jag faktiskt inte mådde bra. Det kanske fortfarande finns en poäng att träffa BVC-psykologen, trots att den värsta tiden nu är över? Eller är det så här det "ska" vara? Många av mina vänner med barn har beskrivit avsaknad av känslor i början...

    Ska tillägga att jag och min sambo har ett förhållande som inte är på topp, men vad som är hönan och ägget är ju svårt att få grepp om.

    Hoppas på svar, eller kanske inte svar, men kanske lite tankar och idéer.

    Mvh,
    E
  3. Medlem sedan
    May 2012
    #2
    Hej E,
    Vad jobbigt det låter att du har, och haft en längre tid. Du behöver inte må så här så du ska absolut söka hjälp.

    För att kunna svara korrekt på dina funderingar skulle jag behöva mer information om hur du mått före graviditeten, om du haft depression, ångest tidigare och om det finns depression eller psykoser i släkten. Du skulle också kunna göra ett självskattningstest för depression som finns här: http://www.viss.nu/Global/Blanketter...vskattning.pdf

    Det finns en hel del i din berättelse som tyder på att du både kan ha haft en postpartumpsykos och en postpartumdepression. Depressioner efter förlossningen är faktiskt väldigt vanliga. I vissa fall beror det på en störning i sköldkörtel varför dessa värden ska kontrolleras.

    Konkret tycker jag att du ska:
    -Söka BVC-psykologen och berätta om dina funderingar. Hon/han är van vid just den här typen av problem. Då tänker jag både på att er relation inte är på topp och dina tankar kring att kunna knyta an till ditt barn.
    -Söka din vårdcentral för att träffa en läkare dels för att lämna blodprov för sköldkörteln men också för att få en bedömning av depressionssymptomen och eventuellt få medicinsk behandling och/eller remiss till psykologisk behandling (KBT).

    Hoppas att detta kan hjälpa dig i att komma fram till hur du vill gå vidare.

    Varma hälsningar från mig
    Ludmilla

    Ludmilla Rosengren
    Leg Läkare, KBT-terapeut och Mamma till fem barn

    http://ludmilla.se
  4. 2
    Hej E,
    Vad jobbigt det låter att du har, och haft en längre tid. Du behöver inte må så här så du ska absolut söka hjälp.

    För att kunna svara korrekt på dina funderingar skulle jag behöva mer information om hur du mått före graviditeten, om du haft depression, ångest tidigare och om det finns depression eller psykoser i släkten. Du skulle också kunna göra ett självskattningstest för depression som finns här: http://www.viss.nu/Global/Blanketter...vskattning.pdf

    Det finns en hel del i din berättelse som tyder på att du både kan ha haft en postpartumpsykos och en postpartumdepression. Depressioner efter förlossningen är faktiskt väldigt vanliga. I vissa fall beror det på en störning i sköldkörtel varför dessa värden ska kontrolleras.

    Konkret tycker jag att du ska:
    -Söka BVC-psykologen och berätta om dina funderingar. Hon/han är van vid just den här typen av problem. Då tänker jag både på att er relation inte är på topp och dina tankar kring att kunna knyta an till ditt barn.
    -Söka din vårdcentral för att träffa en läkare dels för att lämna blodprov för sköldkörteln men också för att få en bedömning av depressionssymptomen och eventuellt få medicinsk behandling och/eller remiss till psykologisk behandling (KBT).

    Hoppas att detta kan hjälpa dig i att komma fram till hur du vill gå vidare.

    Varma hälsningar från mig
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar