Förändrad på fest.

[Resfeber.]

Min särbo är himla fin och intressant. Vi har alltid bra och givande samtal.

När vi träffar andra blir han helt förändrad, han blir totalt tyst, han rör sig knappt, han rör definitivt inte mig!
Vi är rätt fysiska med varann annars, men INTE med andra.

Det spelar ingen roll om det handlar om människor som är nya eller välbekanta för honom, han tystnar bara.
Han säger att han är sån, att han tycker det är mer bekvämt att inte prata eller delta. För mig känns det tråkigt, som att han inte vill delta eller är liksom lite lat och tycker att andra kan ju sköta snacket.

Jag kommer på mig själv att nästan glömma att han är där.
Vad göra? Han verkar konstatera att "jag är sån här" men jag saknar ju honom i konversationen, jag vet ju hur mkt han har att bidra med!!!

[luddtussen]

Ja, hm ... fast han kanske inte lyckas uppbåda intresse för vanligt struntprat som det tenderar att vara på fester t ex.

Om man tycker samtalet är ointressant, och inte lyckas leda in det på något som är intressant, kan det ju hända att man helt enkelt inte väljer att prata bara för pratandets skull. Man kan ju vara av sorten som är mer intresserad av att prata när man har något intressant att komma med än bara för att fylla luftrummet.

Varför ska man kräva av andra att de ska delta i allmänt struntprat liksom?

Tycker han det är ok att vara med och vara tystlåten, eller lider han mest hela tiden? Han kan ju tänkas tycka att _du_ är urtråkig också vid sådana tillställningar. Vilka ämnen diskuterar ni liksom, samma som du och han pratar om, eller helt andra saker?

[Annita]

Det låter ju inte klackarna i taket, direkt...

Men hur gammal är han? Gissar att han varit med ett tag? Jag tror att man är ute i ogjort väder om man försöker lära gamla hundar sitta. Själv skulle jag uppleva det ganska respektlöst om min partner började ha synpunkter på hur jag gör, eller inte gör, på fester. Eller i andra sammanhang. Om det handlar om "normalt" beteende; vilket jag tycker det gör i det här fallet.

[Anonym]

Uppfattar du att din särbo har "låg status" i gruppen? Jag vet att det nästan är tabu att tala i sådana termer men statusen i gruppen har betydelse för mig. Sen kan man väl inte riktigt sätta likhetstecken mellan status och talutrymmet för tysta män kan vara väldigt uppskattade i grupper. Själv gillar jag män(niskor) som tar en viss plats och underhåller. Alltså, i en rimlig omfattning för det kan ju slå över också. Tysta Bert i hörnet blir då inte attraktiv i mina ögon. Är det något som du känner igen? Att din syn på honom förändrats eftersom du själv föredrar en annan personlighetstyp på fester?

Om min man inte ville kännas vid mig (fysiskt) på fester så skulle jag däremot lacka ur ordentligt. Då skulle ju han, och hans känslor, inte kännas speciellt "äkta". Visst kan känslor svalna med tiden men om han skulle vara väldigt fysisk i vardagen men inte på fest så blir det ju ett stibrott som skulle få mig att börja fundera. Nä, i mina ögon, så känns inte din särbos beteende särskilt attraktivt. Och ännu mer oattraktivt blir det ju om man som partner blir tvungen att "tillrättavisa" eller diskutera saker som man själv tycker är självklara.

Jag skulle kanske (inte troligt) avvakta och se hur han fungerar i övriga grupper. Och speciellt i grupper där han känner sig bekväm. Men å andra sidan säger han ju att "han är sån" och då verkar han ju ganska tillfreds med sin roll. I längden kan det nog bli lite jobbigt att umgås med en person som inte vill eller vågar bjuda på sig själv.

[gossan]

Jag tycker ju att när man träffar andra så får man anstänga sig lite och bidra till den trevliga stämningen. Hur skulle det bli om alla satt och molteg? Det skulle nte bli särskilt många kalas, antagligen... Din sambo låter som en tråkmåns i det här avseende, faktiskt. Jag skulle bli irriterad om vi var på fest och min man inte orkade delta i samtalet. Jag skulle tycka att det var pinsamt, det är ju som att signalera att alla andra är tråkiga och inte värda att prata med.

[MaryT*]

Här håller jag igen med gossan!
Jag har själv en sambo som är av den tystare sorten i grunden. Men han pratar givetvis mycket med mig och barnen och så. Men när vi umgås med andra människor så är han inte den som håller låda och showar, och det har jag aldrig önskat heller.
Däremot kan han ju konversera, delta i samtal, skämta...men på sitt eftertänksamma, lågmälda sätt! Och det är helt ok. Däremot skulle det kännas riktigt trist och faktiskt pinsamt om han inte kunde bete sig åtminstone lite socialt. För precis som gossan så tycker jag att det är ganska oförskämt att bara sitta tyst jämt när man är med folk.

Vore jag du skulle jag berätta för honom hur jag känner och hur jag tror att andra kan uppfatta hans tystnad. Jag skulle också anstränga mig för att involvera honom i samtalet när vi umgås med andra. Det har jag gjort ibland med min sambo - jag tar upp samtalsämnen som jag vet att han har något att säga om och komma med. Jag kanske berättar en anekdot som vi varit med om och frågar då "Eller hur var det, var det hon som hade pratat med honom...?.." till exempel, så han får fylla i. Alla har det ju inte superenkelt med att prata i folksamlingar, men dels får man ju faktiskt anstränga sig, och dels kan man som partner hjälpa till lite på traven.

[Resfeber.]

Jag ser det som att man måste anstränga sig. Det är väl inte alltid jag heller känner mig helt toppenbekväm, som första gången jag träffade hans föräldrar, då var det jag som ansträngde mig för att hitta samtalsämnen och höll låda, medan han satt tyst och lät oss "göra jobbet".

Han trivs bra med sina föräldrar så där borde det ju flyta på.
Nej, det gör mig lite lack. Och visst känns han mindre attraktiv om han bara "försvinner" som person när vi träffar andra.

Jag ser det som att alla i en samling har ett slags ansvar för att det blir en bra kväll.
Inte ens när han får frågor i hans egna ämnen kan han hänga på och vara med och föra samtalet vidare.

Vi har pratat om det och det ÄR känsligt. Han har dock bett mig avvakta lite och invänta fler såna här tillfällen, kanske finns det en lösning ändå, hoppas på det för jag känner så himla starkt för honom i övrigt.

[Smålandspappa]

man, jag är likadan och det beror mest på att det är så många självupptagna människor idag som kan berätta i timmar om allt de har gjort eller vill göra. Har man inte så mycket själv att komma med så är det liksom ingen ide att lägga sig i samtalet vilket gör att man förblir tyst och håller sig i bakgrunden.

En tanke som slår mig är att det är fel sort människor som ni umgås med, människor som han inte har nåt gemensamt med eller människor som är vana att spela med i de sociala teatern, vilket han kanske inte förstår sig på alls eller inte är beredd att delta i?

[Smålandspappa]

så tycker jag att det kan folk vara hemma, hatar när par ska vara som siamesiska tvillingar på en fest och hålla på att slicka på varandra hela tiden, rätt fjantigt och omoget i mina ögon.

[Anonym]

När jag hade samma dilemma så sa en klok person till mig att jag kan välja att styra samtalet så att det BLIR intressant för mig. Om någon berättar om en fantastisk Thailandsresa så kan jag antingen lyssna och låta dem positionera sig i lugn och ro eller be dem utveckla delar som kan vara intressanta för mig. Jag kan t ex fråga om vad det var för bilar som thailändarna körde runt i, vilka odlingar de såg på sin väg, om de blev erbjudna droger ... eller whatever .... som intresserar mig. Att bara lyssna och lida är i det fallet detsamma som att inte ta ansvar i samspelet. Men visst håller jag med dig. Jag har några vänner som bara är yta, status och positionering. De är ganska tröttsamma och ointressanta - om man inte väljer att stoppa dem. I början gör jag det ganska fint men om de inte fattar vinken så gör jag det mer brutalt typ "Ja, nu har vi nog hört det mesta om Thailandsresan men jag skulle gärna vilja hör hur Kalle har det i Norrköping. Trivs han?" Eller liknande.

Jag har en jobbarkompis som är helt absorberad av sig själv och sin status och det har noterats. I fikarummet slog jag vad med mig själv om hur lång tid det skulle ta innan hon nämnde det som var aktuellt för henne då. I VARENDA samtal lyckades hon styra in samtalet på samma tema. Trådarna var fantastiska - en väninna började berätta om sin sommarstuge renovering. Hon berättade att Y och hennes man varit på besök. Min jobbarkompis högg direkt ... hon hade ju också träffat Y:s man på sin resa ... och vips fick hon en öppning för att berätta om den fantastisk exklusiva resan hon varit på och en monolog fick en början.

[Resfeber.]

Ja, jag håller med om att alla ska få vara som dom är, att jag liksom får gilla läget här, Smålandspappa, MEN jag vill ju inte välja bort den här mannen, han har enormt bra andra kvaliteter. OCH han tycker att samtalsämnena är intressanta, han är bara inte intresserad av ge sig in och delta och bidra. Det gör mig lite ledsen, för jag saknar honom i vårt umgänge med andra (det kan för övrigt gälla när vi är med mina barn, då han bara försvinner in i sin bubbla) och jag saknar det han kan tillföra som inte mina andra bekanta har eller vet.

Sen tycker jag det känns konstigt för den mannen mina bekanta möter är ju inte alls den mannen jag är kär i, jag skulle inte stå ut med att han var så där tråkig, rentav, för jämnan. Dom måste ju undra vad han tillför i mitt liv....

När det gäller att delta och att föra in samtal på rätt ämnen för honom har ju vi andra gjort det åt honom, men han plockar helst inte upp den tråden alls. Han är bekväm med att inte vara med i konversationen helt enkelt.

[Annita]

Hmmm.... handlar det här om att du vill "visa upp" din man?

[vardaglia]

Han låter hämmad och väldigt blyg...

[gossan]

Det kan ju också medföra att dina bekanta väljer bort er som umgänge, just för att han är tråkig att ha med då han väljer att inte medverka i samtalen. Om man funderar på vilka man ska ringa om man känner att man vill umgås med några så är det ju inte den som sitter om moltiger som man ringer först, om man säger så. Fattar han inte det själv eller bryr han sig inte?

[Smålandspappa]

där människor har jag massor omkring mig, kan spy rakt ut på dom.

Ok, ja det var ju ett bra råd och du är duktig som kan jobba efter det, jag lackar alltid ur och dra då hellre mig undan eller bara sitter tyst och lyssnar på alla som pratar i mun på varandra utan att lyssna på vad den andre säger

När jag hade samma dilemma så sa en klok person till mig att jag kan välja att styra samtalet så att det BLIR intressant för mig. Om någon berättar om en fantastisk Thailandsresa så kan jag antingen lyssna och låta dem positionera sig i lugn och ro eller be dem utveckla delar som kan vara intressanta för mig. Jag kan t ex fråga om vad det var för bilar som thailändarna körde runt i, vilka odlingar de såg på sin väg, om de blev erbjudna droger ... eller whatever .... som intresserar mig. Att bara lyssna och lida är i det fallet detsamma som att inte ta ansvar i samspelet. Men visst håller jag med dig. Jag har några vänner som bara är yta, status och positionering. De är ganska tröttsamma och ointressanta - om man inte väljer att stoppa dem. I början gör jag det ganska fint men om de inte fattar vinken så gör jag det mer brutalt typ "Ja, nu har vi nog hört det mesta om Thailandsresan men jag skulle gärna vilja hör hur Kalle har det i Norrköping. Trivs han?" Eller liknande.

Jag har en jobbarkompis som är helt absorberad av sig själv och sin status och det har noterats. I fikarummet slog jag vad med mig själv om hur lång tid det skulle ta innan hon nämnde det som var aktuellt för henne då. I VARENDA samtal lyckades hon styra in samtalet på samma tema. Trådarna var fantastiska - en väninna började berätta om sin sommarstuge renovering. Hon berättade att Y och hennes man varit på besök. Min jobbarkompis högg direkt ... hon hade ju också träffat Y:s man på sin resa ... och vips fick hon en öppning för att berätta om den fantastisk exklusiva resan hon varit på och en monolog fick en början.

[luddtussen]

Men ... jag fattar inte. Han är nöjd, känner sig varken blyg eller bortkommen? Han gillar att umgås, eller tycker han mer det är en sak som man måste "stå ut med"? Om han mest "står ut" och inte har behov av att umgås, egentligen ... och du har behov av det. Tja, då är ni ju olika och han tycker antagligen att du är lika trist i det avseendet som du tycker han är.

Om han nu begriper att hans beteende innebär att folk antagligen inte heller vill umgås med honom, och han väljer det, för att han själv inte har stora behov av att umgås. Tja, återigen, ni är olika.

Varför utgår du ifrån att han vill umgås med inte vet hur man gör för att behålla umgänge? Han kan ju vara mycket medveten om det, och faktiskt välja ...

Bara för att du vill umgås, är ju inte det det "rätta" s a s. Ni är olika. Ni får hitta på något sätt att klara det. Han kanske inte har det minsta behov av att andra än du ska se vilken "fantastisk" människa han är. Och varför bekymrar det dig vad andra tycker om varför du älskar honom.

Jag brukar tänka, om förhållanden jag inte förstår, att uppenbarligen är det något som får dem att vara tillsammans. Annars skulle de ju inte vara det. Andra behöver ju inte förstå allt, s a s. Förresten är det ju rätt sällan folk begriper saker och ting.

[Resfeber.]

Den här tråden gjorde att jag får anledning att ställa mig själv många intressanta och angelägna frågor. Tack för det.

För det första; Ja, jag vill visa upp honom, för att jag älskar honom och vill att mina nära vänner oxå ska få ta del av hans fina sidor. Dessa döljer han ju enormt effektivt när andra är med.

För det andra; han VILL umgås, tycker det är kul att träffa folk.

För det tredje; när jag beskrev hur han blir för honom sa han: Är jag SÅ boring???
Han verkar inte alls förstå att han verkligen inte säger ETT ENDA ORD. Så då är det ju inget han aktivt väljer.

Sen vill jag ju inte att mina vänner som bjuder hem oss känner att det bara är mig dom får....i praktiken blir det ju så.

Han sa själv: Om dom är intresserade av mig så får dom väl ta kontakt och ta reda på vem jag är....
MEN när han inte sagt flaskhals på en hel kväll är det liksom ingen som blir speciellt intresserad heller.....jag skulle iaf inte vilja tränga mig på en person som så tydligt visar att han inte vill/är intresserad av/ vågar delta i en tidigare sittning med diverse ämnen.

"Bara för att du vill umgås, är ju inte det det "rätta" s a s."
Luddtussen: Jo, det är det rätta för mig. Och för honom om man lyssnar på vad han säger, inte vad han gör.

[heather]

När jag läser detta inlägg, så tänker jag på hans självbild. Den verkar inte riktigt "stämma" med andras bild av honom. Han verkar tänka att han faktiskt samspelar betydligt mer än han gör. Påminner om min tonårsdotter, som folk förr tolkade som sur, inbunden, ointresserad, när hon i själva verket trodde att hon gav ut en mycket mer social bild av sig själv. Hon har jobbat hårt med detta och är nu mer "sann" i vad hon ger ut, det stämmer bättre med vad hon själv tror att hon gör.

Självbild och självinsikt är det svåraste som finns, tycker jag. Men aldrig för sent att arbeta på.

[luddtussen]

Jomen det är klart det är det rätta för dig, det verkar helt uppenbart i det du skriver. Men det är ju inte det generellt "rätta" helt automatiskt för andra människor. Det låter nästan så i det du skriver att det är konstigt att han inte verkar göra något för det. Det var därför jag ville väcka tanken att själva antagandet att "han vill men inte kan" kanske är fel.

Sen tänker jag igen ... att han _säger_ att det är kul att träffa folk, och inte har förstått att han verkar så tråkig. Alltså, vad man säger är ju en sak, men det man _gör_ brukar ju ändå vara det som är närmast det man verkligen vill. Han kanske säger att han tycker det är roligt just för att han vet att du så gärna vill?

Och tja, kanhända nu när han mer förstått hur tråkig du tycker han är, kan "skärpa" sig lite. Kompromissa i umgänget med andra för din skull.

Hur är han när ni träffar _hans_ kompisar, _hans_ släkt? Säger han inget då heller? Jag tror du skrev tidigare att det var lika oavsett om han kände folk eller ej, men menade du då dina kompisar som han träffat flera gånger, eller hans egna ursprungliga?

Vi får hoppas ni hittar någon bra nivå.

En annan sak, i sammanhanget, är det inte lite konstigt att tala om för sin partner att han inte är så trevlig ute bland folk? Att börjar diskutera hur han beter sig och är? Om min man sa till mig "Nu får du allt vara lite mer social och prata lite mer, på det eller det sättet, jag vet att du kan om du vill, du gör ju det när vi är ensamma" (typ) tror jag att jag skulle bli mer än superirriterad. Som om jag inte var vuxen och valde själv ...

Eller är det inte konstigt att lägga sig i så'nt?

[MaryT*]

Jag tycker nog att det är mer konstigt att _inte_ ta upp saker som man upplever som ett problem. Med det inte sagt att man ska påpeka varenda liten grej, men det här verkar ju vara mer än en "liten grej" för ts.
Jag vill gärna att min partner tar upp saker som känns som problem för honom, med mig. Det är ju inte som att jag inbillar mig att jag är perfekt och ofelbar. Ibland gör man ju saker på ett visst sätt utan att ens tänka på det.