Hej
Jag är verkligen förvirrad..
Min graviditet var planerad och jag å sambon var överlycklig när vi plussade, sen började det gå utför. V11 blev jag sjukskriven pga foglossning. Sedan jag minskade mer å mer i vikt, gjorde inget annat än kräktes. Foglossningen var så dålig att jag inte kunde göra nå hemma eller gå ut. Minskade mer i vikt, ett hekto ifrån att bli inlagd med dropp. Å så fortsatte hela graviditeten. Mådde psykiskt dåligt eftersom det inte kändes som bebisen fick tillräckligt med mat fast allt såg bra ut på ul. Magen växte normalt, strax under kurvan. Mådde även psykiskt dåligt eftersom min kropp inte verkade fungera som jag hoppats på vid en graviditet. Efter helvettets-graviditeten föds barnet 4 veckor för tidigt.. låg inne på sjukhuset en vecka, permis en vecka. Hon är stor och har inte mycket sjukdomar å fel. Går ganska bra ändå.. Men efteråt, jag är så tacksam över att första tiden ändå gick så pass bra med dom förutsättningarna.. Men jag vill aldrig aldrig gå igenom detta igen! Inser hur mycket som inte är som vid en "vanlig" födsel. Hur mycket vi måste kämpa med allt! Hur tungt det är å har varit.
Ingen förståelse från folk omkring mig heller (irl och på internet). Jag förstår dom som inte har barn.. Men jag känner mig konstant förminskad av människor som tycker att jag egentligen borde vara tacksam över att gå över tiden mm. Tycker att jag borde kunna amma (även fast min dotter inte har utvecklad sugreflex) mm. Jag kanske inte borde prata med andra om det? Men jag känner behov att prata.
Idag mår min dotter bra, oftast är allt jätte bra (hon mår alltid bra) men ibland bryter jag bara ihop gråter å gråter. Vill absolut inte ha fler barn. Vill aldrig uppleva detta igen! Önskar ingen annan detta!! Hur ska jag ta mig vidare? Har flera gånger trott att jag gjort det. Sambon stöttar så mycket han kan<3
1
Förvirrad Hej
Jag är verkligen förvirrad..
Min graviditet var planerad och jag å sambon var överlycklig när vi plussade, sen började det gå utför. V11 blev jag sjukskriven pga foglossning. Sedan jag minskade mer å mer i vikt, gjorde inget annat än kräktes. Foglossningen var så dålig att jag inte kunde göra nå hemma eller gå ut. Minskade mer i vikt, ett hekto ifrån att bli inlagd med dropp. Å så fortsatte hela graviditeten. Mådde psykiskt dåligt eftersom det inte kändes som bebisen fick tillräckligt med mat fast allt såg bra ut på ul. Magen växte normalt, strax under kurvan. Mådde även psykiskt dåligt eftersom min kropp inte verkade fungera som jag hoppats på vid en graviditet. Efter helvettets-graviditeten föds barnet 4 veckor för tidigt.. låg inne på sjukhuset en vecka, permis en vecka. Hon är stor och har inte mycket sjukdomar å fel. Går ganska bra ändå.. Men efteråt, jag är så tacksam över att första tiden ändå gick så pass bra med dom förutsättningarna.. Men jag vill aldrig aldrig gå igenom detta igen! Inser hur mycket som inte är som vid en "vanlig" födsel. Hur mycket vi måste kämpa med allt! Hur tungt det är å har varit.
Ingen förståelse från folk omkring mig heller (irl och på internet). Jag förstår dom som inte har barn.. Men jag känner mig konstant förminskad av människor som tycker att jag egentligen borde vara tacksam över att gå över tiden mm. Tycker att jag borde kunna amma (även fast min dotter inte har utvecklad sugreflex) mm. Jag kanske inte borde prata med andra om det? Men jag känner behov att prata.
Idag mår min dotter bra, oftast är allt jätte bra (hon mår alltid bra) men ibland bryter jag bara ihop gråter å gråter. Vill absolut inte ha fler barn. Vill aldrig uppleva detta igen! Önskar ingen annan detta!! Hur ska jag ta mig vidare? Har flera gånger trott att jag gjort det. Sambon stöttar så mycket han kan<3
Hej Misanmin!
Du har verkligen haft en tuff graviditet, förlossning och den första tiden efter. Det är inte konstigt om du känner dig förvirrad. Det du har gått igenom är en otroligt stor påfrestning både psykiskt och fysiskt.
Jag kan förstå att du känner dig ensam och oförstådd då det du gått igenom inte alls motsvarar de flesta andras erfarenheter. Många gånger kan de (välvilliga) kommentarer som folk försöker komma med för att visa att de bryr sig om, kännas taffliga eller rent av kränkande. Jag tror dock att de vill väl, men vet inte vad de ska säga.
Det framgår inte hur länge sedan det var sedan du fick ditt barn men jag får känslan av att det är ganska nyligen. Jag är övertygad om att du gör det du kan för ditt barn och att de beslut som tagits gällande amning m.m. är det som har varit det bästa i er situation.
Jag tycker att du ska berätta om hur du känner det på BVC. De har ofta någon person som är knuten dit som man kan prata med om sina förvirrade känslor som ofta finns när man fått barn. Jag håller helt med dig om att det är viktigt att prata om det man känner.
Vad fint att du känner att du får stöd från din sambo! Men, även om du får det tror jag att det är bra att någon utomstående också kan komma med objektiv och professionellt råd och stöd.
Berätta gärna hur det går!
Ludmilla
Ludmilla Rosengren
Leg Läkare, KBT-terapeut och Mamma till fem barn
Hej Misanmin!
Du har verkligen haft en tuff graviditet, förlossning och den första tiden efter. Det är inte konstigt om du känner dig förvirrad. Det du har gått igenom är en otroligt stor påfrestning både psykiskt och fysiskt.
Jag kan förstå att du känner dig ensam och oförstådd då det du gått igenom inte alls motsvarar de flesta andras erfarenheter. Många gånger kan de (välvilliga) kommentarer som folk försöker komma med för att visa att de bryr sig om, kännas taffliga eller rent av kränkande. Jag tror dock att de vill väl, men vet inte vad de ska säga.
Det framgår inte hur länge sedan det var sedan du fick ditt barn men jag får känslan av att det är ganska nyligen. Jag är övertygad om att du gör det du kan för ditt barn och att de beslut som tagits gällande amning m.m. är det som har varit det bästa i er situation.
Jag tycker att du ska berätta om hur du känner det på BVC. De har ofta någon person som är knuten dit som man kan prata med om sina förvirrade känslor som ofta finns när man fått barn. Jag håller helt med dig om att det är viktigt att prata om det man känner.
Vad fint att du känner att du får stöd från din sambo! Men, även om du får det tror jag att det är bra att någon utomstående också kan komma med objektiv och professionellt råd och stöd.
Hej
Ditt svar hjälpte mig väldigt mycket. Jag har funderat, och även pratat med min sambo (barnets pappa) en del och jag känner att jag är vidare.
Dock är jag rädd att, om vi har turen att få fler barn.. Att allt ska komma tillbaka. Kan det vara så? Å kan det bli värre då? Behöver jag prata med någon nu om det, för att förhindra att det senare ska bli jobbigt? Känner inte behov av att prata med någon om det annars.
3
Hej
Ditt svar hjälpte mig väldigt mycket. Jag har funderat, och även pratat med min sambo (barnets pappa) en del och jag känner att jag är vidare.
Dock är jag rädd att, om vi har turen att få fler barn.. Att allt ska komma tillbaka. Kan det vara så? Å kan det bli värre då? Behöver jag prata med någon nu om det, för att förhindra att det senare ska bli jobbigt? Känner inte behov av att prata med någon om det annars.
Vad skönt att du känner att du kommit vidare. Det verkar som att du har många motstridiga känslor och tankar vad gäller att vara mamma och att få fler barn. Om du inte har något behov av att prata nu behöver du förstås inte göra det.
Lycka till!
Ludmilla
Ludmilla Rosengren
Leg Läkare, KBT-terapeut och Mamma till fem barn
Vad skönt att du känner att du kommit vidare. Det verkar som att du har många motstridiga känslor och tankar vad gäller att vara mamma och att få fler barn. Om du inte har något behov av att prata nu behöver du förstås inte göra det.
Lycka till!
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
