Gropad kärlek.

[Tveksam.]

Han är jättefin på så många sätt, han är öm, närvarande, vi har fina intressanta diskussioner.

Så händer det ibland, han bara fräser åt mig.
Det kan handla om enkla saker som egentligen inte betyder något speciellt. Senast igår kväll satt vi och fixade med en fotobok på datorn. Han fick göra det roliga jobbet för det kan man ändå inte göra på två. Han valde foton och la in dom i albumet.

Det var ett foto som blivit felaktigt beskuret, jag fårgade om jag fick ändra det och det gick bra. Det blev fint.
Sen flyttade jag upp det liiite. Då fräser han till:NÄ, men det där ser ju bara för tråkigt ut!!!!

Det kom verkligen från ingenstans från denna man som annars är så himla mjuk och vän.
Jag fattar inte, jag blev ledsen över hans tonfall, över att han rackar ner på mig när jag gör minsta lilla. Hur viktigt kan det bli???

Jag gick därifrån och han hörde nog hur illa det kom ut, han menar inget illa när det händer, men det tar mig väldigt hårt, känns inte alls respektfullt. Det händer några ggr i veckan.

Jag undrar förstås om det ligger nåt annat under, om han har nån undermedveten ilska som bara bubblar upp så där utan synlig anledning.

Hur som helst, gör det mig osäker. Kanske blir det bara fler och fler såna här uttalanden när vardagen smyger sig på?
Känns som det blivit en grop i kärleken som jag måste klättra upp ur innan jag kan bygga vår relation vidare....

[gossan]

Tänker två saker när jag läser ditt inlägg.

För det första känns det som att du övertolkar och överreagerar på en fräsning. Visst, det är väl ingen jättetrevlig sida att fräsa då och då över småsaker, men alla har ju ändå sina sidor. Svårt att hitta någon som enbart har bra sidor och själv har man ju också mindre bra sidor som är en del av ens personlighet.

Min andra reflektion är den där speciella situationen. Var det ni som fixade med en fotobok eller var det han? När du berättar låter det som att det var han som fixade och du som gick efter och rättade det han hade gjort. Om han hade uppfattningen att det var han som skulle fixa fotoboken så kan han ha tagit dina efterkorrigeringar som kritik av hans jobb, vilket ju kan ha varit en förklaring till att han blev lite grinig.

[luddtussen]

I dina ordval låter du ganska känslig i största allmänhet, "öm, närvarande", "fina intressanta diskussioner", "mjuk och vän". Upplever du dig själv så? Som känslig?

Vad säger han själv när du påpekar att du tycker att han fräser åt dig?

Jag tänker att när man är väldigt fokuserad, inne i något, jobbar med något, så säger man bara rakt ut vad man tycker, utan att mena något "personligt". Jag menar, han sa ju inget kritiskt om _dig_? Han sa ju bara något om något du gjort. Du gillade det, han inte. So what? Du hade ju kunnat säga "Jag tycker faktiskt detta blev mycket bättre", och motiverat, istället för att gå därifrån. Uppenbarligen tyckte ju du att något han gjort var felaktigt beskuret, tyckte han också det, eller var det din åsikt bara?

Alltså, jag tycker personligen det låter oerhört barnsligt och fjantigt det du beskriver. Men vi är alla olika och med olika känslighet. Och det verkar som om du och din kärlek måste försöka förstå varann lite mer ... Jag undrar om du verkligen sagt det till honom? Eller är du en martyr som går undan och slickar dina sår och hoppas att han ska "förstå"?

[Tveksam.]

Nej, vi skulle fixa fotoboken tillsammans, men i och med att det var han som satt mitt framför datorn så fixade han själv uppladdandet av bilderna och inlägget i albumet. Jag blev bara sittande vid sidan och tittade på.

Sen skulle vi gemensamt förhandsgranska, jag tror inte han upplevde det som att jag klampade in...jag frågade honom noga om jag hade gjort nåt fel, men det hävdar han att det inte var fallet.

Visst har man dåliga sidor alla, jag vill bara vinnlägga mig om att ta reda på just detta, om han känner sig trampad på på nåt vis och att det är därför det kommer mot just mig.

Han är hur rar och fin som helst mot alla, förutom vid dom här tillfällena mot just mig. Det känns märkligt för när det kommer är det så oväntade lägen....han förstår inte heller säger han varför det komemr ut på det viset.

[Tveksam.]

Nej, vi har pratat det är som sagt inte första gången det händer.
Kanske är jag för känslig, men gillar inte tanken på att känna mig ledsen av hur han tilltalar mig och INTE ta upp det utan bara gå undan vilket är alternativet. För faktum är ju att det händer något väldigt negativt när han talar till mig så där.

Vad ska man tåla?
Är det inte en bra utgångspunkt att man pratar vänligt till varann så länge det inte föreligger nån slags konflikt?
Han svarar att han ju tydligt hör hur tråkigt det kommer ut och kan själv inte fatta varför det blir så där...

[luddtussen]

Det är ju rätt enkelt egentligen. Man tål det man tål. Det finns inga "ska", "bör" eller "måsten". Inga gränser. Sen om andra, om partnern tycker det är rimligt eller ej, det är upp till honom/henne. Och om man kan ändra sig litelite är ju upp till en själv.

Man ska inte bli ledsen av att vara tillsammans med den man älskar, inte sådär som du uppenbarligen blir.

Antingen får ni jobba på det båda två, han får försöka skärpa sig, du får försöka att inte ta åt dig så. Eller så går ni skilda vägar. Några andra alternativ finns inte.

[Naken-Jane]

Konflikträdsla och överkänslighet är väl de första orden som poppar upp i mitt huvud. Det låter som att du är lite känslig och övertolkar engagemang som fräsighet och du väljer också att lämna situationen och det tyder ju på en viss konflikträdsla. Varför stannade du inte kvar och bad honom sluta "fräsa" om det var så du uppfattade hans tonfall? Då hade han ju också kunnat bemöta dina känslor och förklara/ursäkta sig. OM han uppfattade situationen på samma sätt som du förstås. Det hade ju ändå kunnat generera en intressant diskussion. Han är en man. En människa. Vi är olika. Vi har olika sätt att uttrycka oss och visa känslor. Det låter ointe riktigt som att ni matchar varandra. Han låter förmodligen så som du uppfattat honom till vardags. Du förväntar dig något annat.

Min man har också en tendens att höja rösten. Jag tar det inte personligt utan förstår att det är hans invanda kommunikationsstil. Den funkar inte på mig och det berättar jag också för honom. Han fattar men glömmer titt som tätt. Det är OK. Det är ju faktiskt inte personligt. Jag vet det. När jag blir hetsig så får jag också veta det. Jag fattar ingenting . Men jag förstår ju att han har reagerat. Och jag börjar tänka lite på mitt eget sätt att uttrycka ilska eller irritation.

Ni verkar vara i början av ert förhållande då "vardagen smyger sig på" och det tar förstås lite tid att bli synkade. Du underlättar inte denna process genom att smita undan och bli ledsen. Möt detta på en gång istället. DET är respektfullt både mot dig själv och honom. På det sättet kan ni hitta sätt att uttrycka ALLA känslor när ni är tillsammans. Det är ju oundvikligt att man ibland känner irritation, frustration, ilska och besvikelse. De känslorna finns också i ett förhållande och det är inget man kan sopa under mattan och låtsas bort. Var glad att du träffat en man vars känslor du kan tolka ;D. Det finns människor som lever bakom en fasad hela livet - på ytan är det alltid njukt vänligt men på insidan kanske det kokar. DET är läskigt. Inte en man som fräser.Hur är du? Är din ut- och insida i samklang eller är du mjuk och vänlig på utsidan men ledsen/ifrågasättande/tveksam på insidan? Låt din man veta vad du tänker. Det blir mer äkta så.

[Tveksam.]

Det är alltid svårt att förklara sånt här i ord på det här viset.
Jag kan bara säga att om han vore mer rakt på annars skulle jag kanske inte rycka till så när det händer. Nu går jag bara och undrar över vilket som är hans rätta jag, det mjuka eller det här tråkiga som glimtar fram när han verkar slappna av....

Han har sagt att han gärna vill ändra detta för det är ju trots allt inget som är användbart för honom i något sammanhang alls i och med att han inte märker det själv.

Jag har inget emot konfrontationer som är berättigade, men när man sitter och har en mysig torsdagskväll så känns det inte som rätt läge att fräsa.
Jag blir bara trött och är orolig att detta är hans rätta jag egentligen. Han är nämligen en person som säger att han nästan aldrig brusar upp. För mig kan konfrontationer vara nödvändiga och ett bra sätt att rensa luften. Om man lyckas med konsten att ha bra dispyter vill säga.
För honom är det alltid bättre att bevara lugnet, säger han.

[gossan]

Det finns väl fler alternativ än att bara gå undan. Ett alternativ är att jobba bort lite av din känslighet, att inte ta åt dig så lätt och att inte övertolka. Om du jobbar upp lite hårdare hud och han bromsar lite av sin impulsivitet när han blir irriterad så kan ni ju mötas på halva vägen.

[Annita]

Håller med här. Jag var i ett förhållande i många år där sambon brusade upp väldigt oberäkneligt (dock väldigt mycket värre än det här, som jag tycker låter ganska bagatellartat, men du sätter in det i ett sammanhang med fler "incidenter" förstås). När jag talade om för honom att jag blev ledsen och mådde dåligt av hans beteende, fick jag höra att jag var överkänslig. Och jag trodde honom, tänkte att jag hade fel, antagligen. Alla bråkar ju ibland, intalade han mig.

Men till slut gick det så långt att jag förstod att jag inte orkade stanna i förhållandet. Och då insåg jag att om han nu tyckte att jag var överkänslig - då fick han väl tycka det, ja alla som ville kunde väl gå runt och tycka det. Det ändrade ju inte hur jag kände. Och det jag kände var att jag inte orkade. Det låg hos mig. Bedömningen låg hos mig. Det fanns inget i den situationen som kunde bedömas utifrån en objektiv sanning, "det här _borde_ man klara av".

[Annita]

Du skriver att den här sidan hos honom inte är "användbar". Är det hans egna ord? Det låter väldigt instrumentellt, tycker jag. Och han säger att för honom är det "bättre att bevara lugnet". Bättre än vad? Undrar jag.

Nåja. Jag tycker inte det låter så farligt att fräsa till i den situation som du beskriver. Som någon redan skrivit så tyder det mer på engagemang. Jag skulle kunna gjort liknande; fast då är jag en mer yvig och livlig person. Jag hade blivit väldigt förvånad om personen jag satt och jobbade tillsammans med skulle gått iväg, istället för att vi hade diskuterat och kompromissat så båda blev nöjda med placeringen av bilden.

Nu kan ju inte jag vet hur han tänkte - men visst kan det väl vara så att han var så engagerad i fotoboken att han "hetsade" upp sig lite. Det behöver inte alls tyda på att det är något annat fel som står att söka någon annanstans.

[Tveksam.]

Nä, så kan det förstås vara. Engagerad....kanske....tycker nog ändå inte att det är rätt läge att låta på DET viset. Men det är ju jag.

Det HAR varit en räcka av händelser och det vore nästan enklare om det fanns en tanke bakom, att det liksom var något han verkligen tyckte eller opponerade sig mot. Nu verkar det bara vara ett sätt som det råkar komma ut på. Det är väl något jag ska lära mig att tackla gissar jag.

Jag kan mkt väl vara överkänslig. Jag vill förstå vad man säger till mig och känner väl det där klassiska att det är inte orden i sig som är viktiga utan sättet man säger det på.

Jag ska träna. Det finns så många bra saker här.
Jag märker att jag har börjat vara "på tå" i lägen där jag vet att han kunnat fräsa förut. Uttrycker mig på ett sätt som ska få honom att inte ge mig den typen av svar. Vet inte om det är särskilt positivt. Eller så är det smart. Det kräver så mkt planering bara.

Jag får fundera över varför jag reagerar som jag gör.
En av anledningarna till att jag gick undan denna gången är att han är av typen som inte kan prata när något gått fel eller man har en konflikt. Han blir bara tyst. Jag ville ge honom tid att fundera och komma ikapp. Vet inte om det var så bra, men det var ett försök att göra något annat än att jag står och pratar och han bara tittar på mig och så blir jag bara mer frustrerad.

Detta är ett problem han är väl medveten om och som han fått kritik för tidigare.
Ja, man lär så länge man lever. Jag med.

[gossan]

Hur menar du med "objektiv sanning" ifråga om att man borde klara av vissa saker? Jag har själv ingen psykologutbildning eller liknande men har fått en del träning och utbildning i t ex "Svåra samtal" eftersom jag har haft personalansvar. Och enligt vad jag har fått lära mig finns det ett samband mellan svåra kränkningar innan fem års ålder och lättkränkthet. Dvs om man har att göra med en person som fått utstå svåra kränkningar i sin tidiga barndom så är det stor risk att den personen är oerhört lättkränkt som vuxen och därför kan reagera väldigt starkt på t ex väldigt måttlig kritik eller "vanlig" feedback. Så visst finns kan man fastställa med viss "objektivitet" vad en s a s normal människa kan hantera och vad som är ett lättkränkt beteende. Och det finns en förklaring till det senare.

[Annita]

Å men nej, nej, nej! Jag blir bekymrad när du säger att du redan börjat gå på tå för honom!!! Det gjorde jag i sååå många år, man blir alldeles förvirrad till slut, får svårt att veta vad som är upp och ner, bak eller fram - vad man verkligen tycker och varför man gör saker. Ett litet exempel: mitt ex brukade fräsa när lysröret över diskbänken var tänt, "jag avskyr det där ljuset!" Så jag brukade inte tända den lampan, eller skyndade mig att släcka när jag hörde att han kom, eller skuttade upp helt nervös om han påpekade nåt om lampan. Till slut var det så självklart att lampan inte skulle lysa, att jag knappt mindes varför. Jag var liksom "färdiguppfostrad"

Man ska _inte_ behöva göra våld på sig själv i ett förhållande på det viset, för det tar _enormt_ mycket energi att gå runt att undra om man kan göra eller säga si eller så, eller om det kommer bli bråk då. Man är inte trygg, man är alltid nervös, går alltid runt och undrar när nästa utbrott kommer. Och man får på det viset också uppfattningen att det är ens eget fel, att om jag bara inte sagt så, bara inte gjort så, jag borde ha vetat...

Nej, det är varken positivt eller smart. Det är en oerhört destruktiv väg att välja.

[gossan]

Varför sa du inte helt lugnt "Men släck den då om den irriterar dig". Jag skulle också mycket väl kunna "lära mig" att inte tända en viss lampa om jag visste att just det ljuset irriterade min man, men jag skulle inte känna mig uppfostrad utan som att jag tog hänsyn till honom. Men om ljuset ändå var tänt och han kom in i rummet och irriterades av det och uttryckte det på det viset ditt ex gjorde, så hade jag bara helt lugnt bett honom släcka. Hade inte det funkat för dig?

[Annita]

Nja, kanske formulerar jag mig "fel" om det nu finns vedertagna begrepp inom psykologin eller liknande. Men det jag menar är, att även om jag nu _är_ en sån lättkränkt människa som du pratar om, som är överkänslig beroende på händelser i barndomen...

Så hjälper ju inte det mig att höra att "normala" människor blir inte kränkta av den här händelsen, ergo "borde" inte jag heller bli kränkt eftersom det är fel på mig. Blir jag kränkt så blir jag. Oavsett orsaken, oavsett min barndom.

Visst kan jag då jobba med min problematik om jag har tur, jag kan kanske nysta i orsakerna och med förnuftet inse att det här är ett problem som ligger hos mig själv. Men den subjektiva känslan av att bli kränkt - den finns ju där om jag känner mig kränkt, liksom. Oavsett om jag är "överkänslig", "lättkränkt" eller "onormal".

Jag förstår att du träffat på ganska extrema exempel, där man inte fattar nånting av varför en person blir upprörd... och att det ligger mycket bakom, och så vidare.

Men en riktigt objektiv sanning kan man väl ändå inte komma fram till i de här mystiska träsken som våra känslor utgör? En tabell över vilka kommentarer som är "normala" eller "onormala" att bli kränkt av? Till syvende och sidst handlar det om vårt eget sunda förnuft, i ditt fall som erfaren yrkesperson.

(Usch vad trött jag är nu, jag måste erkänna att jag fattar knappt själv vad jag skrivit, hahaha!)

[gossan]

Det kan ju hjälpa i så motto att om man blir medveten om att man är lättkränkt/överkänslig jämfört med vad som s a s är normalt så kan det väl vara en lättnad att - åtminstone med hjärnan om än inte med hjärtat - inse att man inte _blir_ kränkt om och om igen av sina medmänniskor utan att det är något som spökar i ens huvud?

Lite som jag kan tänka mig att en bokstavsdiagnos kan hjälpa en person att inse att "OK, jag är inte knäpp det finns en förklaring till att jag beter mig/känner mig som jag gör".

Dessutom så kanske man också kan få hjälp att bearbeta sin lättkränkthet. Jag förstår ju att det innebär ett lidande att vara lättkränkt och det vill man naturligtvis minska.

[Annita]

Jag vet faktiskt inte riktigt, jag kan inte svara. Det är svårt att förklara hur förvriden verkligheten kan bli. Och jag har funderat och funderat på om jag kunde gjort saker annorlunda, och varit lugnare och mer bestämd och det ena med det andra. Men faktum var att när han var på det humöret, så muckade han. Var det inte lysröret så var det något annat. Papper på bänken, vad som helst. Han hittade alltid något att reta sig på när han behövde avreagera sig. Och när han _inte_ var på det humöret, brydde han sig inte om lysröret heller.

Då gick jag på tå, försökte anpassa mig så han inte skulle hitta något att reta sig på. Vilket resulterade i kronisk huvudvärk, att jag hatade att åka hem, att jag bara kunde sitta och skaka, att jag ibland gick och la mig och sov på köksgolvet när han inte kunde sova då jag låg bredvid.

Hela livet blev liksom väldigt konstigt. Och jag kan inte svara på hur jag skulle kunnat förhålla mig för att behålla förståndet. Nu måste jag liksom lära om. Jag har bara varit i det enda förhållandet i mitt liv. Och jag vet egentligen inte i praktiken hur "normala" förhållanden ska fungera. Jag kan förstå att det är rimligt att kompromissa om ens partner är irriterad över en viss sak. Men var går gränsen? När gör man våld på sig själv? (jag menar verkligen inte att jag gjorde våld på mig själv i det enskilda fallet med lampan, däremot i situationen som helhet)

Som jag känner just nu kommer jag att leva ensam vääääldigt länge! Det är helt underbart att bestämma _allt_ själv, inte kompromissa om något! Måste ha det såhär ett tag för att återfå balansen.

[gossan]

OK, ja är det någon som är ute efter bråk och bara letar en anledning är det förstås annorlunda. Då förstår jag vad du menar med att tassa på tå. Det är ju inte friskt nånstans. Skönt att du tog dig ur det!

[krax]

risken finns ju att ni börjar tassa på tå hela tiden, om det inte finns utrymme för spontana, emotionella utrop. ni kanske både behöver skava av era hörn ett tag till?

om han är ömsint och mjuk tillräckligt stor del av tiden för att det ska funka för dig, kan du kanske tillåta att han ibland visar större, okontrollerade känslor? för mig, som är spontan och har ganska stora känslor, skulle det vara väldigt behärskat att hela tiden vara öm och mjuk. jag tänker att man inte ska utgå från att det ligger dolda budskap i ett spontant yttrande - om det inte finns fler tecken på manipulativt och sadistiskt beteende, förstås - för att man då gör sig själv illa.

ju tryggare du blir i dig själv, desto tryggare kan du bli i er relation. men tassa för tusan inte runt! ta plats! annars hamnar ni bara djupare i den där (sand)gropen, och får svårare att ta er upp.