Är jag en sådan förfärlig människa?
Kärlek & relationer
  1. Anonym och känslig?
    #1

    Är jag en sådan förfärlig människa?

    Är så ledsen just nu och kan inte sluta gråta...
    Det är min familj som återigen gör mig så förtvivlad. Jag har föräldrar och två syskon och det har alltid varit så lätt att hacka på mig (medvetet eller omedvetet) för att jag är alltid varit så timid, tystlåten och snäll. Har varit en tacksam hackkyckling. Jag och min syster har alltid varit som hund och katt hela uppväxten, tror någonstans det handlar om rätt mycket förtrödenhet från hennes sida. Jag har alltid var snygg och smal, haft lätt för att få vänner och killar och hon har väl haft svårt att leva upp till samma...
    Har även en bror som är lite av en sladdis och mammas pojke. Vår uppväxt har väl varit trygg men inte speciellt kärleksfull och jag har ofta upplevt en orättvisa mellan oss syskon. Jag är äldst och har oftast fått "klara mig själv" och fixat det bra även om jag inte alls förespråkar en sådan uppfostran då det samtidigt gjort mig lite ängslig...
    Nu är det dock som droppen fått bägaren att rinna över. Jag blir så ledsen så fort jag umgåtts med min familj. Efter andra stora förändringar i mitt liv är det som om jag inte längre klarar detta pikandet, onödiga bitska kommenater osv. Jag vill helst bara sätta mig ner och lipa rakt framför dem men håller såklart oftast masken som ex följde sig igår att jag grät tyst i 30 mil hem från ett gemensamt uppslutande (för att barnen inte skulle höra). Varenda gång försöker jag vara glad, lättsam och trevlig men det spelar ingen roll, det slutar med att jag blir ledsen och gråter....
    Jag är såklart ingen felfri människa men är jag så förfärlig? eller är jag kanske för bra?
    Jag inser någonstans att det nog är dem som har mer problem än mig. Det är dem som är negativa och hela tiden hittar fel på alla andra, är fulla av fördomar osv medans jag försöker vara den som ser lite mer nyanserat på tillvaron.
    Jag har fina vänner och fina arbetskamrater men känner mig ändå så ledsen och ensam eftersom jag heller inte har någon man (och verkar inte lyckas med att hitta någon heller) och familj som tycker om mig...
    Vad ska jag göra? Nu är jag helt inne på att försöka få samtalshjälp, kan ju inte fortsätta känna såhär....
  2. 1
    Är jag en sådan förfärlig människa? Är så ledsen just nu och kan inte sluta gråta...
    Det är min familj som återigen gör mig så förtvivlad. Jag har föräldrar och två syskon och det har alltid varit så lätt att hacka på mig (medvetet eller omedvetet) för att jag är alltid varit så timid, tystlåten och snäll. Har varit en tacksam hackkyckling. Jag och min syster har alltid varit som hund och katt hela uppväxten, tror någonstans det handlar om rätt mycket förtrödenhet från hennes sida. Jag har alltid var snygg och smal, haft lätt för att få vänner och killar och hon har väl haft svårt att leva upp till samma...
    Har även en bror som är lite av en sladdis och mammas pojke. Vår uppväxt har väl varit trygg men inte speciellt kärleksfull och jag har ofta upplevt en orättvisa mellan oss syskon. Jag är äldst och har oftast fått "klara mig själv" och fixat det bra även om jag inte alls förespråkar en sådan uppfostran då det samtidigt gjort mig lite ängslig...
    Nu är det dock som droppen fått bägaren att rinna över. Jag blir så ledsen så fort jag umgåtts med min familj. Efter andra stora förändringar i mitt liv är det som om jag inte längre klarar detta pikandet, onödiga bitska kommenater osv. Jag vill helst bara sätta mig ner och lipa rakt framför dem men håller såklart oftast masken som ex följde sig igår att jag grät tyst i 30 mil hem från ett gemensamt uppslutande (för att barnen inte skulle höra). Varenda gång försöker jag vara glad, lättsam och trevlig men det spelar ingen roll, det slutar med att jag blir ledsen och gråter....
    Jag är såklart ingen felfri människa men är jag så förfärlig? eller är jag kanske för bra?
    Jag inser någonstans att det nog är dem som har mer problem än mig. Det är dem som är negativa och hela tiden hittar fel på alla andra, är fulla av fördomar osv medans jag försöker vara den som ser lite mer nyanserat på tillvaron.
    Jag har fina vänner och fina arbetskamrater men känner mig ändå så ledsen och ensam eftersom jag heller inte har någon man (och verkar inte lyckas med att hitta någon heller) och familj som tycker om mig...
    Vad ska jag göra? Nu är jag helt inne på att försöka få samtalshjälp, kan ju inte fortsätta känna såhär....
  3. Medlem sedan
    Aug 2007
    #2
    Varför håller du "såklart" masken? Vad skulle hända om du började gråta? Om de märkte hur ledsen de gör dig? Är du rädd att de inte skulle bry sig om det?

    Samtalskontakt låter ganska bra tycker jag. Du kanske behöver få hjälp med att acceptera att din familj är som den är; att de inte kommer att förändras och att du måste hitta sätt att hantera det på, känslomässigt. Min mamma är otroligt godhjärtad, kärleksfull och hjälpsam. Men det händer att hon är lite klumpig, säger saker som sårar mig, utan att hon menar det. Min psykolog ritade upp en halvcirkel för mig, och menade att jag kanske ser saker i ett helhetsperspektiv (som du skriver, att du ser nyanserat på tillvaron), och att hennes verklighet är en annan, kanske bara en tårtbit av min "horisont" (hon är inte fördomsfull, men ser förstås inte saker på precis samma sätt som jag). Jag har lärt mig att jag kanske inte kan berätta precis allt för henne, att jag måste stå på mig mer. Och att jag kanske måste släppa vissa saker, bara låta dem passera och inse att det är som det är. Men det är en sorg förstås, när man måste släppa en illusion, en önskebild man har. Och i ditt fall låter processen svårare än den är för mig, för jag känner ju genuin kärlek och omtanke från min mor, det är bara det att hon är lite kantig och oflexibel ibland.

    Tycker att du ska börja med att absolut inte se dig själv genom deras ögon - det finns inget så destruktivt som att känna sig som en förfärlig människa! Stå för den du är! Du är en bra person!
  4. 2
    Varför håller du "såklart" masken? Vad skulle hända om du började gråta? Om de märkte hur ledsen de gör dig? Är du rädd att de inte skulle bry sig om det?

    Samtalskontakt låter ganska bra tycker jag. Du kanske behöver få hjälp med att acceptera att din familj är som den är; att de inte kommer att förändras och att du måste hitta sätt att hantera det på, känslomässigt. Min mamma är otroligt godhjärtad, kärleksfull och hjälpsam. Men det händer att hon är lite klumpig, säger saker som sårar mig, utan att hon menar det. Min psykolog ritade upp en halvcirkel för mig, och menade att jag kanske ser saker i ett helhetsperspektiv (som du skriver, att du ser nyanserat på tillvaron), och att hennes verklighet är en annan, kanske bara en tårtbit av min "horisont" (hon är inte fördomsfull, men ser förstås inte saker på precis samma sätt som jag). Jag har lärt mig att jag kanske inte kan berätta precis allt för henne, att jag måste stå på mig mer. Och att jag kanske måste släppa vissa saker, bara låta dem passera och inse att det är som det är. Men det är en sorg förstås, när man måste släppa en illusion, en önskebild man har. Och i ditt fall låter processen svårare än den är för mig, för jag känner ju genuin kärlek och omtanke från min mor, det är bara det att hon är lite kantig och oflexibel ibland.

    Tycker att du ska börja med att absolut inte se dig själv genom deras ögon - det finns inget så destruktivt som att känna sig som en förfärlig människa! Stå för den du är! Du är en bra person!
  5. Medlem sedan
    Apr 2006
    #3
    man måste inte umgås med sin familj, vet du. men för att saknaden inte ska ligga där och skava, vilket den ju gör nu (du saknar dem även när du umgås med dem), kan du behöva bena ut dina känslor genom samtal.

    sedan tycker jag att du slutar vara så där förbaskat duktig, som de kanske beskyller dig för. de kanske testar gränser? och om man aldrig visar att man blir ledsen, hur ska de då veta? det är kärlek att sätta gränser. när människor ges förmånen att hjälpa och stötta, kan relationer stärkas och fördjupas. om du aldrig visar att du behöver dem, hur ska de då kunna hjälpa?
    A positive attitude may not solve all your problems, but it will annoy enough people to make it worth the effort.
  6. 3
    man måste inte umgås med sin familj, vet du. men för att saknaden inte ska ligga där och skava, vilket den ju gör nu (du saknar dem även när du umgås med dem), kan du behöva bena ut dina känslor genom samtal.

    sedan tycker jag att du slutar vara så där förbaskat duktig, som de kanske beskyller dig för. de kanske testar gränser? och om man aldrig visar att man blir ledsen, hur ska de då veta? det är kärlek att sätta gränser. när människor ges förmånen att hjälpa och stötta, kan relationer stärkas och fördjupas. om du aldrig visar att du behöver dem, hur ska de då kunna hjälpa?
  7. Liz*
    #4
    Du är som du är och alla är vi bra som vi är. Ibland har vi familjer eller "vänner" eller arbetskamrater som har sina egna problem och inte får oss att må bra i deras sällskap och då behöver vi göra förändringar i det umgänget för vår egen hälsas skull.

    Det finns ingen anledning som helst att fortsätta att utsätta sig för människor som får en att må dåligt när världen är full av miljarder människor som kan vara mycket bättre och upplyftande sällskap för oss. Ofta snöar vi in oss på att få omöjliga relationer att fungera och fast man stångar sig blodig i åratal så leder det ingenstans - alla människor passar inte ihop även om man är familj.

    Så om familjen är den som tar kål på dig; minska umgänget med dem och skydda dig inför mötena med dem genom att inte ta det personligt och helt enkelt inse att du är som du är och de är som de är - ingen är rätt eller fel, det bara passar inte ihop på ett sådant harmoniskt sätt som du önskar dig.
  8. 4
    Du är som du är och alla är vi bra som vi är. Ibland har vi familjer eller "vänner" eller arbetskamrater som har sina egna problem och inte får oss att må bra i deras sällskap och då behöver vi göra förändringar i det umgänget för vår egen hälsas skull.

    Det finns ingen anledning som helst att fortsätta att utsätta sig för människor som får en att må dåligt när världen är full av miljarder människor som kan vara mycket bättre och upplyftande sällskap för oss. Ofta snöar vi in oss på att få omöjliga relationer att fungera och fast man stångar sig blodig i åratal så leder det ingenstans - alla människor passar inte ihop även om man är familj.

    Så om familjen är den som tar kål på dig; minska umgänget med dem och skydda dig inför mötena med dem genom att inte ta det personligt och helt enkelt inse att du är som du är och de är som de är - ingen är rätt eller fel, det bara passar inte ihop på ett sådant harmoniskt sätt som du önskar dig.
  9. monka
    #5
    JAg tycker att en samtalskontakt låter klokt! För din egen del till att börja med och i förlängningen kanske tillsammans med dina syskon och föräldrar. MEn för dig till att börja med! Genom att lära sig om sig själv kan mycke förändras, och då menar jag inte att det är något fel på DIG. Det är bara bra att få hjälp med fler och nya infallsvinklar, lära sig hur man ska kanske sätta gränser, elelr bli mer tydlig om sin egen betydelse.
  10. 5
    JAg tycker att en samtalskontakt låter klokt! För din egen del till att börja med och i förlängningen kanske tillsammans med dina syskon och föräldrar. MEn för dig till att börja med! Genom att lära sig om sig själv kan mycke förändras, och då menar jag inte att det är något fel på DIG. Det är bara bra att få hjälp med fler och nya infallsvinklar, lära sig hur man ska kanske sätta gränser, elelr bli mer tydlig om sin egen betydelse.
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar