Att kunna prata tillsammans

[AnonymTS]

Hur viktig är kommunikationen i ett förhållande? Jag har i dag haft en lång pratstund med min väninna som gift sig för tio år sedan. De gifte sig efter en långvarig och häftig förälskelse som ledde till äkta kärlek. Hon säger att de alltid kunnat prata om allt. Han kom från ett äktenskap och familj där det fanns många saker sopade under matten, där man inte pratade om svåra, känsliga ämnen. Han upplevde då en sådan lättnad och islossning att börja träffa min väninnan och skapa en relation där allt är tillåtet att prata om. Hon berättade för mig att de än i dag pratar om allt som känns viktigt för dem och att det är ömsesidigt, båda är bra lyssnare också. Det första året tillsammans hade hon berättat så mycket för honom som hon aldrig vågat prata med andra om. Han hade tyckt att allt hon sadevar okej, och ja ni hör ju själva. det låter ju jättefint. Jag tror verkligen att de är lyckliga och harmoniska i dag, så ser det ut i alla fall. Hur viktigt är det att den här "pratbiten" finns med i en relation? Är det en av grundstenarna som min väninna påstår? Eller är hon bara ovanlig som hittat en pratande man

[MrsPiggy]

För mig är kommunikationen otroligt viktig och definitivt en av grundstenarna i ett förhållande. Sen kan man ju kommunicera på olika sätt. Prata är bara ett sätt. Min (snart x) man är inte en ordens man. Och det är ju ok.Ord är inte alltid nödvändiga. Men när man hamnar i en situation där orden är viktiga, i en kris i förhållandet, när man behöver orden för att reda ut saker - då är man handikappad om man inte har förmågan att samtala tillsammans.

[Eliza62]

Absolut avgörande, för min del. Man måste kunna prata om det som känns viktigt - och man måste för övrigt själv kunna identifiera och verbalt formulera vad som är viktigt, för att det ska bli en vettig relation, för min del. Jag har själv lätt för att prata och dela med mig även av "svåra" saker och att försöka ha ett förhållande med en man som inte kan prata om sådant skulle kännas enormt frustrerande och ytligt.

Sen är jag övertygad om att det finns massor av par - kanske de allra flesta i själva verket - som aldrig egenttligen pratar om något viktigt (och då menar jag inte praktiska ting, som ekonomi och jobb och materiella saker) alls och är nöjda ändå. T.ex. en nära släkting som tycks leva i ett mycket harmoniskt och lyckligt förhållande sedan +20 år. Båda två är trevliga och schyssta men också väldigt ytliga och jag är övertygad om att de aldrig pratar om viktigare saker än vad de ska äta till middag i helgen och vart de ska resa på semester nästa gång. Då och då har jag önskat att jag vore likadan - livet skulle vara bra mycket enklare då. Plus att jag tror att det kanske är mycket lättare att få till en fungerande relation om ingen av parterna har något behov av att prata om annat än ytliga ting.

[luddtussen]

Det är klart att kommunikation är viktigt. All kommunikation i största allmänhet är viktig.

Men det är svårt att veta på vilken nivå kommunikation är viktig.Alltså enligt någon "absolut" definition. Det som en person tycker är lagom mycket, lagom "djup", kommunikation, det som någon tycker är "allt", tycker någon annan inte alls är "allt", eller "för mycket". Hur vet man att man talar om _allt_? Det måste ju isåfall vara allt som är viktigt för en. Och om man säger att "allt" är "allt som är viktigt för mig", och tycker man kan göra det, och partnern är på samma nivå där ... det måste ju vara idealt.

I alla relationer jag levt har jag tyckt att jag kunnat prata "om allt", att vi pratade om allt, just i relationen. Men i efterhand har jag insett att "allt" varit väldigt olika och väldigt anpassat till den andre partnern också (det är ju ändå någon slags återkoppling).

Om man tydligt upplever att det "tassas omkring" och det finns saker man vill prata om men det går inte ... tja, då är det ju uppenbart. På det sättet är det svårt att leva i längden.

Att prata "om allt", alla tankar man någonsin kan tänka, kräver stor mognad och stabilitet av en partner. Och detsamma av en själv, att få höra "allt".

Att "prata om allt" brukar också betyda "känslomässiga" ämnen. Men jag tycker det är minst lika viktigt att partnern förstår mer komplicerade intellektuella abstrakta tankar om fysikaliska och matematiska principer, filosofiska paradoxer och så'nt. För mig är det jätteviktigt att kunna prata om så'nt, det är en stor del av min tankevärld liksom. Jag har mindre behov av att prata om känslomässiga saker t ex.

Att kunna prata om allt (hur man nu ser på allt) beror ju mycket på hur man själv och partnern är som personer, hur "känslig", eller hur stabil man är. Om man har en partner som blir "random" hysterisk undviker man kanske just de ämnen som brukar ge upphov till hysteriskt beteende (om man lyckas lista ut vad det är).

Att vara på samma våglängd som man brukar säga, kan ju vara grundläggande. Bland flera andra saker i en relation förstås ...

[krax]

en verbal och djuplodande människa är nödvändigt för att jag ens ska överväga att inleda en relation, oavsett form. partners och vänner i mitt liv är och har varit verbalt utvecklade och nära känslor. och man måste kunna blanda högt och lågt med lätthet.

[vardaglia]

Jag skulle inte kunna leva i en relation där man inte pratade om allt, tror jag! För mig är det ju så en bra relation skall fungera - att det är till sin partner man vänder sig, sin partners syn på saken man vill ha, tryggheten det ger i att man har någon som vet precis allt om en!

Jag lever i en ny relation sedan lite mer än 4 år och min man har inte haft några relationer förut, aldrig levt ihop med någon. Så för honom har det varit väldig omvälvande att plötsligt ha någon som man kan säga allt till, som man vill skall veta allt om en. Han har haft svårt för att klä sina tankar och känslor i ord, det är en sak när man tänker för sig själv än när man skall säga dem högt så att någon annan skall förstå :-) Själv är jag väldigt pratig och måste ha det så för att må bra. Och jag tror han tycker det är en stor lättnad att ha mig där som har fått honom att öppna upp - han tycker att det hjälper honom framåt i livet och även vår relation och det är ju det som är själva grejen! :-)

[Smålandspappa]

klart man ska kunna kommunicera med varandra på nåt sätt men det innebär ju inte att det ska ältas om allt in i absurdum. Detta med att "kunna prata" är bara nåt kvinnor tjatar om, jag hör aldrig män säga detsamma, de tar det för givet att det ingår i konceptet och behöver aldrig förstärka eller få det bekräftat från omgivningen.

[Malinau]

Att kunna prata om allt man behöver på ett bra sätt och känna att båda lyssnar, förstår, bryr sig och att man kan lita på varandra är självklart en hörnsten.

Däremot inte att prata sönder allt och det har ibland en del kvinnor lite svårt att hålla isär.

[monka]

Att man kan prata är väl en förutsättning för att ens falla? Nånstans måste man väl gilla att prata med varann där direkt i början?

Men sen, att älta varje grej, att hålla på : det här måste vi prata om. Det är inte min grej faktiskt. Ofta tycker jag det verkar vara ett sätt att få den andre att tycka exakt lika bara.

Jag har inga problem med att man inte pratar ihjäl sig om allt men vill ha en partner som tycker om att prata och umgås med mig. Svårare än så behöver det inte vara.

Jag skulle bli tokig om jag levde med nån som blev bekymrad och ville prata ut varje gång jag får en stund när jag är mer sluten.

[sisla]

Prat försiggår i huvudet, för mig är det superviktigt med sinnlig, kroppslig och andlig kontakt också.

Jag har ett samtalsyrke så pratbiten får stort utrymme i min vardag.. jag behöver balansen i en totalt avslappnad, "ointellektuell" samvaro också. Visst är det viktigt för mig att vi kan prata om viktiga saker, men ibland kan det vara nog så viktigt att kunna släppa samtalet/pratandet och få vara nära på andra sätt. Jag har ibland upplevt att pratande inte "hjälper" utan snarare kan bidra till att konflikter och motsättningar hålls fast.

[luddtussen]

Du pratar ju här. Jättemycket!

I övrigt håller med om att ältande är ett elände. Sådant kan också män ägna sig åt, har jag lärt mig.Bedrövligt. Men jag har en extremt låg tröskel för så'na meningslösheter som inte leder någon vart.

Men prata om intressanta saker, idéer, olika sätt att tänka, lösa världsproblem ... det är grejer det.

[vardaglia]

Vad pratar ni om då? Debriefar ni era dagar med varandra, berättar om dagens händelser osv, osv? Berättar ni för varandra om något i er relation inte fungerar eller går det som på räls ändå? ;-) Jag tror säkert ni pratar en hel massa, fast du inte tänker på det som just kommunikation, för tysta är ni väl inte? Älta är ju en helt annan sak och inte alls vad jag menar med kommunikation! Om man har olika behov av kommunikation är ju också en annan sak men då får man ju hitta en nivå som funkar! :-)

[luddtussen]

Håller med dig och andra om att "för mycket" prat inte heller är bra. Det leder ingen vart. Och vissa saker ska man kanske helt enkelt inte prata om heller. Öht. Vissa saker kanske man inte ska ta i parrelationen. Ältanden om oförätter i det förflutna är en så'n sak t ex. Det finns inte en möjlighet att jag kan hjälpa en partner där, förutom möjligen att lyssna. Men får jag höra det för mycket blir jag helt matt och uttröttad, och det får ju tvärtomeffekt.

Så att berätta "allt", kunna berätta "allt". Tja, man får hoppas man har lika syn på den saken, vad som är det viktiga.

Det är minst lika viktigt att kunna vara tysta länge tillsammans utan att det känns obekvämt eller konstigt ...

[MaryT*]

Jag är i grunden en väldigt kommunikativ människa. Jag gillar kommunikation, jag tycker att kommunikation är en livsnödvändighet och definitivt nödvändigt för att en relation ska fungera bra.
Därför är det viktigt för mig att jag _kan_ prata om det mesta med min partner.
Däremot betyder ju inte det att jag _måste_, eller ens _vill_, prata om allt med honom. Eller att jag alltid vill prata med honom om saker.
Ibland, om det blivit en konflikt eller någon höjt rösten eller så, så räcker det kanske med en kram - det är också kommunikation! Eller så kanske man behöver säga något, och då behövs det att den andre lyssnar. Eller man behöver höra sin partner säga något. Det innebär inte nödvändigtvis att man måste prata sönder saker och ting, det kan räcka med "Förlåt, jag hade inte behövt låta så snäsig. Jag är lite trött idag..". Så kan det vara färdigpratat sen.

Vad jag inte gillar är när saker och ting liksom blir hängande i luften. Att någon av oss tycker att något var jobbigt, men så tar man inte upp det i vare sig ord eller handling. Det tror inte jag är bra.

Och ibland, med vissa grejer, så behövs det ju att man pratar igenom det för att det ska kunna bli bättre i fortsättningen. Då gäller det att båda kan kommunicera.

I mitt eget förhållande är det jag som är den som driver på kommunikationen. Min sambo är mycket mer konfliktskygg än jag och ser saker och ting som konflikter när jag inte alls ser det så, utan som saker som inte behöver _bli_ en konflikt om vi pratar om det. Men där har vi nog hittat en gyllene medelväg. Han har fattat att jag behöver pratet, och jag har fattat att man faktiskt inte behöver vända ut och in på allt. Så vi möts allra oftast på mitten . Det är också kommunikation - att se sin partners behov och önskemål och anpassa sig till det. Men det ska ju vara ömsesidigt.

[Smålandspappa]

Du pratar ju här. Jättemycket!

I övrigt håller med om att ältande är ett elände. Sådant kan också män ägna sig åt, har jag lärt mig.Bedrövligt. Men jag har en extremt låg tröskel för så'na meningslösheter som inte leder någon vart.

Men prata om intressanta saker, idéer, olika sätt att tänka, lösa världsproblem ... det är grejer det.

om jag pratar här så mycket, tycker du det? Jag har ju annars fått rätt mycket på skallen här för att jag varken kan skriva 2 hela meningar eller diskutera.

Ja män kan älta med, men inte på samma sätt som kvinnor, kvinnor är långt bredare i sin analys och har långt mer behov av att vara verbala.

Hur som helst jag är dålig på att prata med min fru, det kan gå lättare att prata med andra dock.

[Smålandspappa]

Vad pratar ni om då? Debriefar ni era dagar med varandra, berättar om dagens händelser osv, osv? Berättar ni för varandra om något i er relation inte fungerar eller går det som på räls ändå? ;-) Jag tror säkert ni pratar en hel massa, fast du inte tänker på det som just kommunikation, för tysta är ni väl inte? Älta är ju en helt annan sak och inte alls vad jag menar med kommunikation! Om man har olika behov av kommunikation är ju också en annan sak men då får man ju hitta en nivå som funkar! :-)

i tusan vad vi pratar om, mest vardagliga, ytliga ting. Nu är jag ju rätt muppig så några djupgående analyser är ingen ide att göra med mig. Fast å andra sidan har vi varit ett par sen stenåldern så det behövs inga ord längre, hennes blick kan ge mig tusen ord många gånger om jag är i onåd eller ej.

[marib]

parkerar mig bekvämt här

[marib]

många kloka tankar här

[marib]

tror jag... överanalysera och prata sönder

[AnonymTS]

Tack så mycket för alla intressanta svar! Ska jag sammanfatta det så kanske det får bli att man bör kunna prata med varandra för att må bra men att man även kan prata för mycket
Jag vet i alla fall ingen värre känsla än den när jag öppnar mig för någon som inte lyssnar. Det gör mig lessen. Hur ska man förstå varandra om man inte pratar?