Oäkta?

[Anonym]

Det här är kanske ett välfärdsproblem. Jag är ju i en någorlunda fungerande relation. Jippi! Eller? Lite grus i maskineriet har det blivit efter semestern. En känsla av att min mans känslor inte är riktigt äkta. Känslan av att ingå i en strategi som man inte känner till. Under hela vår relation har jag haft en gnagande känsla av att det är min "position" i yrkeslivet som tilltalar min man (högutbildad med bra lön). Han är lågutbildad, tjänar måttligt men vill gärna sträva uppåt. Jag börjar känna mig som en biljett. Han flikar gärna in yrkestitlar på kleti och pleti och kan inte prata om grannen Sture utan ska alltid påpeka att han är direktör (eller vad det nu kan vara). Likadant är det med mig. Jag är inte "bara" hans flickvän utan jag är flickvännen + titeln. Jag blir så irriterad! Och jag tycker framför allt att det är pinsamt att hela tiden relatera till människors position i samhället. Det är lite "billigt" i mina ögon och jag skäms när han helt ogenerat droppar titlar på hans bekanta hur som helst. Han blir ju liksom inte märkvärdare som person bara för att han råkar vara bekant med eller känna till en professor här och en direktör där. Han tror nog att det imponerar men jag skäms.

Jag har försökt att ta upp det på ett fint sätt men han fattar inte. Han säger bara att det är skitjobbigt när folk gör så (som han själv gör!). Han har i övrigt noll förståelse för min arbetssituation, att jobbet är krävande och att jag stundtals kanske inte mår så bra p g a stressen och förväntningarna. Han ser privilegierna (lönen, semestern, friheten, titeln) och berättar gärna för andra hur jäkla bra jag har det på jobbet. Han ser inte övertiden, kraven, ansvaret osv. Noll förståelse alltså. Han drömmer om ett bättre liv - själv lever jag min dröm. Jag gör det jag velat göra sedan barnsben och behöver inte sträva efter mer. Han strävar däremot efter mer - och jag misstänker att jag är en strategi i hans strävan. Kärleken känns inte så äkta längre. En del i det här är att det framgått att han "biter ihop" och slätar över konflikter. Han är irriterad men säger inget. Han låter mig hållas och få min vilja fram samtidigt som han är missnöjd med mina val. Jag blir mer behandlad som en "kund" än en partner. Är det någon som fattar vad jag svamlar om? Råd? Är det så att lika barn leka bäst? Är de här irritationsmomenten oundvikliga när man har olika utbildningsbakgrund och strävansmål i livet?

[vardaglia]

Jobbig känsla! Man kunde ju annars trott att han uttryckte sin stolthet över dig, men det verkar ju snarare som en beskrivning av nån sorts mindervärdeskomplex? Kanske behöver han ha något "självförtroendestärkande" för egen del? Han kanske skulle försöka utbilda sig han också? Eller är han inte beredd att lägga ner det som krävs för att få sin egen "priviligierade" ställning? Om han har en dröm - varför fullföljer han den inte? Varför väljer han att åka snålskjuts på dig? Är du säker på att du tolkar din man rätt? Har du ett problem med hans låga utbildning? Annars finns det ju väldigt gott om människor som gillar att skryta med ditten och datten och skrytsamhet är ju aldrig något fördelaktigt oavsett vad det må handla om. Att framhäva av stolthet däremot! Kanske får det honom att känna sig "större och viktigare" än vad han är att berätta vilka "fina" människor han har omkring sig? Det är ju inte alltför sällan som människor kanske egentligen mest speglar sig i andra, definitivt inte sällan som människor söker sig till enbart en krets där det är "finare" att vara, att frottera sig, man bor i ett visst område, köper vissa kläder, bilar, åker på liknande semesterresor, försöker få sina barn att umgås - nån sorts konformitet som man av någon anledning ser upp till och som man inte vågar stå utanför av rädsla för att inte "höra till" rätt sammanhang, tillkämpat eller äkta? Min son går i en "sån" skola. Där kryllar av "skyltfönster-barn" med samma kläder i samma märken, likadana cyklar, samma hobbies, samma frisyr... Ingen vågar sticka ut för då hamnar du obönhörligen i de osynligas skara ;-) Kanske har han såna problem "statusproblem"? Men det kan ju inte vara kul att leva i en relation där man anar att mannen "säljer sig" för att ha det gott? Det brukar ju tämligen ofta vara det omvända! ;-) Vad vill han ha ut av livet med dig? Du behöver kanske fråga honom det? Jag kan föreställa mig en själsdödande känsla av enorm tomhet i jakten på det ytliga, på status. Eller kortlivad känsla av tillfredställelse och sen vidtar jakten på nästa känsla av tillfredställelse. Har du förändrats av att leva din dröm? Utnyttjar du hans känsla av underlägsenhet? Du kanske omedvetet får honom att känna så? Jag hoppas du inte tar illa upp av alla frågor för jag har ju ingen aning om hur ni kan ha det! Men människor förändras med tiden och kanske inte alltid att man alltid är medveten om hur man själv fungerar? Men visst kan det vara så att ni har för olika mål i livet och att det har fungerat under många år men att olikheterna till slut tar ut sin rätt? Men om man bekräftar varandra, om man är starka, självsäkra människor med god självinsikt så spelar olikheterna ingen roll, bara viljan finns och kärleken stark! Det låter som om ni behöver värdera er relation, se på den utifrån, kanske ta hjälp av en opartisk objektiv utomstående och framförallt som om ni skulle behöva lyssna på varandra.

[Anonyma jag]

Jag vet inte, jag är själv lågutbildad och de flesta av mina vänner likaså. Det där med titlar känner jag inte igen alls. Men däremot undvika konflikter ser jag som ganska typiskt manligt beteende, undantag finns så klart. Men många män är rädda för konflikter och visar missnöje just genom att bli tysta och dra sej undan.

Det med titlar skulle jag säga till just då han gör det (så länge det bara är ni två) för att få han att lägga märke till sitt eget beteende. Det kan vara att han inte ens lägger märke till att han gör så. Jag svär ofta utan att märka det, min mamma brukar kommentera det och det är jag glad över, för egentligen tycker jag det är dålig att svära när man inte ens är arg eller dylikt.

[krax]

det behöver ju inte vara så att han inte älskar dig, bara för att han har svårt att hantera situationen. jag tycker att du tar en öppen och rak diskussion ur ett jag-perspektiv. jag har en väninna högt upp i karriären som har upplevt samma osäkerhet, att inte bli älskad och accepterad för den hon är, utan för vad hon är. hon upplever till och från också att hennes make inte begriper den egentliga insatsen i hennes arbete, men att han gärna berättar om sin framgångsrika fru. när hon valde att ta ett jobb som inte erbjöd ytterligare ett steg upp i karriären, men som utmanade henne personligen (hon gick också ner lite i lön), så möttes hon av oförståelse. men genom samtal och ömsesidig vilja att vara tillsammans, når de sakta men säkert en gemensam trygghet. jag tror att du bara kan reda ut det här genom att prata med din partner. du ska inte tassa på tå med vad du känner inför titelsjukan, eller ens fråga rakt ut hur han ser er relation om fem år, tex. du kan nog komma på ett gäng frågor som skulle kunna avslöja en titelkåt wannabe - men du måste ju våga ställa dem.

[AK]

Hur länge har ni varit tillsammans? Bor ni ihop? Är ni gifta, har barn tillsammans? Eller är förhållandet ganska nytt? Har det alltid varit så att han "skrytit" om dig medan du avancerat, t ex?

Och om han nu själv vill "klättra", varför gör han inte det, utbildar sig och agerar? Använder han dina kontakter eller din position för att försöka komma någon vart själv, eller är han mer passiv betraktare där?

Jag menar det kan hjälpa dig att avgöra om han mest bara är klumpigt stolt över dig, eller om han försöker utnyttja "glansen" kring dig. Kanske räcker det för honom, om det är det senare, att bara vara i närheten, för om en så'n som du vill ha en så'n som honom kan han ju inte vara så "fel" kanske han tycker? Och så vill han visa det utåt. Taskig självkänsla kanske, hos honom?

Titlar och positioner kan förstås vara informativa. I professionella sammanhang. Men knappast privat om det inte är så att man just diskuterar jobbet då och det faller sig så. Men namedropping i alla konstiga sammanhang, en bisats om den eller den med den positionen, är ju rätt ointressant. Särskilt människor som använder andras titlar som liksom "förstärkning" för en åsikt. Det är rätt skrattretande. Att chefen si eller så sa hur snygg jag var, precis som man blev snyggare då. Så'nt är ju lite "kul" (=konstigt) . Eller professor si eller så åker också dit, implicerande vilket bra val man gjort. Men, folk är olika.

Uppenbarligen känner du dig obekväm med det och tycker det blir för mycket ... Prata med mannen? Vad säger han om det? Han kanske inte ens märker det? Och kanske märker _du_ det "för mycket" för att du egentligen känner dig obekväm och lite "ovärdig" där du hamnat, innan du vant dig och känner dig hemma, och vill ligga lågt?

Jag har alldeles nyligen börjat misstänka att min fd gillade att vara med mig pga min yrkesstatus, privilegier med fritt arbete och min rätt hyggliga lön. Han var sur när jag gjorde slut, trots att han uppenbarligen inte alls trivdes med situationen under en rätt lång tid i övrigt, kärleksliv på noll och så. Nu kan ju det ha en massa andra orsaker, men saker faller på plats om jag antar att han faktiskt höll kvar pga det liv jag kunde erbjuda ... Lite obehagligt.

Hur är er relation i övrigt, sex och närhet t ex? Har ni _roligt_ tillsammans? Liknande intressen, eller några i alla fall?

Jag tror att i värderingar behöver man nog vara rätt lika för att det ska funka. Och om man har väldigt olika utbildning och yrkesstatus krävs det ju att man inte bryr sig om så'nt, och är prestigelös inför varann och utåt tillsammans ...

[Liz*]

En del människor är falska och det är svårt att bota dem.

[TS]

Du har en poäng i att om det ska funka så krävs det nog att man inte bryr sig så mycket om status. Jag bryr mig inte särskilt för jag vet att man kan vara fullständigt korkad fast man är professor . Det krävs mer än en titel för att jag ska bli "imponerad" av en person. Vad denne jobbar med är egalt utan det handlar ju mer om vad denne utstrålar. En varm, äkta och modig person som står upp för något går alltid hem hos mig. Nu undrar jag om min man är en sån person. Han står ju liksom inte upp för något alls utan lägger sig och är följsam. När jag säger att jag inte vill ta alla beslut själv så muttrar han bara och blir sur.

Vi har varit tillsammans i flera år. Jag trodde nog att han skulle lugna sig lite för jag tog upp min känsla ganska tidigt då jag frågade om han var intresserad av MIG eller det jag stod för. Han svarade förstås politiskt korrekt. Det gör han alltid. Ändå så säger han alltid vad jag jobbar med när vi är på fest och det resulterar i att jag får sitta och prata jobb med folk som jag inte känner. Jag får förklara vad jag gör, hur jag hamnat där jag hamnat och nästan "försvara" hela det j**la politiska och juridiska systemet kring mitt jobb för folk som har många åsikter men som saknar både insyn i och förståelse för hur systemet fungerar. Du har rätt i att jag vill ligga lågt. Jag brukar svara lite vagt när nya bekanta frågar vad jag sysslar med. Bara tillräckligt för att de ska få en uppfattning utan att för den skull väcka en massa frågor.

Han verkar lida av sin brist på utbildning. Han säger alltid vad han skulle velat plugga och vad som skulle vara intressant. Han har iingen gymnasieutbildning och börjar närma sig 50-strecket. Möjligheterna att göra en akademisk karriär är små. Han är dock allmänbildad och drar sig inte för att undervisa i sånt som han har läst i någon populärvetenskaplig tidskrift. Oavsett om man är intresserad eller inte då han har ett behov av att briljera. Jag låter honom babbla eftersom det verkar vara viktigt för honom att visa på sina nyvunna kunskaper. Han har ett fantastiskt minne och det kommer han ju ganska långt med. Lite lustig är det ju när jag upptäcker källan. Sist läste jag en pocketbok efter honom och då upptäckte jag var idéerna som han förde fram dagen innan kom ifrån.

Vi har onekligen ett problem. Jag börjar tappa respekten. Och med den försvinner känslorna. Kanske är det så att lika barn leka bäst. Fast det är urtrist att vara med någon som är som en själv .

[TS]

Jag har ställt en del frågor men jag har slutat med det för jag tror att jag är lite rädd för vad svaren kan avslöja. Strutsmetoden har fungerat ett tag men om man håller huvudet i sanden tillräckligt länge så blir det ju obehagligt till slut. Jag undviker att ta med honom i sammanhang där han möter mina arbetskamrater eller yrkesbekanta. Mest för att jag inte vill att han ska börja droppa deras namn och titlar hur som helst. När jag bjöd med honom på en familjetillställning så tog han första bästa tillfälle i akt att berätta för sin familj var min svåger jobbar och vad han har för utbildning. Det blev jättekonstigt för den informationen överensstämde inte med samtalets innehåll och det blev pinsamt tydligt att han bara ville visa vem han hade frotterat sig med veckan innan. Jag hade önskat att han istället hade pratat om svågern som en person och hur denne står i relation till mig d v s att han är min svåger. Och att han är jättetrevlig och rolig på alla sätt. Jag vet att jag måste tala klarspråk med honom. Men jag är rädd att han faktiskt inte fattar vad jag menar. Och då tappar jag nog allt i det här förhållandet.

[TS]

Han vill ha hela paketet med ring och allt. Han vill att jag tar hans efternamn. Han föreslog också att jag skulle byta mitt tilltalsnamn till mellannamnet istället (som klingar mer svenskt). Då blev jag förbannad! Jag har ett utländskt namn - både för- och efternamn och det blev övertydligt att han vill sudda ut den markören genom ett fullständigt namnbyte. Jag frågade om han skämdes över att vara tillsammans med en "invandrare" men icke då - han vill bara att mitt tilltalsnamn skulle matcha efternamnet. Right! Jag förklarade att det inte är aktuellt med något namnbyte överhuvudtaget eftersom jag har publicerat en del saker och ett namnbyte skapar bara förvirring i mitt yrkessammanhang. Han har en del att jobba med. Jag har tänkt att behovet av statusmarkörer är HANS problem som han måste ta itu med och hantera. Men problemet bärjar rapsa av sig på mig mer och mer och skapar en olustig känsla hos mig. Jag vill bli älskad för den jag är - inte för den jag kan bli med lite fernissa.

[Annita]

Oj! Att han vill att du ska byta tilltalsnamn gör mig helt förskräckt! Vem _säger_ så??!!

Bara den grejen hade nog fått mig att dra öronen åt mig rejält. Jag förstår verkligen att du börjar tappa respekten för honom.

[AK]

Alltså, jag förstår mycket väl vad du menar med att han har ytliga kunskaper att briljera med. Inget djup, ingen förmåga att ta avstamp i kunskaperna och resonera vidare, utan mer "fakta-briljera". Skittrist, avtändande och man tappar respekt. Jepp.

Men ... en sak du skriver. Att du är vag vad du arbetar med?

Jag känner igen det också, jag jobbar i en bransch som många tycker är kontroversiell. Och jag har helt enkelt ingen lust att "populärdiskutera" den frågan, så jag kan vara lite avvaktande av den anledningen. Men annars tycker jag inte det är direkt problem att prata om någon verkligen är intresserad.

Jag förstår också det där att man vill ha en partner som är jämlik, som inte viker sig hela tiden och följer, utan faktiskt står upp.

Känner igen det mycket ... Kanhända ni helt enkelt inte passar ihop, är för olika. Att tappa respekt för sin partner är ödesdigert. Det är otroligt viktigt att kunna ha respekt för varann som människor. Du kanske helt enkelt behöver någon annan.

Jag tror inte det är stor risk att man träffar på någon som är som en själv ... man får bara hålla koll på det man tycker är viktigt. Du verkar behöva en intellektuell jämlike. Ni behöver ju inte jobba med samma sak.

[AK]

Hm. Du sticker huvudet i sanden. Jag fattar iofs att det tar ett tag att inse att det som verkade bra, inte var det, att du inte vill se att du gjort ett misstag med honom.

Men se honom som en "lärogrej". Om dig själv. Av bara det du skriver här inser man ju att det där inte kan hålla. Klart du inte kan gifta dig med honom. Dumt.

Byta namn?? Idioti. Jag har själv gift mig, nyligen, med mitt livs kärlek. Men jag har behållit det namn jag har efter mitt första äktenskap. Jag är oerhört glad att min nuvarande man inte stör sig på det, att han klarar det, inte alla skulle göra det. Och det vittnar om omdöme och förstånd tycker jag. Det namnet är hela mitt yrkesliv, jag har publicerat saker i det namnet, och alla vet vem jag är, i branschen. Klart jag inte kan byta, det skulle ju vara skitjobbigt.

Det är en sådan icke-fråga, det där med namn ...

[vardaglia]

Oj... jag förstår dina känslor av olust... Han verkar vilja skapa om dig och verkar ha diverse bekymmer. Tyder, tycker jag, på ett dåligt självförtroende och en låg självbild!

[krax]

men vad har du att tappa - egentligen? jag läste ovan att han vill att du ska byta namn och att du låter honom babbla, och han verkar ju vara en ganska odräglig besserwisser utan vare sig kunskap eller sociala gränser. och förresten har du nog redan tappat det du en gång hade. när den här sortens insikter formuleras, är ofta slutet nära. ju förr desto bättre, dristar jag mig till att säga, så att du kan leva rakryggad och stolt istället för att huka dig bakom pinsamheter och skam.