Jag separerade från mina barns pappa för drygt två och ett halvt år sen. Jag har i flera år skrivit om vårt förhållande här på AFF, både anonymt och under mitt nick. Vi var tillsammans i 18 år, och ofta utgick vår vardag från hans humör. Mådde han bra så var allt normalt, och vi hade en trevlig vardag, många lika intressen och vi gjorde mycket skoj. Men när han mådde dåligt rasade tillvaron ihop för oss båda, han fick raseriutbrott och slog sönder möbler och inredning mm, skrek att han skulle ta livet av sig för att vi hade ett så fruktansvärt skitliv... Jag trippade på tå och försökte låta bli att irritera honom... När barnen kom blev allt ohållbart, jag slet ut mig för han hade såna sömnsvårigheter att han sov i eget rum och jag hade ensam hand om två barn som kommit tätt. Och nu ville jag parera så de inte märkte av hans raseriutbrott, som jag själv upplevde som otäcka. Till slut bröt jag ihop fullständigt och hamnade på psyk, och då bestämde jag också att lämna honom. Det blev en väldigt traumatisk separation...
Nåja, detta som en bakgrund. Nu har en tid gått. Jag har gått i terapi förstås, och jag har börjat hitta tillbaka till mig själv och mina känslor (som jag blev expert på att stänga av, fast de fanns kvar gömda längst därinne). Exet har sen nästan ett år ett nytt förhållande. De börjar prata om att flytta ihop, vet jag.
På sistone har jag känt mig så väldigt ledsen. Och jag saknar exet. Jag har försökt rannsaka mig själv, och tänkt att det kanske beror på att jag håller på att förlora honom slutgiltigt, om han nu flyttar ihop med sin särbo. Och det ligger säkert något i det. Men jag känner också att det handlar om att jag har börjat sörja att vårt förhållande tog slut. Liksom efter att alla kaotiska känslor som fanns runt separationen har börjat ebba ut - så sörjer jag att jag har förlorat det fina hos honom. Jag tror egentligen inte att jag vill bli tillsammans med honom. Jag vet att han är medveten om sina brister, men jag vet inte hur mycket han bearbetat det. Han snäser fortfarande åt mig ibland, men jag hanterar det bättre nu och det blir inte något stort av det.
Men jag skulle vilja höra några andras erfarenheter. Låter det logiskt att det är själva sorgen som hunnit ikapp mig? Just nu är han tex i Stockholm med barnen och de ska gå på Gröna Lund imorgon. Jag hade så gärna velat följa med. När han berättade att de skulle åka dit brast jag bara i gråt omedelbart efter jag lagt på. Förra veckan fyllde hans syster jämnt, då hade jag också velat vara med. Jag är lite oklar över vad det är jag sörjer - honom, eller livet vi hade, eller både och... Hur som helst är jag så häpen över styrkan i känslorna. Vad som helst kan få mig att bryta ihop och gråta. Att städa barnens rum tex, och komma och tänka på lfavoriteksakerna som de måste flytta fram och tillbaka. Hur livet blev för oss allihop. Det var inte så jag hade tänkt. Det var inte så här jag ville ha det.
1
Lite lessen nu Jag separerade från mina barns pappa för drygt två och ett halvt år sen. Jag har i flera år skrivit om vårt förhållande här på AFF, både anonymt och under mitt nick. Vi var tillsammans i 18 år, och ofta utgick vår vardag från hans humör. Mådde han bra så var allt normalt, och vi hade en trevlig vardag, många lika intressen och vi gjorde mycket skoj. Men när han mådde dåligt rasade tillvaron ihop för oss båda, han fick raseriutbrott och slog sönder möbler och inredning mm, skrek att han skulle ta livet av sig för att vi hade ett så fruktansvärt skitliv... Jag trippade på tå och försökte låta bli att irritera honom... När barnen kom blev allt ohållbart, jag slet ut mig för han hade såna sömnsvårigheter att han sov i eget rum och jag hade ensam hand om två barn som kommit tätt. Och nu ville jag parera så de inte märkte av hans raseriutbrott, som jag själv upplevde som otäcka. Till slut bröt jag ihop fullständigt och hamnade på psyk, och då bestämde jag också att lämna honom. Det blev en väldigt traumatisk separation...
Nåja, detta som en bakgrund. Nu har en tid gått. Jag har gått i terapi förstås, och jag har börjat hitta tillbaka till mig själv och mina känslor (som jag blev expert på att stänga av, fast de fanns kvar gömda längst därinne). Exet har sen nästan ett år ett nytt förhållande. De börjar prata om att flytta ihop, vet jag.
På sistone har jag känt mig så väldigt ledsen. Och jag saknar exet. Jag har försökt rannsaka mig själv, och tänkt att det kanske beror på att jag håller på att förlora honom slutgiltigt, om han nu flyttar ihop med sin särbo. Och det ligger säkert något i det. Men jag känner också att det handlar om att jag har börjat sörja att vårt förhållande tog slut. Liksom efter att alla kaotiska känslor som fanns runt separationen har börjat ebba ut - så sörjer jag att jag har förlorat det fina hos honom. Jag tror egentligen inte att jag vill bli tillsammans med honom. Jag vet att han är medveten om sina brister, men jag vet inte hur mycket han bearbetat det. Han snäser fortfarande åt mig ibland, men jag hanterar det bättre nu och det blir inte något stort av det.
Men jag skulle vilja höra några andras erfarenheter. Låter det logiskt att det är själva sorgen som hunnit ikapp mig? Just nu är han tex i Stockholm med barnen och de ska gå på Gröna Lund imorgon. Jag hade så gärna velat följa med. När han berättade att de skulle åka dit brast jag bara i gråt omedelbart efter jag lagt på. Förra veckan fyllde hans syster jämnt, då hade jag också velat vara med. Jag är lite oklar över vad det är jag sörjer - honom, eller livet vi hade, eller både och... Hur som helst är jag så häpen över styrkan i känslorna. Vad som helst kan få mig att bryta ihop och gråta. Att städa barnens rum tex, och komma och tänka på lfavoriteksakerna som de måste flytta fram och tillbaka. Hur livet blev för oss allihop. Det var inte så jag hade tänkt. Det var inte så här jag ville ha det.
Och för att ni inte ska tro att jag har fastnat i självömkan, så trivs jag bra i min lägenhet och med mitt liv, har många fina vänner, roliga intressen etc. Och det är väl det som gör att den här sorgen har tagit mig så på sängen.
2
Och för att ni inte ska tro att jag har fastnat i självömkan, så trivs jag bra i min lägenhet och med mitt liv, har många fina vänner, roliga intressen etc. Och det är väl det som gör att den här sorgen har tagit mig så på sängen.
jag gör en jämförelse, så får du avgöra om jag är ute och cyklar eller inte:
när flyktingfamiljer kommer till Sverige, lägger oftast kvinnan fokus på mannen och barnen. De ska integreras och lära sig språket. Kvinnans tid och kraft går åt till dem. När de någorlunda står på egna ben, bryter ofta kvinnan ihop. Hennes posttraumatiska stressymptom blir synliga, och det är inte alls ovanligt att hon behöver vård. Länge stod samhället väldigt frågande (och dömande) inför det faktum att kvinnorna reagerade flera år efter att de hade kommit till Sverige, och fick alltså ingen vård - eller förståelse. Forskning gjordes, och tada! När familjen räddats, fanns ingen kraft eller förståelse för att hon inte hunnit bearbeta sina känslor. (inte heller hade hon integrerats i samhället, utan kände sig som svävande i ingenmansland, men den biten rör troligen inte dig, annat än metaforiskt.)
så ja, jag tycker att det låter helt normalt att du börjar sörja när du ser att han klarar sig utan dig. nu finns det ju utrymme för dig och dina känslor.
A positive attitude may not solve all your problems, but it will annoy enough people to make it worth the effort.
3
jag gör en jämförelse, så får du avgöra om jag är ute och cyklar eller inte:
när flyktingfamiljer kommer till Sverige, lägger oftast kvinnan fokus på mannen och barnen. De ska integreras och lära sig språket. Kvinnans tid och kraft går åt till dem. När de någorlunda står på egna ben, bryter ofta kvinnan ihop. Hennes posttraumatiska stressymptom blir synliga, och det är inte alls ovanligt att hon behöver vård. Länge stod samhället väldigt frågande (och dömande) inför det faktum att kvinnorna reagerade flera år efter att de hade kommit till Sverige, och fick alltså ingen vård - eller förståelse. Forskning gjordes, och tada! När familjen räddats, fanns ingen kraft eller förståelse för att hon inte hunnit bearbeta sina känslor. (inte heller hade hon integrerats i samhället, utan kände sig som svävande i ingenmansland, men den biten rör troligen inte dig, annat än metaforiskt.)
så ja, jag tycker att det låter helt normalt att du börjar sörja när du ser att han klarar sig utan dig. nu finns det ju utrymme för dig och dina känslor.
Jag tror att du sörjer och saknar det som var bra i ditt liv med honom, helt enkelt. Och du därmed också sörjer det i ditt liv som inte är bra och inte har blivit som du ville - t ex att du inte är delaktig i den ena delen av dina barns släkt, och att du inte har dem hela tiden. Du sörjer nog helt enkelt att ert uppbrott har medfört vissa saker mer än du sörjer honom som person.
4
Jag tror att du sörjer och saknar det som var bra i ditt liv med honom, helt enkelt. Och du därmed också sörjer det i ditt liv som inte är bra och inte har blivit som du ville - t ex att du inte är delaktig i den ena delen av dina barns släkt, och att du inte har dem hela tiden. Du sörjer nog helt enkelt att ert uppbrott har medfört vissa saker mer än du sörjer honom som person.
Tillägg: att tiden läker alla sår är faktiskt sant. Du kommer att förlika dig med detta med tiden. Men ert uppbrott var turbulent och det är förmodligen först nu som du har landat så pass att du kan börja sörja.
5
Tillägg: att tiden läker alla sår är faktiskt sant. Du kommer att förlika dig med detta med tiden. Men ert uppbrott var turbulent och det är förmodligen först nu som du har landat så pass att du kan börja sörja.
Jag har kanske varit i dina skor. Jag har med tiden kommit underfund med att jag inte saknade och sörjde mitt ex utan det var snarare illusionen av ett oss och en familj. Du skriver att "det var inte så jag hade tänkt ... det var inte så här jag ville han det" och det får mig att fundera på om inte du sörjer den bild som du hade föreställt dig och hoppats på. Du ville inte ha ett liv med en labil man. Det har du konstaterat. Nu när du ser honom med en annan så föreställer du dig säkert att han är annorlunda. Att han har blivit demn man du hade hoppats få möta och dela ditt liv med. Det blev inte så. Och det gör ont. Jag tror inte att du saknar ditt ex egentligen utan det är mer illusionen av er som ett "vi". Nu har någon annan klivit in i bilden och du ser inte vad som pågår i kulisserna. Du ser fasaden och ytan. Det roliga och lättsama. Det som du ville uppleva och vara en del av.
Tursmat nog går denna känsla av sorg och saknad över med tiden. Man liksom vänjer sig att det inte blev som man tänkt. Man anpassar sig till det nya man lär sig också att uppskatta det man fått (istället för att bara se till det man förlorat). Man omorienterar sig, ser över resurserna och gör det bästa av det som man har. Det är nog en överlevnadsinstinkt som snart slår till. Du sörjer, bearbetar och går vidare. Jag tycker att det är fint att du ligger nära dina känslor och gråter. Då kan du få bort smärtan ur systemet och läkningen går fortare.
6
Jag har kanske varit i dina skor. Jag har med tiden kommit underfund med att jag inte saknade och sörjde mitt ex utan det var snarare illusionen av ett oss och en familj. Du skriver att "det var inte så jag hade tänkt ... det var inte så här jag ville han det" och det får mig att fundera på om inte du sörjer den bild som du hade föreställt dig och hoppats på. Du ville inte ha ett liv med en labil man. Det har du konstaterat. Nu när du ser honom med en annan så föreställer du dig säkert att han är annorlunda. Att han har blivit demn man du hade hoppats få möta och dela ditt liv med. Det blev inte så. Och det gör ont. Jag tror inte att du saknar ditt ex egentligen utan det är mer illusionen av er som ett "vi". Nu har någon annan klivit in i bilden och du ser inte vad som pågår i kulisserna. Du ser fasaden och ytan. Det roliga och lättsama. Det som du ville uppleva och vara en del av.
Tursmat nog går denna känsla av sorg och saknad över med tiden. Man liksom vänjer sig att det inte blev som man tänkt. Man anpassar sig till det nya man lär sig också att uppskatta det man fått (istället för att bara se till det man förlorat). Man omorienterar sig, ser över resurserna och gör det bästa av det som man har. Det är nog en överlevnadsinstinkt som snart slår till. Du sörjer, bearbetar och går vidare. Jag tycker att det är fint att du ligger nära dina känslor och gråter. Då kan du få bort smärtan ur systemet och läkningen går fortare.
Det var tänkvärt, även fast jag inte tycker jag kan jämföra mig med en flyktingkvinna riktigt. Men jag hade oerhört dåligt samvete för att jag hade lämnat honom. Och anledningen till att jag inte lämnade tidigare var för att jag tyckte det kändes helt omöjligt, jag hade liksom gjort det till min uppgift att skydda honom från livets svårigheter; att curla honom kan man väl säga. Hur skulle han klara sig, med sina sömnsvårigheter och allt?
Ja, nu klarar han sig själv. Han verkar glad och full av energi. Ja, det kan nog ligga en del i ditt resonemang.
7
Det var tänkvärt, även fast jag inte tycker jag kan jämföra mig med en flyktingkvinna riktigt. Men jag hade oerhört dåligt samvete för att jag hade lämnat honom. Och anledningen till att jag inte lämnade tidigare var för att jag tyckte det kändes helt omöjligt, jag hade liksom gjort det till min uppgift att skydda honom från livets svårigheter; att curla honom kan man väl säga. Hur skulle han klara sig, med sina sömnsvårigheter och allt?
Ja, nu klarar han sig själv. Han verkar glad och full av energi. Ja, det kan nog ligga en del i ditt resonemang.
Ja, jag saknar det som var bra. Jag har lagt så otroligt mycket kraft på att bearbeta det som var jobbigt med vårt förhållande, ångesten och all förtvivlan. Men nu är jag nog klar med bearbetningen, det kanske detta är ett tecken på. Och jag rättfärdigade alltid mitt förhållande och honom med att "men vi har ju trevligt ibland" för mina vänner. Och nu är det väl kanske, trots allt, bara detta "trevliga" kvar att bearbeta...?
Och det stämmer nog att det mer är själva livet och tillvaron jag saknar. Honom har jag ju kvar, som vän, på något sätt. Och jag gjorde just nu ett litet tankeexperiment. Föreställde mig att han skulle vara här just nu. Och det vill jag inte! Jag trivs väldigt bra att vara ensam, jag gillar att lägga mig själv och vara själv när jag stiger upp på morronen. Det säger nog en hel del...
8
Ja, jag saknar det som var bra. Jag har lagt så otroligt mycket kraft på att bearbeta det som var jobbigt med vårt förhållande, ångesten och all förtvivlan. Men nu är jag nog klar med bearbetningen, det kanske detta är ett tecken på. Och jag rättfärdigade alltid mitt förhållande och honom med att "men vi har ju trevligt ibland" för mina vänner. Och nu är det väl kanske, trots allt, bara detta "trevliga" kvar att bearbeta...?
Och det stämmer nog att det mer är själva livet och tillvaron jag saknar. Honom har jag ju kvar, som vän, på något sätt. Och jag gjorde just nu ett litet tankeexperiment. Föreställde mig att han skulle vara här just nu. Och det vill jag inte! Jag trivs väldigt bra att vara ensam, jag gillar att lägga mig själv och vara själv när jag stiger upp på morronen. Det säger nog en hel del...
När det gäller hans nya förhållande är jag nog iofs ganska krass. Jag gissar att de ännu är ganska nyförälskade och att de har det mysigt när de ses. Men jag är säker på att han i långa loppet inte kommer att kunna gömma sina dåliga sidor. Han har till och med antytt det själv, en oro för hur det skulle gå om de flyttade ihop. Sen har han nog lärt sig en hel del av att jag lämnade honom, han vill säkert inte göra om misstaget att driva bort en person som han älskar. Men han har inte fått någon proffshjälp, och sanningen är att han hade ganska grava problem när han väl gick igång...
Jag har bestämt mig för att det faktiskt måste få vara okej att jag sörjer och gråter. Tror du har rätt i att jag kommer läka snabbare om jag släpper fram smärtan, för att låta den ebba ut, förhoppningsvis.
9
När det gäller hans nya förhållande är jag nog iofs ganska krass. Jag gissar att de ännu är ganska nyförälskade och att de har det mysigt när de ses. Men jag är säker på att han i långa loppet inte kommer att kunna gömma sina dåliga sidor. Han har till och med antytt det själv, en oro för hur det skulle gå om de flyttade ihop. Sen har han nog lärt sig en hel del av att jag lämnade honom, han vill säkert inte göra om misstaget att driva bort en person som han älskar. Men han har inte fått någon proffshjälp, och sanningen är att han hade ganska grava problem när han väl gick igång...
Jag har bestämt mig för att det faktiskt måste få vara okej att jag sörjer och gråter. Tror du har rätt i att jag kommer läka snabbare om jag släpper fram smärtan, för att låta den ebba ut, förhoppningsvis.
Jag tycker det låter helt normalt - om nu mitt sätt att reagera var normalt - men i alla fall snarlikt ditt! Jag har varit skild i lite mer än 4 år och sorgen drabbar mig än ibland, minnen ploppar upp, dofter påminner om något från förr, människor, platser, känslor. I början var allt väldigt jobbigt, särskilt första gången man skulle gör nånting "ensam" utanför kärnfamiljen. Jag ville verkligen inte heller att min dröm om kärnfamiljen skulle gå i kras, men den gjorde det. Jag kan sörja massor med saker med mitt ex men jag har tvingat mig själv, gång på gång, att komma ihåg varför jag inte kunde leva med honom. Ibland kan jag drabbas av stor sentimentalitet och får för mig att tänka att det kanske inte var så farligt, det kanske inte var så illa - men jo, det var ju exakt det det var och mitt ex har aldrig visat nån som helst vilja till förändring, kommer heller aldrig att göra! Men allt det här avtar, det blir längre och längre mellan gångerna och jag har blivit mycket bättre på att hantera mina känslor när jag känner att jag också skulle vilja vara där barnen är när de är med sin pappa. Men sluta aldrig att påminna dig om varför ditt äktenskap inte gick att leva i!!! Sysselsätt dig när tankarna tränger på, motionera, träffa folk, hitta på saker! Det är svårt, det är jättesvårt, tillåt dig själv att sörja ordentligt, gråt ut alla tårar tills det inte finns några kvar så kommer det lätta med tiden och jag tycker det låter som om du är på helt rätt väg. Du har gjort ett jättejobb med dig själv såhär långt - jag tycker det låter logiskt att sorgen hinner ikapp dig nu! Låt det ta den tid det tar - det är många, långa år att bearbeta och jag vill verkligen säga ett stort grattis och lycka till till dig som har lyckats ta dig såhär långt - all heder åt dig!!!
10
Jag tycker det låter helt normalt - om nu mitt sätt att reagera var normalt - men i alla fall snarlikt ditt! Jag har varit skild i lite mer än 4 år och sorgen drabbar mig än ibland, minnen ploppar upp, dofter påminner om något från förr, människor, platser, känslor. I början var allt väldigt jobbigt, särskilt första gången man skulle gör nånting "ensam" utanför kärnfamiljen. Jag ville verkligen inte heller att min dröm om kärnfamiljen skulle gå i kras, men den gjorde det. Jag kan sörja massor med saker med mitt ex men jag har tvingat mig själv, gång på gång, att komma ihåg varför jag inte kunde leva med honom. Ibland kan jag drabbas av stor sentimentalitet och får för mig att tänka att det kanske inte var så farligt, det kanske inte var så illa - men jo, det var ju exakt det det var och mitt ex har aldrig visat nån som helst vilja till förändring, kommer heller aldrig att göra! Men allt det här avtar, det blir längre och längre mellan gångerna och jag har blivit mycket bättre på att hantera mina känslor när jag känner att jag också skulle vilja vara där barnen är när de är med sin pappa. Men sluta aldrig att påminna dig om varför ditt äktenskap inte gick att leva i!!! Sysselsätt dig när tankarna tränger på, motionera, träffa folk, hitta på saker! Det är svårt, det är jättesvårt, tillåt dig själv att sörja ordentligt, gråt ut alla tårar tills det inte finns några kvar så kommer det lätta med tiden och jag tycker det låter som om du är på helt rätt väg. Du har gjort ett jättejobb med dig själv såhär långt - jag tycker det låter logiskt att sorgen hinner ikapp dig nu! Låt det ta den tid det tar - det är många, långa år att bearbeta och jag vill verkligen säga ett stort grattis och lycka till till dig som har lyckats ta dig såhär långt - all heder åt dig!!!
Det kan ju vara så, men det kan också vara att du älskar honom fortvarade och att det därför gör ont att se han med en annan. Känslor är sällan logiska. Man kan ju älska någon även fast man vet att den personen är inte bra för en.
11
Det kan ju vara så, men det kan också vara att du älskar honom fortvarade och att det därför gör ont att se han med en annan. Känslor är sällan logiska. Man kan ju älska någon även fast man vet att den personen är inte bra för en.
Jag tror inte att du saknar ditt ex. Du saknar en fassett av ditt liv; en kärleksfull relation till en annan människa som ger dig guldkant på tillvaron. Du känner dig ensam.
En del av sorgen med det är att man också märker att man tagit sig ur en dålig situation och hamnat i en sorts noll läge men inte avancerat framåt och skapat sig det liv som man önskar sig. Jag tror att du haft fullt sjå med att laga ditt inre och nu märker du att du inte haft tid att drömma och fantisera om hur du vill att det ska vara.
Börja tänka på din framtid och på hur du vill att ditt liv ska vara
12
Jag tror inte att du saknar ditt ex. Du saknar en fassett av ditt liv; en kärleksfull relation till en annan människa som ger dig guldkant på tillvaron. Du känner dig ensam.
En del av sorgen med det är att man också märker att man tagit sig ur en dålig situation och hamnat i en sorts noll läge men inte avancerat framåt och skapat sig det liv som man önskar sig. Jag tror att du haft fullt sjå med att laga ditt inre och nu märker du att du inte haft tid att drömma och fantisera om hur du vill att det ska vara.
Börja tänka på din framtid och på hur du vill att ditt liv ska vara
Tack för ditt svar! Jag behöver säkert påminnas om att jag har kommit en bit på väg, för ibland förtvivlar jag och undrar när saker ska börja stabilisera sig...
Och jag känner verkligen igen tankarna på att "det kanske inte var så farligt ändå" - men då har jag en lösning; jag skrev häromåret en text där jag samlat de hemskaste minnena, och den texten vibrerar av ångest och hopplöshet. Så fort jag läser den kastas jag tillbaka till bråken, tigandet och det omotiverade surandet...
13
Tack för ditt svar! Jag behöver säkert påminnas om att jag har kommit en bit på väg, för ibland förtvivlar jag och undrar när saker ska börja stabilisera sig...
Och jag känner verkligen igen tankarna på att "det kanske inte var så farligt ändå" - men då har jag en lösning; jag skrev häromåret en text där jag samlat de hemskaste minnena, och den texten vibrerar av ångest och hopplöshet. Så fort jag läser den kastas jag tillbaka till bråken, tigandet och det omotiverade surandet...
Jooo... visst älskar jag honom, det kommer jag nog alltid att göra. Men mer som en bror, tror jag. Hans särbo var med på ett större familjeevenemang, och jag tyckte det var trevligt att träffa henne. Hade velat prata mer med henne, rentav (vi bytte några artiga fraser). Hon verkar jättegullig och rar, tycker jag. Och hon är söt och verkar ha vettiga värderingar. Men det känns liksom... konstigt, att jag tänker så...?!
14
Jooo... visst älskar jag honom, det kommer jag nog alltid att göra. Men mer som en bror, tror jag. Hans särbo var med på ett större familjeevenemang, och jag tyckte det var trevligt att träffa henne. Hade velat prata mer med henne, rentav (vi bytte några artiga fraser). Hon verkar jättegullig och rar, tycker jag. Och hon är söt och verkar ha vettiga värderingar. Men det känns liksom... konstigt, att jag tänker så...?!
Nolläge, det var en bra metafor! Så känns det faktiskt, som om jag står på noll, eller som om jag har en tom duk som jag kan börja fylla med innehåll! På ett bra sätt, mest.
15
Nolläge, det var en bra metafor! Så känns det faktiskt, som om jag står på noll, eller som om jag har en tom duk som jag kan börja fylla med innehåll! På ett bra sätt, mest.
*suckar* Ja. Jag måste nog tyvärr inse att jag är avundsjuk. På de roliga sakerna han gör med barnen. Avundsjuka är ju inte en känsla man vill kännas vid. Men det är väl lika bra att locka ut trollen i solskenet, ta tjuren vid hornen och plocka Mats ur skolan. Eller nåt. Hur GÖR man?!
17
*suckar* Ja. Jag måste nog tyvärr inse att jag är avundsjuk. På de roliga sakerna han gör med barnen. Avundsjuka är ju inte en känsla man vill kännas vid. Men det är väl lika bra att locka ut trollen i solskenet, ta tjuren vid hornen och plocka Mats ur skolan. Eller nåt. Hur GÖR man?!
För mig är det så färskt ännu men jag kan redan nu känna saknad efter den fina mannen jag haft. Det fina vi hade är saknat av mig, och jag känner även en sorg över att det inte fick "bli bra" som den vision jag bar. Precis som du beskriver så har saker kastats och sparkats sönder. Det har även hänt att jag själv kommit i vägen för hans humör. Ett nyckfullt humör där jag sällan kunnat förutspå var och när det ska braka loss vilket gett mig en smygande attityd hemma och gett mig mycket sorg i hjärtat mitt. Om det inte varit så här, skulle jag velat leva med honom hela livet. Jag kan sakna honom så mycket men jag vet att det kommer att bli likadant igen, och igen. Om jag fortsätter vår relation är jag, liksom en medberoende, som gör det möjligt för honom att fortsätta hantera livets frustrationer med våld.
Vi behöver läkas, efter en sådan här relation lider man av posttraumatisk stress, och känslorna man har är inte alltid logiska eller rätta. Gå inte tillbaka!
18
För mig är det så färskt ännu men jag kan redan nu känna saknad efter den fina mannen jag haft. Det fina vi hade är saknat av mig, och jag känner även en sorg över att det inte fick "bli bra" som den vision jag bar. Precis som du beskriver så har saker kastats och sparkats sönder. Det har även hänt att jag själv kommit i vägen för hans humör. Ett nyckfullt humör där jag sällan kunnat förutspå var och när det ska braka loss vilket gett mig en smygande attityd hemma och gett mig mycket sorg i hjärtat mitt. Om det inte varit så här, skulle jag velat leva med honom hela livet. Jag kan sakna honom så mycket men jag vet att det kommer att bli likadant igen, och igen. Om jag fortsätter vår relation är jag, liksom en medberoende, som gör det möjligt för honom att fortsätta hantera livets frustrationer med våld.
Vi behöver läkas, efter en sådan här relation lider man av posttraumatisk stress, och känslorna man har är inte alltid logiska eller rätta. Gå inte tillbaka!
Ja fy... du beskriver det så bra. Kände hjärtat snörpa ihop sig. Bra att läsa. Jag vet ju att det skulle bli samma om jag gick tillbaka. Det skulle krävas extremt mycket energi av mig att inte falla in i fällan att bli medberoende igen. Jag skulle få vara på min vakt hela tiden och slå tillbaka på varje tendens till "återfall". Och personen jag var i förhållandet kan jag inte stå för, det känns inte som mitt rätta jag - mitt rätta jag smyger inte rädd längs väggarna med blicken i golvet, stammande vaga svar på alla frågor eftersom svaret kan bli "fel" och då får jag skulden. För vad det vara månde.
Klart att jag inte vill ha det så igen. *suckar igen*
19
Ja fy... du beskriver det så bra. Kände hjärtat snörpa ihop sig. Bra att läsa. Jag vet ju att det skulle bli samma om jag gick tillbaka. Det skulle krävas extremt mycket energi av mig att inte falla in i fällan att bli medberoende igen. Jag skulle få vara på min vakt hela tiden och slå tillbaka på varje tendens till "återfall". Och personen jag var i förhållandet kan jag inte stå för, det känns inte som mitt rätta jag - mitt rätta jag smyger inte rädd längs väggarna med blicken i golvet, stammande vaga svar på alla frågor eftersom svaret kan bli "fel" och då får jag skulden. För vad det vara månde.
Klart att jag inte vill ha det så igen. *suckar igen*
Man andas djupt, erkänner att det är så och försöker göra nåt själv. Skura toaletten, göra kullerbyttor, klippa gräset, plantera hysteriskt med paprikaplantor eller nåt. Behöver inte vara kul och måste absolut inte vara tråkigt. Bara man fyller tiden med nåt så tänker man inte lika mycket. .)
20
Man andas djupt, erkänner att det är så och försöker göra nåt själv. Skura toaletten, göra kullerbyttor, klippa gräset, plantera hysteriskt med paprikaplantor eller nåt. Behöver inte vara kul och måste absolut inte vara tråkigt. Bara man fyller tiden med nåt så tänker man inte lika mycket. .)
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
