Jag är nere i en svacka och behöver lite input från er kära forumfolk. Jag är sambo med en man som är rolig, kreativ, attraktiv och lojal. Han hämtar på dagis och ägnar mycket tid åt vår dotter. Han kan konsten att förvandla vardag till fest och jag tycker mycket om att vara nära honom.
Men - han är lat och slarvig. Tjänar nästan inga pengar (och kämpar inte för att få en bättre situation). Han driver egen firma, men gör inte vad han borde för att få den att gå bättre. Tar sovmorgon varje dag och skjuter upp allt som är jobbigt. Han vill väldigt sällan umgås med folk och klagar ofta på andra människor. Nästan varje gång jag föreslår att vi ska bjuda hem vänner eller om vi själva blir bortbjudna så klagar han. Han vill helst inte. Om jag inte låter mig nedslås så går han oftast med på det ändå, men det är tråkigt att det ska behöva vara motstånd varje gång. När vi någon gång bjuder hem folk tycker han att barnen kladdar. Han har dålig kontakt med sin familj. Ytlig, sporadisk kontakt med sina bröder och sin mamma. Ingen kontakt med sin syster som han tycker är för dominant och hänsynslös. Ibland kan han bli väldigt otrevlig mot mig. Han domderar och använder en mycket otrevlig ton. Han uppvaktar mig inte eller visar uppskattning.
Han sitter mest hemma och dricker te på dagen och vin på kvällen. Zappar på tv:n, läser tidningen eller bara tittar ut i trädgården. Det enda som riktigt verkar kunna engagera honom är hans båtar. Han vill att de ska funka optimalt. Han klagar på vädret och längtar till varmare länder.
Jag betalar våra räkningar och resor och allt för vår dotter. Han betalar sin del av huset, båtarna och handlar en del mat.
Mina förlädrar och vänner har svårt för honom. Han och jag har ibland väldigt, väldigt trevligt ihop (när han är på gott humör), men det funkar sällan så bra när vi är med mina vänner eller min familj. Lite krystat och spänt. Han har svårt att delta smidigt i en diskussion med flera personer (antingen är han tyst eller så håller han monolog själv).
Jag börjar bli trött på att vara den som bär upp vårt liv och stötta honom när jag inte tycker att jag får så mycket tillbaka. Jag har vänner och bra jobb. Skulle klara mig fint utan honom. Men jag får ångest vid tanken på att vara singel ...Det känns skamligt att behöva separera. Och jag skulle såklart sakna det fina som ändå finns.
Vad tänker ni när ni läser det här?
1
Är det dags att separera? Jag är nere i en svacka och behöver lite input från er kära forumfolk. Jag är sambo med en man som är rolig, kreativ, attraktiv och lojal. Han hämtar på dagis och ägnar mycket tid åt vår dotter. Han kan konsten att förvandla vardag till fest och jag tycker mycket om att vara nära honom.
Men - han är lat och slarvig. Tjänar nästan inga pengar (och kämpar inte för att få en bättre situation). Han driver egen firma, men gör inte vad han borde för att få den att gå bättre. Tar sovmorgon varje dag och skjuter upp allt som är jobbigt. Han vill väldigt sällan umgås med folk och klagar ofta på andra människor. Nästan varje gång jag föreslår att vi ska bjuda hem vänner eller om vi själva blir bortbjudna så klagar han. Han vill helst inte. Om jag inte låter mig nedslås så går han oftast med på det ändå, men det är tråkigt att det ska behöva vara motstånd varje gång. När vi någon gång bjuder hem folk tycker han att barnen kladdar. Han har dålig kontakt med sin familj. Ytlig, sporadisk kontakt med sina bröder och sin mamma. Ingen kontakt med sin syster som han tycker är för dominant och hänsynslös. Ibland kan han bli väldigt otrevlig mot mig. Han domderar och använder en mycket otrevlig ton. Han uppvaktar mig inte eller visar uppskattning.
Han sitter mest hemma och dricker te på dagen och vin på kvällen. Zappar på tv:n, läser tidningen eller bara tittar ut i trädgården. Det enda som riktigt verkar kunna engagera honom är hans båtar. Han vill att de ska funka optimalt. Han klagar på vädret och längtar till varmare länder.
Jag betalar våra räkningar och resor och allt för vår dotter. Han betalar sin del av huset, båtarna och handlar en del mat.
Mina förlädrar och vänner har svårt för honom. Han och jag har ibland väldigt, väldigt trevligt ihop (när han är på gott humör), men det funkar sällan så bra när vi är med mina vänner eller min familj. Lite krystat och spänt. Han har svårt att delta smidigt i en diskussion med flera personer (antingen är han tyst eller så håller han monolog själv).
Jag börjar bli trött på att vara den som bär upp vårt liv och stötta honom när jag inte tycker att jag får så mycket tillbaka. Jag har vänner och bra jobb. Skulle klara mig fint utan honom. Men jag får ångest vid tanken på att vara singel ...Det känns skamligt att behöva separera. Och jag skulle såklart sakna det fina som ändå finns.
Det jag tänker på när jag läser detta är att det är ett förbannat klagande, ursäkta mig, på män som inte gillar att träffa andra människor i parti och minut. Jag skulle själv bli galen om min partner skulle bjuda hem folk hela tiden, eller se till att vi bjöds bort och skulle umgås. Stressas till döds, bli traumatiserad, avlida, dö helt enkelt.
Det är inte nödvändigtvis det normala att man alltid ska umgås. Det verkar vara en stor grej för många, den skillnaden mellan dem själva och andra. Och det är klart, om den ena i ett par inte trivs med sina egna tankar utan måste ha omvärldens brus omkring sig hela tiden, medan den andre har ett rikt inre liv. Klart det krockar då! Men det är inte nödvändigtvis den som gillar sitt inre liv som det är fel på.
Om du nu inte trivs, om han inte trivs. Då får ni väl separera. Fundera ut vad du vill ha. Och skaffa det. Du kan göra en lista med plus och minus och se vad som överväger. Vilka saker är viktiga för dig, vilka saker kan du kompromissa om. Strukturera frågan och se på den. Sen tar det ju ett tag att verkställa det man kommer fram till förstås. Men se till att skaffa dig ett mål, oavsett om ni fortsätter eller avbryter.
2
Det jag tänker på när jag läser detta är att det är ett förbannat klagande, ursäkta mig, på män som inte gillar att träffa andra människor i parti och minut. Jag skulle själv bli galen om min partner skulle bjuda hem folk hela tiden, eller se till att vi bjöds bort och skulle umgås. Stressas till döds, bli traumatiserad, avlida, dö helt enkelt.
Det är inte nödvändigtvis det normala att man alltid ska umgås. Det verkar vara en stor grej för många, den skillnaden mellan dem själva och andra. Och det är klart, om den ena i ett par inte trivs med sina egna tankar utan måste ha omvärldens brus omkring sig hela tiden, medan den andre har ett rikt inre liv. Klart det krockar då! Men det är inte nödvändigtvis den som gillar sitt inre liv som det är fel på.
Om du nu inte trivs, om han inte trivs. Då får ni väl separera. Fundera ut vad du vill ha. Och skaffa det. Du kan göra en lista med plus och minus och se vad som överväger. Vilka saker är viktiga för dig, vilka saker kan du kompromissa om. Strukturera frågan och se på den. Sen tar det ju ett tag att verkställa det man kommer fram till förstås. Men se till att skaffa dig ett mål, oavsett om ni fortsätter eller avbryter.
Du beskriver mitt ex ;-) Fast med skillnaden att han var extremt social och ville helst ha huset fullt av kompisar alltid - vilket kunde få mig att bryta ihop ibland när det alltid satt folk kring köksbordet när man kom hem från jobbet och bara ville vräka sig i soffan... Mitt ex gjorde inte många knop i hemmet, han bidrog inte ens alltid med inkomst utan var periodvis arbetslös. Sökte jobb lite sporadiskt och tog de som råkade ramla över honom. Misskötte sig väldigt ofta men med sitt charmerande sätt så tyckte folk alltid om honom ändå och på det sättet har han hankat sig fram i tillvaron. Han misskötte även sin hygien och sig själv och den övervikt han drog på sig fixade till ett högt blodtryck och diabetes... Han hade dessutom lätt att "fastna" i saker, så till den milda grad att han utvecklade beroenden, aldrig av substanser utan av spel. Tack och lov inte av spel som kostar pengar men spel som tog all hans tid, alltså verkligen all tid, dygnet runt. Han är en idealist och drömmare och verkligheten är något som andra lever i, men inte han. Vardagens bekymmer är inte hans. Det lämnade ha med varm hand åt mig! ;-)Han krånglade sig ur situationer med lögner som späddes på med nya lögner när jag "kom på honom"... Hans charm, intelligens och fina egenskaper gav oss ändå 17 år tillsammans och två barn - så jag är inte det minsta bitter och jag skulle då aldrig skämmas över att jag lämnade honom - men att leva med en människa vid sin sida som lever på en annan planet blev för mig helt omöjligt till slut! Att skiljas gav mig bättre ekonomi och sinnesfrid. Det är det värsta jag gått igenom i helt mitt liv och jag sörjer att inte leva i den kärnfamilj jag hade önskat åt mina barn - men ändå var det den enda vägen jag kunde välja och för mig var den helt rätt. Jag kan ju inte säga hur du skall göra - men nån form av diskussion behöver ni ju ta och kanske behöver du ställa lite ultimatum. Att skämmas över att man tar tag i sitt liv skall man ju absolut inte göra!!! Det tär att leva så som du gör - och din man behöver vakna till och rycka upp sig!!! Jag hoppas ni löser det!!!
4
Du beskriver mitt ex ;-) Fast med skillnaden att han var extremt social och ville helst ha huset fullt av kompisar alltid - vilket kunde få mig att bryta ihop ibland när det alltid satt folk kring köksbordet när man kom hem från jobbet och bara ville vräka sig i soffan... Mitt ex gjorde inte många knop i hemmet, han bidrog inte ens alltid med inkomst utan var periodvis arbetslös. Sökte jobb lite sporadiskt och tog de som råkade ramla över honom. Misskötte sig väldigt ofta men med sitt charmerande sätt så tyckte folk alltid om honom ändå och på det sättet har han hankat sig fram i tillvaron. Han misskötte även sin hygien och sig själv och den övervikt han drog på sig fixade till ett högt blodtryck och diabetes... Han hade dessutom lätt att "fastna" i saker, så till den milda grad att han utvecklade beroenden, aldrig av substanser utan av spel. Tack och lov inte av spel som kostar pengar men spel som tog all hans tid, alltså verkligen all tid, dygnet runt. Han är en idealist och drömmare och verkligheten är något som andra lever i, men inte han. Vardagens bekymmer är inte hans. Det lämnade ha med varm hand åt mig! ;-)Han krånglade sig ur situationer med lögner som späddes på med nya lögner när jag "kom på honom"... Hans charm, intelligens och fina egenskaper gav oss ändå 17 år tillsammans och två barn - så jag är inte det minsta bitter och jag skulle då aldrig skämmas över att jag lämnade honom - men att leva med en människa vid sin sida som lever på en annan planet blev för mig helt omöjligt till slut! Att skiljas gav mig bättre ekonomi och sinnesfrid. Det är det värsta jag gått igenom i helt mitt liv och jag sörjer att inte leva i den kärnfamilj jag hade önskat åt mina barn - men ändå var det den enda vägen jag kunde välja och för mig var den helt rätt. Jag kan ju inte säga hur du skall göra - men nån form av diskussion behöver ni ju ta och kanske behöver du ställa lite ultimatum. Att skämmas över att man tar tag i sitt liv skall man ju absolut inte göra!!! Det tär att leva så som du gör - och din man behöver vakna till och rycka upp sig!!! Jag hoppas ni löser det!!!
Till viss del känner jag igen mig i din man/sambo. Jag älskar att ta det lugnt och "såsa runt" här hemma som man kan göra på semestern. Jag trivs inte alls lika bra med livet övriga året när jag måste upp tidigt och passa tider och rutiner. Jag har ofta tänkt att det vore skönt att ha egen firma, MEN det har stoppat på att jag insett att jag måste försörja mig också. För jag är plikttrogen och tar hand om min älskade familj. Även om jag mår dåligt av det inrutade jobbslitet.
Jag tror det kanske är hans personlighet att vara så här, och den har också positiva sidor i den livsglädje och närhet som du beskriver. Att han har dåligt kontakt med sin familj kan mycket väl ha orsakat att han inte alltid mår bra och ev har brister i självkänslan. Så är det ofta.
Det jag undrar är: Pratar ni med varandra? Har du berättat att du tycker om honom på många sätt men tycker det är svårt att ta så stor del av ansvaret för familjen själv?
Å andra sidan säger du att du klarar dig utmärkt själv, så då kanske det funkar att du tar större ansvar i förhållandet, om det är så att du ändå får ut en del av er relation. Men det är nog bra om han ser det du ser och vet hur du tänker. Och bra för dig att veta vad han tänker och värdesätter.
Er dotter mår säkert bra av att ni är tillsammans, så länge ni behandlar varandra väl.
Att han domderar och är otrevlig är inte bra alls, varken för dig eller er dotter, och det bör du ju markera tydligt emot.
Ja, det var lite spontana och ostrukturerade tanakr från mig. :-)
Min man och jag har varit gifta i nära 20 år men hade vi inte pratat om saker som är svåra så hade vi nog separerat efter en månad!
5
Till viss del känner jag igen mig i din man/sambo. Jag älskar att ta det lugnt och "såsa runt" här hemma som man kan göra på semestern. Jag trivs inte alls lika bra med livet övriga året när jag måste upp tidigt och passa tider och rutiner. Jag har ofta tänkt att det vore skönt att ha egen firma, MEN det har stoppat på att jag insett att jag måste försörja mig också. För jag är plikttrogen och tar hand om min älskade familj. Även om jag mår dåligt av det inrutade jobbslitet.
Jag tror det kanske är hans personlighet att vara så här, och den har också positiva sidor i den livsglädje och närhet som du beskriver. Att han har dåligt kontakt med sin familj kan mycket väl ha orsakat att han inte alltid mår bra och ev har brister i självkänslan. Så är det ofta.
Det jag undrar är: Pratar ni med varandra? Har du berättat att du tycker om honom på många sätt men tycker det är svårt att ta så stor del av ansvaret för familjen själv?
Å andra sidan säger du att du klarar dig utmärkt själv, så då kanske det funkar att du tar större ansvar i förhållandet, om det är så att du ändå får ut en del av er relation. Men det är nog bra om han ser det du ser och vet hur du tänker. Och bra för dig att veta vad han tänker och värdesätter.
Er dotter mår säkert bra av att ni är tillsammans, så länge ni behandlar varandra väl.
Att han domderar och är otrevlig är inte bra alls, varken för dig eller er dotter, och det bör du ju markera tydligt emot.
Ja, det var lite spontana och ostrukturerade tanakr från mig. :-)
Min man och jag har varit gifta i nära 20 år men hade vi inte pratat om saker som är svåra så hade vi nog separerat efter en månad!
Tack!
Ja, det är nog hans personlighet och jag tycker att det är ok - bara han inte klankar ner på hur jag vill ha det och vad jag mår bra av. Det är det som gör mig arg mest. Jag vet att han låter hård för att han själv inte mår bra, känner sig trängd etc. (Men det skulle han inte erkänna själv.), men det hjälper inte. Jag försöker vara snäll och respektfull mot honom och hans behov och förväntar mig lite mer av detsamma tillbaka. Ibland undrar jag också om jag inte är FÖR snäll. I och med att jag betalar för det mesta så behöver han inte ta tag i sitt liv och tvinga sig att hitta en bra försörjning.
Just nu pratar vi inte. Jag har haft den här typen av svackor förr och då har vi talat om det. Han vet vad jag tycker. Jag vet att vi måste prata igen nu. Och jag vet att det kommer att kännas bättre när vi har gjort det. Men sen blir allt likadant igen och jag ramlar ner i en svacka efter ett halvår eller så. Jag tror att det är dags för mig att ställa ultimatum. Jag tror faktiskt att jag har för mycket överseende. Och då menar jag inte att jag ska tvinga honom att umgås med folk, utan snarare att jag ska sluta betala allt, att han måste fixa saker som han har lovat att han ska fixa i flera år nu - och att han måste visa respekt för det som jag mår bra av att göra (utan att han själv behöver delta i det).
6
Tack!
Ja, det är nog hans personlighet och jag tycker att det är ok - bara han inte klankar ner på hur jag vill ha det och vad jag mår bra av. Det är det som gör mig arg mest. Jag vet att han låter hård för att han själv inte mår bra, känner sig trängd etc. (Men det skulle han inte erkänna själv.), men det hjälper inte. Jag försöker vara snäll och respektfull mot honom och hans behov och förväntar mig lite mer av detsamma tillbaka. Ibland undrar jag också om jag inte är FÖR snäll. I och med att jag betalar för det mesta så behöver han inte ta tag i sitt liv och tvinga sig att hitta en bra försörjning.
Just nu pratar vi inte. Jag har haft den här typen av svackor förr och då har vi talat om det. Han vet vad jag tycker. Jag vet att vi måste prata igen nu. Och jag vet att det kommer att kännas bättre när vi har gjort det. Men sen blir allt likadant igen och jag ramlar ner i en svacka efter ett halvår eller så. Jag tror att det är dags för mig att ställa ultimatum. Jag tror faktiskt att jag har för mycket överseende. Och då menar jag inte att jag ska tvinga honom att umgås med folk, utan snarare att jag ska sluta betala allt, att han måste fixa saker som han har lovat att han ska fixa i flera år nu - och att han måste visa respekt för det som jag mår bra av att göra (utan att han själv behöver delta i det).
min exmake var så där, lite socialt fobisk, och det blev så att vännerna slutade duka fram till honom, eftersom han alltid ändrade sig i sista minuten och inte följde med. till slut slutade jag att ens fråga, och då blev han sur för det. för min del stör det mig inte att man har olika sociala preferenser, det är negativitet och bristande ansvarskänsla som tar kål på mina känslor.
att han inte delar på kostnaderna för ert barn, utan lägger de få slantar han har på sina båtar, är för mig obegripligt. det hade gjort mig skogstokig att ha en sådan omogen människa inpå mig. fattar han att han måste betala underhåll om ni delar på er?
kör en separation på prov, vettja, utan att flytta isär! dela upp ekonomin och ansvaret på varannan vecka och var benhård. förklara att det blir så här om han inte blir lite mer närvarande i er verklighet.
A positive attitude may not solve all your problems, but it will annoy enough people to make it worth the effort.
7
min exmake var så där, lite socialt fobisk, och det blev så att vännerna slutade duka fram till honom, eftersom han alltid ändrade sig i sista minuten och inte följde med. till slut slutade jag att ens fråga, och då blev han sur för det. för min del stör det mig inte att man har olika sociala preferenser, det är negativitet och bristande ansvarskänsla som tar kål på mina känslor.
att han inte delar på kostnaderna för ert barn, utan lägger de få slantar han har på sina båtar, är för mig obegripligt. det hade gjort mig skogstokig att ha en sådan omogen människa inpå mig. fattar han att han måste betala underhåll om ni delar på er?
kör en separation på prov, vettja, utan att flytta isär! dela upp ekonomin och ansvaret på varannan vecka och var benhård. förklara att det blir så här om han inte blir lite mer närvarande i er verklighet.
Jag tänker att du lever i en illusion om din verklighet. Människor är människor, både du och han, och alla har vi våra sidor. Vi inleder inte kärleksrelationer med perfekta varelser som aldrig kommer att ha sidor som irriterar oss.
Jag tror också att du tar på dig en för stor mental bit av att "stötta" honom för hur skulle han kunna klara sig om ni separerade? Jag tror att du kan sluta stötta honom redan idag.
Du får lära dig att acceptera vissa saker och reflektera över vad det är som gör att du valt den mannen du valt.
8
Jag tänker att du lever i en illusion om din verklighet. Människor är människor, både du och han, och alla har vi våra sidor. Vi inleder inte kärleksrelationer med perfekta varelser som aldrig kommer att ha sidor som irriterar oss.
Jag tror också att du tar på dig en för stor mental bit av att "stötta" honom för hur skulle han kunna klara sig om ni separerade? Jag tror att du kan sluta stötta honom redan idag.
Du får lära dig att acceptera vissa saker och reflektera över vad det är som gör att du valt den mannen du valt.
Det är precis så jag tänker - att man kommer långt med en positiv attityd. Jag tycker om livet och människorna runt mig. Jag litar på folk och jag tror att saker kommer att bli till det bästa. Men det gör inte han och det smittar av sig på mig. Det är nog det som är det största problemet. Att han drar ner mig när jag är glad.
9
Det är precis så jag tänker - att man kommer långt med en positiv attityd. Jag tycker om livet och människorna runt mig. Jag litar på folk och jag tror att saker kommer att bli till det bästa. Men det gör inte han och det smittar av sig på mig. Det är nog det som är det största problemet. Att han drar ner mig när jag är glad.
Ja, kanske lever jag i en illussion. Problemet ligger nog också mycket i mig själv - att jag är så "dubbel".
Jag lämnade en mycket "redig", trevlig och ordningsam man för den man jag nu lever med. Trots att han hade kunnat ge mig det liv som jag "på papperet" vill ha (trevligt socialt umgänge, hög status, få bråk, flera barn och gott om pengar). Jag valde min sambo för att han attraherar mig och för att allt jag gjorde med honom blev roligare. Jag hade roligare på ett smutsigt vandrarhem i en svensk småstad med honom än med den andre manen på ett lyxhotell i New York. Jag tyckte också om just det att han inte hetsar efter umgänge utan är lugn där han är för stunden.
Men när man får barn och skaffar hus så kommer verkligeheten i kapp en, antar jag ...Jag visste ju heller inte då hur illa det var ställt med ekonomin.
10
Ja, kanske lever jag i en illussion. Problemet ligger nog också mycket i mig själv - att jag är så "dubbel".
Jag lämnade en mycket "redig", trevlig och ordningsam man för den man jag nu lever med. Trots att han hade kunnat ge mig det liv som jag "på papperet" vill ha (trevligt socialt umgänge, hög status, få bråk, flera barn och gott om pengar). Jag valde min sambo för att han attraherar mig och för att allt jag gjorde med honom blev roligare. Jag hade roligare på ett smutsigt vandrarhem i en svensk småstad med honom än med den andre manen på ett lyxhotell i New York. Jag tyckte också om just det att han inte hetsar efter umgänge utan är lugn där han är för stunden.
Men när man får barn och skaffar hus så kommer verkligeheten i kapp en, antar jag ...Jag visste ju heller inte då hur illa det var ställt med ekonomin.
Det tror jag också. Du behöver bli mer tydlig med dina behov och hur du känner och upplever er relation. Han är säkert bekväm och kanske t o m bortskämd av att du tar hand om allt. Lycka till med gränssättningen! :-)
11
Det tror jag också. Du behöver bli mer tydlig med dina behov och hur du känner och upplever er relation. Han är säkert bekväm och kanske t o m bortskämd av att du tar hand om allt. Lycka till med gränssättningen! :-)
du beskriver det bra. jag är precis lika dubbel, och utan barn hade jag fortfarande varit tillsammans med någon charmig, kreativ och bohemisk man som inte alls kan anpassa sig till delar av min "andra" värld.
men med barn och egna behov av något slags struktur, så har jag valt att leva ensam med barnen. nu har jag ork att dels själv vara charmig och kreativ (!), dels vara vän med barnens pappor. nu när vi inte har en vardag att kämpa emot, så kan vi plocka russinen ur kakan - och jag kan slå dövörat till när de hemfaller åt sina mer eller mindre asociala beteenden. därmed inte sagt att min lösning är din lösning - men i vår situation har vi alla vunnit på den nya situationen. barn ska inte behöva växa upp i oro mellan raderna, tycker jag.
A positive attitude may not solve all your problems, but it will annoy enough people to make it worth the effort.
12
du beskriver det bra. jag är precis lika dubbel, och utan barn hade jag fortfarande varit tillsammans med någon charmig, kreativ och bohemisk man som inte alls kan anpassa sig till delar av min "andra" värld.
men med barn och egna behov av något slags struktur, så har jag valt att leva ensam med barnen. nu har jag ork att dels själv vara charmig och kreativ (!), dels vara vän med barnens pappor. nu när vi inte har en vardag att kämpa emot, så kan vi plocka russinen ur kakan - och jag kan slå dövörat till när de hemfaller åt sina mer eller mindre asociala beteenden. därmed inte sagt att min lösning är din lösning - men i vår situation har vi alla vunnit på den nya situationen. barn ska inte behöva växa upp i oro mellan raderna, tycker jag.
Det ÄR roligare att leva lite tassande på gränserna och inte ha det så himskans tryggt. Men de sidor som verkar vara i oordning kan du ta tag i.
13
Det ÄR roligare att leva lite tassande på gränserna och inte ha det så himskans tryggt. Men de sidor som verkar vara i oordning kan du ta tag i.
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
