Hej,
Min Essy föddes med planerat snitt den 14 maj. Jag tyckte det var rätt så jobbigt, var deppig och grät mycket i början, men det har blivit bättre nu. Hade innan födseln problem med bl a bäcken och korsrygg. Detta blev värre efter födseln, vilket kom som en ovälkommen överraskning. Det innebär att promenader gör mer skada än nytta, fortfarande bör jag inte gå långa sträckor och fort, och att jag i träningsväg inte kan göra så mycket mer än bäckenbottenövningar. Att vara så pass låst som man är, deppig och även uttråkad stundtals har gjort att jag dessutom vräkt i mig choklad. Har därför bara gått ner fem kilo sen födseln (gick upp 15 totalt). Trodde inte jag skulle bry mig så mkt om det, men tycker det känns skitjobbigt att inte komma i några kläder och fortfarande se gravid ut. Men jag hoppas det ger med sig över tid.
Det jag däremot är väldigt glad över med facit i hand är att Essy inte gick upp riktigt som hon skulle och att vi därför delvis gav henne mjölk med flaska så att hon skulle få i sig den snabbt och med mindre ansträngning. Jag har fortsatt att pumpa ut mjölk så det finns i frysen och innebär att maken kan ta hand om henne om jag vill hitta på något när han inte jobbar. Plus att han har kunnat ta henne ibland så att jag fått sova. Det är och har varit guld värt! Vi fick även tips om att ersättning tar längre tid att smälta och att de därför brukar hålla sig mätta längre, så vi började ge henne ett ersättningsmål till natten, vilket har fungerat jättebra. Hon får det fortfarande ibland och då passar jag på att mjölka ur och frysa in.
Kanske kan vara ett tips för er som känner er låsta och har barn som fortfarande äter hela tiden. Trots detta känner jag mig stundtals väldigt låst så jag kan verkligen förstå att det måste vara jättejobbigt när matning hela tiden ska ske så ofta som var och varannan timme. Och även jag har känt att första tiden gärna får gå lite fortare… och fått lite dåligt samvete. Men egentligen så tycker jag inte det är fel eller konstigt. Olika människor uppskattar nog olika faser mer och andra mindre.
En sak jag tycker är superbesvärlig nu är att Essy sedan en tid tillbaka inte längre gillar att åka vagn. Det verkar som att hon framförallt blir uttråkad av det. Funkar lite bättre när det är mulet eller jag kan gå i skuggan och ha sufletten nerfälld så hon ser träd mm. Men det gör att det alltid tar emot att ta sig ut, även om jag gör det ändå. Och ofta blir det snabb hemgång igen.
Till Anonym som känner sig som världens sämsta mamma: Fy fan vad jobbigt! Det kommer förstås gå över men är ju lika jobbigt i stunden ändå, och framförallt när du är själv med ytterligare ett barn. Kanske är det en viss utvecklingsfas, vet inte hur gammal dottern är? Jag har haft mycket hjälp och glädje av boken Att växa och upptäcka världen, t ex genom tips på vad som vanligtvis intresserar de små i olika perioder. Det har gjort att jag har kunnat stimulera dottern på ett sätt som fått henne att trivas bättre. (Boken är slutsåld hos förlaget, jag köpte den via Tradera. Ni kan också kolla den här länken, där huvuddragen i boken är kraftigt kondenserade:
http://www.familjeliv.se/Foralder/Wiki/a190.html) Men sen ska man ju också komma ihåg att ibland är det inget som hjälper, och det handlar inte om att man är en bra eller dålig förälder. Tycker det här citatet säger det fint: “The important concepts to remember are that when you try to comfort your baby, your baby learns that someone cares about his/her distress and is coming to help. That's the second step (after feeding) in learning to trust the parent and the world in general. It doesn't actually matter if you can fix the problem for the baby, just that you're there soothing and being with the baby. For parents, it's the first of many times you get to discover that there are problems that don't have solutions, and that walking through the challenge is what turns you into a parent, even if you can't "solve" it.” (Taget från: :
http://www.askmoxie.org/2006/10/qa_the_witching.html).
När det gäller din 12-åriga son kanske du kan prata med honom och förklara att det inte är något konstigt att du är ledsen och att det känns jobbigt ibland, att det är så för många föräldrar men kommer att gå över. Och att du förstår att det är jobbigt för honom också och att inte heller det är fel eller konstigt.
/Anna