Livskris?
Allvarligt sjuka
  1. Anonym
    #1

    Livskris?

    Jag vet inte om forumet är rätt, men jag vet inte vart jag skall vända mig! Jag tror jag är i en livskris - rejäl sådan! Jag är inte deprimerad tror jag, känner mig inte nedstämd på det viset, men förmodligen nära kollaps kanske! Har haft en tuff vår som inleddes med att pappa dog, en uppslitande bouppteckning efter det. Jag började året med besök på akuten med blödande diarréer och smärtor i buken. Dessa smärtor har fortsatt och upp och ner vad gäller avföring. Jag har genomgått coloskopi, tunntarmsröntgen och datortomografi buk men inget är konstigt. Vad är det för fel? Läkarna tycker att de gjort sitt nu - kanske har de det jag vet inte? I sommar har jag haft problem med rejäl yrsel, muntorrhet, frossa, trött, hög vilopuls (105) etc. Har fått söka akut läkarvård en gång men visade inget. Vad är det som händer? Jag har rejäl dödsångest! Har aldrig upplevt något liknande i mitt liv!

    Jag är fullständigt panikslagen att jag skall dö. Jag tänker egoistiskt på själva dödsögonblicket, tänk om jag mår illa (har panisk skräck för att må illa och kräkas), tänk om jag inte får luft, tänk om det gör ont - tänk om jag får panik! Jag tänker på mina tre barn 7, 11 och 13 år - de behöver sin mamma - jag vill leva med dem många år till! Jag tänker på min älskade man - hur skall han klara sig utan mig? Jag känner mig helt säker på att något är galet i min kropp. Att de inte hittar det! Jag hör vänners vänner som får cancer, hjärntumörer, hjärnblödningar osv...när är det min tur? Min senaste panik är att det är något i huvudet - cancer, försvagade blodkärl osv - därav yrsel, illamående och trötthet. Men jag vågar inte ens nämna detta för läkarna - känner mig som en hypokondriker och det är jag kanske också! Tänker att om alla prover de tar på akuten med blodvärde, sänka, osv osv så kanske något borde visa dåligt om jag hade en tumör någonstans. Men så är det nog tyvärr inte? Vågar inte ens fråga!

    Detta känns helt absurt. Jag är 45 år och det känns inte som att jag skall tänka och må såhär! Jag förlorade min mamma alldeles för tidigt i just hjärnblödning, hon var knappt över 60 år! Det river upp nu...

    Jag inser att jag måste söka psykologhjälp i höst för att prata om detta - kan inte leva såhär. Har precis börjat jobba efter semestern. Får panik nästan när jag inte får vara med mina barn. Känns som om jag måste vara med dem varje sekund - inte nödvändigtsvis sitta bredvid dem men vara hemma, höra dem med sin kompisar, se dem, kunna prata med dem... Men jag får ju inte hämma dem vilket jag är noga med. Jag kan inte ens bli arg på dem längre, och jag har haft ett rätt häftigt humör tidigare och kunnat bli arg när de bråkar, stökar runt eller liknande. Det finns inte på världskartan längre! Känns som jag blivit en hel annan person! Ohc detta har bara skett på några veckor egentligen - personlighetsförändringen alltså! Visserligen till det bättre kanske men ändå märkligt! Precis läst en bok "Allt mina döttrar behöver veta" eller nåt sånt, den var nog inte bra för mig. Handlade just om en kvinna som dog i cancer ohc hur hon skrev brev/dagbok till sina döttrar som de kunde läsa då hon var död. Boken rev upp massor i mig, kändes som att detta är mitt öde inom kort. Jag kommer att få lida, bli sjuk, försvinna och inte finnas med längre.

    Förstår om det verkar helt galet när ni läser detta men jag mår riktigt riktigt dåligt och jag vet varken ut eller in! Jag vet inte hur jag skall bromsa detta! Jag går ju ohc känner efter hela tiden också vilket säkert ger symptom som inte ens finns i slutändan.

    Tack för att ni orkade läsa! Kram!
  2. 1
    Livskris? Jag vet inte om forumet är rätt, men jag vet inte vart jag skall vända mig! Jag tror jag är i en livskris - rejäl sådan! Jag är inte deprimerad tror jag, känner mig inte nedstämd på det viset, men förmodligen nära kollaps kanske! Har haft en tuff vår som inleddes med att pappa dog, en uppslitande bouppteckning efter det. Jag började året med besök på akuten med blödande diarréer och smärtor i buken. Dessa smärtor har fortsatt och upp och ner vad gäller avföring. Jag har genomgått coloskopi, tunntarmsröntgen och datortomografi buk men inget är konstigt. Vad är det för fel? Läkarna tycker att de gjort sitt nu - kanske har de det jag vet inte? I sommar har jag haft problem med rejäl yrsel, muntorrhet, frossa, trött, hög vilopuls (105) etc. Har fått söka akut läkarvård en gång men visade inget. Vad är det som händer? Jag har rejäl dödsångest! Har aldrig upplevt något liknande i mitt liv!

    Jag är fullständigt panikslagen att jag skall dö. Jag tänker egoistiskt på själva dödsögonblicket, tänk om jag mår illa (har panisk skräck för att må illa och kräkas), tänk om jag inte får luft, tänk om det gör ont - tänk om jag får panik! Jag tänker på mina tre barn 7, 11 och 13 år - de behöver sin mamma - jag vill leva med dem många år till! Jag tänker på min älskade man - hur skall han klara sig utan mig? Jag känner mig helt säker på att något är galet i min kropp. Att de inte hittar det! Jag hör vänners vänner som får cancer, hjärntumörer, hjärnblödningar osv...när är det min tur? Min senaste panik är att det är något i huvudet - cancer, försvagade blodkärl osv - därav yrsel, illamående och trötthet. Men jag vågar inte ens nämna detta för läkarna - känner mig som en hypokondriker och det är jag kanske också! Tänker att om alla prover de tar på akuten med blodvärde, sänka, osv osv så kanske något borde visa dåligt om jag hade en tumör någonstans. Men så är det nog tyvärr inte? Vågar inte ens fråga!

    Detta känns helt absurt. Jag är 45 år och det känns inte som att jag skall tänka och må såhär! Jag förlorade min mamma alldeles för tidigt i just hjärnblödning, hon var knappt över 60 år! Det river upp nu...

    Jag inser att jag måste söka psykologhjälp i höst för att prata om detta - kan inte leva såhär. Har precis börjat jobba efter semestern. Får panik nästan när jag inte får vara med mina barn. Känns som om jag måste vara med dem varje sekund - inte nödvändigtsvis sitta bredvid dem men vara hemma, höra dem med sin kompisar, se dem, kunna prata med dem... Men jag får ju inte hämma dem vilket jag är noga med. Jag kan inte ens bli arg på dem längre, och jag har haft ett rätt häftigt humör tidigare och kunnat bli arg när de bråkar, stökar runt eller liknande. Det finns inte på världskartan längre! Känns som jag blivit en hel annan person! Ohc detta har bara skett på några veckor egentligen - personlighetsförändringen alltså! Visserligen till det bättre kanske men ändå märkligt! Precis läst en bok "Allt mina döttrar behöver veta" eller nåt sånt, den var nog inte bra för mig. Handlade just om en kvinna som dog i cancer ohc hur hon skrev brev/dagbok till sina döttrar som de kunde läsa då hon var död. Boken rev upp massor i mig, kändes som att detta är mitt öde inom kort. Jag kommer att få lida, bli sjuk, försvinna och inte finnas med längre.

    Förstår om det verkar helt galet när ni läser detta men jag mår riktigt riktigt dåligt och jag vet varken ut eller in! Jag vet inte hur jag skall bromsa detta! Jag går ju ohc känner efter hela tiden också vilket säkert ger symptom som inte ens finns i slutändan.

    Tack för att ni orkade läsa! Kram!
  3. Anonym
    #2
    Kära du...jag känner precis som du, det skulle kunna vara jag som skrev inlägget, kusligt! Först vill jag säga till dig hur ledsen jag blir för din skull som känner så, vet ju hur fruktansvärt det är. Nu ska jag berätta lite om mig.

    Jag bor i USA sen över 20 år nu, kan inte flytta hem pga barn. Har gått igenom skiljsmässa, vart hemmafru i alla år och pluggat de senaste åren.
    Just nu lever jag på alimony från skiljsmässan och jag har ingen medical insurance.
    Lång story kort:har precis gått igenom en cancer "scare" det var jätteläskigt och betungande, detta handlade om äggstockscancer, som det efter lång tid och en stor operation ( hysterectomi) visade sig att det lyckligtvis inte var. Men...jag tror jag blev deprimerad efter allt detta, vet inte. Hela detta år har känts fruktansvärt. Jag kommer inte för mig någonting, sitter fast och jag har blivit svårt beroende av starka smärtstillande som jag nu är tvungen att köpa svart,alla mina sparengar går dit, vilket ger mig ännu mer ångest.
    Och, till köpet på allt, det som nu knuffat mig ännu djupare ner i det svarta hålet, är att jag i början av juli känt en KNÖL i mitt högra bröst och inte gjort någonting åt det! Så, när jag trodde det inte kunde bli värre...
    Plötsligt, en kväll, när jag råkade känna på mitt bröst, var alltså knölen där, en liten hård, tydlig knöl just i vårtgården. Jag blev helt stel...varm, svettig, kall, det snurrade. Men, jag vågade inte tala om detta med någon! Ingen vet om detta och det är snart tre hela månader sen! Och att gå till doktorn, det finns bara inte, jag vågar inte inte jag pallar inte med undersökningarna, blickarna, stelheten, rösterna...kan bara inte, vägrar, jag dör hellre.
    Så, jag klämmer på denna knöl varje dag. Mår så dåligt, ångesten river i mig som ett odjur. Och nu klarar jag inte av att göra någonting! Jag bara sitter här i soffan, påverkad i ett rus av tunga droger. Jag sköter mig den tiden jag har mina älskade barn, ser till att dom har allt dom behöver. Men, det är allt. Nätterna är fruktansvärda, mardrömmar fulla av död, ofta vaknar jag upp av att jag skriker eller gråter. Jag har inga riktiga vänner här, bara festarkompisar, ingen jag kan prata
    med, en jag hade ändå inte pratat om detta, omöjligt.
    Jag går inte ens ut och festar längre, det är som sagt bara soffan som gäller. Googlar på hur det är att dö, hur det känns, hur lång tid jag kan ha kvar.
    Jag vet att det är cancer, knölen är långt inne men ändå tydlig, hård, går inte att rucka på, sitter fast och jag tror den växt. MEN!!! Nu, de två senaste veckorna tror jag också den förändrats på nåt vis...en morgon låg jag i sängen på rygg och klämde på knölen som vanligt, nu klämde , tryckte jag in den jättehårt. Och, efter det så kände jag den knappt mer på ett tag. Sen kom den tillbaka. Men, nu är det så att jag kan mosa till den så pass att den nästan försvinner, men den kommer tillbaka, men nu är den inte lika påtaglig. Känns mer gummilik nu, ibland känns den knappt alls. Vet inte...ibland får jag hopp i mig, ibland inte.
    Men, hur som helst, jag är deprimerad, har svår dödsångest, tycker så synd om mina barn...tja, listan kan bli hur lång som helst.
    Jag vill att du ska veta, kära okända, att du är inte ensam.
    Kram.
  4. 2
    Kära du...jag känner precis som du, det skulle kunna vara jag som skrev inlägget, kusligt! Först vill jag säga till dig hur ledsen jag blir för din skull som känner så, vet ju hur fruktansvärt det är. Nu ska jag berätta lite om mig.

    Jag bor i USA sen över 20 år nu, kan inte flytta hem pga barn. Har gått igenom skiljsmässa, vart hemmafru i alla år och pluggat de senaste åren.
    Just nu lever jag på alimony från skiljsmässan och jag har ingen medical insurance.
    Lång story kort:har precis gått igenom en cancer "scare" det var jätteläskigt och betungande, detta handlade om äggstockscancer, som det efter lång tid och en stor operation ( hysterectomi) visade sig att det lyckligtvis inte var. Men...jag tror jag blev deprimerad efter allt detta, vet inte. Hela detta år har känts fruktansvärt. Jag kommer inte för mig någonting, sitter fast och jag har blivit svårt beroende av starka smärtstillande som jag nu är tvungen att köpa svart,alla mina sparengar går dit, vilket ger mig ännu mer ångest.
    Och, till köpet på allt, det som nu knuffat mig ännu djupare ner i det svarta hålet, är att jag i början av juli känt en KNÖL i mitt högra bröst och inte gjort någonting åt det! Så, när jag trodde det inte kunde bli värre...
    Plötsligt, en kväll, när jag råkade känna på mitt bröst, var alltså knölen där, en liten hård, tydlig knöl just i vårtgården. Jag blev helt stel...varm, svettig, kall, det snurrade. Men, jag vågade inte tala om detta med någon! Ingen vet om detta och det är snart tre hela månader sen! Och att gå till doktorn, det finns bara inte, jag vågar inte inte jag pallar inte med undersökningarna, blickarna, stelheten, rösterna...kan bara inte, vägrar, jag dör hellre.
    Så, jag klämmer på denna knöl varje dag. Mår så dåligt, ångesten river i mig som ett odjur. Och nu klarar jag inte av att göra någonting! Jag bara sitter här i soffan, påverkad i ett rus av tunga droger. Jag sköter mig den tiden jag har mina älskade barn, ser till att dom har allt dom behöver. Men, det är allt. Nätterna är fruktansvärda, mardrömmar fulla av död, ofta vaknar jag upp av att jag skriker eller gråter. Jag har inga riktiga vänner här, bara festarkompisar, ingen jag kan prata
    med, en jag hade ändå inte pratat om detta, omöjligt.
    Jag går inte ens ut och festar längre, det är som sagt bara soffan som gäller. Googlar på hur det är att dö, hur det känns, hur lång tid jag kan ha kvar.
    Jag vet att det är cancer, knölen är långt inne men ändå tydlig, hård, går inte att rucka på, sitter fast och jag tror den växt. MEN!!! Nu, de två senaste veckorna tror jag också den förändrats på nåt vis...en morgon låg jag i sängen på rygg och klämde på knölen som vanligt, nu klämde , tryckte jag in den jättehårt. Och, efter det så kände jag den knappt mer på ett tag. Sen kom den tillbaka. Men, nu är det så att jag kan mosa till den så pass att den nästan försvinner, men den kommer tillbaka, men nu är den inte lika påtaglig. Känns mer gummilik nu, ibland känns den knappt alls. Vet inte...ibland får jag hopp i mig, ibland inte.
    Men, hur som helst, jag är deprimerad, har svår dödsångest, tycker så synd om mina barn...tja, listan kan bli hur lång som helst.
    Jag vill att du ska veta, kära okända, att du är inte ensam.
    Kram.
  5. Medlem sedan
    Sep 2002
    #3
    Hej, det lâter väldigt jobbigt och det är viktigt att du fâr professionnel hjälp. Ser att meddelandet inte är nytt sâ hoppas att du redan hittat hjälp.
  6. 3
    Hej, det lâter väldigt jobbigt och det är viktigt att du fâr professionnel hjälp. Ser att meddelandet inte är nytt sâ hoppas att du redan hittat hjälp.
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar