Hjälp en orutinerad
Kärlek & relationer
  1. Anonym
    #1

    Hjälp en orutinerad

    Singel efter ett långt äktenskap.
    Träffar en man och blir jätteförälskad. Vi kan inte inleda en relation direkt pga att jag är nyskild. Jag ber om tid. Vi pratar framtid och jag tolkar det som att han väntar.
    Under denna tiden har jag nu fått veta att han haft "flingar" med 3 andra.
    vi är 40+
    Jag känner mig besviken. Även om vi inte lovat varandra någonting känns det inte schysst att dejta andra under tiden.
    Jag känner mig sviken men fortfarande kär. Framtiden känns inte lika självklar längre...
    Hade ni gått vidare? känns som jag inte kan lite på honom längre....
  2. 1
    Hjälp en orutinerad Singel efter ett långt äktenskap.
    Träffar en man och blir jätteförälskad. Vi kan inte inleda en relation direkt pga att jag är nyskild. Jag ber om tid. Vi pratar framtid och jag tolkar det som att han väntar.
    Under denna tiden har jag nu fått veta att han haft "flingar" med 3 andra.
    vi är 40+
    Jag känner mig besviken. Även om vi inte lovat varandra någonting känns det inte schysst att dejta andra under tiden.
    Jag känner mig sviken men fortfarande kär. Framtiden känns inte lika självklar längre...
    Hade ni gått vidare? känns som jag inte kan lite på honom längre....
  3. Anonym
    #2
    Det är svårt sådant här. Det är så olika hur man är. Om jag var den mannen så hade jag inte hållit i gång "flingar" som du skriver, då jag väntar på dig. Jag är så helhjärtad och jag tror på att gå in för en person i taget. helt enkelt för att utdelningen ska bli precis så hel och underbar som man hoppas på, sedan skiter det sig i bland ändå. Men då beror det i alla fall inte på mig. Men att han flirtat behöver inte betyda så mycket för honom. I början på en relation kanske man behöver lite tid att avsluta lite flirtar så det kanske inte är så allvarligt. Jag skulle kunna gå vidare med honom om du talade ut och han slutade flirta.
    Det beror förstås på vad du menar med ordet "fling".
    Vissa personer verkar se förhållanden som shoppingvaror och då kan man titta och vända på flera varor innan man bestämmer sig?
    Hur fick du veta detta?
  4. 2
    Det är svårt sådant här. Det är så olika hur man är. Om jag var den mannen så hade jag inte hållit i gång "flingar" som du skriver, då jag väntar på dig. Jag är så helhjärtad och jag tror på att gå in för en person i taget. helt enkelt för att utdelningen ska bli precis så hel och underbar som man hoppas på, sedan skiter det sig i bland ändå. Men då beror det i alla fall inte på mig. Men att han flirtat behöver inte betyda så mycket för honom. I början på en relation kanske man behöver lite tid att avsluta lite flirtar så det kanske inte är så allvarligt. Jag skulle kunna gå vidare med honom om du talade ut och han slutade flirta.
    Det beror förstås på vad du menar med ordet "fling".
    Vissa personer verkar se förhållanden som shoppingvaror och då kan man titta och vända på flera varor innan man bestämmer sig?
    Hur fick du veta detta?
  5. Medlem sedan
    Aug 2011
    #3
    Jag skulle tolkat det som att han kanske inte var så jätteintresserad vid det laget. För i så fall hade han ju kanske avvaktat lite. Sen beror det ju på hur länge också? Hur länge har han fått vänta?..

    Men det skulle inte vara något hinder för mig om det vore så att jag verkligen kände mycket för honom, och han sa och visade att han kände mycket för mig. Då skulle jag köra på, oavsett flingar eller ej.
  6. 3
    Jag skulle tolkat det som att han kanske inte var så jätteintresserad vid det laget. För i så fall hade han ju kanske avvaktat lite. Sen beror det ju på hur länge också? Hur länge har han fått vänta?..

    Men det skulle inte vara något hinder för mig om det vore så att jag verkligen kände mycket för honom, och han sa och visade att han kände mycket för mig. Då skulle jag köra på, oavsett flingar eller ej.
  7. Medlem sedan
    Aug 2011
    #4
    Jo, en sak till - jag skulle ta hänsyn även till hur väl vi hade hunnit lära känna varandra innan jag bett honom vänta. Hade vi liksom nyss börjat dejta så skulle jag inte ha förväntat mig att han skulle suttit på sin kammare och väntat på mig.
  8. 4
    Jo, en sak till - jag skulle ta hänsyn även till hur väl vi hade hunnit lära känna varandra innan jag bett honom vänta. Hade vi liksom nyss börjat dejta så skulle jag inte ha förväntat mig att han skulle suttit på sin kammare och väntat på mig.
  9. Medlem sedan
    Dec 2003
    #5
    Men hur skulle han kunna vara säker på att du skulle vilja sen då?

    Hur länge har han väntat? Visste han hur lång tid du ville ha på dig? Har ni haft någon kontakt under tiden?

    Jag skulle inte förväntat mig att någon ska sitta och vänta i ovisshet på mig, så jag skulle inte heller lasta honom för att han dejtar andra under tiden som du står och stampar.
  10. 5
    Men hur skulle han kunna vara säker på att du skulle vilja sen då?

    Hur länge har han väntat? Visste han hur lång tid du ville ha på dig? Har ni haft någon kontakt under tiden?

    Jag skulle inte förväntat mig att någon ska sitta och vänta i ovisshet på mig, så jag skulle inte heller lasta honom för att han dejtar andra under tiden som du står och stampar.
  11. Medlem sedan
    Nov 2002
    #6
    Som fler sagt ... det beror väl på. Hur långt och "seriöst" en relation kommit, hur långt hade ni kommit innan du ville avvakta? Vaddå "kunde inte" inleda en relation? Du _ville_ inte då? Vad hade ni lovat varandra? Eller sagt? Nu kan man iofs göra olika tolkningar av att "vänta". I din tolkning låter det just som om man förväntas leva i celibat och avvakta den andres "mognad". För honom betydde det tydligen "vi får se längre fram", och då fanns väl egentligen inga hinder för honom att dejta andra. Vem vet, längre fram kanske han inte alls skulle vilja, liksom, om han träffat någon som verkade mer intressant.

    Jag chattade med en kille en period, vi kunde inte träffas så snart, utan sa att vid en ledighet några månader senare kanske vi kunde ses. Han blev otroligt sur när jag dejtade andra. Fast jag inte lovat något alls, han trodde jag skulle sitta och chatta med honom och vänta på att ens träffas första gången. Så olika syn kan man ha på saken. Och då är jag inte det minsta promiskuös av mig.

    Sen kan han ju vara notorisk dejtare också, har du någon uppfattning om det?

    Jag förmodar du helt enkelt får ta reda på saken. Bara för att man träffas ett tag har man ju inte sagt att det gäller hela livet.
  12. 6
    Som fler sagt ... det beror väl på. Hur långt och "seriöst" en relation kommit, hur långt hade ni kommit innan du ville avvakta? Vaddå "kunde inte" inleda en relation? Du _ville_ inte då? Vad hade ni lovat varandra? Eller sagt? Nu kan man iofs göra olika tolkningar av att "vänta". I din tolkning låter det just som om man förväntas leva i celibat och avvakta den andres "mognad". För honom betydde det tydligen "vi får se längre fram", och då fanns väl egentligen inga hinder för honom att dejta andra. Vem vet, längre fram kanske han inte alls skulle vilja, liksom, om han träffat någon som verkade mer intressant.

    Jag chattade med en kille en period, vi kunde inte träffas så snart, utan sa att vid en ledighet några månader senare kanske vi kunde ses. Han blev otroligt sur när jag dejtade andra. Fast jag inte lovat något alls, han trodde jag skulle sitta och chatta med honom och vänta på att ens träffas första gången. Så olika syn kan man ha på saken. Och då är jag inte det minsta promiskuös av mig.

    Sen kan han ju vara notorisk dejtare också, har du någon uppfattning om det?

    Jag förmodar du helt enkelt får ta reda på saken. Bara för att man träffas ett tag har man ju inte sagt att det gäller hela livet.
  13. Liz*
    #7
    Vad innebär att du bett om tid? Att ni brutit kontakten en tid? Eller att ni inte hoppar i säng med varandra? eller, eller?

    För om du mer eller mindre lagt ned projektet "er" så är det inte konstigt att han fortsätter att leta partner.
  14. 7
    Vad innebär att du bett om tid? Att ni brutit kontakten en tid? Eller att ni inte hoppar i säng med varandra? eller, eller?

    För om du mer eller mindre lagt ned projektet "er" så är det inte konstigt att han fortsätter att leta partner.
  15. Anonym ts
    #8
    tillägg:
    vill egentligen inte lämna ut för mycket detaljer men vi kände varandra lite grann sedan tidigare. Han hade spanat in mig ett tag och var ganska ihärdig.
    Jag bad om tid för att barnen skulle hinna landa i allt nytt, de tog skillmässan hårt. Jag bad om ca 6 mån. Kontakt har vi haft under tiden.
    Framförallt var det han som redan innan pratade framtid men förstod att jag måste fokusera en tid på barnen och att vara en bra stabil mamma.
    Varför ska det vara så svårt att vänta om man har starka känslor för varandra??
    Klart man inte kan veta var det leder men man kan ju inte heller har en plan B, C och D om man ska ge det en fair chans.
    Han har varit mer eller mindre etablerad med 3 andra kvinnor under tiden, legat med allihop. En gång under den här tiden gick jag förbi hans fönster och ser en kvinna kolla i hans kyl och han står brevid med naken överkropp. En gång stod en annan kvinna på balkongen....
  16. 8
    tillägg:
    vill egentligen inte lämna ut för mycket detaljer men vi kände varandra lite grann sedan tidigare. Han hade spanat in mig ett tag och var ganska ihärdig.
    Jag bad om tid för att barnen skulle hinna landa i allt nytt, de tog skillmässan hårt. Jag bad om ca 6 mån. Kontakt har vi haft under tiden.
    Framförallt var det han som redan innan pratade framtid men förstod att jag måste fokusera en tid på barnen och att vara en bra stabil mamma.
    Varför ska det vara så svårt att vänta om man har starka känslor för varandra??
    Klart man inte kan veta var det leder men man kan ju inte heller har en plan B, C och D om man ska ge det en fair chans.
    Han har varit mer eller mindre etablerad med 3 andra kvinnor under tiden, legat med allihop. En gång under den här tiden gick jag förbi hans fönster och ser en kvinna kolla i hans kyl och han står brevid med naken överkropp. En gång stod en annan kvinna på balkongen....
  17. Medlem sedan
    Nov 2002
    #9
    Alltså ... personligen skulle nog mitt intresse svalna för en man som jag sett på det sättet, med flera kvinnor så "intimt". Egentligen ...

    Inte för att jag rationellt tycker att han måste vänta. Men jag skulle nog ändå känna mig lite oattraherad. Det finns förmodligen någon som faktiskt är precis någon man inte behöver fundera så över ...
  18. 9
    Alltså ... personligen skulle nog mitt intresse svalna för en man som jag sett på det sättet, med flera kvinnor så "intimt". Egentligen ...

    Inte för att jag rationellt tycker att han måste vänta. Men jag skulle nog ändå känna mig lite oattraherad. Det finns förmodligen någon som faktiskt är precis någon man inte behöver fundera så över ...
  19. Medlem sedan
    Jul 2006
    #10
    Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Om du inte är beredd att ta ert förhållande vidare vid en viss punkt så kan du heller inte boka upp honom för ev senare behov. Jag tycker inte att du har ngt att vara sur för.
  20. 10
    Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Om du inte är beredd att ta ert förhållande vidare vid en viss punkt så kan du heller inte boka upp honom för ev senare behov. Jag tycker inte att du har ngt att vara sur för.
  21. Medlem sedan
    Jul 2002
    #11
    Jag hade inte väntat om jag blivit ombedd att vänta ett halvår. jag hade låtit livet gått vidare och om det sen efter ett halvår fortfarande varit så att jag var singel och den som bett mig vänta var redo för ett förhållande då får man ta det från det i såna fall.
  22. 11
    Jag hade inte väntat om jag blivit ombedd att vänta ett halvår. jag hade låtit livet gått vidare och om det sen efter ett halvår fortfarande varit så att jag var singel och den som bett mig vänta var redo för ett förhållande då får man ta det från det i såna fall.
  23. Medlem sedan
    Aug 2006
    #12
    6 månader är lång tid att försöka hålla liv i nyligen tänd flamma liksom... Kärlek och förälskelse, i synnerhet ny sådan, behöver ofta näring för att fortsätta gro. Jag tycker du har rätt att bli ledsen och så såklart men kan inte klandra honom heller... Han har heler inga garantier för att du efter ett halvår ska känna så starkt för honom och vilja fortsätta där ni slutade...
  24. 12
    6 månader är lång tid att försöka hålla liv i nyligen tänd flamma liksom... Kärlek och förälskelse, i synnerhet ny sådan, behöver ofta näring för att fortsätta gro. Jag tycker du har rätt att bli ledsen och så såklart men kan inte klandra honom heller... Han har heler inga garantier för att du efter ett halvår ska känna så starkt för honom och vilja fortsätta där ni slutade...
  25. Medlem sedan
    May 2004
    #13
    Varför kunde du inte inleda en relation för att du var nyskild är min första fråga. Var det för att du själv kände att det var för tidigt? Tyckte han att det var för tidigt? Var du för obearbetad beträffande ditt tidigare äktenskap? Visst kan man känna att det känns "för tidigt" men det behöver kanske inte innebära nån konflikt? Kärlek väljer inte tidpunkt eller inväntar rätt läge. De svaren sitter ju bara du på, men kan det inte också vara att bygga onödiga hinder för dig själv. Och jag kan tala i egen sak ;-) träffade min nuvarande man 4 månader efter att jag och mitt ex flyttat isär. Visst funderade jag väldigt mycket hit och dit - men jag insåg snabbt att jag absolut inte ville släppa taget - han var alldeles för fin, bra och god för det. Lätt är det aldrig, särskilt inte när det finns barn med i bilden, men de problemen kommer ju i större eller mindre omfattning oavsett hur länge man väntar, tror jag. Men om man känner sig stabil och trygg i sin nya situation så ser inte jag några hinder. Nu fick i och för sig inte min man träffa mina barn förrän efter närmare ett halvår eftersom jag inte ville behöva presentera någon för dem som jag inte trodde det skulle bli allvar med. :-) Jag mådde bra ganska omgående efter min skiljsmässa, det tog oss närmare 4 månader att flytta isär så vi hann bearbeta, gråta och må riktigt dåligt redan innan och även under åren fram till beslutet, så att flytta in i mitt eget kändes då som en lättnad. Klart att det blivit "återfall" och det gör det än, snart 5 år senare, men det är bara en sorgsen känsla av sentimentalitet och saknad som kan göra sig påmind, men det känns självklart och naturligt - vi delar ju ändå 16 år. Men kärleken jag känner till min nya man är helt annorlunda och mycket stor och tack och lov att jag tog chansen när han stod framför mig! ;-)
    Kanske kan jag tycka att du inte har rätt att ställa några krav under tiden som du bestämmer dig för hur du vill att ditt liv skall se ut - han måste få fortsätta sitt under tiden. Självklart är det ingen trevlig känsla att han har flings med flera andra - det hade inte jag tagit som att han är riktigt så seriös som du är. Men ni har inte lovat varandra något så egentligen är ju inte heller förtroendet rubbat - däremot förstår jag definitivt din besvikelse!
  26. 13
    Varför kunde du inte inleda en relation för att du var nyskild är min första fråga. Var det för att du själv kände att det var för tidigt? Tyckte han att det var för tidigt? Var du för obearbetad beträffande ditt tidigare äktenskap? Visst kan man känna att det känns "för tidigt" men det behöver kanske inte innebära nån konflikt? Kärlek väljer inte tidpunkt eller inväntar rätt läge. De svaren sitter ju bara du på, men kan det inte också vara att bygga onödiga hinder för dig själv. Och jag kan tala i egen sak ;-) träffade min nuvarande man 4 månader efter att jag och mitt ex flyttat isär. Visst funderade jag väldigt mycket hit och dit - men jag insåg snabbt att jag absolut inte ville släppa taget - han var alldeles för fin, bra och god för det. Lätt är det aldrig, särskilt inte när det finns barn med i bilden, men de problemen kommer ju i större eller mindre omfattning oavsett hur länge man väntar, tror jag. Men om man känner sig stabil och trygg i sin nya situation så ser inte jag några hinder. Nu fick i och för sig inte min man träffa mina barn förrän efter närmare ett halvår eftersom jag inte ville behöva presentera någon för dem som jag inte trodde det skulle bli allvar med. :-) Jag mådde bra ganska omgående efter min skiljsmässa, det tog oss närmare 4 månader att flytta isär så vi hann bearbeta, gråta och må riktigt dåligt redan innan och även under åren fram till beslutet, så att flytta in i mitt eget kändes då som en lättnad. Klart att det blivit "återfall" och det gör det än, snart 5 år senare, men det är bara en sorgsen känsla av sentimentalitet och saknad som kan göra sig påmind, men det känns självklart och naturligt - vi delar ju ändå 16 år. Men kärleken jag känner till min nya man är helt annorlunda och mycket stor och tack och lov att jag tog chansen när han stod framför mig! ;-)
    Kanske kan jag tycka att du inte har rätt att ställa några krav under tiden som du bestämmer dig för hur du vill att ditt liv skall se ut - han måste få fortsätta sitt under tiden. Självklart är det ingen trevlig känsla att han har flings med flera andra - det hade inte jag tagit som att han är riktigt så seriös som du är. Men ni har inte lovat varandra något så egentligen är ju inte heller förtroendet rubbat - däremot förstår jag definitivt din besvikelse!
  27. Medlem sedan
    May 2004
    #14
    Ställer mig här! Bra formulerat!
  28. 14
    Ställer mig här! Bra formulerat!
  29. Anonym ts
    #15
    Därför att för mig är barnens mående viktigast och mitt ena barn mådde dåligt av separarationen och framför allt sågs ev nya partners med blida ögon. Ingen man (oavsett vad jag känner) går före mina barns mående, skulle det vara så konstigt??? Förmodligen är jag ganska ensam om att tänka så oegoistiskt har jag förstått. Men om det ska vara så att jag måste stå tillbaka för att mina barn ska känna sig trygga och må bra är jag villig att göra det, ja! Dessutom så anser jag att är man riktigt kär är man villig och vänta, det är min erfarenhet ivarjefall. Då är inte den personen lättersättlig. Jag fick uppfattningen om att denna man_tänkt_ vänta eftersom det var mer han än jag som tryckte på planer som att flytta ihop osv....men men. Det var väl inte meningen att det skulle bli vi då helt enkelt...
  30. 15
    Därför att för mig är barnens mående viktigast och mitt ena barn mådde dåligt av separarationen och framför allt sågs ev nya partners med blida ögon. Ingen man (oavsett vad jag känner) går före mina barns mående, skulle det vara så konstigt??? Förmodligen är jag ganska ensam om att tänka så oegoistiskt har jag förstått. Men om det ska vara så att jag måste stå tillbaka för att mina barn ska känna sig trygga och må bra är jag villig att göra det, ja! Dessutom så anser jag att är man riktigt kär är man villig och vänta, det är min erfarenhet ivarjefall. Då är inte den personen lättersättlig. Jag fick uppfattningen om att denna man_tänkt_ vänta eftersom det var mer han än jag som tryckte på planer som att flytta ihop osv....men men. Det var väl inte meningen att det skulle bli vi då helt enkelt...
  31. Medlem sedan
    Nov 2002
    #16
    Det är väl självklart att barnens mående går för allt annat, jag tror inte alls du är ensam om att tycka det. Det hänger dock inte alls självklart samman med en ny partner för alla. Man behöver väl inte träffas när man har barnen, och man behöver inte flytta ihop på stört. Och hur kan man bli _kär_ på det sättet att man bestämmer sig för att dela livet på så kort tid efter en skilsmässa som du skriver?!?

    Om det handlade om att byta ut gamla kärnfamiljen mot en ny förstår jag verkligen att du ville vänta lite, du borde nog vänta längre än ett halvår till och med. För de flesta är nog inte ett nytt förhållande att flytta ihop och köra hela grejen en gång till, direkt efter skilsmässan, helt enkelt.

    Hur som helst tycks ni inte vara eniga om det upplägget.
    “Do not let what you cannot do interfere with what you can do.
  32. 16
    Det är väl självklart att barnens mående går för allt annat, jag tror inte alls du är ensam om att tycka det. Det hänger dock inte alls självklart samman med en ny partner för alla. Man behöver väl inte träffas när man har barnen, och man behöver inte flytta ihop på stört. Och hur kan man bli _kär_ på det sättet att man bestämmer sig för att dela livet på så kort tid efter en skilsmässa som du skriver?!?

    Om det handlade om att byta ut gamla kärnfamiljen mot en ny förstår jag verkligen att du ville vänta lite, du borde nog vänta längre än ett halvår till och med. För de flesta är nog inte ett nytt förhållande att flytta ihop och köra hela grejen en gång till, direkt efter skilsmässan, helt enkelt.

    Hur som helst tycks ni inte vara eniga om det upplägget.
  33. Singelmorsan
    #17
    Man kan ju dejta utan att blanda in barnen också. Eller bor de hos dig på heltid? Då blir det ju lite svårare förstås.

    Jag personligen skulle inte vilja vänta i 6 månader på någon jag knappt inlett ett förhållande med. Vad är det jag väntar på? Vad händer om 6 månader? Inte heller är det något jag skulle begära av någon annan, tycker det är alldeles för stort att be någon jag inte känner så väl pausa sitt liv för min skull.
  34. 17
    Man kan ju dejta utan att blanda in barnen också. Eller bor de hos dig på heltid? Då blir det ju lite svårare förstås.

    Jag personligen skulle inte vilja vänta i 6 månader på någon jag knappt inlett ett förhållande med. Vad är det jag väntar på? Vad händer om 6 månader? Inte heller är det något jag skulle begära av någon annan, tycker det är alldeles för stort att be någon jag inte känner så väl pausa sitt liv för min skull.
  35. Medlem sedan
    May 2008
    #18
    Självklart är det superviktigt hur barnen mår, i kärnfamiljen, i en separation i en ev ny konstellation. Men det är inte säkert att en ny partner egentligen är problemet, och en ny partner kan också vara något som ett barn aldrig vill att ens förälder ska ha. Jag är heller inte säker på att barnet när den är vuxen vill ha tagit ansvar för att föräldern aldrig blev ihop med en ny. Som alltid finns massor av aspekter att tänka på...

    I det fall du beskriver skulle jag om jag blivid ombedd att vänta fundera på vad det egentligen som har förändrats på 6 månader. Troligen inte så mycket. Sannolikt hade barnet inte blivit mer välvilligt inställd till en ny partner - detär inte så långt tid ändå för ett barn. Antagligen hade den som frågade och barnen vant sig lite mer vid situationen, och också funderat igenom hur de vill ha det framöver, men i sak är det ingen stor skillnad. Två år möjligen, men inte sex månader.

    Så jag skulle nog känt det väldigt osäkert att det verkligen skulle bli nåt senare, utan jag hade nog tagit det som en ren prioritering: att stötta barnet var viktigare än relationen, och skulle sannolikt vara det ett bra tag efter de sex månader du först nämnt. Däremot kan man ju kolla läget igen då, som nån skriver ovan. Men för mig hade det om "sex månader" snarare tolkats som "sen nån gång" och då hade jag nog agerat efter det.

    Däremot skulle det varit en helt annan sak om vi hade fortsatt relationen, men låtit den utvecklats i ett lugnare tempo. Det kan gott dröja tills man blir introducerad för barnen etc, men i din beskrivning har ni ju avstått från hela relationen, och då är det nåt annat tycker jag. Och ledsen kan man bli när det inte hade blir som man hoppas, men jag skulle nog mer satt det på kontot "träffades vid fel tillfälle i livet" än på att den andre gjort fel.
  36. 18
    Självklart är det superviktigt hur barnen mår, i kärnfamiljen, i en separation i en ev ny konstellation. Men det är inte säkert att en ny partner egentligen är problemet, och en ny partner kan också vara något som ett barn aldrig vill att ens förälder ska ha. Jag är heller inte säker på att barnet när den är vuxen vill ha tagit ansvar för att föräldern aldrig blev ihop med en ny. Som alltid finns massor av aspekter att tänka på...

    I det fall du beskriver skulle jag om jag blivid ombedd att vänta fundera på vad det egentligen som har förändrats på 6 månader. Troligen inte så mycket. Sannolikt hade barnet inte blivit mer välvilligt inställd till en ny partner - detär inte så långt tid ändå för ett barn. Antagligen hade den som frågade och barnen vant sig lite mer vid situationen, och också funderat igenom hur de vill ha det framöver, men i sak är det ingen stor skillnad. Två år möjligen, men inte sex månader.

    Så jag skulle nog känt det väldigt osäkert att det verkligen skulle bli nåt senare, utan jag hade nog tagit det som en ren prioritering: att stötta barnet var viktigare än relationen, och skulle sannolikt vara det ett bra tag efter de sex månader du först nämnt. Däremot kan man ju kolla läget igen då, som nån skriver ovan. Men för mig hade det om "sex månader" snarare tolkats som "sen nån gång" och då hade jag nog agerat efter det.

    Däremot skulle det varit en helt annan sak om vi hade fortsatt relationen, men låtit den utvecklats i ett lugnare tempo. Det kan gott dröja tills man blir introducerad för barnen etc, men i din beskrivning har ni ju avstått från hela relationen, och då är det nåt annat tycker jag. Och ledsen kan man bli när det inte hade blir som man hoppas, men jag skulle nog mer satt det på kontot "träffades vid fel tillfälle i livet" än på att den andre gjort fel.
  37. Medlem sedan
    Aug 2006
    #19
    Oj här drar man vilda slutsatser...

    Nejdu, alla förutom du tänker inte egoistiskt. Tvärtom är de flesta nog helt överens med dig om att barnen går först. Det förändrar inte att känslor förändras, och ofta även svalnar om de inte får näring... Att man inte flyttar ihop på direkten betyder ju inte att relationen helt måste ligga på is, det är för de flesta fullt möjligt att ha en relation utan att dra in barnen så mycket i början.
  38. 19
    Oj här drar man vilda slutsatser...

    Nejdu, alla förutom du tänker inte egoistiskt. Tvärtom är de flesta nog helt överens med dig om att barnen går först. Det förändrar inte att känslor förändras, och ofta även svalnar om de inte får näring... Att man inte flyttar ihop på direkten betyder ju inte att relationen helt måste ligga på is, det är för de flesta fullt möjligt att ha en relation utan att dra in barnen så mycket i början.
  39. Medlem sedan
    May 2004
    #20
    För mig var det absolut självklart att vänta. Det tog ett halvår innan de fick träffas första gången och guuud vad jag var nervös och han också. Barnen var lite blyga och trevande som de alltid är inför nya människor. Sen träffades de till och från när det var mina barnveckor (han bodde dessutom en bit ifrån oss) och till slut flyttade vi ihop efter närmare 2 år som särbos. Lagom tempo för oss! Min man och jag och barnen är dessutom oerhört olika - men våra olikheter har varit så fantastiskt berikande för våra liv! Tyvärr har han inga egna barn, vilket jag ibland önskat, eftersom jag tror att vägen framåt hade blivit betydligt smidigare om han haft större vana vid barn... ;-)

    Jag är själv uppvuxen med en mamma som tog hem potentiella partners när jag var barn och herregud vad jag tyckte de var töntiga, små kryp till karlar som skulle köpa mig och min bror med godispåsar. Urk!!! ;-) Och jag hittade sätt att köra iväg dem! Genom att uppföra mig som en fullständig idiot, trots att jag bara var 10 år, så skrämde jag iväg mer än en bara för att min mamma lyssnade alldeles på tok för mycket på mig och aldrig sa till mig att skärpa till mig, uppföra mig ordentligt och ge karln en chans. Som jag skäms för det i vuxen ålder... Men mamma har förlåtit mig och sagt att om nån av dem som hon tagit hem verkligen hade varit "på riktigt" så hade hon satt ner foten.

    Jag kan inte svara på vad jag och mitt ex har gjort annorlunda - men våra barn har sett på våra nya partners med nyfikenhet och har aldrig ifrågasatt våra nya relationer. Vi kanske har haft det enkelt på det sättet - men samtidigt så hade jag aldrig accepterat dumt och ologiskt uppförande från mina barns sida. Särskilt som jag vet att mannen jag träffat är en riktigt bra karl. Hade jag däremot haft mina tvivel så kanske det hade varit lättare att låta en relation rinna ut i sanden om den inte hade fungerat för barnen heller. Visst skall barnen ha medbestämmande och jag har en mycket öppen dialog med mina - jag frågar dem fortfarande hur de tycker att de har det och om de vill ändra på något osv, osv, osv - men det känns som om vi har fått ihop det ganska bra. Även barnens pappa som träffat en jättebra tjej som jag också kommunicerar väldigt bra med! Tack och lov! Så det är lugnt och skönt nu - men vi har jobbat för att komma hit och jobbet är ständigt pågående! Och ingen behöver säga att man älskar varandra - varken mannen eller barnen - bara man trivs i situationen, känner sig harmonisk och trygg och respekterar varandra.
  40. 20
    För mig var det absolut självklart att vänta. Det tog ett halvår innan de fick träffas första gången och guuud vad jag var nervös och han också. Barnen var lite blyga och trevande som de alltid är inför nya människor. Sen träffades de till och från när det var mina barnveckor (han bodde dessutom en bit ifrån oss) och till slut flyttade vi ihop efter närmare 2 år som särbos. Lagom tempo för oss! Min man och jag och barnen är dessutom oerhört olika - men våra olikheter har varit så fantastiskt berikande för våra liv! Tyvärr har han inga egna barn, vilket jag ibland önskat, eftersom jag tror att vägen framåt hade blivit betydligt smidigare om han haft större vana vid barn... ;-)

    Jag är själv uppvuxen med en mamma som tog hem potentiella partners när jag var barn och herregud vad jag tyckte de var töntiga, små kryp till karlar som skulle köpa mig och min bror med godispåsar. Urk!!! ;-) Och jag hittade sätt att köra iväg dem! Genom att uppföra mig som en fullständig idiot, trots att jag bara var 10 år, så skrämde jag iväg mer än en bara för att min mamma lyssnade alldeles på tok för mycket på mig och aldrig sa till mig att skärpa till mig, uppföra mig ordentligt och ge karln en chans. Som jag skäms för det i vuxen ålder... Men mamma har förlåtit mig och sagt att om nån av dem som hon tagit hem verkligen hade varit "på riktigt" så hade hon satt ner foten.

    Jag kan inte svara på vad jag och mitt ex har gjort annorlunda - men våra barn har sett på våra nya partners med nyfikenhet och har aldrig ifrågasatt våra nya relationer. Vi kanske har haft det enkelt på det sättet - men samtidigt så hade jag aldrig accepterat dumt och ologiskt uppförande från mina barns sida. Särskilt som jag vet att mannen jag träffat är en riktigt bra karl. Hade jag däremot haft mina tvivel så kanske det hade varit lättare att låta en relation rinna ut i sanden om den inte hade fungerat för barnen heller. Visst skall barnen ha medbestämmande och jag har en mycket öppen dialog med mina - jag frågar dem fortfarande hur de tycker att de har det och om de vill ändra på något osv, osv, osv - men det känns som om vi har fått ihop det ganska bra. Även barnens pappa som träffat en jättebra tjej som jag också kommunicerar väldigt bra med! Tack och lov! Så det är lugnt och skönt nu - men vi har jobbat för att komma hit och jobbet är ständigt pågående! Och ingen behöver säga att man älskar varandra - varken mannen eller barnen - bara man trivs i situationen, känner sig harmonisk och trygg och respekterar varandra.
Sidan 1 av 2 12 SistaSista
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar